Inget bildspel idag

dsc_39630002

Hej!
Jag skulle bara kolla om det fanns något nytt bildspel om mig. Nähä. Trist. Det var länge sedan sist.
Trosa tyckte jag var lätt. För snickarbyxor fick inte plats. För det är sju bokstäver.
Jag tjuvkikade i Bosses facit för en stund sedan. Imorgon står det att … björnskit också. Nu kommer han i trappan. Jag vet vad han ska göra. Se på de där brudarna i Bachelor. Det hör jag på hans smygande steg.
Förr var han mycket roligare. Då brukade vi åka runt överallt och träffa…  Ni säger väl inget? Vi får ta det någon annan gång. Den här stolen fick Bosses mamma av sin pappa när hon fyllde 3 år. Då var det en annan färg. Jag minns Sofia. Det var hon som köpte mig på Björnhemmet. Då pratade hon om att jag skulle få träffa småbarn. Så himla liten var inte Bosse. Beror på vad man jämför med. Min pappa Sifvert var mycket större. En gång när vi bodde i Björnköping kom tyvärr en … bäst att sluta där. Jag vill inte gå på tarpapi eller vad det heter fler gånger. Tanten blev så rädd att hon hoppade ut från fönstret när jag bara skulle ge henne en björnkram. Tur hon hade kontoret på första våningen och landade i en bädd av nyponbuskar.
Tass på er.

Annonser

En gammal, ful och sliten pall…

DSC_33300304DSC_33250299

Så var det dags för mig att gästblogga igen. Ha´ en bra dag!
Vänliga Hälsningar: Solveig

Häromdagen kom den till användning igen. Det var dags för lite målning och tapetsering i köket och en av de självklara prylarna som behövdes var min pappas pall. Det är konstigt med saker. En del, aldrig så fina, lämnar mig fullkomligt oberörd. De bara finns där i mitt hem. Andra, som den här pallen, står undanställda eftersom de egentligen inte är fina nog att visas upp. Ändå innehåller de så många minnen att mina tårar rinner utför kinderna när jag tillåter mig att släppa fram dem. Under slutet av 90-talet när vi köpt en stor lanthandel på Bjärehalvön och flyttat ner alla min mammas samlingar för att göra ett museum, flyttade även pallen in hos oss.

Pallens ursprung vågar jag inte säga något om. Inte heller hur gammal den egentligen är. Vet inte hur många färgfläckar den har, eller när pappa eller någon annan råkade såga lite för långt och sågade in en bit i kanten. Det spelar inte någon större roll att den ser ut som den gör och jag skulle inte ens komma på idén att spackla och måla över alla märken. Det är ju de som gör den så speciell. Den tar mig många år tillbaka i tiden. Som jag önskar att jag kunde skruva tiden tillbaka på riktigt. Att min pappa satt där på pallen igen. Så om han gjorde varje gång vi jobbade ihop med någon form av målning eller tapetsering. Pallen var nämligen inte bara ett arbetsredskap att stå på, den var även en plats för vila. ”Nu tar vi fem minuter”, sa pappa alltid och sedan satte han sig. Numera skrattar jag åt mig själv när tanken kommer i mitt huvud: Det är dags för fem minuter. Fem minuter av vila, precis tillräckligt för att hämta ny kraft att fortsätta. De sista gångerna vi arbetade ihop pappa och jag, blev det många fem-minuters-pauser. Då var pappa gammal och trött. Ändå gav han sig inte. In i det sista skulle han hjälpa till. Kanske är det därför jag valt att låta pallen finnas kvar trots att den för länge sedan borde åkt i containern på återvinningsstationen. Den står stadigt. Den har aldrig svikit mig när jag behövt något att stå på. Den har fått mig att nå upp dit jag ville nå. Dess karaktärer påminner helt om min pappa som troget under alla år ställde upp för mig. Jag är definitivt ingen samlare, trots mina gener. Jag slänger hellre än spar. Jag är sällan eller aldrig fäst vid saker, men det gäller förstås inte min pall.