Världen & Vardagstankar: 20 av 30

Tjugo

  1. Vilket datum kommer du aldrig att glömma eftersom du förknippar det så starkt med något som hände dig eller som hände i världen? Om du inte vill berätta varför räcker det med att skriva datumet.

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015.

Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga.

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Ps. Idag kommer det TRE frågor för att skynda på kategorin, eftersom den tog sommarlov. Det gjorde vårt internet igår också. 😦

Annonser

Imorgon är det dags igen

Ja. Jag tror att det är så. Liksom gamla hus tror jag att även bilar har någon form av känslor. Juli 2012 hade vi tänkt oss att umgås en hel del med bilen. Åka till stranden och ta slingrande upptäckarvägar runt på Österlen med fikakorg. Lära känna varje vrå av denna oas i södra Sverige. Eftersom vi bara bott här i ett år känns fortfarande många platser som första gången (och är det också) Vi är som en blandning av turister och fast boende. En skön konfettiblandning.

Vädret. Det nyckfulla julivädret har omkullkastat våra dagsutflykter. Istället är det vår bostad som fått kännas vid vår omtanke med spontana projekt. Bilen har inte ens fått bo i garaget fast det stundtals ösregnat. Grannens bil blev så sur att den satte igång larmet en natt när det vräkte ner som värst. En slags protest? Vår Volvo är mer väluppfostrad. Lider i tysthet. Men imorgon är jag rädd för att den ska ge igen. Exakt klockan 08.20 ska ”den vita” till bildoktorn. Bilbesiktning. Vi har inte pratat högt om det i bilen. Känsliga saker. Någon gång har vi varit nära att försäga oss. Helst när den röda texten började lysa. Den om att det är dags för service. Det räkneverket har de fixat så att den lyser femhundra mil innan det egentligen är dags. När tiden är inne tar man det inte på allvar längre. Ögonen har blivit blinda av den uttjatade informationen.

Jag ska inta en tidig frukost imorgon. Vissla så där lite hoppfullt på en Ledinlåt när jag vrider om nyckeln. Sedan ska jag köra en omväg för att förvilla. Fjäskprata. Prata om gamla minnen. Ta bakvägen till Svensk bilbesiktning. Hoppas att det är en snäll besiktningsman, som Bosse Bildoktor från TV och framför allt att det INTE är någon person som ska ta ut det dåliga julivädret på vår bil med släggkrafter. I min barndomsstad fanns just en sådan Bosse. Denna min namne var ökänd. Alla pratade om hans metoder efter att de haft oturen att råka ut för honom. Det var en relativt stor lokal. Plats för fem bilar. När ökände Bosse jobbade hade man åttio procents chans att slippa hans slägga. Pessimisterna pratade mest om tjugo procent. Enligt rykten slog han ända tills han kom igenom plåten. När jag blev med bil var det nervöst vid väntan. Jag klarade mig varje gång. Ända till sista gången jag bodde i min hemstad. Då visade det sig att Bosse hade en ovanlig dag. En solskensdag. Han var riktigt trevlig mot både mig och min röda sportiga Datsun. Sedan är det en helt annan historia att jag själv inte klarade besiktningen hos doktorn två dagar senare. En annan typ av doktor. Med vit rock. Nu i efterhand önskar jag av hela mitt hjärta att det var tvärtom. I en önskedröm funkar det att tänka så…

Rädd på olika sätt

Jag släpper inte gärna ratten när vi åker tillbaks till platser vi bott på tidigare. Vågar inte riskera att bli utan…

Solveig tycks inte förstå att jag är som bilen. Den är beroende av bensin, jag av en skvätt nostalgi. Jag brukar krypköra i kvarteren vi återvänder till. Gärna en sväng in på en återvändsgata. Då måste jag av en slump köra tillbaks och se hur det ser ut från andra hållet. När det kommer till kritan är Solveig intresserad ändå. På sitt sätt.
”Titta! Ulla har samma gardiner uppe.”
”Hur kan du veta det?” Det är minst ett år sedan vi var här senast.”
”Undra´ om Sven lever fortfarande? Rökte han inte två paket om dagen fast läkaren sa att han vägrade operera honom om han inte slutade först?”
”Ont krut förgås inte så lätt. Säkert frisk som en nötkärna.”
”Varför har de målat om vår dörr? Vilken gräslig färg.”

Jag måste erkänna att det har sina fördelar att åka ensam. Helst till barndomsplatser där jag låter minnena sväva fritt. Stänga av motorn. Blunda och se de inre bilderna framför mig. Se mig själv komma lufsande på en trottoar med V-jeans och platåtofflor. Söta Annika med sommarfräknar cykla med en Igloo i munnen och med hästsvansen svängande bakom sig. Grannarnas fruktträd som lockade mer än alla våra egna. Arga gubben Rask som sköt med hagelgevär mot äppelpallare enligt djungeltelegrafen. I dessa känsliga och misstänksamma tider riskerar jag snart att råka illa ut om jag låter bilen stå parkerad för länge. Måste skaffa mig aktuella kartor eller börja röka för första gången i den gyllene medelåldern. Något slags kamouflage mot alltför nyfikna och rädda medmänniskor med ett stort behov av att ringa på hjälp.

När vi var på väg att flytta ifrån Hjo råkade jag ut för en incident. Innan vi tog farväl av staden åkte jag runt ensam och tog kort på favoritställen med vår nya kamera. Någon timme senare satt vi i köket och fikade. Då ringde telefonen. Solveig tog samtalet. Rätt snart fick hon en rynka mellan ögonbrynen och sneglade konstigt mot mig. Jag tog ett oskyldigt bett på bullen.
”Har ni en vit Opel Corsa?” frågade en okänd mansröst.
”Ja.”
”Har ni registreringsnummer HMX084?”
”Jo”, varierade sig min fru.
”Befann sig er bil utanför Pizzeria Milano klockan 14.27 idag?” malde den främmande rösten på.
Det var nu rynkan blev djupare. Solveigs tankar gick till min ensamma biltur.
De fladdrade iväg till att hennes man kört på en katt och smitit från brottsplatsen.
”Det är möjligt.” Hennes ordförråd hade tredubblats.
”Jag ska fråga min man.”
Nu innehöll meningen fem ord. Var inte hennes i vanliga fall mjuka röst med ens sylvass?
”Har du varit utanför pizzerian för en timme sedan?”
Rynkan hade fått sällskap av rynkkompisar. Jag var glad att hon inte bad mig stå upp. Ännu gladare att hon inte vidarebefordrade det där med fjorton och tjugosju. Det lät så brutalt på något otäckt sätt. Jag fick kalla kårar. Med ens förstod jag hur förstagångsbrottslingar känner sig.
Man kan vara rädd för olika saker i livet.
Två rädda män började prata med varandra. Jag var en av dem. Samtalet kom inte från polishuset. Det förstod jag när jag tog över luren. Pizzabagarens röst mjuknade när jag berömde hans goda Jonte special med kebabkött. Jag berättade om att vi snart skulle flytta. Han började sväva något om en kontrollant från livsmedelsverket som snokat omkring i förra veckan. Det blev varken rättegång eller pizza av mig. Tänk om jag fotograferat favoritbanken. En stilig kvinnlig säkerhetsvakt med en tung väska. Ett sött främmande barn med halva ansiktet täckt med glass. En prålig dörr där kanske en ökänd torped hade sitt sommarnäste. Då kanske inte ens mina gamla sprintertakter hade hjälpt mig. Det är så svårt att se eventuella faror och fel när jag fokuserar i mina spontana idéer. Jag är för godtrogen för att tänka tanken att andra ser samma sak i en annan livsspegel. I mörkare ljussken. Med vassare kanter.

Målande inomhusprojekt

Det opålitliga svenska sommarvädret har sina fördelar. Nu gick inte mina sympatier till alla resebolag som gnuggar händerna extra mycket när restresorna går åt som smör i solskenet (det utländska solskenet) utan jag tänkte mer på att vi i vår familj brukar sätta igång med inomhusprojekt istället. Denna gång är det tvättstugan och en gästtoalett som behöver en viss uppfräschning när det gäller färgen. Vi har bara bott här i ett år och det sticker i ögonen varje gång jag gör ett besök i tvättstugan. Mina tankar går visserligen tillbaks till glada dagar på sjuttiotalet, men det är inte så jag vill återuppleva den tiden. Starkt orange uppåt hela väggarna. Klatschigt kanske för den som gillar retro. Man slöar inte till vid åsynen direkt. Snarare dras jag åt medicinskåpet för att lindra den snabbt uppkomna huvudvärken. När vi är klara är vår förhoppning att det ska vara turkosblått nertill och vitt där uppe. Det finns just nu också en störande rosa rand på kaklet på toaletten som behöver trollas bort.

På gästtoaletten är det alltså kakel halva väggen. Förra ägarna hade satsat på ”snusbrunt” över kaklet. Tillsammans kom vi fram till att lila i samma ton som handdukarna vi brukar ha där skulle bli suveränt. Därför tog Solveig med en handduk till Färgbutiken för att det skulle bli rätt nyans på den lila färgen. Extra skönt att vi snabbt hittade färgrutan bland färgkartorna som kändes som en tjock tegelstensroman. Det är bra när saker flyter på. Men när färgen skulle blandas till var det slut på flytet. Färgblandaren tjurade och expediten kom på att just den färgen gick inte att bryta. Hon föreläste en bra stund om brytningar av våtrumsfärger och olika baser, så jag var tvungen att ta upp vattenflaskan och kyla ner mig med en rejäl klunk. Fram åkte färgkartorna igen och vi fick tänka om. Det fick bli plan två. En lite diskretare lila ton.

Ganska snabbt hittade vi rätt turkosblå färg till tvättstugan. Fick ett bra tips om att köpa blå maskeringstejp som kan sitta på längre och som inte drar med sig fel saker när man tar bort det. Det kändes skönt att veta att vi bara hade ett ärende kvar. All vit färg som vi skulle ha till tak och överdelen i tvättstugan. ”Så ska vi ha rätt mycket vit färg.”

”Vilken variant? Kritvit? Gräddvit? Kalkvit? Kolsvartsvit?” Där någonstans tappade jag tråden och hoppades att Solveig var med på noterna. ”Vi tar Kalkvit”, avbröt jag matt innan mitt eget ansikte antagit den tonen.

Tvåtusen kronor fattigare, trots 25 % rabatt, bar vi ut alla hinkar till bilen och önskade att en målare ingått i priset…

Växlande väder och färska hallon

Förr hörde man ofta uttrycket varannan dags väder under den svenska sommaren. Jag tycker det verkar lite förlegat. Behöver moderniseras i hörnen. I Ystad kan vädret ändra karaktär på en kvart. Här kan man vakna till en underbar dag. Koltrasten sjunger god morgon och kör upp oss i förtid. Frukosten kan intas på balkongen. Vi packar bil och väskor och tänker oss en härlig stund vid en strand. Redan vid avfärd kan vädret ändra karaktär. På en dag kan det gå från sol till moln, till regn, till sol igen och plötsligt drar något slags illaluktande disdimma in från havet och man måste byta ut sommarkostymen så man inte drar på sig en otrevlig seg sommarförkylning. Som idag. Vi hann lämna in två döttrar till Nybrostrands utomhusbad i strålande solsken. Själva hade vi tänkt oss att sätta bilen vid ett naturreservat och vandra upp på Hammars Backar med den underbara utsikten från Kåsebergaåsen. Ta med ett par solstolar och sitta på en kulle och njuta efter den tuffa uppförsbacken och sedan ha med oss fina bilder hem.

Det handlade om mindre än tio minuters bilfärd från utomhusbassängen. Vips var diset där. Tätare och tätare. Mina clips åkte av för att jag inte skulle hamna i engelsk vänstertrafik. Planerna ändrades tvärt. Vi stannade istället till vid boden där bonden säljer potatis, frukt, bär och annat från den skånska gården. Stället där de litar på folk. Där man lägger i pengar och inte tar upp pengar från skrinet. Jordgubbarna var större än nypotatisen. Säkert. Jag har aldrig sett kartonger där ALLA gubbar var så stora (de synliga). Mina livliga tankar gick för en kort sekund till Botex och silikon. Eftersom jag har för mig att stora jordgubbar mest smakar vatten köpte vi med oss hallon istället denna gång. Bonden körde just över från gården med traktor och en vagn med nya färska varor. Allt kändes som tryggt svenskt lantliv. Idylliskt. Det dåliga vädret och de ändrade planerna sänkte inte vårt sommarhumör. Om några timmar skulle vi äta god lunch. Därefter färska svenska hallon med vaniljglass och vispgrädde till efterrätt på balkongen. Det vattnades i munnen bara vi tänkte tanken. En stund diskuterade vi världspolitik i bilen. Vi kom in på miljöfrågor. Båda retar vi oss på att de fraktar frukt, bär och andra färskvaror, även under den gynnsamma svenska säsongen, från världens alla hörn. Vi har haft det samtalsämnet åtskilliga gånger genom åren. Någonting är fel i vårt samhälle när det gäller det globala transportsättet. Då mitt i samtalet råkade Solveig kasta ett getöga på hallonförpackningen. ”Det står ursprung Spanien.”

Ps. De var goda.

De gula sidorna

De gula sidorna finns kvar i katalogen. Fantastiskt. Var är nu mina läsglasögon? Allt var så mycket lättare för några år sedan när vi inte hade några tonåringar. Det räckte med att jag lite smart mumlade frågan och vips satte två tjejer igång med att leka skattjaktsleken och tävlade om vem som först hittade pappas glasögon. Endast min fantasi satte stopp för vad jag ville ha tag på. Nycklar, plånbok och annat var de mästare på att hitta. Snabbt också. Visst kunde det sluta med tårar när de var för tuffa i närkamperna i ivern att vinna tävlingen. Taktiken funkar inte så bra på tonåringar. Då behövs det stora saftiga morötter. Är det någon som vill ha senaste modellen av Iphone 5? Möjligtvis. Då kan det prassla till i någon av sofforna. Vad sa du pappa?

Det går säkert bra ändå. Bara om man har tålamod. Där är ord på R. Ska jag gå direkt på Rygg eller blir det bäst med Reservdelar? Jag skulle behöva en ny frisk rygg så fort som möjligt. Vad suddigt allt är. Lika bra att slå på ögondelar också. Föresten behöver jag ett par starka knän och en fungerande bukspottkörtel också. Min familj är rätt trött på mitt svar varje gång de undrar vad jag önskar mig i julklapp eller i födelsedagspresent. Därför brukar min fru Solveig ligga ett steg före. ”Förutom det rosa paketet med en splitter ny bukspottkörtel som står överst på din lista.” ”Det behöver inte nödvändigtvis vara rosa. Ett litet himmelsblått går utmärkt. Körteln väger bara 100 g”, svarar jag.

Om paketet hade kommit och körteln hade satts på plats. Vad hade jag gjort först? Länsat ett konto och köpt halva kioskens utbud av sötsaker? Då hade jag bara fått ont i magen och blivit en gubbe med rund mage efter en glupsk tid. Flyttat runt problemen. Däremot. Garanterat hade jag tackat högre makter om jag hade fått uppleva den önskedagen.

Jag hittar inget på R. De har gjort telefonkatalogerna så svåra att hitta i bara för att ingen ska ringa och störa. Jag är säker på det. Dessutom är det söndag idag. Imorgon blir det inte bättre. Jag är inte sugen på ett måndagsexemplar. Tänk att få en rygg som sitter bak och fram. Tror jag såklart inte är möjligt. Skojade bara. Då hade jag bara vänt ut och in på den. Syftade mer åt risken att det var fel antal kotor. Det hade inte varit så trevligt. Usch vad bokstäverna dansar. Jag får sluta fred med den rygg jag har. Snart ska jag träffa E. Hennes händer är magiska. Nu kliar det till i hårbotten. Vänta lite. Där är de. Mina läsglasögon. Riktigt luriga saker. Hittar ständigt nya gömställen.

Herr Papphammar på fint besök

När jag tittar ut genom sovrumsfönstret och ser vår häck skenar min fantasi iväg till åkattraktionen Balder på Liseberg. Jag inser att det är hög tid att frisera häcken. Dagens regn gör att jag kan tillåta mig att skjuta upp arbetet och istället tänka tillbaks i tiden.

För ett år sedan, när vi bodde i Skummeslövsstrand, hade vi en mycket längre häck. Vi brukade oftast ”leka” med häcken i 2-3 dagar. Minns att det var rätt svettigt eftersom vi var tvungna att ha på ett bra lager med kläder, handskar och öronskydd mot faror av alla de slag. Dumt att chansa. Det var dessutom vassa ovänliga grenar som kunde göra revor i solbrännan. Just denna sommar satt vi en dag under ett plommonträd i skuggan och intog fika när närmaste grannen började klippa häcken med sin elektriska häcksax. I ett nafs försvann gemytligheten runt bordet. Det var bara några döva flugor som inte hade ont av oljudet. Som på beställning tystnade plötsligt häcksaxen. Redan då tänkte jag direkt på en personlig gammal episod som jag fick bekräftat högst en sekund senare när det började osa svordomar i luften. Lätt leende insåg jag att han hade fått fint besök. Gösta Ekman som sitt alias Herr Papphammar. Grannen och jag blev med ens som osynliga själstvillingar genom häckarna. Samma pinsamma situation hade jag själv råkat ut för några år tidigare. Förlängningssladden fick sig en hemlig kyss av den vassa eggen och tystnaden i trädgården fick ett nytt ansikte. Enda skillnaden var att jag inte svor. Tom i blicken tittade jag på den avklippta långa sladden när Solveig råkade komma runt hörnet. Eftersom alla besticken fortfarande inte hamnat i rätt låda sa jag den klassiska repliken till henne, samma som jag brukade säga till min mamma när jag var liten:
”Det var inte jag. Jag har stått på stegen hela tiden.”
Funkade inte. Direkt utan pardon kastade hon mig in i verkligheten genom att hålla upp de två stumparna. ”Och vem skulle det annars vara?”
”En okänd läbbig man sprang iväg genom häcken för några sekunder sedan. Tror att han bröt av den med handkraft. Inte häcken alltså.”
Det var ett tappert försök som inte gick hela vägen hem. Det såg jag på rynkan i hennes panna. Tur att vi hade en förlängningssladd till. Ännu mer tur att jag fortfarande kunde räkna in alla fingrarna efter arbetsdagen. Fast en gång ramlade jag rakt in i häcken när stegen välte.

Här i stolen håller jag mig kvar än så länge… och regnet det bara öser ner.

Min bror var trollkarl

Visst minns du när du var liten och önskade att världen skulle förändras till det bättre om du blundade några sekunder? Du hade gjort något dumt. Ångrade dig genast.
Ville kunna trolla tillbaks tiden.

Min storebror Dan satt i vardagsrummet och tränade på pianoläxan. Vi var ensamma hemma. Jag sökte mig till klinkandet. Var Dan på rätt humör kunde jag beställa en låt som han tog ut på gehör. Denna gång var jag mest ett störande moment, som en not för mycket. Alltså sökte jag närkontakt. Började kittla honom i magen. Han var känslig för den sortens beröring och spottade ut sitt favoritord.
”Sluta!”
Jag hade vaxproppar i öronen. Trodde att han menade att jag skulle fortsätta. Denna gång en aning mer intensivt. Det var en ojämn kamp. Han var nio år äldre. Hade mer hår på armarna. Jag fick en knuff. Golvlampan kom i gungning. Någon av oss fick tag i lampan, men kunde inte hindra att skärmen med en vass kant under tyget, gjorde en utflykt till soffbordet.
”Sluta! Titta nu vad du gjort!”
Dan pekade på ett jack i det nyinköpta valnötsbordet med svängda ben. ”Idiot!” slängde min bror ur sig och marscherade in på sitt rum.

Med gråten i halsen lufsade jag in på mitt eget rum. Solen hade gått i moln. Jag funderade djupt på livets orättvisor. Försökte efter en stund att intala mig att problemet inte var så stort. Första intrycket kunde varit fel. Likt en pyroman sökte jag mig tillbaks till elden. Jag hörde en Beatleslåt från Dans stängda rum. Med dystra steg nådde jag brottsplatsen och noterade att lampskärmen var på plats igen. Jag blundade några sekunder. Sände iväg några ord i en slags bön. Därnäst flyttade jag sakta blicken neråt. Till slut nådde blicken till bordet som till min stora glädje såg ut precis som jag bett om i bönen. Ändå litade jag inte helt på synen. Jag tog till några extrablinkar innan jag försiktigt strök med fingret längs med bordets jämna kant. Livet var för bra för att vara sant. Min ringa erfarenhet av livet tänkte på trä som kan andas. Hade inte pappa pratat om det? Skadan läktes självt på något konstigt sätt efter en stund. Som när man ramlar och slår sig. Solen kom fram igen på min barnhimmel.
”Kom fort!”
Jag ryckte upp dörren till Dans rum där Paul sjöng Yesterday. Min bror vände på det fingrade LP-omslaget. Lyfte inte ens blicken.
”Vad är det nu du har slagit sönder?”
Ännu var jag inte så bra på att förstå ironi.
”De… det finns inget jack längre på bordet.”
”Visst. Tror du på jultomten också?”
Med släpande steg följde han med till vardagsrummet. Nöjd pekade jag på bordet och insisterade på att han själv skulle känna efter. Dan spelade med och lät en hand glida längs kanten. Pokerfacet var påkopplat. Det var en cigarrettfimp i mungipan som skiljde honom från Humphrey Bogart.
”Vad märkligt” sa han stilla.
”Där ser du. Det var inte så farligt. Jag provade en trollformel när jag la tillbaka lamphatten”, kvittrade jag och hade svårt för att stå stilla.
”Gjorde du? Vad häftigt. Var det Abrakadabra?”
Nu började jag komma upp i varv. Gjorde indiansteg på mattan. Det återstod sekunder innan bomben skulle brisera. Dan gjorde en huvudrörelse mot fönstret.
”Dansa över till andra sidan av bordet pysen.”
En bit av min barndom dog i ett nafs när jag återfann det djupa jacket. Den otäcka historien var tillbaks på ruta ett. I samma sekund som jag förstod min brors smarta schackdrag hördes en nyckel i låset.

Otroligt nog tog det lång tid innan brottet upptäcktes.
”Rune! Kom och titta. Det är ett djupt märke i vårt nya soffbord. Vid fönstersidan. Högst märkligt.”
Bokstäverna började dansa i min läxbok på köksbordet.

Brottet var preskriberat när sanningen flera år senare kom upp till ytan. Då skrattade mamma gott åt historien.

Ginstleden uppåt på två hjul

Idag för exakt 25 år sedan cyklade jag från Halmstad till Göteborg på vackra Ginstleden. Jag hade full packning på cykeln, två sidkorgar och tung last på pakethållaren. Klockan kvart i sex på morgonen startade jag. Mitt mål var att hinna sträckan på tolv timmar. Jag klarade det med elva minuters marginal. Idag skulle jag behövt medvind, motor på cykeln och vingar på ryggen och det hade ändå inte varit helt säkert att jag kommit fram lyckligt och väl. Den gången var jag bara lite öm i rumpan när jag parkerade cykeln efter den långa dagsetappen. Norr om Kungsbacka tog Ginstleden slut och jag cyklade fel några mil…

Under resten av veckan cyklade jag runt på det utmärkta cykelnätet i Sveriges näst största stad och hade det underbart somrigt. Det är något visst med att fara iväg på två hjul, en sommarmorgon i rätt väder, när det fortfarande är relativt folktomt. Fågelkvitter, dofter, ljuset och andra naturupplevelser blir så mer påtagliga. Alla sinnen väcks till liv och allt blir som ett stort lyckorus. Det är som om man får stor lust att tacka någon för allt. Dessutom är det så mycket godare att äta och dricka när man är ute i det fria. Visst är det? Har man tur får man uppleva något magiskt på ett fält eller i en dunge. Annars går det så bra med att titta på all gratis sommarprakt. Under denna resa höll havet mig sällskap under längre delsträckor. Ibland trampade jag omväxlande in bland skogsgläntor och olika sorts fält med all sin charm. Så fort jag lämnade min hemstad och kom ut på landet gällde andra regler. Varje gång jag mötte en cyklist hälsade vi hjärtligt på varandra. Mysiga korta möten fångade i flykten. Ibland bytte vi några fraser. Sedan var man glad åt de där orden i närmaste uppförsbacken. I städerna Falkenberg, Varberg och Kungsbacka fanns det inte tid att hälsa på alla. Då rådde andra sociala koder. Man får inte blanda bort korten. Någonstans längs vägen går en osynlig gräns när det går över från artighet till anonymitet.

För variationens skull bestämde jag och min tolvväxlade blå cykel oss för att ta tåget hem på återresan. Fast vi fick dela på oss. Han kom inte hem förrän nästa dag. Det gjorde inget. Även goda vänner behöver paus från varandra då och då. Usch! Nu fick jag dåligt samvete för att vi skiljdes så bryskt på en soptipp förra sommaren. Ännu en gång. Förlåt. Hemskt mycket förlåt. Du var en av mina trognaste vänner under 28 år.

Mitt korttidsminne har lagt av

Vad var det nu jag skulle berätta? Jo, en gång… Nä… Otroligt alltså… För två sekunder sedan…

Har du också drabbats av att närminnet har åkt på semester? Det har något med åldern att göra. Jag skrattade åt mammas alla lappar som låg lite överallt i hennes lägenhet. Samtal hon skulle ringa. Viktiga ärenden. Födelsedagsdatum. Inköpslistor som ofta brukade glömmas kvar på köksbordet.
”Skratta du. Vänta bara. Så ska du få se.”
Jag är äldre nu. Hur ska det gå när jag är lika gammal som mamma var? Det smittas också. Vi stod vid första hyllan på Maxi.
”Kan du titta på listan”, sa Solveig.
”Va? Den trodde jag att du tog. Jag tog drickabacken.”

Två gånger den senaste veckan har det osat i köket när jag fixat frukost. Lizette kom springande som en antilop. Hon vädrande ett tillfälle att leka sladderposten.
”Vad är det som luktar så hemskt? Vad har du gjort denna gången pappa?”
”Inget. Absolut inget. Lagat frukost. Du har kanske vädrat dig?”
Diskret öppnade jag mikroluckan och den brända lukten blev värre. Muggarna med kallt vatten stod tjusigt parkerade utanför mikron.

I förra veckan skulle jag byta batteri på köksklockan. Tekniken satt där. Batteriet hamnade på rätt ställe och sekundvisaren fick ny fart. Belåtet tittade jag mot den TOMMA PLATSEN på väggen för att ställa in rätt tid. Då var definitivt inte alla flingorna i paketet. Jag höll på att tappa klockan när det började bubbla i magen av skratt. Snart kommer det hit vitrockade och släpar iväg mig.

Det finns en fördel. Den extra motion jag får när jag springer tillbaks för att kolla spisplattor och låsningen av ytterdörren. Fast ibland känner jag mig som en miljöbov.
Vi bor så ocentralt. När tjejerna ska iväg behövs alltid bil. I höstas skulle jag köra en dotter till ett födelsekalas. Förnuftigt hade jag tittat efter på kartan var födelsedagsbarnet bodde. Jag satte fast Lizette i baksätet och la in ettan. Det var fint höstväder. Jag lekte med tanken att göra en kort promenad vid hamnen innan jag körde tillbaks hem. Solveig höll på med dammråttorna därhemma och jag ville inte störa. Jag såg ut över havet och återvände samtidigt till verkligheten.
”Ska det bli kul att gå på kalas?”
”Vet inte.”
”Vet du inte? Du får kanske en godispåse? Spar de bästa bitarna till pappa.”
”Nä. Jag är inte bjuden.”
Jag gjorde en förbjuden u-sväng och åkte kvickt hem. Nu var det bråttom. Jennifer var stressad av att både chauffören och bilen var försvunna. Inte hade hon hittat sin busiga lillasyster heller. Jag hann i tid. Utanför dörren såg jag att Magda stod och tog emot gästernas paket. På min rygg började en kall kåre klättra innan jag ställde frågan:
”Jennifer! Du tog väl med presenten?”
”Tog inte du den?”
”Jag är ju inte bjuden”, svarade jag med en matt röst.
Jennifer släpptes av. Ett rött paket med rosett gjorde mig sällskap under den femte etappen. Jag tittade rakt fram genom vindrutan. Solen hade gått i moln. Under den sjätte resan började det regna.
”Nästa gång städar du”, tyckte Solveig.
”Gärna det. Jag kan behöva vila upp mig.”

Skrivet 2007