En kall februarimorgon 1959

Bosse minns …

Lilla Bosse

Vad kallt det var att lyftas upp till världen denna tidiga råkalla vinterdag. Om jag fått välja själv skulle jag gärna stannat kvar och plaskat i det varma vattnet och istället tittat ut till sommaren. Men det var bara att gilla läget.
Jag ville ha blåa ögon som pappa och rakt blont hår. Varför fanns det inga syskon i min egen ålder? Har de ingen bil? Sova verkar vara trist. Sådant spar jag tills jag blir en gammal gubbe.

Det gällde att vara smart. Inte gnälla och visa att man var vaken. Bättre att krypa iväg till köket och leka med bilar, eller tända ficklampan under täcket och sluka serietidningar och böcker. Annars åkte jag i säng igen om mamma upptäckte mig.
Som vuxen frågade jag henne ibland:
”Hade det blivit några fler barn om jag kommit först?”
”Nä. Det hade jag inte orkat med”, svarade hon ärligt och jag tog det som en glad förstående man och kramade om henne.  🙂
Sedan brukade mamma berätta om när hon till slut inte orkat med att ha mig hemma efter alla månaders sömnlösa nätter. Hon sa att jag inte skrek mer än mina syskon. Men doktorn tyckte att hon skulle få sova ut och samtidigt kunde de ta prover på mig och leta eventuella fel.
När mamma kom upp till sjukhuset på besök och såg att jag var smutsig bestämde hon sig på studs för att ta hem mig direkt. Något fel hade experterna inte hittat. Istället hade de kommit fram till att jag hade överskottsenergi, något som skulle växa bort när jag kom i skolåldern.
Jag minns hur jag fick ha stolar runt om sängen, annars kunde det hända att jag vaknade på golvet under mina korta sömnperioder. Tur att det låg en tjock heltäckningsmatta i mitt rum.
Det är klart att jag sov. Men inte tyckte jag att man skulle ligga i sängen klockan tre en härlig tisdagsmorgon när solen höll på gå upp.
Tidigt lärde jag mig klockan och att listigt fråga pappa när på natten han skulle komma hem från jobbet som lokförare. Så fort jag hört pappa borsta tänderna och kliva i säng väntade jag bara till de första tre snarkningarna, sedan smög jag upp.  😉

Den där energin höll i sig i nästan trettio år. De sista åren kunde det hända att jag behövde en stunds siesta på eftermiddagen när vi var utomlands, så jag orkade ha kul till tre-fyratiden på morgonen alla fjorton dagarna. Ändå var jag pigg som en mört och stack iväg och köpte nybakat bröd i affären tidigt på morgonen efter en uppfriskande joggingtur. Mina ressällskap var morgontrötta efter festnätterna, men jag lyckades alltid få igång dem till frukosten. Minns inte att någon, någonsin var sur av den anledningen.

Inte det minsta konstigt att jag klev in i den berömda väggen, med tanke på sjukdomarna och skadorna som ville bestämma i min envisa kropp. Jag hade inte tid att lyssna på deras klagomål. Jag och Solveig var övertygade om att jag skulle bygga upp väggen på en helg.
”Se nu till och bli frisk tills på måndag. Jag har sommarlov”, sa Solveig den där dagen i början av juli.
Ack vad fel vi hade.
Tillsammans har vi kämpat på, mot både det ena och det andra. Bäst mår jag alltid när jag inte tjatar om mina sjukdomar. Det kostar bara energi. Energi som jag inte har. Synd om mig tycker jag nästan aldrig. Istället tänker jag på medmänniskor som har det tufft. Mitt gamla jag hade gärna jobbat med att hjälpa till på olika sätt. Det tillhörde min personlighet och det var det jag skaffade mig utbildning och erfarenhet av på mina arbeten. Annars kommer man långt med sunt förnuft och medkänsla.
Empati.
Tyvärr tvingas jag ofta att stänga av de ”mörkaste” tankarna. Orkar inte ta in allt som väller in via sociala medier, TV och tidningar. Ser jag på Aktuellt känns det som om 95 % är negativa nyheter. Allt dystert sänker mig. Låter fegt för vissa att läsa, men handlar om självbevarelsedrift. När lampan lyser rött finns det två vägar att gå. Ingen blir gladare om jag väljer fel.

Vilken tur att det finns nummerljus. Annars hade min lungkapacitet inte fixat att blåsa ut alla ljus. Förresten hade de inte fått plats på tårtan. Nu ska jag göra som jag gjort de tre sista födelsedagarna under dagtimmarna. Jag gillar traditionen som jag började med i min ensamhet. Först njuta av filmen …
Bara en natt
… ”Bara en natt” sedan efter en paus se uppföljaren …

Bara en dag

… ”Bara en dag”. Jag älskar både filmerna, skådisarna och storstäderna Wien & Paris. På något vis kunde jag både gjort regi, varit skådespelare eller hoppat in i en sådan verklighet från förr. Alltför ofta hade jag för kul i livet. Därför sköt jag gärna upp pluggandet på hög nivå. Nästa termin blir bättre att börja läsa på universitet eller högskolan, tänkte jag. Först ska jag bara …

När jag klagar till Solveig, efter ännu en insulinkänning, och säger den slitna frasen: ”Jag är slut som artist”, svarar hon alltid:
”Det har du sagt i tjugosex år. Du har aldrig varit artist. Nu tar vi nya tag. Om några månader ska du och jag åka till …”
”Du försöker bara lura mig att komma igen.”
När jag ser de gröna ögonen som är fyllda av kärlek och värme, är det svårt att säga emot min klippa i livet.
”Bara jag får allt på min önskelista imorgon.”
”Vissa saker kan bli svåra att fixa.”
”Du menar en bukspottkörtel, en sköldkörtel, två axlar, en rygg, två knän, sömnflingor och … det kan väl inte bli så svårt? Fick jag inte välja från översta hyllan?”

Fotnot 1:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. På lördag ska vår dotter Jennifer sjunga två sånger på ett bröllop för första gången. Det är en kompis storasyster som ska gifta sig i en kyrka några mil härifrån. Vi ska skjutsa dit henne, men mitt önskemål om att sitta långt bak och försvinna ut innan bröllopsparet börjar sin gemensamma vandring i livet, gick inte igenom. Hon är kanske rädd för att en gammal gubbe ska ställa till med något hyss och kidnappa bruden. Nåväl. Jag har hört Niffe träna flera gånger på hemmaplan, men det blir så mycket bättre i en kyrka med all dess akustik, om hon nu inte sätter en groda i halsen. Vad skulle hända då? Blir det ”sju olyckliga grodår för brudparet” och … bäst att avrunda där. Kvack kvack.   😀
(ursäkta alla tuppar för att jag bytte ut er mot en groda)

Fotnot 2:
Torsdagen den 12 februari 1959. Råkallt. Klockan 07.10, 3700 g, 53 cm, mörkt hår, blågrå ögon. Susanne Alfvengren 1959 och Sofia Zelmani 1972 delar samma datum. Det får bli en Zelmani-skiva imorgon också.

 

Annonser

Den sista biten

Vår yngsta dotter fyllde år förra veckan. Jag minns för sex år sedan när Lizette var inne i en Parisperiod. Då fick hon ett pussel med tusen bitar, där Eiffeltornet fanns med. Jag fick hjälpa till för att det skulle bli klart. 😉
När jag och Solveig var i stan för att köpa presenter för några veckor sedan kom jag att tänka på pusslet, samtidigt som jag drabbades av en längtan. Både efter april och att ta upp en gammal höstaktivitet. Visst är det ett fint motiv?

Tusen bitar

Först möttes jag av motstånd när jag spontant berättade att jag ”ville ha”. Sedan lovade jag att hålla till på köksön, vara klar innan första advent, inte sätta upp det på en skiva och på en vägg. Åtta veckor skulle jag lätt klara. Förr när vi hade tretton rum fanns det mer plats. Min plan var att skänka det till Röda Korset när jag var klar.

Den sista biten

Aktiviteten blev en trevlig syssla för mig och min ”dagsambo” Jennifer som tog paus från sitt pluggande då och då. Det var både rogivande och kul att se hur det växte fram. Samtidigt gällde det att sluta när man blev trött. Efter två veckor och en dag blev pusslet klart, eller nästan klart. Ser du det? Det fattas en bit. Detta insåg jag och Jennifer tidigt. Om jag får gissa tror jag att det är jag som är boven. Ofta hände det att bitar lyftes upp och fastnade på mina varma underarmar. Kanske ligger biten i dammsugaren…?
Vad tycker du om att pussla? Kul, nostalgi? Eller bara tidsödande?

Lilla Montmartre

Ett

Under mina Frankrikeresor har jag njutit av det speciella Montmartre, som sätter sin prägel på Paris.

Två

Ystad vill inte vara sämre. I lördags arrangerades för sjunde året Lilla Montmartre på Österportstorg.

Tre

Förra året kom ca 5000 besökare. Vädret denna gång var perfekt. Kanske blev det nytt rekord 2015 när ett 60-tal utställare ställde ut. Det var i alla fall en härlig blandning av olika saker. När det gällde tavlor blev vi mest förtjusta i Mary Taylor Hällqvists fina målningar av kända Ystadmiljöer. Tyvärr kan jag inte visa upp hennes tavlor eftersom det inte blev några fina bilder på grund av glaset som speglade sig. 😦

Fyra

Åtta

Smide och hantverk av riktigt pyssligt slag. Det gäller i båda fallen att vara säker på handen och ha rejält med tålamod. Yrkesskicklighet går att skriva på visitkortet.

Sex

Det var en stor bredd av teknik och motiv bland tavlorna. En kvinna hade ex. gjort broderier i miniatyr. Själv gillar jag som alltid att vara ute och cykla.

Sju

Visst är det smart med återbruk innanför ramen.

Fem

Gitarrunderhållning. Tryck tre gånger på gitarren och en gång på den röda kepsen så kan du höra vilken melodi han spelade. 😉

Nio

Hans Allbäck och Christer Nimbratt spelade franska melodier på sina dragspel. Detta var vårt första besök, men vi lär återkomma nästa sommar. Först måste jag putsa på min franska. Den har blivit ringrostig på de här, vad är det, fem-sex år sedan? som jag gick ut gymnasiet. 😉 Min första franskafröken var så himla söt. Så hade hon varit Halmstads Laxivaldrottning några år tidigare.

Första september idag. Jag vaknade mitt i natten och gick ut en sväng på altanen. Månen var stor och hälsade glatt på mig. Det var behagligt varmt i luften. Då är det inte svårt att älska hösten även om en och annan Långben smet in i sovrummet bakom min rygg. ❤

Den falske fransmannen

 

När jag åkte utomlands i min ungdom ville jag inte bli sedd som en turist av betraktarens ögon. Istället såg jag fördelar, på många olika plan, att smälta in. Stora fördelar om jag åkte neråt i Europa var mina bruna ögon, mitt mörka hår och turen att bli brun fort och dessutom rejält.
Jag satt på en bänk med ”en ta med dryck” i handen. Kamera och karta i ryggsäcken, klädd som vem som helst av lokalbefolkningen i den kända staden. Huvudspråket var franska.
Min flickvän befann sig i affär nummer hundra på den kända gatan som finns med i många romantiska sånger. Antagligen var det parfymer eller skor som lockade. Själv njöt jag av ledigheten, frihetskänslan och pulsen från kärlekens stad – Paris.
Bänken var inte bokad och jag var inte storväxt. Två blonda kvinnor i trettioårsåldern slog sig ner och mina tankar gick till något nordiskt land. Några inledande fraser på gutamål avslöjade sanningen, gotländskor.
De sa någon fransk hälsningsfras till mig och jag svarade artigt på engelska av ett dolt skäl…

Smakprov ett av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_25830086

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag en ”vit” månad i december.

Tove var först, kommer det någon nummer två?

De två senaste torsdagarna har jag talat mig varm för två filmer som jag tyckt hållit hög klass om man gillar romantik, nostalgi, Wien och Paris. Det är viktigt att man ser filmerna i rätt ordning.
1. Before Sunrise / bara en natt
2. Before Sunset – bara en dag.

Här kommer en genväg som dessutom är både snabb och helt gratis. Man behöver inte ens vara medlem (är gratis). Bildkvaliteten är lite sämre än den jag har på mina DVD-filmer, men duger förhoppningsvis och det är helt reklamfritt. Bli inte irriterade som jag blev när tyskan i första filmens inledning inte översattes till svenska. När medelåldersparet bråkat färdigt på tåget blir det tal på engelska och översatt till svenska.

Dreamfilm.se (ni får skriva in adressen själva) 😉

Jag skickar med de två scener från första filmen som jag valde som favoriter och den berömda kyssen som fick pris på MTV.

Min bloggvän Tove berättade att hon sett ettan och kort senare tvåan. Finns det någon mer därute som kommer att drabbas av samma lycka som jag drabbades av den mörka höstkvällen för snart tre år sedan när jag råkade snubbla in på Before Sunrise och blev så tagen att jag såg den tre gånger på raken? Antagligen finns det inte fler sådana galningar som jag. Men osvuret är alltid bäst. 🙂

 

Film trettioåtta av femtio

Bara en dag

Bara en dag/Before Sunset
Genre: Drama, 77 minuter, 2004.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 30/40
2). Bosse Lidén 2014: 111/120

Favoritkommentar: ”Ett minne avslutas aldrig så länge man lever.”

Egna ord: Mina förväntningar var skyhöga. Det är unikt att jag är nervös inför att se en film. Vid första titten klarade jag inte av att ta till mig de bra sakerna. Istället satt jag och ville skynda på Jesse och Celine på olika sätt, med tanke på de ringa sjuttiosju minuterna. Jag hade ingen Latte framför mig på ett franskt café och insåg inte att jag såg ett nytt mästerverk. För mig fick andra filmen bara en sjua. Nästa dag gav jag filmen en ny chans. Efter det blir det en tia, precis som för första filmen, vid varje titt. Denna gång utspelar sig filmen i en annan av mina favorithuvudstäder i Europa, Paris. Effektfullt får vi återblickar från magiska scener i Wien nio år tidigare. Som alltid när två människor träffas på tu man hand kan de känsliga bitarna ta tid för att komma fram. Pusselbitar behöver fogas in på rätt plats. Känsliga bitar skaver. Man kan känna sig utlämnad om man tar av sig rustningen. Sanningen kan ta olika slingrande vägar innan den naket står där i eldskrift. Filmer växer och växer. Visst tycker jag att Celine tjatar för mycket sex vissa stunder. Det är kanske typiskt franskt.  🙂 Allt känns annars lika naturligt som förra gången. Häftigt att två personer kan bära en hel film. Allt blir så verkligt med tanke på att de själva har blivit nio år äldre ”in real world”. Jag vill inte avslöja för mycket. Mitt budskap är att filmerna ska ses i rätt ordning. Julie Delpy har själv skrivit tre låtar som hon framför i filmen. När jag hör låten ”A Waltz for a night” reser sig håren på mina armar. Smart sätt att låta kameran bjuda på Parisvyer i inledningen för att skapa plats för Wien i senare återblickar. Återigen får Linklater till ett rafflande slut. Han ska känna sig mycket stolt över dessa två filmpärlor.

Baksidestexten i korthet: Ethan Hawke och Julie Delpy skapar åter igen en magisk känsla när de återupptar sina roller som Jesse och Celine och återförenas med regissören Rickard Linklater i den fängslande berättelsen om kärlek och återuppväckta känslor.

Kuriosa: Nio år senare gjorde samma trio om det igen. Tredje filmen som kom 2013 heter Before Midnight. En fjärde film är med i planerna. Jag vet inte vad arbetsnamnet är. Kan det vara ”Bara en kvart”?

Dagens fråga: Har du upplevt någon gång att del två är bättre än första filmen?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Film två av femtio

French kiss
French Kiss.
Genre: Romantisk komedi, 106 min, 1995
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 108/120
Favoritscen/kommentar: När Kate visar Luc en överraskning på perrongen. Repliken ”Something, perhaps, maybe a little bit… like this”, har vi skojat om många gånger genom åren.

Egna ord:
Kate (Meg Ryan) är flygrädd. När hennes pojkvän och blivande man Charlie (Timothy Hatton) ska åka på konferens till Paris vågar hon inte följa med. Det hjälper inte att hon går en terapikurs för att kontrollera sin rädsla. Ett samtal några dagar senare från en full pojkvän, som säger att han drabbats av kärleken i Paris får henne att våga släppa taget om sina inre tillkortakommande och fobier. På flygplanet träffar hon sin motsats i den franska buffeln Luc ( Kevin Kline) som utnyttjar Kate för sin smuggling. Jag faller pladask för denna amerikansk/brittiska film, som var så svår att få tag på eftersom den var slutsåld i Europa under några år. Efter att ha sett filmen en gång på TV fick jag nöja mig med CD:n som är en av mina mest spelade skivor. Den var länge den dyraste skiva jag hade köpt. Inköpt i Helsingborg på numera nerlagda Pop & Rock.  Kevin Kline sjunger själv låten ”La Mer”. Van Morrison, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald sjunger på några av de andra låtarna. Jag brukade länge spela skivan som avslappning. När det kom till sista låten vaknade jag till igen. (där blir det plötsligt ett helt annat tempo)

Kate hatar Paris där allt går fel. Det är så smart filmat. När vi tittare ser alla de kända och berömda attraktionerna i Europas kärleksstad missar Kate precis allt av olika orsaker, helt i symbios med det destruktiva tillstånd hon befinner sig i. En del scener är helt fantastiskt roliga. Jag har varit förtjust i Meg Ryan sedan jag såg ”När Harry mötte Sally”, på bio i Umeå.  Kombinationen mellan karaktärerna Kate och Luc är mycket lyckad. Själv älskar jag både filmen och Paris. Ryan visar prov på stor begåvning framför allt med sitt kroppsspråk. Som tittare lider man verkligen med henne. Filmen är inspelad i Cannes, Paris och Valbonne.

Dagens fråga: Gillar du eller gillar du inte Meg Ryan som skådespelare?

Repristext från 8 januari för nya läsare som avslutas med mina tolv kriterier. Hela texten finns på aktuellt datum.
Familjen Lidén har under tio säsonger haft ”Filmmys i TV-sofforna”. 185 st filmer har vi tittat på. Efter varje film har vi satt var sitt betyg mellan 1-10. Smaken har ibland varit riktigt skiftande, andra gånger inte. Endast en film har fått 40 poäng. Den gången hade vi inte ens några förhoppningar. Filmtiteln var helt okänd. Underbart att bli överraskad åt det hållet.
Nu tänkte jag under 2014 återse de filmer som jag själv gav 9-10 poäng.  På torsdagarna (om jag hinner) kommer jag att lämna ett filmtips. En del filmer är redan jättekända. Jag kommer att ge filmen ett slutbetyg som jag summerar efter att ha tagit hänsyn till 12 st personliga kategorier som finns längst ner i inlägget. Maxpoäng är 120. Ni får gärna kommentera, men jag har inte lust att försvara elaka sågningar. Detta är en ”Snällblogg”. 🙂
När det gäller denna bloggkategori kommer jag endast att svara med en glad gubbe som visat att jag uppskattat din kommentar. Efter femtio filmtips kommer jag att avsluta med en tävling. Ni får då välja tre av mina femtio bidrag som ni tycker är bäst. Ska bli spännande att se vilken film som vinner när ni får bestämma. Hoppas många lämnar in bidrag i december. Ni kan ju hela tiden scrolla i kategorin ”Filmtips” under året.
Jag låter denna text följa med som en ”svans” i början av året. Sedan kapar jag efterhand orden och hänvisar till tidigare inlägg.  Precis som jag gjort vid mina andra tävlingar.

Här har ni mina tolv kategorier med damerna först. 🙂
Jag har satt ett betyg mellan 1-10. Max 120 poäng.
1= Kvinnlig huvudroll; rollprestation, trovärdighet, charm och utseende.
2= Manlig huvudroll; samma som ovan.
3= Bakgrundsmusik.
4= Biroller.
5= Regi. Röda tråden. Givetvis den viktigaste av kolumnerna.
6= Den romantiska biten.
7= ”Spänningen” i storyn. Från filmruta ett till den sista.
8= Repliker; sköna klassiska kommentarer som sitter kvar efteråt, eller meningar som ger mig något.
9= Komiska situationer som lockar till skratt.
10= Tilltalande miljöer. Utomhus, inomhus, spännande platser. Blir jag sugen på att resa dit, eller tvärtom? Platser jag längtar tillbaka till.
11= Kameraspråk.
12= Slutscenen. Inte reta mig på att det är en cliffhanger. Istället tänka mig att jag är sugen på en tvåa. Eller fantisera vidare själv.

Tusen visningar

Denna magiska gräns nådde jag för en stund sedan. En milstolpe. Ganska snabbt marscherat på så kort tid. Första veckorna berättade jag bara för en handfull personer om min nya hobby. En egen blogg. Det var så många tekniska bitar jag var tvungen att sätta mig in i först.

Det är trevligt att då och då gå in på de detaljerade statistiksidorna och avläsa dagens visningar, veckans visningar och numera även vidare till månadens. Lika trist är det att en dag se att det står sex visningar idag. Helst om jag lagt ner tid på att lägga in ett nytt inlägg. Då brukar jag ta ett allvarligt snack med mig själv om att siffror kan ljuga. De där sex visningarna är kanske bättre än de femtiosju jag hade dagen innan. Det rörde sig säkert om sex personer som hade stor glädje av texterna. Tog till sig av orden, kände igen sig i något, skrattade och var tillfredställda med bloggbesöket efteråt – som är huvudsyftet med detta projekt. Dagen innan handlade det garanterat istället om personer som snubblade in på sidan på grund av någon medvetet bra skriven tagg. Ett nyckelord som fick en Beatles-intresserad att hamna på min blogg och undra vad en trollkarl har att göra med hans favoritlåt Yesterday. Men den taktiken är heller inte helt fel. Vänta bara till hösten när jag börjar med ett nytt sidoprojekt på denna blogg. Annars är det så att man får ta siffror med en nypa salt:

ETT enda äkta berömmande ord är oftast tusen gånger mer värt än EN stel rak siffra med tre nollor efter 🙂

Inte bara siffror visas på mina dolda statistiksidor. En Top Views by Country for all time visar i vilka länder mina visningar har skett. Numera är det bara världsdelen Afrika som fortfarande är vit på kartan. Mina geografikunskaper testas. Jag lär mig var länder i världen ligger. Vilka färger och symboler de har på sina flaggor. Gissa vilken flagga och vilket land som ligger etta? Inte svårt. Landet som har skrapat ihop en Guldmedalj hitintills i OS i London är svaret (handbollsfinalen är kvar att spela).

Riktigt tjusigt och samtidigt konfunderande med dessa flaggor. Ska jag känna mig stolt eller börja småskratta när jag ser att jag haft en visning i Brasilien och en i Indonesien? Än så länge ligger United States klar tvåa efter Sverige i tabellen. Genast går min fantasi igång. Rör det sig om svenskamerikaner eller amerikaner som trycker på knappen översätt? Den funktionen är skrattretande. Jag syftar på att jag hade en hel del problem med svenskan när jag skulle installera denna blogg på WordPress som i grunden är på engelska. En trött kväll satt jag och funderade över den djupa frågan om jag själv verkligen är svensk. Jag tvivlade många gånger under arbetets gång. Tacksamt noterades att Solveig hade samma problem som assistent. När vi tryckte på översätta blev det ibland så dålig och hackig svenska att vi inte visste om vi skulle skratta eller bli sura. Alla som provat på att trycka på översätta till svenska på Google förstår vad jag menar. Ordföljden haltar och vissa ord är översätta med helt fel ord. Komiskt men störande när man vill vidare och komma igång med en blogg. Helst detta år 🙂

I dagens moderna värld behöver det inte innebära att det suttit en söt fransyska på ett utomhuscafé i Paris och njutit av mina ord på sin laptop bara för att jag ser den franska flaggan i en tabell. Inte när jag i efterhand får reda på att en god vän var inne och läste i min blogg ett par gånger under sin långsemester i Frankrike. (Där sprack den trevliga drömmen). Några sekunder senare kom nästa tankeställare.
”En dag när det ösregnade i Tyskland tittade jag också in på din sida.”
”Har du varit en vända i Indonesien också?”
” Nej. Det får bli next time.” Varför undrar du föresten något så knasigt?”
”Du sa nästa gång?”
”Det gjorde jag av bara farten.”
”Var du inne på bloggen i Danmark om jag får fråga?”
”Ja. Givetvis. Mitt på bron.”
”På vilken sida gränsen?”
”Jag skojade bara. Har du drabbats av solsting?”
”Me too. Tror jag. Skojar alltså. Inte om solsting.”
”Du kanske skulle ta semester och vila upp dig. Har det inte blivit för mycket bloggande för dig i sommar?”
”Ja en härlig lång tur på Autobahn låter frestande. Där finns mycket jag slipper se.” :- (

Från och med i nästa vecka har jag bestämt mig för att ha en fast veckodag för längre kåserier under hösten 2012. Fredagar. Däremellan blir det funderingar och mindre inlägg när andan och lusten kommer smygande. Månadens boktips och Österlenbilder är givetvis återkommande inslag.

Vad är mer passande än att avrunda detta sifferinlägg med att skriva TUSEN TACK till Er som följer denna blogg och till Er som gästtittar ibland. Välkomna åter!

När fyra blev två

Det var något som var fel när jag lättklädd gick för att duscha på övre plan imorse. Först tänkte jag knappt på orimligheten att dörren var öppen till badrummet där jag gick i mina spännande tankar. Noterade inte att golvet var torrt och att jag inte halkade till. Glömde bort att njuta av att alla de varma vattendropparna var kvar i rörsystemet. Tillbaks till de nedre bostadsregionerna skulle jag ta kraft från tårna och kasta upp gårdagens underkläder på tvättberget, när jag kom på mig själv med att lite dumt stirra ner i tvättkorgens botten. Aha! Är det så den ser ut. Märkligt. Att jag inte sett det förut. Lavendelblå. Tjusigt värre. Hoppade omöjligheten att dra in ett andetag.

Fräsch både inom och utombords drogs jag till lekarna i London. Inte så dumt att stora plattburken var ledig. Inte heller låg det ett par långbenta degklumpar i de två TV-sofforna och skräpade. Drabbades en nanosekund av en släng av torgskräck och funderade på att bjuda in grannen. Kom i sista stund på att han inte är idrottsintresserad. Innan jag satte på ljudet stelnade jag till av den stora tystnaden som nästan gick att ta på. Hade det varit mörkt skulle det varit läbbigt. Inga pipljud från mobiler, inte två dåliga låtar som tävlade om uppmärksamheten samtidigt, inga intelligenta ord som typ, liksom, dissa och ofta flög omkring i luften.

När jag och Solveig var och fikade behövde jag inte hala upp mer än en hundring från plånboken. Oväntat fick jag stoppa tillbaka den andra. Ingen frågade från baksätet i bilen när vi skulle vara hemma. Jag som ofta brukar glida på svaret för att jag inte vill höra tryckningar på en mobil sekunden efter mitt svar och vetskapen om att en annan person på hemorten ska styra över mitt liv.
”Vi kommer hem när vi kommer hem. Om vi inte tar en omväg över Paris. Jag glömde en sak överst på Eiffeltornet.”
”Pappa. Det är lugnt.”

Det har gått tjugoåtta timmar. Jag har tufft manligt stått ut. I smyg har jag matematiskt kommit fram till att det endast återstår exakt nittiosex timmar. Solveig har kvinnligt redan gjort slut på sitt saldo med alla sina skickade SMS. Alla meddelande har blivit besvarade. Själv har jag inte ens satt på min pensionärsvariant. Nu ösregnar det ute. Hur ska det då gå att bo i tält i natt? Kommer tältet att flyta bort ut i Kattegatt och hamna i Köpenhamn så att ungdomarna får problem med danska språket? Jennifer fick inte plats med sitt nya regnställ i packningen. Fick jag reda på för en stund sedan. Hon är sexton år och jag kontrollerade inte hennes packning.

Finns det en osynlig navelsträng mellan pappor och döttrar? Varför la jag inte i smyg ner någon tavla från släktväggen där jag och Solveig ler vackert mot betraktaren? Åtminstone ett par fotografier i mindre storlek. Kan man inte trycka upp en kortlek med 52 kort där baksidan på varje kort består av ett fotografi på oss. De två viktigaste personerna i hela världen. Skulle de andra speldeltagarna bli avundsjuka? Börja gråta. Sakna sina egna päron. Man vill ju inte ställa till det för lägerledarna så de måste kalla på psykologhjälp och behöva fixa ett krisgruppmöte mitt i natten. Få en leksakshandlare att öppna affären i pyjamas och göra slut på mjukisdjuren.

Inte vill vi att samtalet ska komma. Att tjejerna snyftande ska berätta att de har ont någonstans och vill bli hämtade. Helst inte om samtalet kommer kvart i tre på natten. Mitt i vargtimmen. Vetskapen om att vi har tre timmars resa till lägret. Givetvis vill vi att de ska bubbla över av glädje när vi hämtar dem på fredag eftermiddag. Prata i munnen på varandra när de ska redogöra för allt kul de varit med om. Berätta om kompisar, bus och nya erfarenheter. Det är det livet, uppfostran och uppväxten handlar om för alla barn, som ska ta sina första stapplande steg in i vuxenvärlden. Ändå sitter det en liten ful figur någonstans i en mörk zon och tigger om uppmärksamhet. Kan det inte bara komma en liten mening på min avstängda mobil med texten: Vi har det bra men vi saknar er ibland. Är det för mycket begärt om ordet IBLAND diskret kunde bytts ut mot ordet OFTA? Under tiden som jag väntar på att jag ska få världens bästa Bamsekramar och familjepusslet ska vi helt igen trycker jag igång mobilen.

Vänta det har visst kommit tre SMS. Det sista är skickat klockan 01.40. Vi har precis varit och ätit nattmacka efter maskeraden. Jag tar på mig min manliga rustning. 95 timmar kvar. Tänk när jag kan räkna timmarna på fingrarna, med lite hjälp av tårna.

PS. Nytt rekord. Aldrig har vi varit utan barn så här länge. En prövning. Egentligen har vi det riktigt trevligt. Vem vet. Vi kanske blir fem till våren. Skrev jag att vi var och besökte en kennel alldeles nyss? Inte det. Du läsare hann väl inte inbilla dig något annat. På färre ben. Utan svansföring. Nu ska jag och Solveig gå på jazzfestivalen. Eller ska vi dissa det? DS