Att inte bli trodd

Bosse minns …

Det krävdes en hel del tjat från min sida innan mamma gick med på min önskan. Inte konstigt alls. Jag borde ha dött när jag lekte Läderlappen några år tidigare.

https://bosseliden.wordpress.com/2012/11/27/jag-hann-inte-alltid/

Men när jag var i 10-11 årsåldern gav hon tillåtelse till att jag cyklade på min gröna minicykel hela vägen ner till Östra Stranden. Det var tre större vägar som skulle passeras mellan de olika cykelstråken innan jag nådde havskusten.
Det som hägrade var att få komma till Japans minigolfbana. Under denna tid fanns det fem minigolfanläggningar till i närheten, men ingen som slog ut denna populära pärla. Låga tallar gav skugga varma sommareftermiddagar. De färgade lamporna skapade stämning under augustikvällarna. Spännande spel lockade efter minigolfen.
När jag passerade järnvägen brukade jag ofta titta på den blå stugan som låg närmast spåren. Tidigare hade mina föräldrar ägt just den stugan. Jag hade visst själv bott där mina två första somrar.
I samband med att lägenhet skulle bytas ut mot ett nybyggt hus såldes stugan. Synd tyckte jag egoistiskt, som inte alls var intresserad av nödvändiga ekonomiska affärer, utan mer såg möjligheten jag missade. Att få bo tre minuters gångväg från havet och allt annat spännande som hände där under sommarhalvåret.
Tack vare mitt fotominne kunde jag när jag kom hem igen tänka igenom alla arton hålen som Japan bestod av och se möjligheterna och svårigheterna. Sporten passade mig förträffligt. Bollsinne, jämnt humör, envis, taktiker och aldrig en dålig förlorare.
En svårighet var en tjock trädstam som stod för nära på bana två och bana fjorton där det krävdes en spik (få bollen i hål på ett slag) för att undvika att behöva 3-4 slag eftersom jag inte vågade kliva upp bland blommorna. Orsaken var mitt ”handikapp” som jag delade jag med alla vänsterhänta. Trots att jag är högerhänt använder jag klubbor i minigolf, vanlig golf, landhockey och ishockey som en vänsterhänt, d.v.s. slår från ”avigt håll”.
Utanför den lilla boden där betalning och klubbor, boll och block hämtades fanns en tavla. En liten variant av en skoltavla. Där noterades dagens bästa resultat för herrar och damer.
Varje gång läste vi det skrivna innan vi började spela. Givetvis var vi en bra bit ifrån ”Dagens bästa” de första åren. Mitt sällskap varierade genom åren.
Det jag skulle komma till nu var vid ett speciellt tillfälle. Jag minns inte hur gammal jag var. Tolv år gissar jag på. Mannen som hade hand om anläggningen från maj till slutet av augusti och sedan drog iväg till Spanien hade skojat och pratat med mig flera gånger. Jag var ingen okänd turist.
En kväll ett par timmar innan stängningsdags började jag och en kompis att spela. Den dagen var inte rekordet för herrar extremt bra. Mitt personliga rekord var två slag bättre. Troligtvis visste inte kompisen om mitt personbästa. Han blev därför impad av mitt spel. Givetvis var jag stolt över mig själv att jag under press kunde både slå dags-rekordet och tangera mitt personbästa.
Inte berättade jag det för Leif. Jag hade inte hunnit. Min kompis sprang fram till Leif och berättade glatt nyheten. Än idag kom jag ihåg leendet. Jag vet inte exakt vad han svarade. Bilden hur han stod lutad utanför boden finns som en inre film i mitt huvud.
”Kul. Grattis!”
”Ska du inte skriva upp hans namn och resultat på tavlan?” upprepade min kompis med en otålig stämma.
Samma leende. Ingen fras åt varken ena eller andra hållet. Ingen gest åt tavlan eller den vita kritan. Efter att jag tagit loss papperet lämnade jag snabbt in klubba och boll.

Det var inte så att jag blev sur och började spela på de andra banorna. Jag älskade Japan. Det var oerhört populärt att spela minigolf där under många år. Efterhand kombinerade jag aktiviteten med bad, glassätande, solnedgångar och mycket annat hemligt. 😀
Jag blev tonåring och vuxen. Det var trevligt att prata några fraser med Leif. Han var alltid pratglad och verkade aldrig åldras.
Även när jag blev äldre och vuxen hände det. Jag fick till det och var dagens bästa spelare av kanske flera hundra spelare. Mina närmaste vänner visste om anekdoten. Andra undrade varför jag inte sa till att jag var bäst och fick solglans på svarta tavlan. Någon gång fick jag mota någon som var ivrig att berätta.
Jag hade aldrig något behov av att vara bäst av den anledningen. Att se mitt namn stå där med ”krittext” rörde mig inte i ryggen. Det var dött, förstört och iskallt. Min inre stolthet var betydligt större.
”Säg inget. Jag ska berätta sedan.”
Men tolvårige Bosse Petersson hade varit en stolt grabb när han cyklat hem den kvällen om han fått se sitt namn på tavlan. Inte så att han berättat det för andra. Troligtvis inte ens för sina föräldrar. Det var något annat. En inre stolthet. Jag har behållit så många hemligheter för mig själv genom åren. Detta skulle bara vara en av många.

Efter flera år var jag expert i tanken. Jag visste exakt vilken fart jag skulle ge bollen och var på sargerna jag skulle träffa. Den dagen jag hade maxtur i kombination med skicklighet och tålamod, skulle jag kunna gå under trettio slag. Då behövdes 1-2 flaxspikar på oväntade banor. Bana 1, 2, 5, 8,10, 11, 13, 14 och 18 räknades inte dit. Den stora nyckeln att lyckas över huvud taget var att klara av banorna 3 och 17på två slag var. Vid bana 3 kunde det bli långa köer på sommarkvällarna. För att inte förstöra spänningen i gänget brukade jag ofta komma med förslaget att droppa den banan till ett senare läge.

Den ultimata dagen fick jag uppleva. Den kom till slut. Flera år senare. Precis som det kåseri som jag lagt in på bloggen om den gången i Umeå när jag fixade tvåhundrapoängsgränsen i bowling. Efter det hade jag inget mer att bevisa för mig själv. Sällskapet jag hade med mig under den här minigolfeftermiddagen glömmer förhoppningsvis aldrig stunden. Synd jag inte gick och köpte en lott efteråt. Turen och flytet kunde hållit i sig några timmar. 😀

DSC_09970117Det ska tilläggas att jag inte är speciellt märkvärdig när jag spelat mot kompisar på andra banor och ställen genom åren. Ibland har jag vunnit. Andra gånger kommit femma. Men jag har varit lika glad för det. Däremot ger jag aldrig upp. Går det dåligt kämpar jag för att undvika en tia och en fyrkant runt talet 10 på papperet. Annars kan jag alltid försöka få flest ringar runt ettorna, (spikarna) och vinna ”spikfighten”.

DSCN4473
Vår familj har en årlig kamp om en vandringspokal. En lek som vi haft sedan 2005. Brunt möter grönt heter den. Den brunögda pappan och Lizette möter de grönögda i familjen. Vi retades ibland under året de första säsongerna. Men det finns ingen dålig förlorare i gänget. Hoppas det blir en fight även 2016.  ❤

elva

 Dags för TJUGONDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 onsdagen den 1 juni)
OBS den extra långa tiden som du har på dig!!!   😀

Nu får du som vill chansen att dela mitt minne. Då vill jag att du är som Bosse Petersson tolv år. Tycker det är kul att spela, håller humöret uppe och aldrig skulle komma på tanken att fuska. Jag är likadan nu som alltid i det fallet.

Kanske brukar du spela minigolf/bangolf någon gång varje sommar. Annars hoppas jag några känner nostalgi och vill pröva. Du kan göra det ensam, med en vän, barn, barnbarn, granne. Ni bloggare som bor relativt nära varandra. Varför inte kombinera med en bloggträff och spela ihop? Du har ju ett bra skäl till att föreslå detta för någon. Här Ystad såg jag att de öppnade Jaktpaviljongens bana redan i slutet av april. (Jag och Jennifer premiärspelade förra fredagen) I Halmstad minns jag det som att första maj var startskottet varje år.

Regler:
En runda på en minigolfbana eller bangolf som de flesta ägare kallar det 2016. Är du smart väljer du en som har arton hål.
2 poäng för varje spik. (Bollen i hålet på första slaget) Jag vill att du tar ett kort på de banor som du lyckas med bedriften. (Om du gör det). Du får gärna vara med på bilden, men mest vill jag se hur just den banan är konstruerad.
2 poäng om du inte får en enda tia på hela rundan – alla arton hålen. Vilket innebär att du kan ”kämpa” extra, även om det inte går bra.
Förhoppningsvis står det spelregler på papperet som du får när du betalar. En del har det på väggen/glasrutan. Maxslag på varje bana är tio slag, men kommer du inte förbi första hindret på slag nummer sju får du automatiskt en tia och har spelat färdigt på den banan och får gå till nästa bana.
Slår man utanför banan blir det ett pliktslag.
Det finns alltid ordningsregler på plats som kan skilja sig beroende på underlaget. På vissa ställen får man inte stå i banan. På andra måste man för att kunna slå.

Rikligt med bonuspoäng:
Bara att du spelar en runda är värt 5 poäng. Du får ta en selfie som bevis, eller bara en bild på ditt protokoll och klubba om du hellre vill det.

OBS! En tydlig läsbar protokollbild vill jag ha av alla deltagare, så att domaren kan granska ”bokföringen”.

Här räknar jag med att INTE dela ut speciellt många poäng. Istället önskar jag någon ska tycka det var så roligt att personen vill göra om detta fler gånger. I så fall har jag lyckats med ett viktigt delmål med lekarna. Sprida glädje och gemenskap. Locka fram barnet inom er som bjuder ert vuxna jag på positiv energi. Samtidigt kan det vara så att någon/några av er verkligen är ”proffs” på denna aktivitet. Då finns en möjlighet att samla poäng. Annars kan det räcka långt med att ha flax några gånger.

Den teoretiska maxpoängen är 43 p. Det jag hoppas på är att några hänger på leken och får sina garanterade 5 poäng. Sedan längtar jag efter att få se foton på banor där några har jublat över den härliga känslan när bollen går direkt genom alla hinder och ner i hålet på bara ett enda slag. En äkta spik som det heter på ”fackspråket”. En oäkta är när man ex. missar första slaget, men från startpositionen får ner bollen på andra försöket. Den gälls inte i min poängräkning. Om man är envis och aldrig ger upp kan det gå att undvika en tia även på de svåra banorna och därmed fixa ihop två poäng, som man ska vara stolt över.

Sammanfattning:
A. Spela en runda. Följ de regler som står på papperet eller i anslutning till där du betalar.
B. Lägg in foton i din blogg.
C. Lämna en kommentar till mig i detta inlägg.
D. Jag delar ut poäng och redovisar en ny tabell i nästa lekmoment, när denna lekuppgift är avslutad. Maxpoäng ska tas med en stor nypa salt.  😉
E. Domaren har några hemliga bonuspoäng att dela ut som givetvis inte ska ”namnförses” i detta skede i leken.  😉
F. Nu är leken avslutad och jag kan berätta vidare om bonuspoängen. Om jag såg någon som skrev att den personen ALDRIG hade spelat minigolf förr skulle jag bli extra glad för att jag lyckades bli den första som fick personen att debutera.  😀   2 poäng.
En hemlig poäng hade jag planerat att ge till den som slog flest slag av alla. 1 poäng.
Naturligtvis hade jag planerat att kompensera om några deltagare bara hittat/spelat tolvhålsbanor. När dessa anläggningar kom förr fick man ändå ett papper med arton hål och hänvisningen att man skulle spela om hål 1-5 en gång till efter hål elva och sedan avsluta med hål arton som tog hand om bollen.
Jag minns att jag glömde detta en gång och slog en spik på hål tolv som jag jublade över tills min kompis skrattade snett och undrade hur jag skulle göra nu när jag inte hade någon boll att lägga upp på hål ett. 😉 Jag lånade hans boll fem gånger så var det problemet löst. 🙂
Jag behövde inte vara Einstein för att se den rättvisa linjen i två av tre fall. Eftersom det är en lek 🙂 och inte en av mina otaliga bloggtävlingar och jag aldrig delar ut halva poäng valde jag att höja en halv poäng i det tredje ”fallet”.

Stänkare:
Nästa gång kommer jag att berätta om din sommarläxa.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag siktar på att lägga in 30 lekuppgifter och ha en längre paus under högsommaren. Finaluppgiften lär dyka upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 19 uppgifter)
1. Ditte Akker, 195 p.
2. Eva Rohlén, 191 p.
3. Wiolettan, 186 p.
4. Znogge, 180 p.
5. Gunilla Wahlberg, 173 p.
6. Villa Herberts, 160 p.
7. Anki, 158 p.
8. Ethel Hedström, 149 p.
9. Comsi Comsa, 135 p.
10. Primrose, 126 p.

11. Mia,119 p.
12. Maria Bromander, 111 p.
13. Lma, 108 p.
14. GunBritt, 95 p.
15. Sanna, 82 p.
16. Kersti, 77 p.
17. Kicki Olsson, 74 p.
18. Gunnel Moberg, 49 p.
19. Sussie, 48 p.
20. Gerd Lindblom, 37 p.

21. Tant Glad, 32 p.
22. Gun Toresson, 25 p.
23. Ninni, 19 p.
24. Anne, 17 p.
25. Susan Johansson, 11 p.
26. Ezter, Mickan, 10 p.
28. Anna Andersson, Skåningen, 4 p.
30. Pia Boman, Annika Sohlin, 3 p.
32. Susie på Stjärnarve, 2 p.

33. Övriga 0 poäng.

rg i namnet = Har redovisat uppgiften.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen. 😀
https://lillafridhem.blogspot.se/2016/05/spela-minigolf.html?showComment=1464066829231#c1560655917369960419
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/05/bosses-utmaning-klar-bangolf.html
http://akker.blogg.se/2016/may/rekord.html#comment
https://znogge.wordpress.com/2016/05/28/takterna-satt-i/#comment-194999
http://gunwah.bloggo.nu/Minigolf/
http://eva49.bloggo.nu/Bangolfutmaningen/#comments

 

Annonser

En halvtimme på Sandrews

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

DSCN77780001DSCN77770002

Denna biobiljett, med den vackra handstilen på baksidan, hittade jag i en minneslåda. Följ med till åttiotalet och en julidag vid västkusten. Hoppas du inte blir alltför äcklad. Jag varnar känsliga läsare. 🙂

Efter att snabbt delat ut posten på mitt sommardistrikt, hade jag cyklat ner och badat på Östra Stranden.
Det var en skön sommardag och det kändes lyxigt att bada och samtidigt ha fullt betalt. På hemvägen åt jag middag hos mamma. Innan jag cyklade hem för att sova en timme stack jag inom Ica och köpte något gott till fikat. Det fick bli toscakaka. Till godbiten köpte jag ett paket grädde.
En stor klick vispad grädde ovanpå kakan och en lika stor klick i det rykande kaffet kalasade jag på, på balkongen. När jag var klar blev jag rastlös. Min tolvväxlade cykel ville ut på en runda och jag drog iväg till centrum. Väl framme stack jag in på jobbet och slängde upp en del av morgondagens post. Utmärkt taktik om jag behövde skapa mig en lugn nästa dag.
Även min kompis Janne befann sig på sitt distrikt. Vi bestämde oss för att gå på bio när vi var klara. På Sandrews en bit från Norre Port gick ”En natt i New York” av Martin Scorsese, en film som fått bra kritik av flera recensenter.
Filmen visades i stora salongen. Ganska snart började jag känna mig konstig i kroppen. Först försökte jag tänka på annat och koncentrera mig på handlingen. Var jag kissnödig? Nä. Mysko. Jag hade varit kärnfrisk en kvart tidigare.
Det gick bra någon minut. Sedan var obehaget tillbaks som en bumerang. Jag blev inte klok på vad som fattades mig. Det här var löjligt.
”Jag ska bara på dass”, viskade jag till Janne.
Av någon konstig anledning tog jag med mig jeansjackan.
Nu gick allt akut snabbt. Redan när jag tog tag i salongsdörren mådde jag illa. Efter alla mina hundratals besök på biografen hittade mina fötter till toaletterna.
Jag hann aldrig stänga dörren. Aldrig förr hade jag upplevt något liknande. På några minuter hade jag tappat all energi i min vältränade kropp. Hela toaletten var nerspydd och det kändes som jag skulle svimma där jag halvlåg på alla fyra och hyperventilerade. En varningsklocka ringde. Jag måste bort. Ut i friska luften. Det kunde inte finnas en enda droppe dynga kvar i kroppen som skulle ut.
Livet blev inte lättare utomhus. Jag tog mig stapplande runt hörnet och ner till grusgången längs med Nissan. Jag mötte okända personer som trodde att jag tillhörde A-laget. Jag såg det i snabba blickar som vändes bort och noterade att deras stegriktning lämnade grusgången. På en bänk satte jag mig ner, helt utmattad efter ännu ett spyanfall.
Att cykla hem var det inte tal om. Att ta sig över bron och fram till bussterminalen kändes som ett maratonlopp i fyrtiotvå kilometers uppförsbacke. Halvliggande på träbänken försökte jag desperat tänka ut nästa möjliga steg.
Jag blev avbruten i mina destruktiva röriga tankar när jag såg mitt ex´s bästa väninna komma gående mot den plats där jag satt. En världsvan kvinna som precis hade kommit hem från en längre utlandsvistelse. Jag är säker på att Liv direkt kände igen mig. Då måste hon också ha sett vad som hände två sekunder senare. Ett nytt Niagaraanfall som inte gick att dölja. Snart skulle halva Halmstad veta att Bobo blivit alkis denna sommar. Min kropp började skaka och jag frös i sommarvärmen trots att jag var genomsvettig. Matt var bara förnamnet. Stanken var inte att leka med. Hade det gått hade jag sprungit ifrån mig själv, men som det var nu skulle jag inte ens klara av att vänta tills min buss kom. Som en skänk från ovan gled Snöstorpsbussen in. Från en hållplats nära Snöstorps kyrka skulle jag i ett friskt tillstånd lätt kunnat ta mig hem på tio minuter.
Jag hade busskort och slapp krångla med pengar med skakiga händer. Det var ändå ett stort företag att ta sig uppför de två trappstegen och slå sig ner på ett ledigt säte vid en finklädd dam som snabbt ställde sig upp. Här drabbades jag av ett par minuters medvind när bussen körde iväg. Annars hade jag säkert slängts av om jag spytt ner bussen. Några gånger började jag dock hulka. Det var svårt att hålla ögonen öppna, men när jag blundade drabbades jag av yrsel. En reservplan skapades i ångestångorna när jag förstod att det var nära att gallan ville visa sig offentligt.
Min högerhand gick med på att sträcka sig upp. Jag tryckte på stoppknappen och raglade av. I ett friskt läge skulle jag känt ett nostalgiskt skimmer när jag korsade min gamla grundskolas skolgård. På skolplanen hade jag spelat många handbollsmatcher. Denna stund skulle mina klasskamrater inte sett någon skillnad på mig och en begagnad disktrasa. Mina ben var som gelé.
På något vis kom jag hem till mammas bostad. Skönt att jag hade en extranyckel, för hon var inte hemma. När hon kom hem från jobbet löste hon snabbt gåtan.
”Grädden. Datumet hade säkert gått ut. Du har blivit matförgiftad. Annars hade det inte kommit så akut.”
Mamma hade rätt som vanligt. Jag som hade gillat att grädden var nersatt till halva priset, hade inte vägt det som en risk med att datumet hade gått ut. Jag tänkte på filmjölk och vanlig mjölk och tog chansen. Trodde inte att en seriös affär sålde farliga feta saker. Det blev en lärdom för livet. Aldrig har jag köpt gammal grädde sedan dess.

Min chef tyckte att det var sjukt komiskt när jag ringde och sjukanmälde mig och redan befann mig på jobbet. Mamma bodde nämligen i mitten av mitt distrikt.
Om jag skulle försöka hitta ”En natt i New York” på Tradera. Det skulle vara kul att äntligen få se klart filmen. ”Som grädde på toscakakan” som de säger i Toscana. 😉
På biobiljetten står det: ”Välkommen åter”. Kan det gälla mig med?
Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten och inte mår illa. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveigs förslag

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på juni.

Döden slog till blixtsnabbt

Det var varmt både i vattnet och i luften där jag och min sommarbästis Joakim höll på att försöka sätta nytt nickrekord med fotbollen av plast. Den här sommaren hade vi badat nästan varje dag. På starka pojkben hade vi trampat den långa vägen till Östra Stranden och stannat till vid kiosken för att köpa fruktkolor som vi sedan matade tandtrollen med. Ligga och lapa sol stod inte högt på pojkagendan. Ändå var vi bruna som pepparkakor. Man blir lätt det om man har det rätta pigmentet, hela tiden är i rörelse och lever hand i hand med salta smekande vindar.
Värmen i vattnet vid Östra Stranden var välkänd för oss helårsboende och alla de smålänningar som hade stugor i trakten. Orsaken var att det var så långgrunt, att man skämtade om att man kunde gå ända till Danmark. När vattnet äntligen blötte ner kanten på badbyxorna nådde man på nytt en sandbank och vattnet sjönk behagligt ner till knäna igen. Den som ville upptäcka när vattnet nådde hakan behövde en rejäl skopa med tålamod. Dessutom var vattnet jämndjupt. Flyttade man sig i sidled blev det ingen större förändring. Inga luriga gropar, inga strömmar, inga stenar på botten – otroligt barnvänligt. En del personer kommenterade gärna att ett avloppsrör gick rakt ut i vattnet en bit bort mot hamnen. Att det var ren skit som värmde upp vattnet. Det örat lyssnade jag inte på …
Både jag och Joakim spelade fotboll i ett ungdomslag. Den dagliga träningen hade gett resultat. På avstånd måste det ha sett imponerande ut när vi grabbar lät bollen flyga mellan våra våta kalufser. Om de som tittade orkade räkna i sommarhettan skulle de vid några tillfällen nått siffror över hundra. Var vi nära ett rekord behövde vi aldrig riskera något i vattnet när vi offrade oss vilt för att nå dit med pannan en sista gång. Inga dolda spetsiga faror lurade i vassen.
Denna dag var det extremt varmt. Kvavt och dåligt med syre. Solen försvann och ersattes av mörka moln. På avstånd såg vi att de sista strandgästerna samlade ihop sina pinaler och försvann iväg. Där i det varma vattnet gjorde det inget att det även kom vattenstänk från ovan. Livet lekte och vi var oslagbara på alla plan.
Plötsligt mullrade det till bakom ryggen …

Smakprov fem av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Bloggprovbok

Fotnot: Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Döden slog till blixtsnabbt

Det var varmt både i vattnet och i luften där jag och min sommarbästis Joakim höll på att försöka sätta nytt nickrekord med fotbollen av plast. Den sommaren hade vi badat nästan varje dag. På starka pojkben hade vi trampat den långa vägen till Östra Stranden. Det hade blivit en trevlig ”segtradition” att stanna till vid kiosken och köpa fruktkolor som vi sedan matade tandtrollen med. Ligga och lapa sol stod inte högt på pojkagendan. Ändå var vi bruna som pepparkakor. Man blir lätt det om man har det rätta pigmentet, hela tiden är i rörelse, och lever hand i hand med salta smekande vindar.
Värmen i vattnet vid Östra Stranden var välkänd för oss helårsboende och alla de smålänningar som hade stugor i trakten. Orsaken var att det var så långgrunt att man skämtade om att man kunde gå till Danmark. När vattnet äntligen blötte ner kanten på badbyxorna nådde man på nytt en sandbank och vattnet sjönk behagligt ner till knäna igen. Den som ville upptäcka när vattnet nådde hakan behövde en rejäl skopa tålamod. Dessutom var vattnet jämndjupt. Flyttade man sig i sidled blev det ingen större förändring. Inga luriga gropar. Inga strömmar. Inga stenar på botten. Otroligt barnvänligt. En del personer kommenterade gärna att ett avloppsrör gick ut i vattnet en bit bort mot hamnen. Att det var ren skit som värmde upp vattnet. Det örat lyssnade jag inte på.

Både jag och Joakim spelade fotboll i ett ungdomslag. Den dagliga träningen hade gett resultat. På avstånd måste det ha sett imponerande ut när grabbarna lät bollen flyga mellan sina våta kalufser. Om de orkade räkna i sommarhettan skulle de vid några tillfällen nått siffror över hundra. Var vi nära ett rekord behövde vi aldrig riskera något i vattnet när vi offrade oss vilt för att nå dit med pannan en sista gång. Inga dolda spetsiga faror lurade i vassen.

Denna dag var det extremt varmt. Kvavt. Dåligt med syre. Solen försvann och ersattes av mörka moln. På avstånd såg vi att de sista strandgästerna samlade ihop sina pinaler och skyndsamt försvann iväg. Där i det varma vattnet gjorde det inget att det även kom vattenstänk från ovan. Livet lekte. Vi var oslagbara på alla plan.
Plötsligt mullrade det till bakom ryggen. En kort stund senare blixtrade det till på himlen. Effektfullt. Som ett skådespel. Ett nyårsfirande mitt i sommaren. Vi glömde bort att hålla bollen i rörelse. Istället satte vi oss ner i vattnet med bara huvudet över ytan. Jag njöt och tyckte stunden var på gränsen till magisk. Att livet nått en ny dimension. Jag ville inte missa nästa steg när den mörkblå himlen lystes upp. Smällen efteråt var livets efterrätt.
”Blixten söker sig alltid till det som är högre än havsytan”, sa Jocke och blev personlig. De närmaste minuterna berättade han en sannhistoria som berörde mig ända ner till tårna i sandbotten:

Joakim hade kommit till vår klass när vi började högstadiet. Hans dialekt skvallrade om ett ursprung i Östergötland. Hemma i Norrköping hade hans äldre bror och en kompis varit ute och cyklat en dag när det blev åskväder. Antagligen cyklade de i bredd som hårdkokta grabbar med långt hår gjorde i början på sjuttiotalet. Då som nu. Höll sällan i styrena. Rökte Prince som de nallat från den enes pappa. Svor till när ösregnet förstörde deras tjuvrökning och de tvingades slänga de fuktiga rökpinnarna i vattenpölarna. Började planera vem av dem som skulle försöka fixa mellanöl till helgen. Två asfaltsgrabbar av sin tid. Kompisen till Joakims brorsa stegrade tufft med cykeln. Båda kompisarna hade givetvis trendiga Jenkastyre på sina tvåhjulade fordon. Höga brutala styren. Kompisen skulle vara värst. Han hade skurit bort plasthandtagen. Ibland hade han gömt stulna cigaretter i det ihåliga styret och satt fast dem med begagnade tuggummi.
Nu hände det snabbt. Blixtsnabbt. Från en tusendel till en annan tusendel. Blixten valde sin väg och träffpunkt. Skonade Joakims storebror som ändå flög ner i den blöta asfalten av trycket. Han kom ”just då” undan med en hjärnskakning och skrubbsår. Räddningen var gummihandtagen på cykeln där han för en gång skull hade sina händer. Detta konstaterade de kloka yrkesmännen en stund senare. Kompisens liv tog slut i samma stund han träffades av åskviggen.

Var ”det hemska” den största orsaken till att jag mest såg Joakims storebror med en tung kasse dricka. Vardag som helg. Slitna fransiga jeans. Långt stripigt hår. Alltid såg jag honom ensam. Han gick inte i någon skola. I så fall livets hårda skola. Åldersmässigt borde han ha suttit i en gymnasieklass och skaffat sig kunskaper för framtiden. Tydligen var han för ung för att få bo kvar i Norrköping när familjen drog söder ut. Han måste ha känt sig vilsen i tillvaron. Det mullrade säkert fortfarande i hans inre. Fick han någonsin experthjälp med att bearbeta händelsen? Själv upplevde jag honom, med mina pojkögon, på ett helt annat sätt. En tuff outsider. Svårplacerad. Ingen jag såg upp till. Han hade redan passerat zenit. Utan att jag förstod det helt själv grodde en mörk tanke inom mig, att hans steg var på väg mot avgrunden.

När jag kom hem från stranden gjorde jag ett nytt livsval. Efter en stunds letande runt i garaget hittade jag till slut mina plasthandtag…