Ord eller bokstav?

Bosse minns…

Jag har så många ljusa minnen kvar från våra döttrars uppväxt. Dessutom är jag tacksam för att jag skrivit dagbok och gjort en minnespärm vid varje års slut.

En stor fördel är att jag ofta befunnit mig på ”hemmaplan”. Visst hade jag mycket att göra vissa år, men många dagar försökte jag jobba undan när de var i skolan eller i förskolan. Sedan kunde de alltid gå ner till mig om det var något viktigt. När jag sprang in i väggen blev det helt nya förutsättningar. För mig. Däremot skulle jag vilja hävda att tjejerna var de enda som tjänade på det. De fick ännu mer av min tid. Inget ont utan att det kan ha någon gott med sig. Jag såg till att jag sovit och vilat när jag var ensam hemma på dagen. När de kom från skolan möttes de av fika, pedagogiska personliga lekar där jag lekte in kunskaper och någon som hade tid att lyssna på deras äventyr. Ofta mötte jag och Texas dem vid busshållplatsen.

Lever vidare

Kanske var det inte mig de längtat efter mest.  😉

DSC_37910074

DSC_37940077

DSCN877500290001

Denna lärande lek har säkert många föräldrar haft med sina barn genom åren under bilturer. Där barnen lärt sig läsa på bilarnas plåtar. Ett mycket pedagogiskt och roligt sätt. Ett av många. Endast fantasin sätter den osynliga gränsen, enligt mig. Jag brann för att försöka komma på egna metoder och stimulerande uppgifter som jag kompletterade med pedagogiska dataprogram och annat skrivet material. Många morgnar hade jag högläsning en stund innan töserna skulle iväg till bussen. Det var inga problem med att få dem att äta upp frukosten, klä på sig, packa skolväskan osv. Helst inte om det var en riktigt spännande bok som väntade. Då kunde de prata om den redan på kvällen vid läggdags. Jag fick ställa äggklockan så att ”vi” inte missade skolan under lässtunden. 🙂

Bilen med ett B

Jag måste erkänna att jag inte var det minsta glad när reglerna ändrades i Sverige.  Beslutsfattarna tog inte hänsyn till min inkörda lek från familjens bilsemestrar.  😦
Där hade jag suttit i baksätet utan bälte i den blå Ford Austin, som var vår första bil, och haft spännande tävlingar mellan de olika bokstäverna på skyltarna. Tidigt hade jag lärt mig var i Sverige de kom ifrån. (Det län som vi åkte igenom deltog inte i tävlingen) Pappa brukade ha åsikter om någon förare med en bil med ett A eller B inte gjorde som han ville. Så fort vi lämnat Halland och mötte en bil med ett N brukade förarna tuta och heja på varandra. Sådant kan jag sakna? Har du också upplevt det?

Kan du gissa vilken riktning detta blogginlägg kommer att ta nu? 😀

DIN ANDRA UPPGIFT kommer här:
A. Gå ut och ta kort på TRE ord på registreringsskyltar. (Inga ”lånade” bilder från Google.)
Om du lyckas hitta tre ord på tre bokstäver som tillsammans bildar en mening blir det ett bonuspoäng. Ex. HAN HAR ONT, HON SER BRA, DET SKA BLI.
Du får även ett bonuspoäng om ett fordon har bara två hjul. (m-cykel)
Regler: Bara svenska ord, inga förkortningar, namn är tillåtna (om det finns namn?)
B. Lägg in ett inlägg på din blogg med de tre bilderna.
C. Skriv därefter ner orden i en kommentar i detta inlägg. (Då vet de som kommer efter dig att orden redan är tagna. Du måste göra B före C.)
D. Jag kommer att gå in på din blogg och kika. Om du har lämnat en ”blå bloggadress” i kommentaren hos mig kan både jag som domare snabbt se ditt blogginlägg och andra av mina bloggkommentarläsare kan också nå din blogg snabbt. Därmed kan du få nya bloggvänner.
E. Den som är först med ett ord (du får inga poäng för mina tre val eller om någon annan hann före dig) får poäng i mitt svar på din kommentar. Maxpoäng denna gång är fem. Ett poäng för varje EGET ord. En bonuspoäng om du lyckas bilda en mening eller hittar ett ord på en motorcykel. Jag vet att det inte är säsong för att vara ute med bågen. F. Det finns en tabell sist i detta inlägg som jag kontinuerligt ändrar tills uppgiften är stängd.
G. Du bestämmer själv hur mycket text du vill lägga in till bilderna i ditt blogginlägg. (Det är bilderna/orden du får poäng för.) Det är okej att ”fösa” in det i ditt ”vanliga” inlägg som du tänkt lägga in, bara jag kan läsa orden på skyltarna.

Denna lek ger dig frisk luft, motion, leklust och hjärngympa. Du kan göra den ensam eller ta med en vän som uppskattar ditt sällskap. Det viktigaste för mig är att du gör det med ett leende på läpparna och har kul.
OBS! Du får alltså bara använda egna bilder tagna med mobil eller kamera. Följande ord är redan tagna och ger inga poäng längre: FOT, LAX, TON, HOS, KAM, SYR, BRA RUM MOA, ASP, ROS, ALM, KEN, MAN, ARM, JAG SER OSS, SAL, NAR, ONA, TYG OCH ULL, BOD, LUT, BOL, SNO LOK GUN, LYX, MAL, MYT, HEJ ADA AXA, GEL, WOK, (38 ord)

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Varje uppgift pågår tills jag lägger in en ny uppgift.
Just nu vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Jag kommer att informera när jag vet lite mer om livet. 🙂 Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Tabell:
1. Wiolettan, 7 poäng
1. GunBritt, 7 poäng

3.  Ethel Hedström, 6 poäng
3. Ditte Akker, 6 poäng
5. Anki Arvidson, 4 poäng
5. Mia, 4 poäng
5. Kersti, 4 poäng
8. Gunilla Wahlberg, 3 poäng
8. Eva Rohlén, 3 poäng
8. Maria Bromander, 3 poäng
8. Znogge, 3 poäng
8. Gerd Lindblom, 3 poäng
8. Comsi Comsa, 3 poäng
14. Susanne, 2 poäng
15. Övriga  0 poäng. 🙂

Andra uppgiften är ÖPPEN – minst till 19 januari. Det skulle vara kul om fler nappade på denna udda och lite dolda ”lek”, som jag kom på mitt i inlägget om yrken på gravstenar.

Här är länkar till de som hittat ord på plåtskyltar: (hälsa gärna på och skaffa dig nya bloggkompisar.) 🙂

http://tittelina.blogspot.se/2016/01/bosses-tavling-registreringsskyltar.h
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/01/12/11249868-skyltning-pa-gang/
http://akker.blogg.se/2016/january/att-soka-ar-inte-alltid-att-finna.html#post-comments
http://dammsamlare.blogg.se/2016/january/bilskylts-lek-2.html#comment
http://lillafridhem.blogspot.se/2016/01/ordlek-med-regskyltar.html?showComment=1452875571570#c7701398633742151614
https://znogge.wordpress.com/2016/01/15/ord-och-inga-visor/#comments
http://ankistankar.blogspot.se/2016/01/runt-runt.html
http://gerd-geddfish.blogspot.se/2016/01/ok-jag-kor-ordleken.html
http://minsoltrappa.se/2016/01/16/nar-jag-var-liten/#comment-82
http://egopyret.blogspot.se/2016/01/bosses-registreringsskyltar.html?showComment=1453043770432#c4820498569333751309

Ord

http://kolonilotta1.blogspot.se/2016/01/promenad-och-ordlek.html?

 

Smällen bakom ryggen

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Jag kan fortfarande höra det metalliska oljudet mot den hårda asfalten. Första tanken var att det skett en krock av allvarlig art. Troligen en seriekrock för smällarna hade inte kommit samtidigt. Hoppades att ingen hade dött. En titt i backspegeln fick bilden att frysa till is när den otäcka sanningen …

Det var en fredagsförmiddag på posten. Jag låg bra till tidsmässigt. Efter arbetspasset, som jag skulle tjäna in tre betalda timmar på, var jag långledig. Nästa arbetspass skulle inte börja förrän klockan ett på tisdagseftermiddagen. Så hade jag det varannan vecka. Andra varianten känner jag inte för att prata om.
Just denna syssla var inget som jag gjort speciellt många gånger. Annars brukade jag göra en tur ner till tågstationen för att hämta och lämna värdepost. Nu skulle jag köra upp sex containrar med paket som jag lastat på två vagnar. De skulle följa efter min lilla gula traktor genom Halmstad centrum. Ingen hade hjälpt mig så det var ett knixande innan jag fick alla trilskande hjul att göra som jag ville. Jag var inte utbildad för att köra posttraktor, men sådant tog man inte hänsyn till. Därför var jag inget proffs på tågperrongerna med sina pelare, skyltar och resenärer som knappt hade vett att flytta sig när jag kom. Syftade inte på skyltarna som stabilt stod kvar, även efter det att jag ”hälsat” på dem.
Hade jag bara en vagn kände jag mig en aning stolt när jag vågade vända på perrongen. När jag hade två vagnar bakom mig var jag inte lika kaxig. Då fegade jag ur och körde iväg hundra meter på perrongen och in på ASG lastområde, där jag gjorde en U-sväng. Jag var trots allt ingen postchaufför utan bara en vanlig postiljon.

Jag hade en träff med tre kompisar på Regnbågen, som lockade denna fredagsförmiddag. Vi coola grabbar skulle planera helgen på det populära konditoriet. Tänk om hon med stort H skulle dyka upp på Pinnen under diskokvällen. Sådana viktiga tankar tänkte jag när jag fått stanna för rött vid Slottet. Efter en evighet blev det grönt och jag körde in vid Hotell Svea och ner mot Nissan. En kort vägstump på tjugo meter innan jag skulle till vänster på Hamngatan och bara hade femtio meter kvar till Postens lastbrygga.
Det var några meter in på Hamngatan som jag hörde det illavarslande metalljudet. En bilkrock? En seriekrock på Slottsbron? Tänk om en bil ”puttades” ner i Nissan. Ljudet skar i öronen och lät väldigt nära inpå.
I backspegeln såg jag en mardröm. Sex liggande containrar på gatan. Paket överallt. Bilar som stannat. En häpen kvinna som stod vid räcket på Slottsbron och spejade. En yngling med ett fult leende på läpparna. Det var då jag krympte till en teskedsgubbe. För varje steg som jag sprang mot lastbryggan så blev jag allt mindre.
Då dök han upp. Mannen med vingar. En ängel i postuniform.
Lennart Helmstad var bas för postbilarna. Han måste ha hört smällarna från kontoret. Många tyckte att han var en butter gubbe som var lite svår att ha att göra med. Det intrycket hade jag aldrig haft. Jag förstod dem visserligen delvis för den personlighets-kostym han visade upp på jobbet, men jag såg bakom fasaden. Visste att trots att han var på mig ibland om småsaker så gillade han mig. Den där värmen lyste igenom. Ändå hade jag räknat med att han skulle bli jättesur med all rätta denna svarta fredag. Skulden var helt och hållet min. Farten jag hållit i hotellkurvan måste ha varit för hög för mitt ekipage.

Lennart krävde ingen förklaring. Istället hoppade han spänstigt in i en gaffeltruck och rullade bort till olycksplatsen och tog med sig sin hjälpreda Sixten Bång. Otroligt snabbt var allt som vanligt på gatan. Nästan. Jag satt och skämdes när de kom tillbaka med alla paket och containrar. Inget paket hade blåst ner i Nissan. Tänk om det varit brev, viktiga rek och ass i lasten. Jag vågar inte ens i skrivandets stund tänka klart mardrömstanken. Snacka om tur i oturen.
Detta kommer att bli en skröna som alla kommer att prata om i flera år, tänkte jag dystert.
Inte en gång.
Inte en enda gång drev någon med mig om händelsen. Inget skitsnack hörde jag bakom ryggen.
”Jag skäms”, sa jag till Lennart och tackade honom i hand.
Han bad mig att sätta mig ner på en smutsig stol vid skrivbordet. Sedan bjöd han på en riktig fadäs som han gjort när han var ung.
Den bästa pedagogiken av dem alla. Lyfta upp istället för att trycka ner en medmänniska. Sådant kallar jag för fingertoppskänsla. Dessutom lärde han mig att man alltid lastar med det tyngsta längst bak på flaket. Bättre sent än aldrig.
Vilken medmänsklig och psykologisk personlighet. Det är i trängda pressade situationer som man kan skilja agnarna från vetet. När det är idel solsken finns det många trevliga personer i ens närhet. När det börjar blåsa upp till storm kommer olyckskorparna gärna fram och hackar i sig av kosten. När man känner sig liten som en teskedsgubbe vill man helst möta en ängel i overall.
Tack Lennart Helmstad. ❤

Efterord: Jag såg dödsannonsen i Hallandsposten och noterade att Lennart delade födelsedag med vår yngsta dotter. Mina tankar gick till denna personliga episod.

Fotnot: Nästa månad finns det inte utrymme för något Månadens kåseri. Sedan återstår det bara en månad. I december 2014 bestämde jag mig för att skriva trettio nya kåserier under månaden som jag hade paus från Facebook. Mitt interna mål infriades. Det lustiga är att inget av kåserierna har visats upp här under året. De trivs bra i dammet i wordlådan. Istället har jag suttit och kommit på något nytt varje månad. Egentligen bär jag på hundratals minnen, men jag vet inte hur personlig jag kan vara. Hur mycket jag kan berätta utan att någon råkar illa ut eller känner sig träffad. Ibland hjälper det inte att bara byta ut namn och orter. Nästa år har jag andra hemliga planer, men livet lämnar mycket öppet. Hälsan vill ständigt vara med och bestämma. Den och jag har inte alls samma åsikter. Det hjälper inte att jag fjäskar. Det skrämmer mig en del. Helst eftersom jag saknar en ängel i vit rock som kan leda mig rätt när det blåser storm på havet. När vågorna är allt för höga och kompassen är trasig.

Eventuella kommentarer besvaras med en ”symbol” som uppskattning för att du tog dig tid. ❤

Är du sugen på att läsa mer kåserier finns alltid …             Facebook

Nähä. Du läser hellre romaner. Men då har jag ett suveränt boktips här. 😉

Solveigs förslag

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Snart ska jag berätta om en person som INTE uppskattade romanen trots att personen gillade handlingen och den söta kärlekshistorien. ”En författares försvarstal” heter det sedan länge färdigskrivna blogginlägget. 😦

Sjunde segraren i år

DSC_34750016Stort GRATTIS till Znogge som fixade det på tjugotvå minuter!!! ❤
Sju olika segrare under 2015. Det tycker jag är extra häftigt.

Som den utbildade pedagogiska pappa jag är fick jag denna gång byta taktik. En gång i tiden när våra döttrar var små var det ett utmärkt sätt att få dem att äta upp kvällsmiddagen. Det räckte med vetskapen om att de fick välja en ”Bananer i pyjamas glass” från Hemglassbilens glasslåda i vår rymliga frys. Den lilla glasspinne som var rätt intetsägande, tyckte jag, fick dem att trötta kämpa sig igenom maten på tallriken. I förra veckan gällde det andra ”mutningsregler”:
”Snälla söta Jennifer (19 år). Kan du inte få ner en eller två Päronsplit till. Det är ju bara du som är hemma nu. Kämpa på! Jag ska ha bloggtävling snart och måste ha ihop tio häftiga gåtor med svar och vill ha ett utbud att välja mellan. Du slipper äta upp nästa middag om … hade jag inte varit diabetiker skulle jag fixat det själv.” 😉

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: Tove Olberg
April: Eva Rohlén
Maj: Bosse Lidén
Juni: Gunilla Wahlberg
Juli: Znogge
Augusti: ?

Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.