Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Annonser

En kurs enbart för tjejer

Vår yngsta dotter Lizette går i åttan. Alla tjejer i klassen går denna termin en kurs som heter DISA. Disa står för Din Inre Styrka Aktiveras.
Syftet med kursen är att träna upp förmågan att tänka och agera positivt för att lättare handskas med livet. I vårt huvud har vi 36 000 tankar per dag. En del av tankarna är positiva och hjälper oss, en del av tankarna är negativa och får oss att må sämre. Kursen handlar om att kontrollera de trista tankarna.

Tjejerna är en pilotgrupp i Ystad kommun och utbildningen leds av skolsköterskan och skolkuratorn.

Jag tror att detta är ett mycket bra sätt för att stärka flickor i den känsliga ålder de befinner sig i. Samtidigt undrar jag om inte killarna borde gå i kursen DISK. Din Inre Styrka Kontrolleras. Alldeles för många grabbar på högstadiet verkar ta för mycket plats. Tar över på bekostnad av tjejer på ett negativt sätt.

Jag blev fascinerad av talet 36 000 tankar. Det är klart det måste bli jobbigt bara om 36 av dessa är mörka till innehållet. Hur kan man hinna tänka så många tankar per dag? Kan absolut inte gälla de personer som är avtrubbade av dataspel där det gäller att döda så många som möjligt på ett par minuter. Kommer de upp i 36 vettiga tankar riskerar de att få ont i huvudet.

Intresserad är rätta ordet. Tänk om jag kunde smyga in i klassrummet. Gömma mig bakom en skärm. Lyssna. Ta till mig. Lära mig massor av goda råd om hur jag skulle motverka stress, identifiera negativa tankar och vända dem till positiva, serveras smarta strategier och tusen andra nyttiga råd. Sedan skulle mina 36 000 positiva tankar göra underverk med mitt liv. Vilka suveräna böcker jag skulle skriva om total lycka… Vänta. Kommer personer att låna eller köpa mina böcker om de INTE handlar om mord, svartsjuka, svårigheter, tillkortakommande, svek, hämnd, fällor, stress för att hinna hit och dit i handlingen, intriger, stöld, taskiga grannar, opålitliga arbetskamrater, smutsig sex, mobbare, otrohet, obotliga sjukdomar, farliga djur, olyckor… nu kom jag av mig i mina positiva tankar. Tankepaus. Eller inte. Minst tio snabba osorterade tankar flaxade förbi. Jag måste nog behålla ”några” negativa tankar för att fixa en ny bok. I alla fall under skrivprocessen. Hur många tankar hann du som läsare tänka under tiden du läste texten? 🙂