Solen gäckar mig

Plötsligt blev det ljust i vår bostad. Jag var mitt i ett skrivande av ett kåseri när jag tvingades dra ner persiennen. Det var inte igår.
Äntligen skulle jag sticka iväg med kameran och fota saker som jag ville visa på bloggen. Snabbt bestämde jag mig för en tidig lunch. Allt som skulle med på min utflykt plockades fram. Jag sneglade på klockan. Elva. Så tidigt kunde jag inte äta. Därför valde jag att ägna mig åt ett korsord en halvtimme. Efter en kvart slocknade den gula utomhuslampan. Jag tittade ut och såg att mörka moln svepte in från norr. Mina planer gick om intet, insåg jag, när jag tvingades tända belysningen för att hitta till ugnen. Nu i efterhand har jag förstått att det var en tjej i Småland som stulit solen. 🙂

Brevbäraren fick mig på bättre humör. Ett brunt paket från Bergen låg i postlådan.

Brunt från Bergen

Jag anade vad som fanns i paketet. Däremot blev jag överraskad av att se två kåseriböcker.

KåseripärBosseberöm0001

Pärs debutbok hade jag redan läst förra året – nu insåg jag att han bytt omslag på andra upplagan. Jag har tidigare skrivit om Canasta, mandelmusslor & sirliga öron här på bloggen. Vad spännande det ska bli att sätta tänderna i uppföljaren. 😀

Andra boken

Vilka snälla ord han skickar från Bergen till Ystad.

Snälla ord

Enligt mail, som jag fått tidigare i höst, vet jag att Pär just nu är väldigt produktiv. Han har skrivit klart en roman och är redan igång med nästa. Inte konstigt att han la ner sin härliga PÄRsonliga blogg som jag läste med stor behållning. Tacksam som jag var för att träffa på en manlig bloggare blev jag lite ledsen, men förstod honom helt. Det går inte att kombinera allt. Ibland tvingas man välja. Jag inser själv hur svårt det är att få till skrivtiden.
Händer det att du saknar någon blogg som du ofta brukade följa?

Månadens boktips – ”Canasta, mandelmusslor & sirliga öron” av Pär Lifvergren

DSCN94460001

Förra hösten hamnade jag av en slump på en blogg som jag direkt tog till mitt hjärta. En dyster novemberkväll serverades jag ett underbart kåseri av en svensk man som bodde i Norge. Det blev en vana att titta in och läsa Si otium est – Om du har tid. Kåserierna kom inte i någon speciell tidsintervall. Genast slog det mig att denna för mig okända bloggare hade en potential att ge ut en kåseribok. Mina tankar gick till Stefan Andhé som glatt mig många gånger. Nu har Pär Lifvergren gjort slag i saken och kommit ut med en nätt och behaglig bok med 35 texter, de flesta hämtade från hans blogg, men även några nyskrivna alster. Pär kallar det själv för kåserier, jag skulle även kunna tänka mig det fina ordet betraktelser. Visst lever författaren upp till sitt bloggalias Livsnjutaren i flera av texterna, men de är mycket mer, har så många skiftningar och nyanser. Han drar sig inte för att ta upp tankar kring död och gråt i en mix av allvar och skoj. Han får mig att både le och skratta, tar mig med på nostalgiska tidsresor där igenkänningsfaktorn är hög, bjuder på härliga beskrivningar med personliga ord, får mina ögon att tåras. Jag nickar instämmande, skakar på huvudet åt att man kan gilla surströmming, som den fördomsfulla person jag kan vara. Boken andas från början till slut välbefinnande och må bra. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det blir ”påtår” om något år. För en person som gillar kåserier är detta ögongodis. De flesta kåserierna avslutas med tänkvärda citat. Jag fäste mig speciellt vid dessa två. ”De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg” Okänt ursprung. ”Livet är en sak som man måste var rädd om, förstår du inte det?” Ronja Rövardotter.

Boken är utgiven på Books on Demand.

Pär Lifvergren är född 1968 i Tranås. Han arbetar sedan tolv år tillbaka högt ovan molnen, som flygvärd på ett regionalflygbolag och bor i Bergen med sambo och hund.