Jag saknar henne OCH det gör ont

Här har ösregnat i flera dagar. De stunder när det inte gjort det har det istället regnat.  Därför var valet enkelt i onsdags efter lunch, en tidpunkt då jag brukar ha mitt motionspass. Det fick bli en halvtimme på motionscykeln.
Jag nådde nästan femton kilometer. Ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Inte en ynklig centimeter. Möjligt att jag inbillade mig. Innan jag skulle duscha blev jag osäker på en viktig detalj. Åt jag efterrätt eller inte efter lunchen? Med tanke på att jag tänkte lägga mig på spikmattan efter duschen och brukar somna efter ett par minuter var min fundering livsviktig. Du som inte känner till att jag har diabetes 1, tror nu att jag skämtar. Men det gör jag inte. Det skulle vara pinsamt om de hämtar mig och skriver in i journalen att jag är fakir till yrket.
För att vara på den säkra sidan tog jag en söt chokladkula och började suga på den. Märkligt. Inte fanns det väl nötter i dessa godsaker? Efter duschen tog jag en titt i badrumsspegeln och insåg att en bit från min problemtand längst in befann sig i tarmsystemet. Min nyfikna tunga sökte sig direkt till brottsplatsen och det har den fortsatt med i två dagar. Nu har både den och jag fått vårt straff. Frågan är vem av oss som ska ringa samtalet? Jag har ingen lust och tungan skulle bara sluddra på halländska. 🙂
Förra tandläkaren, på en annan praktik, beklagade sig och sa att det inte fanns något kvar att bygga en lagning på. Ändå fixade han till det riktigt hållbart. För jag tror att det snart är tre år sedan han utförde uppgiften. Sedan tjatade han på om brygga, båtar och maneter eller vad det var. När jag snällt frågade om kostnad, om det gjorde ont och hur många och långa pass som jag skulle ligga och gapa log han fult och förklarade på en hackig och bristande svenska. Jag hade ingen lust att fråga om, om det jag inte förstod och berätta att jag som diabetiker har mattider att hålla reda på. Att jag har en mycket svårinställd variant och … istället bestämde jag mig på studs att gynna en annan klinik med mina tusenlappar.

När jag kom till en ny klinik möttes jag av ett stort och välkomnande väntrum. Där skulle jag ha kunnat stanna en lång stund och följa skidskyttet på den stora TV:n. Dricka vatten från de färgglada plastmuggarna. Läsa en intressant tidskrift. Mysa i en fåtölj. Istället blev jag avbruten av en mullrande auktoritär äldre man som måste ha passerat pensionsåldern. Han kom ilande ut från korridoren med undersökningsrum och slängde ur sig fraser som ingen patient i väntrummet borde fått höra eller veta något om. Han hade säkert rätt att vara sur för att den manlige ynglingen inte kom i tid. (Kom en stund senare.) Men mitt första intryck var givet. Honom ska jag INTE ha. Från kolera till dubbelpest. Om han kommer ut senare och säger mitt namn kommer jag att säga ”God eftermiddag. Du borde blivit åklagare” och därefter stolt glida nerför trappan igen. Vinka tufft i luften bakom ryggen, som jag sett i en del filmer. I fantasin är jag alltid djärv.

Det blev inte han som sa ”Bosse Lidén”. Istället möttes jag av den bästa tandläkare som jag haft på alla mina år, och de har blivit alltför många, både åren och olämpliga tandläkare. Den glada yngre kvinnan hade alla rätta kvalifikationer som går att ha. Nästan så det kändes som jag mötte min bästa kompis i undersökningsrummet. Hon tog sig tid att lyssna in. Förklarade allt på ett pedagogiskt sätt. Före varje moment hon gjorde, berättade hon med en lugn och behaglig stämma vad som väntade mig. Därefter upplyste hon vid varje ”handsteg” hon tog i min privata mun. Var lätt på hand. Flyttade sig runt min kropp som en smidig gymnast. Frågade om det kändes bra. Lät mig få täta sköljpauser. Hade lätt för att småskämta. Hon var guld värd för mig som har taskig erfarenhet av ”tandslaktare” ända sedan barnsben.

Därefter har hon varit på exakt samma underbara sätt de gånger vi mötts. Saker som alltid gjort ont tidigare kändes inte längre. Jag tar inte ens bedövning. Det enda som gjort ont och skavde var när jag fick reda på att hon skulle öppna en egen praktik alltför långt ifrån mig.
Jag har provat på en gång tidigare att behålla en bra tandläkare trots att jag flyttat nio mil därifrån. Funkar och är trevligt vid den årliga kontrollen då jag och Solveig kombinerade med roliga aktiviteter. Hälsat på gamla grannar. Besökt favoritställen. Inte lika kul när det är akutläge en snöstormsdag. 😦

I förra veckan var Susanna Kopp på bild i vår tidning med anledning av att hon tagit över tandkliniken i Brösarp. Det står i reportaget att hon är 27 år och redan har ett imponerande CV.  Sanna har erfarenhet av käkkirurgi och är utbildad i implantatkirurgi. Hon jobbar gärna med tandvårdsrädda patienter. Menar att patienten ska känna sig trygg och delaktig och att det är viktigt att se hela individen, inte bara tänderna.
Väldigt vackra ord att säga till reportern, men jag kan skriva under med guldpenna att de är SANNA. Vartenda ett av orden.
Själv anade jag varje gång vingar bakom hennes rygg… ❤

Annonser

Frodiga kvinnor & skånska råkor

När vi var och fikade på Olof Viktors igår råkade vi snubbla över en sommarutställning som enligt affischen hade slutat dagen innan. Egentligen hade vi suttit inomhus på andra sidan gården, som vi alltid gör på sommaren och riktigt, riktigt egentligen så brukar vi undvika det populära stället under högsäsong. Däremot är vi där många gånger om året under andra tidpunkter. Vi gillar skarpt Olof Viktors som många andra i världen. ❤

När jag för en stund sedan gick in på Annika Österlinds fina hemsida kunde jag konstatera att hon ställt ut på Olof Viktors sedan 2002, varje sommar. Dessutom kunde jag läsa att hon även ställt ut utomlands i Köpenhamn, Hamburg, USA m.m.

Annika är både keramiker och dekoratör. Hon har sin ateljé i Dalby som ligger en bit utanför Lund.

Annika skriver så här i sin folder: ”För mig utstrålar de frodiga kvinnorna lugn, trygghet och glädje.”

Jag håller med henne fullständigt och ”älskade barn” tillhör mina favoriter.

Som bibliotekarie och bokälskare går jag givetvis igång på detta. På hemsidan såg jag en ännu tuffare variant som heter ”Gungande läslusta”. Du får gärna gå in på hennes hemsida. Jag ska lägga in länken längst ner. Det var svårt att ta fina foton i mörkret mot allt ljus utanför fönsterna. Vi tyckte att Annika är superduktig på att förmedla just glädje, lugn och trygghet som hon nämnde. Sedan måste jag tillägga hennes humor och fantasi. Två egenskaper som ligger mig varmt om hjärtat. ❤

Underbar kontrast och komplement, att lägga till dessa röda ballonger. Mycket snyggare i verkligheten än på detta mörka foto.

Temat på denna ”serie” är vänner.

Här kan ni se den rätta röda färgen. Ungefär som mitt ansikte när jag tittat på alla dessa frodiga modiga och underbara kvinnor. 😉

Annikas ord: ”Fåglarna är gjorda som en karikatyr av alla råkor som sitter i träden utanför ateljén.”

Om du vill läsa en rolig sannsaga om var tre av dessa råkor befinner sig så gå in på denna hemsida. Jag är säker på att du kommer att bli nyfiken på både det ena och det andra.
http://ateljeannika.se/index.html

Annikas skulpturer görs i vitbrännande stengodslera.

Fotnot: Jag önskar dig en trevlig helg. Själv är jag lite otålig sedan några dagar över att jag inte riktigt vet vart alla mina böcker tagit vägen. Hoppas få svar på det på måndag. Enligt orderbeställningen ska de ha gått iväg från Danmark i onsdags. ”Minnen som stannat kvar” har kanske tagit en omväg via Texas. Hoppas inte det. Jag uppskattar inte att bli blåst. 😉

En oas nära Sandby

Sjunde nedslaget i kategorin, Österlens bästa fik.

I fredags blåste det rejält, men äntligen var det soligt utflyktsväder och vi rattade mot Österlen. En bit från Sandby ligger Vadenhög Café & Hantverk. 

Till höger om ingången sitter en av de två eldsjälarna, Gösta Kjellberg, som 1996 köpte en förfallen avstyckad gård. Nästan helt för egen hand har han och hustrun Pia steg för steg skapat och byggt upp sin vision. Sådana sannsagor blir jag impad av.
2012 öppnades Vadenhög Café & Hantverk. Vi var där den sommaren och fikade. Mycket har hänt sedan dess i byggnaderna. Men jag tar inte upp det i detta inlägget. För i denna kategori handlar det om fik på Österlen, som jag vill berätta på mitt personliga sätt. 🙂

När Solveig beställde passade jag på att botanisera.

Årets tema i utställningslokalen är Afrika. Färgglada klänningar, väskor och smycken såg jag bland annat.

32 konstnärer och konsthantverkare ställer ut under sommaren.

Jag blev förtjust i denna ängel och  framför allt …

… i denna tuffa variant av glödoljelampa med båge/spets. När vi kom hem ångrade jag mig lite. Samtidigt är det ett bra skäl att återkomma. Som jag gjorde till Lilli´s glasdesign på Bornholm. 😉

Den röda bilen fick mig att välja ett utomhusbord. I ett härligt hörn njöt vi av solen och där kom vinden inte åt. Annars finns det gott om möjligheter att välja sittplats på området. 

En trevlig Pia Sandéhn Kjellberg kom ut med vår beställning.

Vad ska jag skriva? Det hembakade smakade gudomligt. Precis som jag vill ha det.  ❤

Gott presskaffe som bryggs först efter beställningen.

Jag smakade på Solveigs sötsaker och hon provsmakade på mitt. Högsta betyg gav vi båda två till detta superba fika. ❤   Hade jag bott granne skulle jag gått hit varje hemmadag.

Viktigt för mig är både små detaljer och totalintrycket. Finns det en vacker naturomgivning för mina ögon blir det en guldstjärna. Jag kan ju inte bara sitta och titta på min vackra älskade fru. Även om jag vet att hon bara är till låns.

Fina blommor blir jag glad av. Blir extra snyggt på den stora TV-skärmen, dit jag kopplat datorn.

Gröna och röda tomater ger hopp. Genast kom jag att tänka på en av mina favoritfilmer. ”Stekta gröna tomater”. Jag och alla minnen. Mer och mer blir jag övertygad om att titeln ”Minnen som stannat kvar” är ett utmärkt val till min tredje bok.

Här har du beviset på att jag inte lånat bilder på nätet. Här trycker gubben själv. 🙂

Betyg: 5/5

Sex mil hemifrån; etapp tio

Det har sina fördelar att vakna tidigt. Redan klockan fem gick vi upp och packade bil och matväska. Härligt att komma iväg på vägarna när det är relativt tomt. Magiskt att nå platser där vi var helt ensamma. Ibland krävs det tur för det sistnämnda.

Vi hade under veckan sett tjusiga bilder på facebook från bokskogen utanför Fågeltofta mot Kronovalls slott. En liten sträcka var extra sagolik. Då var vi ensamma på vägen och bokarna bredde ut sig över oss, som ett lövtak. ❤

Första stopp var Sankt Olofs kyrka. Jag hade läst någonstans att den utsetts till Sveriges finaste kyrka.

Kyrkan låg riktigt fint på en höjd. Eftersom jag är höjdrädd klättrade jag aldrig upp till tornet. Undra om kyrkan var lika fin inuti.

Vi var tre bilar på parkeringen vid Stenshuvud. Personerna som suttit i de andra bilarna gick ner mot havet. Därmed var vi helt ensamma när vi började klättringen. Bara fågelkvitter överallt i skogen. Jag hade tagit med mig rejäla vandringsskor. Det hade inte Solveig som hade sandaler och bara ben. Hon hajade till tre gånger när det slingrade sig över stigen. Orsaken var kopparormar.

Vi vet inte vad blommorna  heter. Vet du?

Detta var första gången som vi var på alla tre utsiktsplatserna. (Norra huvudet heter den tredje) Utsikten skiljer sig åt. Min personliga favorit är Södra huvudet.

Aldrig tidigare har jag suttit där själv under den ”varma” tiden på året. Ibland har det varit rejält trångt när jag kommit dit. Kaffet och wienerbrödet smakade extra gott. Undra hur mycket positiv energi vi samlade på oss. Detta var på Mors dag. Vi tänkte på att det var första gången som Solveig inte fick träffa någon dotter fysiskt sedan 1995. Det året hade vi inga barn. 😉 När vi satt på höjden plingade den moderna tekniken till och S fick kärleksförklaringar från Uppsala och Mallorca. ❤

Blicken sökte sig både långt bort och nära inpå blommor. Men det gällde att se var fötterna placerades. På vissa ställen är det rejält stenigt och kuperat. Annars måste jag berömma för de nya skyltarna och markeringarna. På nervägen tog vi ett annat håll. Nu mötte vi flera personer. Det är mysigt att heja på främlingar och ibland byta några ord. Jag berömde en kvinna med en tjusig klänning. En dansk man hade gått vilse en bit.

Nästa stopp var planerat. Vi hade tagit reda på när de öppnade på Kiviks musteri. Där köpte vi vin och cider inför studentfesten som stundade. Lite annat som INTE klirrade i bagaget åkte också med bland inköpen. Där finns så mycket lockande att välja på. 🙂

Fjärde stoppet blev Viks hamn. Där gick vi en skön promenad längs havet. Första gången som vi gått där. Himlen var vacker med sina molnformationer.

Häftigt att vi kunde se till Södra och Östra huvudet. Platserna vi besökte för några timmar sedan. (Längst bort på vänster sida på fotot.)
Jag har svårt för att låta bli att ta ett sådant här kort. Det ligger så mycket historia och kultur innanför väggarna. Jag avslutar med en färgklick. ❤
Österlen är en magisk trakt av Skåne.

Fast text:
Solveig kom på en idé våren 2015 som jag snabbt nappade på. Vi bestämde oss för att nollställa trippmätaren och åka iväg sex mil hemifrån och sedan vända bilen. Några önskemål har vi förberett, andra får dyka upp spontant längs med de skånska vägarna. Om du vill läsa om resorna 2015-2017 är det bara att gå in på kategorin ”Sex mil hemifrån”.

Det ryktades om regn och åska


För att vara på den säkra sidan togs kortet dagen före.

Vi glömde som tur var inte plakatet i Ystad. För det är trots allt fyra mil mellan de två skånska kuststäderna.

Varken regnkläder eller ytterplagg behövdes. Härligt studentväder. Många hade samlats utanför.

Rektorn som höll tal var stolt eftersom det var första studentkullen på Nova Academy. Därmed en historisk dag.

Givetvis var vi stolta över att Lizette fixat att åka tåg och buss i tre år. Trots alla tågförseningar, inställda tåg och oväder. En gång hamnade bussen i diket. Då var hon skärrad.

Jag gillar spontana bilder.

Synd jag inte vet vad kompisarna heter. Eller så är det tur för mig. 😉

Den här härliga tjejen tackade mig efter jag tagit kortet.

Först kastade han tillbaks nappflaskan, men sedan ångrade han sig.

Många mobiler i luften. Fler än mössor.

Glädjens dag. En sådan här dag återkommer aldrig.

Den här grabben tror jag kommer att bli något stort. Alfred tror jag han heter. Har skolan fostrat många kommande stjärnor inom teater, musik och dans?

Undra om hon valt fotot själv eller om det är anhöriga. Härligt är det i alla fall.

Kul inslag med korten från när studenterna var små.


Siri är ett vackert flicknamn.

Vad söt Otto var
Händig redan som liten. Nu ska jag städa vidare och hämta in möbler som stått i garaget ett par dagar.

Det mesta är gult


Fortfarande är det inte helt gult på rapsfälten. Kanske blir nästa helg klimax när det gäller gula havet.

Jag längtar till nästa helg. Om det inte snöar eller regnar ska vi ta en tur till en plats vi aldrig varit på. Sveriges finaste naturupplevelse enligt en omröstning. Ska bli spännande att se om vi blir impade. Vi ska inte lämna Skåne fast namnet får mig att tänka på Halland. 😉

Det var första gången som vi stannade till vid Stora Köpinge på Österlen.

Okej! Solveig tycker ibland det är svettigt när jag lämnar bilen för att ta ett kort.  😉
Jag körde in på en grusväg för att fota väderkvarnen.
”Det är lugnt. Det kommer säkert ingen bil. Sitt du kvar och ta det lugnt.”
Jag blev aldrig klar. En solreflex busade med mig. Solveig ropade från bilen. Fick kuta dit eftersom det kom en bil. Jag fortsatte köra tills vi kom till en gård. Där tänkte jag backa in, men fick tvärnita. Ut sprang en arg prickig hund. Kaos a la Bosse Lidén som vanligt. 🙂

Slutade med att Solveig tog bilden från bilen när vi körde tillbaka. Utan solreflex.

Jag kan inte bara lägga in kort på gula saker. Det är taskigt mot naturen och bloggen. 🙂

Ska vi slå till?

Wow! Första gången som jag ser en blå vattenkanna.

Med eller utan S?

Denna oas vid Skånekusten blir jag aldrig mätt på. Däremot brukar jag inte längre ta med kameran hit varje gång. Skulle jag drabbas av fotofeber finns alltid mobilen till hands.

Tänk att vara ett får här uppe och ha tillgång till denna vy varje dygn. Då hade jag inte haft tid att gå med blicken mot marken. Synd att jag saknar talang för att måla/teckna.

Jag kunde inte låta bli att googla på vad som är rätt och vad som är fel. Ska det vara Ale stenar som jag alltid sagt, eller ska det heta Ales stenar? Genast insåg jag att det trätas både bland myndigheter och privatpersoner. I den första noteringen som hittats står det Als Stene. Det är en prästnotering från 1624. Vad säger DU bloggbesökare?

Länsstyrelsen och Region Skåne verkar tycka som jag. Ystads kommun, NE och vägverket lägger på ett s. Jag anser att det är fuskigt med tanke på att vägverket har skyltmakten. 🙂

När jag befann mig däruppe i söndags släppte jag snabbt dilemmat. Det var bara när vi passerade skylten som jag hajade till. Resten av tiden njöt jag istället av ALLT. Det är en mäktig plats. ❤

Ändå dröjde det till 1997 innan jag gjorde mitt första besök. Undra hur många besök det blivit sedan vi flyttade hit sommaren 2011.

Solen lyste över havet, men mörka moln varnade för en ny skur.

Vi tackade för denna gång och drog oss neråt.

Vilket härligt team. Vi människor har mycket att lära av djuren. ❤

Det stod på en handskriven skylt som fårägaren skrivet, att det inte var tillåtet att klappa fåren. Självklart FÅR man inte det. Därför hade jag händerna på ryggen när jag … 😉

 

Lunchen på Ahl´s brygga igår smakade …

… förträffligt. ❤
Kåseberga Fisk med flera har lyckats förlänga säsongen och sudda ut gränserna till en viss del mellan årstiderna. Det har vi haft glädje av de sista höstarna. En stor skillnad mot tidigare då allt var dött när vi ”rullade” dit. Ex. har satsningen för ett par år sedan på att utöka familjeföretaget Kåseberga fisk AB med en inglasad brygga, fallit många på läppen.

Vår mataptit växte eftersom det var fullt vid hamnparkeringen. Därför fick vi vända bilen och ta den kurviga smala backen upp igen. Efter parkering av ”Den lilla blå”  började klättringen segnälkab”  🙂  för att sedan vika vänster ner mot den kända vackra vyn. Annars brukar vi alltid gå ner denna sträcka och gå upp ett annat håll.

 

Numera ägs familjeföretaget av Jimmy Ahl som tillsammans med sambo, gemensamma barn och arton helårsanställda driver vidare och förvaltar den stabila grund som hans far Leif, farfar och farfars far byggde upp redan 1968. Jag har ofta varit förtjust i konceptet där barn växer in i uppgifterna och lärs upp av äldre närstående. Tillsammans driver de nya projekt framåt, samtidigt behålls det bra in i nästa generation o.s.v.

Vi var inte inne i butiken igår. Nästa gång borde jag testa lakritssillen. Tänk att all fisk röks på gammalt vis med alved och alspån.

Det satt djärva besökare på platserna utan tak. (Det testar vi hellre en ljummen sommarkväll) Vi sökte oss däremot in mot det inglasade partiet några meter från mitt älskade hav. Skönt med infravärme.

Fiskstim till och med på torra väggarna.  😉

Undra hur många affärskunder de besöker med ”lastbilen” och den här tuffa varianten. Sträcker sig distriktet ända till Danmark och andra landskap i vårt land? Hoppas det.

Erkänner. Jag har gjort det igen. Pratat om mat, ätit supergod mat. Tagit noll bilder på våra tallrikar. Ändå tog jag 112 st foton under gårdagen. Inte ett enda på den knaprigt friterade rödspättan som vi båda uppskattade.  😀
Jag skyller på Libra och Melissa som alltid får min uppmärksamhet innan första tuggan. Vad har jag i blodsocker? Hur många enheter insulin ska jag pumpa in? När jag mumsat på halva tallrikens mat kom jag på det. Då var Solveigs tallrik nästan tom. 😦

Vi rekommenderar varmt ett besök på Ahl´s brygga om du har vägarna förbi. Det går även utmärkt att köpa mat i butiken och sedan sitta vid något av borden i backen om vädret tillåter. Många tar med sig det inköpta ”hem”.  Eller varför inte en kombination.  😉

Dags för motion och annan slags njutning. Aprilvädret gjorde skäl för namnet. Sol en stund och sommarvärmen kom på efterlängtat besök. En stund senare regnade det och blåste iskallt. På himlen fanns mörka moln som fick oss att vela mellan tre olika promenadstråk.
 Vi chansade och bestämde oss för årets första besök hos de berömda stenarna. Började det ösregna innan det var dags att vika vänster skulle vi ändå vara tvungna att bege oss till bilen, som från detta hållet stod och frös till höger med sina sommarskor.  🙂

Hur många gånger har vi sett denna välkända vy? Aldrig tröttnar jag.

Jag fick till relativt bra foton på Ales stenar tack vare himlens variation. Några utvalda bilder ska jag lägga in i ett eget blogginlägg. Ikväll ska vi på Ystads teater. Där blir säkert fullsatt. Jag vet inte om jag får fota under framträdandet. Kanske blir jag ökänd och Lizette kommer att skämmas över sin pappa.

På nervägen skämtade vi som vanligt om att Solveig skulle bo i det röda huset och jag i det blå. När jag blev hungrig och sällskapssjuk skulle jag komma och hälsa på hos henne. Vilken härlig skrivarlya jag skulle haft.  🙂

Oj vad här regnar i Ystad. Perfekt skrivarväder.  I natt kom jag på en hel del som …  🙂

 

Kärt återbesök

Igår blev det ingen vårutflykt med picknickkorg till Fyledalen på grund av väderleken. Hoppas blåsipporna finns kvar ett tag till. Tur vi hade förra helgen i färskt minne.

Otroligt att det var så varmt och behagligt vid havspromenaden och inte ens kallt att äta utomhus på bänkarna. (Givetvis rätt sorts sittdyna under) Många människor hejade och verkade glada.

För två år sedan åkte vi efter ett bloggtips från Åse till Gislövshammar och njöt av ”Det blå havet på land”. Äntligen var det dags för ett återbesök.

Det gällde att hålla reda på var vi satte ner fötterna.

En vacker trakt på Österlen.

Jag skulle kunna tänka mig att sitta därinne och skriva på en roman. Gå ut tre gånger om dagen för att få inspiration och motion.

Vi rattade vidare i ett långsamt tempo. Lite överallt såg vi vårtecken. Givetvis passade vi på att besöka favoritfiket.

Det dröjer ett tag till vindruvorna finns till beskådande.

Kul att träffa på en ny kompis. Dino pratade en svårförstådd skånska och var väldigt intresserad av min morotskaka.

När vi nöjda nådde Ystad och bostaden konstaterade vi att det fanns gott om vårtecken även i egen täppa. Sista dagarna lyser här gult överallt av påskliljor och min favoritblomma, förgätmigej blommar vackert. ❤
Jag önskar dig en fin aprilvecka.

Nu ska vi se hur man gör

1

Igår kom jag på att det var första gången under 2017 som jag lämnade Ystads kommun. Vad fort fyra veckor kan rusa iväg. Ska bli spännande att se om jag lyckas få ihop årets första blogginlägg. Om jag klarar det tekniska.

2
Det fick bli en solskenstur till Olof Viktors. Jag hade väntat mig att vi skulle vara ganska ensamma i cafédelen mot vägen. Den byggnad som de har öppet under denna tid på året. Där tog jag gruvligt fel. Jag hade tur som hittade det enda lediga tvåmansbordet.
Vad jag älskar att ljuset håller på att återvända. Efter fikat blev det en promenad vid havet. När vi kom hem njöt jag av snödropparna i trädgården.
Idag var det nära att jag fick användning av första-hjälpen-kursen, som jag gick en gång i tiden. Först sprang jag som en dopad vit sprinter när jag såg det hemska. Tänk om jag kom fram för sent. Många rädda tankar for runt i skallen. Vad har mannen råkat ut för?

4

Va! Är det första april idag?

3

I förra veckan hade vi gallring och till slut fanns bara de tio finaste julkorten från 2016 kvar. Nu har vi under några dagar, var för sig spanat på bidragen.
Jag har gjort klart min hemliga poängfördelning mellan 1-10. Om en stund ska vi sätta upp våra lappar och utse 2016 års vinnarkort. Vilket tycker du är finast?
5