Alla sätt är bra utom …

Jag såg ett program där ett TV-team och en psykolog gjorde besök hos föräldrar som hade problem med sina barn, barn som betedde sig som monster. Där kunde man snacka om utbrott. Orsaken däremot kunde av en utomstående betraktas mer som en ren bagatell.
Jag smålog åt allt beröm vi fått genom åren från förskolepersonal och lärare under alla stadier. Till och med upp till gymnasiet har vi fått höra vackra ord om att våra döttrar är så trevliga, snälla, glada, positiva, omtänksamma m.m. Givetvis inser jag att allt det där kommer från mina gener. 🙂
Mitt småleende sprack upp i ett skratt när jag tänkte på Jennifers första förskoleår i Torekov. Vi var i uppbyggandet av en verksamhet och Solveig var höggravid. Ändå ville jag fortsätta att ha en egen pappadag med Jennifer. Vi hade haft så kul när jag var hemma under hela vårterminen. Bara vi två. Därför var onsdagarna heliga för oss under höstterminen. Sedan fanns det en tuff veckodag då Jennifer var extra länge på förskolan. Det var just dessa tisdagar jag kom att tänka på. Hon lämnades tidigt på morgonen, när Solveig började jobba i skolan. Sedan hämtades hon sent. Personalen var positiv. Vår dotter hade som vanligt varit en solstråle, fylld av glad energi och varit en bra kompis.
Vi hade bara fem minuters bilväg hem. Hade någon av personalen fått följa med i bilen och sett förvandlingen kunde det blåst nya vindar om vår förträffliga dotter, eller monster som hon förvandlats till under denna korta bilresa. Denna gång var det Solveig som hämtat. Hon kom svettig upp till mig på andra våningen och sa att jag hade en utomjording att ta hand om, som låg på golvet och fäktades med sin varma vinteroverall på sig. Jag knallade ner för trappan mot varelsen i den röda overallen som höjt rösten, samtidigt som hon hörde stegen i trappan. Jag tittade inte på henne. Istället la jag mig på rygg en liten bit ifrån och började fäktas och skrika högst av oss två. Det blev alldeles tyst vid sidan om mig. Minst i sju sekunder hann jag vara belåten med min hjälteinsats innan sirenen körde igång igen. Nu började rösten spricka. Jag sneglade på ”henne” som kallades min dotter. Hade hon varit femtio år äldre hade jag varit orolig för en hjärtinfarkt. Jag bestämde mig för att byta taktik.
”Dumma nyckelpiga. Du får inte gå i taket med smutsiga fötter. Har inte din mamma berättat det för dig? Fy på dig. Lägg ifrån dig pistolen!”
”Olydig piga”, hördes det med en sprucken röst vid sidan om mig. Rond två gick bättre och det blev sol igen.

Min start hade jag lånat från mig själv. Det var en utbrottsdag när jag hade rast på mitt jobb som elevassistent. Lektionerna skulle köra igång igen, när Solveig berättade att min grabb rymt iväg efter ett bus. Jag gick runt i lokalerna och försökte tänka på ett bra gömställe där man ville vara ifred. Grabben låg under en soffa i personalrummet. Hysset var ganska grovt. Många skulle säkert dragit fram killen snabbt och gett honom en utskällning. Istället la jag mig på rygg nära soffan.
”Tjena!”
Han tittade mot mig och kunde inte låta bli att le en kort stund. Sedan låg vi där tysta en bra stund. Var och en tänkte på sitt.
”Kolla vilken stor spindel på taklampan. Vet du hur många ben den har?”
”Åtta.”
”Einsten. Hänger du med en stund till lektionen? Jag vet en tjej i klassen som är ledsen. Vet du något om det? Vet du om att det finns ett häftigt ord som heter förlåt och brukar funka på tjejer om man menar det?”

Ps. Synd att det inte gick lika lätt alla dagar … 🙂

 

Lantisar på soptippen – del ett

Våra bopålar var nerstuckna på en ny ort igen. Aldrig tidigare hade vi bott så långt ner i Sverige. Den här gången hade vi hamnat i sydligaste staden Ystad.

Efter någon vecka var bilen fylld igen. Det mesta var trädgårdsavfall som förra ägarna glömt kvar. Det andra var skräp i garaget som samma ägare också lämnat kvar. En givmildhet så man blir djupt rörd.
Solveig höll kartan i handen medan jag sakta körde iväg med den tungt lastade bilen. Närmaste återvinningscentral, som det så vackert heter nuförtiden, låg en halv en mil utanför tätorten. Vi var tidigt ute. Riktigt nöjda med att vi hittade dit så lätt. Spikade avtagsvägen. Fint verkade det vara också. Asfalt istället för leråker som på förra stället. Rätt många bilar och personer som ilade mellan alla containrar, med tjusiga skyltar med text på vad som fick slängas i dem. Ordning och reda.
”Vi börjar med trädgårdsavfallet”, sa Solveig.
Hon pekade mot ett högt berg som syntes långt bort. Bra idé tyckte jag som visste att de välfyllda plastsäckarna låg överst i bagaget och var mest tillgängliga. Jag rattade iväg till vänster och kom in på en guppig grusväg. Det blev till att sicksacka mellan de värsta hålorna. Inte lätt. Rätt snart var hela den smala slingrande vägen full av djupa hålor. Kunde man verkligen kalla det för väg? Det skulle ha behövts ett vägstrykjärn för att fixa till det värsta.
Vi mötte inga andra bilar som tur var. Var det för sent för säsongen för att lämna trädgårdsavfall? Hade alla andra redan gjort säsongssysslan? Efter många krokiga svängar nådde vi bergets fot. Lite konfunderade blev vi av att allt verkade vara så söndertuggat på berget. Antagligen hade personalen varit här nyss med sina fordon och resurser. Det såg ut som att det rök på toppen av berget. Skulle inte förvåna mig om det på andra sidan berget stod diverse arbetsfordon uppställda. Min fantasi tänkte på att personalen satt och grillade korv på toppen. Fackföreningspampen lät en fredspipa vandra arbetsgänget runt. Jag fick parkera den värsta fantasin och istället koncentrera mig på de trilskande säckarna vi lyfte ur kofferten.
Vi kämpade länge med att få ut allt från de svarta sopsäckarna (vi ville inte vara olydiga och lämna plastspår efter oss). Inte så lätt eftersom nyfikna taggiga rosgrenar hade tittat ut från olika håll i plasten. Vi fick några minnesrevor på armarna. Till slut var den sista säcken tom. Jag satte mig bakom ratten och tog på mig mina glasögon igen. Fäste blicken framåt. Då började bokstäverna dansa på en skylt som stod en bit bort. Den svarta näven såg verkligt skrämmande ut på tavlan. Otäck och respektinjagade för en lagföljareman som undertecknad. Hade någon varit och bankat ner skylten när vi stod med ryggen emot?
”Kan… kan du läsa högt för mig?” frågade jag Solveig som är lärare till vardags.
”Absolut förbjudet att… Hjälp! Vad har vi nu gjort för dumt?”
Solveig hann inte längre i texten innan en gul grävskopa syntes runt hörnet. Jag var inte säker på att hon skulle slänga sig ner i sätet på ett kommando så därför tog jag till en annan taktik. In i stormens öga. Femton meter längre bort möttes vi. Inte våra blickar. Jag såg i ögonvrån att han inte försökte preja vår Volvo. Jag slängde upp en näve som skulle föreställa en hälsning oss kollegor mellan. Utan att ha hört några sirener körde jag flera dryga minuter senare upp bland de andra bilarna på sorteringsplattan. Framför tre containrar stod det trädgårdsavfall. Dem stannade vi inte framför. Istället la vi prydligt i resten av sakerna på rätt angivna ställen. Avslutningsvis rullade vi ut i 10 km som det stod på skylten. Ingen stoppade oss vid huset. Vi kom till och med undan och slapp ett gult viftande kort. Vi bestämde oss unisont för att nästa gång. Nästa gång skulle vi göra allt rätt.
Så fel vi hade. Men det visste vi som tur var inte då…