Foto nummer 2
Leken är STÄNGD.
Inlagd klockan 20.00 – 21.54
Deltagare: 16 st
Först blev: Anki Arvidson
24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.
Det började så bra med skrapandet. Vi hade flyt/flow med bokstäverna och planerade att köpa ett fint Gotlandshus. För det kan säkert bli kallt fram emot hösten i tältet. Åtminstone i november. 😉
Sedan blev det fiasko när vi inte fick något i, s, k. 😦
Efterord: Igår tog vi farväl av Österlen. Idag av Marsvinsholms slottspark. Imorgon blir det Smygehuk och Trelleborg. (bankaffärer i Staden)
Nu är det bubbelplast som saknas. Skulle kommit senast i fredags. Önskar mig regn och mer syre att andas. Flugorna älskar mig. Tyvärr är det inte ömsesidigt. 😉
Jag fick min bild till slut. Jakten är slut. Envisheten vann. Därmed är det snart läge för sista uppgiften. Tävlingen får pågå en tid. För jag vet inte när datorn kan kopplas på igen. Inte ens vilken ”mailadress/datoradress” som gäller om några veckor. Sådant ger sig med tiden. En sak i taget… 😀
Ögonblicksbild; fjorton
Imorgon startar påsken 2018. Jag minns snön 2013 som vi hade kvar till påsken i Ystad och på Österlen, platsen där vi skulle ta omslagsfotot till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Detta foto är från Påskafton 1992. Platsen är Hjo. Datumet är 18 april.
I min dagbok står det på Skärtorsdagen. ”Vilket ruskväder. Kom inte in i bilen. Solveig fick putta ut Corsan. Jag körde i 40 km. Halt och massor av snö. Tog lång tid att komma till bibblan. Tur jag inte skulle ut i skogarna till mina tanter och gubbar.”
Ögonblicksbild; femton
På vår gata i Hjo två dagar senare. 20 april. Då var det svårt att tro att vi skulle sitta ute och äta lunch i Uppsala med kompisar fem dagar senare och få uppleva vackert väder i Vaxholm och i Örebro hos vänner. 🙂
Aprilväder kan bära på många överraskningar.
Ni som bor längre norr ut är givetvis vana vid snö under påskhelgen. Mitt enda barndomsminne från snö långt in på det nya året är från när jag befann mig vid en Valborgsbrasa med mamma och pappa. En fotograf från Hallandsposten tog kort när det snöade vid majfirandet. Det blev en tuff bild med snöflingor, bål, korvgrillning och en ensam grabb framför de värmande lågorna.
Första gången som jag befann mig på förstasidan på bild i vår lokaltidning. Svart siluett. Ingen kompis såg att det var jag med mössan med tofs och jag berättade aldrig det för någon. Nu är det ingen hemlighet längre. 😉 I min stora låda som det står ”Urklipp” på lär det ligga ett gulnande urklipp som bevis.
Ps. Nästa gång kommer min fototävling/lek. Den ligger här och väntar på dig. Den som fixar flest rätt först får en lott som vinst. En vecka kommer tävlingen vara aktiv. Maxpoäng är 10. Undra om vinnaren/någon kommer att fixa alla rätt. Eller kommer segraren bara att ha 5 rätt? Tänk om bara en ställer upp och får zero poäng och sedan blir miljonär på sin vinstlott. Det hade varit något alldeles extra. 😀
Här kom rejält med snö i natt. Påsken 2018 kommer att starta med snö i Ystad. Dagens fråga: Hur är det hos dig?
Snö: 14 poäng
Barmark: 1 poäng
Jag försöker antagligen starta upp en liten tävling på skoj för att komma in i tävlingstempot. Kommer någon att ha barmark? Om Anne i Australien, Anita på Malta eller Ditte i Peking kommer på fint bloggbesök så kanske… 😉
Åttonde nedslaget i kategorin, Österlens bästa fik
Sommaren 2017 hade jag mycket att göra med manuset ”Minnen som stannat kvar”. Därför fick detta inlägget aldrig chansen på bloggen. I dessa snötider passar det nästan bättre. Både när det gäller att minnas och framför allt längta efter det som väntar oss.
I Kivik på vackra Österlen ligger fiket som har öppet 360 dagar om året.
Kivik ligger underbart vid Hanöbukten. Vi hade precis tagit fotot i Baskemölla, som jag har som header. Ljuvligt att åka iväg tidigt på morgonen. Innan alla vaknat och det kryllar av bilar på vägarna. Innan vi skulle ut och vandra på tre ställen i kuperad terräng var det dags att fylla på kolhydraterna.
Detaljer. Jag älskar att njuta av en personlig prägel på interiören.
Kaffekvarnar visade vi också upp på Lidéns Samlingsmuseum. Solveig brukade inför varje säsongsstart köpa nya kaffebönor som hon strödde ut framför. Jag minns hur ljuvligt det doftade från den montern. Jag gick dit ibland och sniffade i smyg.
Snyggt. 🙂 Nu var det en skön vindstilla solskensmorgon. Därför valde vi att sitta på terassen.
Ni är säkert några som känner igen denna variant av våg.
Många lockande saker i skyltfönstret. Läste att de gör specialtårtor med modellerade figurer och att kunden får komma med önskemål. Undra om de fixar det hemliga jag tänkte på just nu. 😉
Fattas det dig läsare något? Jag är impad av utbudet. 🙂 Min ibland sjuka fantasi tog sig en funderare. Vad menas med glutenreducerat? Tar de bort hälften? Blir ätaren bara hälften så sjuk av att äta matbrödet? 😉 Jag läste friskrivningsraderna senare.
Jag har besökt många fik under mina 28 år som diabetes 1 bärare. Ystad, Ängelholm, Boarp och Hjo ligger väldigt långt framme när det gäller att sälja osötade aptitliga kakor som alla kan älska att äta. ❤ Hade jag bjudit dig hemma hos mig hade du aldrig trott att det var osötat och mitt blodsocker går inte upp på ”fel sätt” av intaget. Tyvärr är det magert/torrt på de flesta ställen jag besökt genom åren. 😦
Blir du frestad? Nyttigheter på toppen. 🙂
I en broschyr står det att de tillverkar spettkakor på ett traditionellt sätt, utan några tillsatser och med svenska råvaror. Har du ätit spettkakor? I så fall. Vad tycker du om det? Jag tror att antingen älskar man det eller ”avskyr” det. Ungefär som med mockatårta som jag brukade bjuda på när jag fyllde år förr. En tårta som var som bäst efter tre dagar.
Nästa gång blir det fika inomhus för oss.
Visst ser det ut som en perfekt litet oskyldigt bakverk för en diabetiker? 😉
Faktum är att det är/var det. Jag var redan låg efter backarna i Baskemölla och vi skulle iväg på tre ställen till som är rejält kuperade. Brösarps backar var ett av dem. Då är wienerbröd det idealiska för att kunna behålla ett jämt pålitligt blodsocker under en längre tid. Det feta är ”guldet” i ”medicineringen”. Inte för blodkärl som korkar igen. Denna taktik tillämpar jag givetvis inte varje dag. Bara i extrema dagsscheman. Minst fem dagar om året avstår jag wienerbröd. 😉
Betyg: 4/5
Foto: Bosse Lidén. Motiv: Herrvik/Gotland
Det har idag gått fyra månader sedan min tredje bok hittade till Ystad.
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/
I blogginlägget berättade jag om kåseriboken och lockade med att tre personer skulle vinna en Skrapkryss om de nämnde sina tre favoriter och det kåseri de tyckte minst om.
Jag kommer att lotta tre namn inför årsdagen, 25 september 2018. Någon lycklig kan bli miljonär till hösten. Vem vet. Det kanske blir just du. 😉
Innan dess hoppas jag fler personer vill bidraga med sina ”redovisningar”. Än så länge har 44 läsare lämnat in sina favoriter. Endast 21 personer har lämnat in ”sämsta kåseriet” och där leder rejält det kåseri som jag hela tiden varit tvärsäker på skulle vinna den del-tävlingen. Själv valde jag ett annat kåseri. Smaken är som baken…
Du får lämna ditt bidrag i en kommentar ”under” detta blogginlägg. Jag har noterat att det snart finns 200 kommentarer och börjar bli trångt på inlägget 25/9-17. Ändå har de flesta lämnat på FB, SMS, mail och muntligt till mig.
Det finns 73 kåserier totalt i boken. Femtio av dem har fått minst en röst i kategorin ”Mina tre favoriter”.
Leder just nu gör: ”Bridge Over Troubled Water”. Den skuggas av tre konkurrenter. Mycket kan fortfarande hända. Hela listan har du på länken ovan. Åtta månader kvar av ”läxan”. Först vill jag ha en underbar vår och en fin svensk sommar. Bättre än förra.
https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/
Här kan du läsa blurb/åsikter om ”Minnen som stannat kvar”. Tack för alla era lämnade ord. Intressant och stimulerande att få feedback på mina texter/alster. Jag har mitt favoritblurb – men det är naturligtvis hemligt. 😉
(Sidan finns numera alltid lättåtkomlig under min header)
Är du sugen på att köpa någon av de tre titlarna finns alla uppgifter här – och även som en egen sida under fotot från Baskemölla hamn, på vackra Österlen. ❤
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Ps. Nästa blogginlägg har rubriken ”Bättre än bra”. Det är inte helt reklamfritt – men äkta Bosse-sanningar. 😉
Ps 2. Nu har jag fixat en ny sida med en aktuell kåseritabell. Markera försiktigt Blurb/åsikt om ”Minnen som stannat kvar” under min header – då ser du undersidan med texten Dessa kåserier tyckte läsarna mest om. Flytta ner markören och tryck.
45 st personer har lämnat röster och det finns numera två kåserier i täten. 🙂
Här har ösregnat i flera dagar. De stunder när det inte gjort det har det istället regnat. Därför var valet enkelt i onsdags efter lunch, en tidpunkt då jag brukar ha mitt motionspass. Det fick bli en halvtimme på motionscykeln.
Jag nådde nästan femton kilometer. Ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Inte en ynklig centimeter. Möjligt att jag inbillade mig. Innan jag skulle duscha blev jag osäker på en viktig detalj. Åt jag efterrätt eller inte efter lunchen? Med tanke på att jag tänkte lägga mig på spikmattan efter duschen och brukar somna efter ett par minuter var min fundering livsviktig. Du som inte känner till att jag har diabetes 1, tror nu att jag skämtar. Men det gör jag inte. Det skulle vara pinsamt om de hämtar mig och skriver in i journalen att jag är fakir till yrket.
För att vara på den säkra sidan tog jag en söt chokladkula och började suga på den. Märkligt. Inte fanns det väl nötter i dessa godsaker? Efter duschen tog jag en titt i badrumsspegeln och insåg att en bit från min problemtand längst in befann sig i tarmsystemet. Min nyfikna tunga sökte sig direkt till brottsplatsen och det har den fortsatt med i två dagar. Nu har både den och jag fått vårt straff. Frågan är vem av oss som ska ringa samtalet? Jag har ingen lust och tungan skulle bara sluddra på halländska. 🙂
Förra tandläkaren, på en annan praktik, beklagade sig och sa att det inte fanns något kvar att bygga en lagning på. Ändå fixade han till det riktigt hållbart. För jag tror att det snart är tre år sedan han utförde uppgiften. Sedan tjatade han på om brygga, båtar och maneter eller vad det var. När jag snällt frågade om kostnad, om det gjorde ont och hur många och långa pass som jag skulle ligga och gapa log han fult och förklarade på en hackig och bristande svenska. Jag hade ingen lust att fråga om, om det jag inte förstod och berätta att jag som diabetiker har mattider att hålla reda på. Att jag har en mycket svårinställd variant och … istället bestämde jag mig på studs att gynna en annan klinik med mina tusenlappar.
När jag kom till en ny klinik möttes jag av ett stort och välkomnande väntrum. Där skulle jag ha kunnat stanna en lång stund och följa skidskyttet på den stora TV:n. Dricka vatten från de färgglada plastmuggarna. Läsa en intressant tidskrift. Mysa i en fåtölj. Istället blev jag avbruten av en mullrande auktoritär äldre man som måste ha passerat pensionsåldern. Han kom ilande ut från korridoren med undersökningsrum och slängde ur sig fraser som ingen patient i väntrummet borde fått höra eller veta något om. Han hade säkert rätt att vara sur för att den manlige ynglingen inte kom i tid. (Kom en stund senare.) Men mitt första intryck var givet. Honom ska jag INTE ha. Från kolera till dubbelpest. Om han kommer ut senare och säger mitt namn kommer jag att säga ”God eftermiddag. Du borde blivit åklagare” och därefter stolt glida nerför trappan igen. Vinka tufft i luften bakom ryggen, som jag sett i en del filmer. I fantasin är jag alltid djärv.
Det blev inte han som sa ”Bosse Lidén”. Istället möttes jag av den bästa tandläkare som jag haft på alla mina år, och de har blivit alltför många, både åren och olämpliga tandläkare. Den glada yngre kvinnan hade alla rätta kvalifikationer som går att ha. Nästan så det kändes som jag mötte min bästa kompis i undersökningsrummet. Hon tog sig tid att lyssna in. Förklarade allt på ett pedagogiskt sätt. Före varje moment hon gjorde, berättade hon med en lugn och behaglig stämma vad som väntade mig. Därefter upplyste hon vid varje ”handsteg” hon tog i min privata mun. Var lätt på hand. Flyttade sig runt min kropp som en smidig gymnast. Frågade om det kändes bra. Lät mig få täta sköljpauser. Hade lätt för att småskämta. Hon var guld värd för mig som har taskig erfarenhet av ”tandslaktare” ända sedan barnsben.
Därefter har hon varit på exakt samma underbara sätt de gånger vi mötts. Saker som alltid gjort ont tidigare kändes inte längre. Jag tar inte ens bedövning. Det enda som gjort ont och skavde var när jag fick reda på att hon skulle öppna en egen praktik alltför långt ifrån mig.
Jag har provat på en gång tidigare att behålla en bra tandläkare trots att jag flyttat nio mil därifrån. Funkar och är trevligt vid den årliga kontrollen då jag och Solveig kombinerade med roliga aktiviteter. Hälsat på gamla grannar. Besökt favoritställen. Inte lika kul när det är akutläge en snöstormsdag. 😦
I förra veckan var Susanna Kopp på bild i vår tidning med anledning av att hon tagit över tandkliniken i Brösarp. Det står i reportaget att hon är 27 år och redan har ett imponerande CV. Sanna har erfarenhet av käkkirurgi och är utbildad i implantatkirurgi. Hon jobbar gärna med tandvårdsrädda patienter. Menar att patienten ska känna sig trygg och delaktig och att det är viktigt att se hela individen, inte bara tänderna.
Väldigt vackra ord att säga till reportern, men jag kan skriva under med guldpenna att de är SANNA. Vartenda ett av orden.
Själv anade jag varje gång vingar bakom hennes rygg… ❤
När vi var och fikade på Olof Viktors igår råkade vi snubbla över en sommarutställning som enligt affischen hade slutat dagen innan. Egentligen hade vi suttit inomhus på andra sidan gården, som vi alltid gör på sommaren och riktigt, riktigt egentligen så brukar vi undvika det populära stället under högsäsong. Däremot är vi där många gånger om året under andra tidpunkter. Vi gillar skarpt Olof Viktors som många andra i världen. ❤
När jag för en stund sedan gick in på Annika Österlinds fina hemsida kunde jag konstatera att hon ställt ut på Olof Viktors sedan 2002, varje sommar. Dessutom kunde jag läsa att hon även ställt ut utomlands i Köpenhamn, Hamburg, USA m.m.
Annika är både keramiker och dekoratör. Hon har sin ateljé i Dalby som ligger en bit utanför Lund.
Annika skriver så här i sin folder: ”För mig utstrålar de frodiga kvinnorna lugn, trygghet och glädje.”
Jag håller med henne fullständigt och ”älskade barn” tillhör mina favoriter.
Som bibliotekarie och bokälskare går jag givetvis igång på detta. På hemsidan såg jag en ännu tuffare variant som heter ”Gungande läslusta”.
Du får gärna gå in på hennes hemsida. Jag ska lägga in länken längst ner. Det var svårt att ta fina foton i mörkret mot allt ljus utanför fönsterna. Vi tyckte att Annika är superduktig på att förmedla just glädje, lugn och trygghet som hon nämnde. Sedan måste jag tillägga hennes humor och fantasi. Två egenskaper som ligger mig varmt om hjärtat. ❤
Underbar kontrast och komplement, att lägga till dessa röda ballonger. Mycket snyggare i verkligheten än på detta mörka foto.
Temat på denna ”serie” är vänner.
Här kan ni se den rätta röda färgen. Ungefär som mitt ansikte när jag tittat på alla dessa frodiga modiga och underbara kvinnor. 😉
Annikas ord: ”Fåglarna är gjorda som en karikatyr av alla råkor som sitter i träden utanför ateljén.”
Om du vill läsa en rolig sannsaga om var tre av dessa råkor befinner sig så gå in på denna hemsida. Jag är säker på att du kommer att bli nyfiken på både det ena och det andra.
http://ateljeannika.se/index.html
Annikas skulpturer görs i vitbrännande stengodslera.
Fotnot: Jag önskar dig en trevlig helg. Själv är jag lite otålig sedan några dagar över att jag inte riktigt vet vart alla mina böcker tagit vägen. Hoppas få svar på det på måndag. Enligt orderbeställningen ska de ha gått iväg från Danmark i onsdags. ”Minnen som stannat kvar” har kanske tagit en omväg via Texas. Hoppas inte det. Jag uppskattar inte att bli blåst. 😉
Sjunde nedslaget i kategorin, Österlens bästa fik.
I fredags blåste det rejält, men äntligen var det soligt utflyktsväder och vi rattade mot Österlen. En bit från Sandby ligger Vadenhög Café & Hantverk.
Till höger om ingången sitter en av de två eldsjälarna, Gösta Kjellberg, som 1996 köpte en förfallen avstyckad gård. Nästan helt för egen hand har han och hustrun Pia steg för steg skapat och byggt upp sin vision. Sådana sannsagor blir jag impad av.
2012 öppnades Vadenhög Café & Hantverk. Vi var där den sommaren och fikade. Mycket har hänt sedan dess i byggnaderna. Men jag tar inte upp det i detta inlägget. För i denna kategori handlar det om fik på Österlen, som jag vill berätta på mitt personliga sätt. 🙂
När Solveig beställde passade jag på att botanisera.
Årets tema i utställningslokalen är Afrika. Färgglada klänningar, väskor och smycken såg jag bland annat.
32 konstnärer och konsthantverkare ställer ut under sommaren.
Jag blev förtjust i denna ängel och framför allt …
… i denna tuffa variant av glödoljelampa med båge/spets. När vi kom hem ångrade jag mig lite. Samtidigt är det ett bra skäl att återkomma. Som jag gjorde till Lilli´s glasdesign på Bornholm. 😉
Den röda bilen fick mig att välja ett utomhusbord. I ett härligt hörn njöt vi av solen och där kom vinden inte åt. Annars finns det gott om möjligheter att välja sittplats på området. 
En trevlig Pia Sandéhn Kjellberg kom ut med vår beställning.
Vad ska jag skriva? Det hembakade smakade gudomligt. Precis som jag vill ha det. ❤
Gott presskaffe som bryggs först efter beställningen.
Jag smakade på Solveigs sötsaker och hon provsmakade på mitt. Högsta betyg gav vi båda två till detta superba fika. ❤ Hade jag bott granne skulle jag gått hit varje hemmadag.
Viktigt för mig är både små detaljer och totalintrycket. Finns det en vacker naturomgivning för mina ögon blir det en guldstjärna. Jag kan ju inte bara sitta och titta på min vackra älskade fru. Även om jag vet att hon bara är till låns.
Fina blommor blir jag glad av. Blir extra snyggt på den stora TV-skärmen, dit jag kopplat datorn.
Gröna och röda tomater ger hopp. Genast kom jag att tänka på en av mina favoritfilmer. ”Stekta gröna tomater”. Jag och alla minnen. Mer och mer blir jag övertygad om att titeln ”Minnen som stannat kvar” är ett utmärkt val till min tredje bok.
Här har du beviset på att jag inte lånat bilder på nätet. Här trycker gubben själv. 🙂
Betyg: 5/5
Det har sina fördelar att vakna tidigt. Redan klockan fem gick vi upp och packade bil och matväska. Härligt att komma iväg på vägarna när det är relativt tomt. Magiskt att nå platser där vi var helt ensamma. Ibland krävs det tur för det sistnämnda.
Vi hade under veckan sett tjusiga bilder på facebook från bokskogen utanför Fågeltofta mot Kronovalls slott. En liten sträcka var extra sagolik. Då var vi ensamma på vägen och bokarna bredde ut sig över oss, som ett lövtak. ❤
Första stopp var Sankt Olofs kyrka. Jag hade läst någonstans att den utsetts till Sveriges finaste kyrka.
Kyrkan låg riktigt fint på en höjd. Eftersom jag är höjdrädd klättrade jag aldrig upp till tornet. Undra om kyrkan var lika fin inuti.
Vi var tre bilar på parkeringen vid Stenshuvud. Personerna som suttit i de andra bilarna gick ner mot havet. Därmed var vi helt ensamma när vi började klättringen. Bara fågelkvitter överallt i skogen. Jag hade tagit med mig rejäla vandringsskor. Det hade inte Solveig som hade sandaler och bara ben. Hon hajade till tre gånger när det slingrade sig över stigen. Orsaken var kopparormar.
Vi vet inte vad blommorna heter. Vet du?
Detta var första gången som vi var på alla tre utsiktsplatserna. (Norra huvudet heter den tredje) Utsikten skiljer sig åt. Min personliga favorit är Södra huvudet.
Aldrig tidigare har jag suttit där själv under den ”varma” tiden på året. Ibland har det varit rejält trångt när jag kommit dit. Kaffet och wienerbrödet smakade extra gott. Undra hur mycket positiv energi vi samlade på oss. Detta var på Mors dag. Vi tänkte på att det var första gången som Solveig inte fick träffa någon dotter fysiskt sedan 1995. Det året hade vi inga barn. 😉 När vi satt på höjden plingade den moderna tekniken till och S fick kärleksförklaringar från Uppsala och Mallorca. ❤
Blicken sökte sig både långt bort och nära inpå blommor. Men det gällde att se var fötterna placerades. På vissa ställen är det rejält stenigt och kuperat. Annars måste jag berömma för de nya skyltarna och markeringarna. På nervägen tog vi ett annat håll. Nu mötte vi flera personer. Det är mysigt att heja på främlingar och ibland byta några ord. Jag berömde en kvinna med en tjusig klänning. En dansk man hade gått vilse en bit.
Nästa stopp var planerat. Vi hade tagit reda på när de öppnade på Kiviks musteri. Där köpte vi vin och cider inför studentfesten som stundade. Lite annat som INTE klirrade i bagaget åkte också med bland inköpen. Där finns så mycket lockande att välja på. 🙂
Fjärde stoppet blev Viks hamn. Där gick vi en skön promenad längs havet. Första gången som vi gått där. Himlen var vacker med sina molnformationer.
Häftigt att vi kunde se till Södra och Östra huvudet. Platserna vi besökte för några timmar sedan. (Längst bort på vänster sida på fotot.)
Jag har svårt för att låta bli att ta ett sådant här kort. Det ligger så mycket historia och kultur innanför väggarna. Jag avslutar med en färgklick. ❤
Österlen är en magisk trakt av Skåne.
Fast text:
Solveig kom på en idé våren 2015 som jag snabbt nappade på. Vi bestämde oss för att nollställa trippmätaren och åka iväg sex mil hemifrån och sedan vända bilen. Några önskemål har vi förberett, andra får dyka upp spontant längs med de skånska vägarna. Om du vill läsa om resorna 2015-2017 är det bara att gå in på kategorin ”Sex mil hemifrån”.
För att vara på den säkra sidan togs kortet dagen före.
Vi glömde som tur var inte plakatet i Ystad. För det är trots allt fyra mil mellan de två skånska kuststäderna.
Varken regnkläder eller ytterplagg behövdes. Härligt studentväder. Många hade samlats utanför.
Rektorn som höll tal var stolt eftersom det var första studentkullen på Nova Academy. Därmed en historisk dag.
Givetvis var vi stolta över att Lizette fixat att åka tåg och buss i tre år. Trots alla tågförseningar, inställda tåg och oväder. En gång hamnade bussen i diket. Då var hon skärrad.
Jag gillar spontana bilder.
Synd jag inte vet vad kompisarna heter. Eller så är det tur för mig. 😉
Den här härliga tjejen tackade mig efter jag tagit kortet.
Först kastade han tillbaks nappflaskan, men sedan ångrade han sig.
Många mobiler i luften. Fler än mössor.
Glädjens dag. En sådan här dag återkommer aldrig.
Den här grabben tror jag kommer att bli något stort. Alfred tror jag han heter. Har skolan fostrat många kommande stjärnor inom teater, musik och dans?
Undra om hon valt fotot själv eller om det är anhöriga. Härligt är det i alla fall.
Kul inslag med korten från när studenterna var små.
Siri är ett vackert flicknamn.
Vad söt Otto var
Händig redan som liten. Nu ska jag städa vidare och hämta in möbler som stått i garaget ett par dagar.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 