Världen & Vardagstankar: 18 av 30

Två

  1. En lycka kommer sällan ensam. Ett nytt ordspråk från Bosse Lidén. Hur gick detta till? När du vaknar finns tre glada och nyfödda trillingar i en säng bredvid dig. De är dina. Du måste ge dem namn. En flicka, en pojke och den tredje får du bestämma kön på själv. Vilka tre namn skulle du välja åt dem? Favoritnamn var min tanke med frågan.

Månadens tävling hör ihop med ämnet och dyker upp redan imorgon bitti.

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015.

Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga.

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Annonser

Syskonkärlek när den är som starkast

CCI201404040001_1

Vad mysigt det är med äkta syskonkärlek. 🙂 Jag minns med ett leende på mina läppar hur Jennifer längtade efter ett syskon. Eftersom jag och Solveig inte hade samma smak när det gällde pojknamn pratade vi mest om när Lizette skulle komma och hälsa på i familjen. Jennifer hade tänkt sig en färdig lekkompis som skulle vara med på alla bus och pysselstunder.
”Hon ser ut som en gubbe.”
”Kan vi inte skicka iväg henne till morfar?”
Vilka härliga fighter det var om mammas knä. Inte hjälpte det att höra att pappas knä var ledigt. Jag var inte vatten värd i det läget. Istället fick jag vara fotograf. Är det någon pappa som känner igen sig?

Jag kom att tänka på en sak. Vad länge sedan det var en tuff drabbning mellan syskonen Lidén. En som hörs genom väggar. Minns hur fel det kunde bli när jag la mig i när de var små. Även när jag minsann visste vem som hade fel och hade sett det med egna ögon. Om jag då skällde på den skyldige brukade det sluta med att den andra tröstade. Nu förtiden är det mer att de ställer upp och stöttar varandra. Har kul ihop. ”Blandar” sina kompisar. Då inser jag fördelen att ligga nära i ålder och jag ber för att de ska ha glädje av varandra genom hela deras gemensamma liv. Själv är både jag och Solveig sladdbarn. Tyvärr har ju båda våra barn blivit sladdbarn. Vi skulle börjat tidigare. Fast det var såklart svårt att göra det innan vi kände varandra. I dagens samhälle hade inte min mamma ansetts som gammal när jag tittade ut. Hon var då 32 år. Men å andra sidan började hon ”syndigt” tidigt. Men det är en helt annan privat historia. 😉

Svaret får jag aldrig

Jag var lyckligt lottad som hade lätt för mig i skolan, ännu bättre lottad eftersom jag var bra i alla viktiga sporter, men allra lyckligast lottad för att jag kände rätt person. Zigge.
För att vara accepterad i den tuffa grabbvärlden var den första punkten inte viktig, utan skulle helst döljas, vilket jag var en mästare på, på både gott och ont.
Ofta var det rejäla drabbningar på fotbollsplanen. När jag var yngre visste jag inte hur dessa matcher anordnades utan de sköttes av de äldre killarna. Det var livsviktigt att vi i villakvarteret inte förlorade mot några andra från något av hyreshusområdena. Zigge styrde allt med järnhand. Både när det gällde sport och andra fighter. Om jag låg pyrt till, när jag råkade ha ett ärende i fel bostadsområde, räckte det med att säga att jag var polare med Zigge, så visade den farligaste typen luckor i sin rustning och lät mig passera.
En kille i vårt lag som var lika gammal som Zigge blev utskälld för att han varit urkass i första halvlek i en fotbollsmatch. Benny som han hette var tre år äldre än jag. Fortfarande kan jag se hur nära han var att börja gråta när han bombaderades med frän kritik. Benny såg vek ut trots att han var längst av alla på plan. Han var inte vän med bollen. Jag vet inte om han var en plugghäst i skolan. Eftersom han började på högstadiet när jag började i fyran och på gymnasiet när jag började i sjuan stötte vi aldrig på varandra i skolan. Vi bodde många barn och ungdomar i kvarteret. Fast man inte alltid kände varandra hejade man alltid när man möttes. Ibland bara med en cool nick. Hierarkin rådde och satte osynliga gränser och markerade revir. Var man äldre försvarade man ofta sin position. Jag körde mitt eget race och drog sällan nytta av detta.
Samtalsämnet Benny fladdrade förbi några år senare, när jag pratade med mamma. Hon hade gått med i en syförening där ett tiotal kvinnor träffades. Bennys mamma var en av dem. Därför fick jag i små bitar reda på vad han gick för linje och om han lyckats med något inom skolan. Jag har ofta i smyg ömmat för personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Nu vet jag inte om Benny var mobbad i skolan, men jag gissade på att han visade en vekhet som lätt utnyttjades av ”tuffa på utsidan grabbar”. Jag kan bli glad åt konstiga saker. När mamma berättade att hon hört att Benny hade en trevlig flickvän som bodde i närheten av där min mormor bott i Småland, blev jag varm inombords. Han verkade så snäll. Nu var Benny äldre. Hade körkort och egen bil. Minns inte vad han jobbade med.

När jag och Solveig som nygifta bodde i Hjo hade jag en bit ner till min barndomsstad. Ibland åkte jag själv Nissastigen. Spelade blandband och sjöng med. När jag kom till en sträcka där vägen slingrigt följde järnvägen och Nissan brukade jag ofta tystna. Ibland stannade jag bilen och passade på att besöka den sista offentliga toaletten. Andra gånger flyttade jag blicken mot klippväggarna där det ofta hängde nät för att hindra stenar från att ramla ner på bilarna. Där i den stunden, flera år efteråt tänkte jag tillbaks på Benny Klumpfot, istället för Benny Guldfot, som en känd seriekille i serietidningen Buster hette. Dystert återkom min mammas ord. Flickvännen hade överraskande sent på kvällen gjort slut, när Benny var på besök hos henne. Han hade några timmar senare rusat ut från bostaden och dragit iväg med bilen, mitt i mörka vinternatten, i sitt dystra och chockade tillstånd. Ingen vet om han vek av med flit med ratten mot klippväggarna några mil senare, eller om han somnade till för några ödesdigra sekunder. Inte ens föräldrarna eller syskonen vet svaret.
Det är i sådana här stunder jag känner mig både liten och oförstående till livet och döden. Kärleken kan vara så magisk och stark. Den kan övergå i hat och i värsta fall även i olycklig död. Jag har hört och sett det på nära håll, alltför många gånger.

Pappan till Benny blev min arbetskamrat i några år. Andra tyckte han var en lustig liten farbror som jämnt skrattade. Just detta skratt störde mig ofta. Det var inte äkta. Han skrattade åt vad som helst. För mig klingade skrattet falskt och jag tyckte att han verkade vara hal som en ål. Enligt säkra källor var han känd för att vara en nervös skrattare, även innan olyckan och levde upp till sitt smeknamn som jag inte ska nämna här.
Nästa gång jag går in i en kyrka ska jag tända ett ljus för Benny, som egentligen lystrade till ett annat pojknamn. Jag tror att han var en orolig och känslig själ. Jag hoppas att han fått den ro han så väl var värd.

En dröm av guld

”Pappa! Lova mig en sak. Reta inte mig sedan idag. Lovar du på hedersord?”

Jennifer hade studsat ner från sin loftsäng. Hon var påklädd fast klockan inte var mer än halv sex på torsdagsmorgonen. Jag hann inte svara. Såg bara att det glittrade i de grönblå ögonen. Kinderna var redan sommarbruna och näsroten busigt fräknig.
”I natt drömde jag om Erik.”
”Gjorde du. Vad mysigt.”
Det var svårt att hålla styr både på stämbanden och på tungan. Jag ville inte på några villkor förstöra ballongen. Gömde därför snabbt undan nålen fylld med ironi.
”Ja”, sa hon kort med en närhet som jag ville spara för alltid.
Min oförstörda nioåring dansade ut ur rummet. Jag tänkte på att hon var lik mig i att vakna långt innan väckarklockan ringde om det var dags för en heldagsutflykt med klassen. Den där underbara glädjen som försvinner någonstans på vägen i alltför många människors liv. När man är tillfredställd med att ha en bulle, en yoghurtburk och en Festis med sig i ryggsäcken. Då bussen bara ska åka till en plats som ligger någon mil från skolan och närmiljön. Man njuter av att ha bästisen på sätet bredvid sig. Det stora äventyret ligger runt hörnet och bara väntar på att bli upplockat.
Den skrivande sidan av mig fiskade efter fler detaljerade beskrivningar om nattdrömmen. Eller var det den beskyddande pappan som värnade om sin förstfödda dotter? Båda bor i samma kropp. Jag fick en kort stund i köket innan övriga familjemedlemmar vaknade till liv.
”Vad gjorde ni tillsammans, du och Erik i drömmen?”
”Vet inte men det var en mysig känsla. Inte som när jag var liten och gick i förskolan. Då jag gick hand i hand med Jaylord.”
”Du blev retad då. De som retade er var bara avundsjuka.”
”Ja. Antagligen. Vi slutade efter en gång. Gjorde det bara i smyg. Då drömde jag ofta om honom på nätterna. Varför drömmer jag olika nu?”
”Din hjärna utvecklas i takt med att du blir äldre. Minnet blir större. Du lär dig mer. Får större erfarenhet helt enkelt”, svarade jag levnadsvant.
Jag tittade på köksklockan, försökte med en bedjande blick stanna livet. Jag njöt över denna ljuvliga individ som är så omtänksam och samtidigt så sårbar mot orättvisor. Jag önskade att jag kunde lova henne ett underbart liv. Samtidigt ville jag inte att hon skulle bli äldre i nästa egoistiska tanke.
”Erik är så bra. Han retas inte. Varken med killar eller tjejer. Han är duktig på allt. Både i matte och på idrotten. Hans lag vinner alltid. Alla vill vara med hans lag. Sedan är han som jag. Slår sig stup i ett. Gråter inte. Grimaserar bara och fortsätter som vanligt”, bubblade Jennifer.
”Det låter som en toppenkille. Du får bjuda hem honom.”
Jennifer fick en rynka i pannan.
”Tror du att han drömmer om mig?”
”Kanske det. Eller så drömmer han om monstrerna från Finland. Undrar om han kom till sin mammas och pappas säng som du efter melodifestivalen?”
Jag pussade Jennifer på kinden och önskade henne en trevlig utflykt. Inombords tänkte jag mycket djupare än så.

Timmarna gick. Klockan blev två och skolbussen anlände. Jennifer hann knappt innanför dörren förrän hon kastade sin ryggsäck och rusade till mitt kontor.
”Pappa! Pappa! Fröken delade ut nya snällappar. Gissa vem som fick mitt namn?”
”Kan det vara ett pojknamn på fyra bokstäver?”
”Duktigt pappa.”
”Hann Erik göra något bra?”
”Han sa att jag var snäll. Jag tror att han menade det också.”
”Givetvis. För du såg väl inga fingrar i kors?”
”Jag vågade inte tit… fröken har sagt att vi inte får ljuga”, sa Jennifer med bestämd röst.

Axel ur led

Tänk vad ett förnamn kan bli glödhett. Ett vackert namn som man gillat i åratal kan plötsligt bli så obehagligt att man inte ens vill ta det i sin mun. Själv skulle jag egentligen ha hetat Göran, om jag bara varit född ett par månader tidigare. På den tiden det begav sig fanns inget Internet. Inte femtioelva kanaler på TV. Inte ens Facebook var på tapeten. Twitter var något fåglarna höll på med. Heta nyheter kunde ändå spridas via kioskvältare och skvaller. Oron växte uti stugorna. Var skulle det lysa upp nästa gång i Sverige? Mordbrännaren Göran slog till på Öland. Pyromanen Göran tände till igen. Texten skrämde med sina stora svarta bokstäver utanför tobakshandlarna. Allt eftersom veckorna gick blev rubrikerna ännu större. Inte minsta konstigt att förnamnet Göran slocknade hos mamma och pappa. Lampa efter lampa. Det fick bli Bo. Antagligen insåg de mina begränsningar. Tog det säkra före det osäkra. Ville att jag skulle kunna stava rätt till mitt namn. Jag växte upp. Blev gift. Vi väntade vårt andra barn. Tillsammans gick jag och Solveig igenom almanackan. Skrev var sin lista på förnamn vi kunde tänka oss. Sammanställde resultatet. Hittade tio gemensamma flicknamn, men endast två pojknamn; Axel och Gustaf.

Tvååriga Jennifer skulle börja hos en dagmamma. Jag följde med under hennes första dag. Dagmamman och jag satt i köket och drack kaffe. Hon satt ”strategiskt” med ryggen mot barnen. Plötsligt höll jag på att sätta det heta kaffet i halsen. En pojke stod och slog med en plastyxa mot min dotters huvud. Jennifer stod kvar och tittade med oförstående ögon mot mig. På håll såg jag att tårarna började rinna på hennes kinder.
”Hallå grabben! Lägg ner yxan”, sa jag lite lamt eftersom jag lirade på bortaplan.
Dagmamman tog över konversationen och flyttade en aning på Yx-Axel.
”Det var värre innan. Då hade vi verktyg av trä. Fick ta bort dem. Jag vet inte varför Axel gör så. Han är inte arg eller så. Söker mest kontakt”, avslöjade dagmamman från klokboken.
”Nähä”, sa jag förståndigt.
Jag kände mig som en hönsmamma i flera veckor varje gång jag lämnade in Jennifer. Är det sådant här jag ska betala för, tänkte jag.
Jag hörde inte Axel säga många ord. Han behövde inte det. Yxan talade istället. Både till döda och levande föremål. Det måste ha varit under dessa månader som Jennifer grundlade sin snabbhet. Jag såg aldrig Axel springa. Han stod bastant på golvet och höll krampaktigt i något verktyg. Efter en tid började han variera med hammare, såg och tång. Min pedagogiska sida hoppades att Axel skulle tjänstgöra som slöjdlärare i framtiden. Kanske inte på någon skola där det fanns barn, kontrade en elak sida av min personlighet.

Det fanns ETT tillfälle där Axel var kroppsligt oskyldig. Det måste jag hålla med om. Man måste vara rättvis. En natt vaknade jag av en duns. Jennifer hade ramlat ner från sängen. Någon sekund senare hördes en morsk anklagande röst från golvet:
”Dumma Axel!”

Namnet Axel blev iskallt. Namnproblemet löste sig smidigt några månader senare. Jag såg ingen snopp när jag presenterades för vårt barn nummer två. Fast Jennifer såg bekymrad ut nästa dag när hon granskade sin lillasyster. Till slut sa hon:
”Det ser ut som en liten gubbe.”
”Schhh! Inte så högt, Jennifer. Han kan höra det.”
”Nu var det du pappa. Du sa han.”
”Jag sa aldrig gubbe.”
Jennifer drog ihop ögonen och verkade tänka efter.
”Jo. NU sa du det.”