Foto nummer 24
Leken är STÄNGD. 😀
Inlagd klockan 16:00-07.25
Deltagare: 19 st
Först blev: Mästaren Znogge
24 st julfoton i separata blogginlägg:
Lämna en kommentar; ex. glad gubbe eller vad som helst när ett ensamt julfoto dyker upp på bloggen under november.
Poängfördelning: 5-3-2-1-0 poäng. (Ettan, tvåan, trean, deltog, deltog inte.)
Jag skriver ordet STÄNGD som avslut. Tidigast en timme efter inlagd tid.
Vad är en mjuk kudde mot att ta det piano? Vad lätt ett barn har att somna överallt när energin är slut.
Tävlingsregler stod efter Bild ETT. Jag tjuvstartade med detta inlägg, trots att det är två timmar kvar tills det är måndag. Klockradion är satt. Jag tänkte äta frukost framför skidskyttetävlingen, som blev framflyttad idag på grund av dimman. (Hoppas Björn Ferry och Fredrik Lindström är morgonpigga.) Sedan ska vi på vårt sista utvecklingssamtal på högstadiet… om vi inte börjar på en ny kull. 😉
Önskar dig en fin vecka åtta.
Nu var det ett bra tag sedan Jennifer stod för underhållningen i min blogg. Vår äldsta dotter.
Hoppas att ni får en fin tisdag. Här regnar det och är grått.
Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…
Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.
Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.
Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.
Bild NIO – Ibland får man ta det piano.
Text för er som inte läste inlägget 14/2. Jag kommer från och med fredagen den 15 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 24 februari är tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna. Är fullt sysselsatt med annat, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin dag.
Visst minns du när du var liten och önskade att världen skulle förändras till det bättre om du blundade några sekunder? Du hade gjort något dumt. Ångrade dig genast.
Ville kunna trolla tillbaks tiden.
Min storebror Dan satt i vardagsrummet och tränade på pianoläxan. Vi var ensamma hemma. Jag sökte mig till klinkandet. Var Dan på rätt humör kunde jag beställa en låt som han tog ut på gehör. Denna gång var jag mest ett störande moment, som en not för mycket. Alltså sökte jag närkontakt. Började kittla honom i magen. Han var känslig för den sortens beröring och spottade ut sitt favoritord.
”Sluta!”
Jag hade vaxproppar i öronen. Trodde att han menade att jag skulle fortsätta. Denna gång en aning mer intensivt. Det var en ojämn kamp. Han var nio år äldre. Hade mer hår på armarna. Jag fick en knuff. Golvlampan kom i gungning. Någon av oss fick tag i lampan, men kunde inte hindra att skärmen med en vass kant under tyget, gjorde en utflykt till soffbordet.
”Sluta! Titta nu vad du gjort!”
Dan pekade på ett jack i det nyinköpta valnötsbordet med svängda ben. ”Idiot!” slängde min bror ur sig och marscherade in på sitt rum.
Med gråten i halsen lufsade jag in på mitt eget rum. Solen hade gått i moln. Jag funderade djupt på livets orättvisor. Försökte efter en stund att intala mig att problemet inte var så stort. Första intrycket kunde varit fel. Likt en pyroman sökte jag mig tillbaks till elden. Jag hörde en Beatleslåt från Dans stängda rum. Med dystra steg nådde jag brottsplatsen och noterade att lampskärmen var på plats igen. Jag blundade några sekunder. Sände iväg några ord i en slags bön. Därnäst flyttade jag sakta blicken neråt. Till slut nådde blicken till bordet som till min stora glädje såg ut precis som jag bett om i bönen. Ändå litade jag inte helt på synen. Jag tog till några extrablinkar innan jag försiktigt strök med fingret längs med bordets jämna kant. Livet var för bra för att vara sant. Min ringa erfarenhet av livet tänkte på trä som kan andas. Hade inte pappa pratat om det? Skadan läktes självt på något konstigt sätt efter en stund. Som när man ramlar och slår sig. Solen kom fram igen på min barnhimmel.
”Kom fort!”
Jag ryckte upp dörren till Dans rum där Paul sjöng Yesterday. Min bror vände på det fingrade LP-omslaget. Lyfte inte ens blicken.
”Vad är det nu du har slagit sönder?”
Ännu var jag inte så bra på att förstå ironi.
”De… det finns inget jack längre på bordet.”
”Visst. Tror du på jultomten också?”
Med släpande steg följde han med till vardagsrummet. Nöjd pekade jag på bordet och insisterade på att han själv skulle känna efter. Dan spelade med och lät en hand glida längs kanten. Pokerfacet var påkopplat. Det var en cigarrettfimp i mungipan som skiljde honom från Humphrey Bogart.
”Vad märkligt” sa han stilla.
”Där ser du. Det var inte så farligt. Jag provade en trollformel när jag la tillbaka lamphatten”, kvittrade jag och hade svårt för att stå stilla.
”Gjorde du? Vad häftigt. Var det Abrakadabra?”
Nu började jag komma upp i varv. Gjorde indiansteg på mattan. Det återstod sekunder innan bomben skulle brisera. Dan gjorde en huvudrörelse mot fönstret.
”Dansa över till andra sidan av bordet pysen.”
En bit av min barndom dog i ett nafs när jag återfann det djupa jacket. Den otäcka historien var tillbaks på ruta ett. I samma sekund som jag förstod min brors smarta schackdrag hördes en nyckel i låset.
Otroligt nog tog det lång tid innan brottet upptäcktes.
”Rune! Kom och titta. Det är ett djupt märke i vårt nya soffbord. Vid fönstersidan. Högst märkligt.”
Bokstäverna började dansa i min läxbok på köksbordet.
Brottet var preskriberat när sanningen flera år senare kom upp till ytan. Då skrattade mamma gott åt historien.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 