Naturen har också känslor

Vågar jag?

ett

”Hej. Kan jag få gunga med er?”

tva

Även blommor och växter har känslor.

tre

fyra

Kommer den sköra knoppen att få chansen att slå ut?

fem

Andras olyckor kan bli andras lyckor. Vindruvsklasen ramlade ner och fjärilen fick en trevlig lördagseftermiddag. Precis som vi, som hade vår Uppsaladotter hemma förra helgen. ❤ Det blev mycket ”bubbel” och en tur ut till Österlen i underbar sommarväderlek.

sex

Ska det sluta lyckligt? Kommer det att tjuta omkring mig? Blir jag betraktad som en boktjuv?

sju

Tänk om de direkt ringer till polisen utan att leta alibi? Det var länge sedan som jag åkte polisbil. Har jag inte skrivit ett kåseri om det? Tror det. Alldeles i början av min bloggkarriär. 🙂

dsc_41890008

Stölden som slutade lyckligt

Lever vidare
Enligt sägnen användes rasen Coton de Tuléar på Madagaskar, som vakt och vallhund. Man vallade boskapen till floden där rasens egenskap, att hoppa rakt upp i luften och sedan snurra ett helt varv, utnyttjades. Krokodilerna lockades upp på land och började förfölja de hoppande vita bollarna. Därmed kunde boskapen dricka ifred och sedan drivas över floden.

Sant är i alla fall att rasens hemland är Madagaskar och att den först kom till Frankrike. Nu finns den i hela världen. Till Sverige kom den första ”kotten” 1991. Den på bilden döpte jag till Texas av två orsaker: Jag gillade popgruppen med samma namn och delstaten i USA är känd för sin bomull.

En annan berättelse är också sann. Den om valpen Fia som blev känd i media, efter att ha blivit stulen utanför en affär när Husse skulle köpa en bit falukorv. (Detta hände strax innan vi köpte vår valp.) Många deltog i spaningen som efter arton dagar gav napp. Kidnapparen hade efter stölden färgat den vita valpen brun. Riktiga matte lyckades lyfta på den bruna hunden, när den var ute på rastning i Skånskt blåsväder, och noterade att den var vit undertill. Sedan tillkallades polis. Polis och matte gick upp till lägenheten, ringde på och frågade om de hade en hund hos sig. De hade en synlig collie. Efter några fler frågor gick tjejen och drog fram en brun hund under köksbordet. Polisen körde sedan till tullen i Helsingborg och fick bekräftat via scanning att det var Fia.
En solskenshistoria med en allvarlig botten. Lämna aldrig en liten hund utan övervakning.

Det sägs att för hunden är man en familjemedlem. För katten mer en betjänt. Detta är säkert en sanning med modifikation.

Jag klippte ut en notis om de tio vanligaste namn de nyblivna valpägarna i Sverige väljer till sin nya familjemedlem (2013). 1. Molly 5 936, 2. Bella 3 929, 3. Wilma 3 882, 4. Ludde 3 647, 5. Ronja 3 419, 6. Bamse 3 322, 7. Rocky 2639, 8. Charlie 2 607, 9. Sigge 2 489, 10. Alice 2 472. Vilket namn hade du valt om du blivit med hundvalp?
(Det behöver inte vara ett av dessa tio namn.)

Det är populärt i vissa kretsar att bocka av de fågelarter som man sett i naturen. Helst under vår och höst. Här kommer min egen variant som jag tror går snabbare för dig som är intresserad av att leka. Du som inte är intresserad eller inte har tid kan nu glatt hoppa till nästa bloggstation. 🙂

Dags för TIONDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 18.00 söndagen den 13 mars)

Här har du en länk som du har STOR nytta av. I den finns foton på de 50 stycken raser som jag valt ut – lekplanen som du ska utgå från när du ska hitta och ta kort på 5 raser från listan.

http://www.skk.se/kopahund/hundraser-valpkullar/?char=abc

AFGANHUND
AKITA
BASSET HOUND
BEAGLE
BICHON FRISÉ
BOLOGNESE
BOXER
BULLTERRIER
CAVALIER KING CHARLES
CHIHUAHUA
CHOW CHOW
COCKER SPANIEL
COTON DE TULÉAR 
DALMATINER
DOBERMANN
DREVER
DVÄRGSCHNAUZER, PEPPAR & SALT
SCHNAUZER, PEPPAR & SALT
SCHNAUZER, SVART
ENGELSK BULLDOGG
FINSK STÖVARE
FRANSK BULLDOGG
GOLDEN RETRIEVER
GOTLANDSSTÖVARE
GRAND DANOIS
GRÖNLANDSHUND
HAMILTONSTÖVARE
IRLÄNDSK TERRIER
JACK RUSSEL TERRIER
JAPANSK SPETS
JÄMTHUND
KING CHARLES SPANIEL
LABRADOR RETRIEVER
MALTESER
MOPS
MINIATYRBULLTERRIER
PAPILLON
PEKINGESE
PINSCHER
PLOTT
PUDEL, DVÄRG
PUDEL, MELLAN
PUDEL, STOR
SAMOJEDHUND
SANKT BERNHARDSHUND
SHIH TZU
TAX
TYSK, SCHÄFERHUND
TYSK, SPETS/MITTELSPITZ
YORKSHIRETERRIER

Viktig information & råd:
Min tanke är att detta ska vara en ”aktiv” lek. Därför är jag inte intresserad av gamla kort där det finns med en hund, eller bilder på hundar som inte är i livet längre. Alla ”näthundar”/TV-hundar är heller inte välkomna. Men du får givetvis ta kort på dina egna levande hundar. Et tips kan vara att du frågar hundägaren/hundrastaren först om du får ta kort. (Inget som jag har med att göra eller tar ansvar för)   🙂

Superviktigt:
Fråga alltid om rasen om du är osäker. Tänk på att ägaren lätt förenklar för främmande människor och utelämnar ”fullständiga rasnamnet”. Risk för att du bara får ”huvudnamnen” pudel, terrier, spaniel, spets, schnauzer, bulldogg, stövare och retriever och då blir det lätt fel ras bland mina femtio alternativ.
Tips: Se mina alternativ, jämför med bilderna i länken och med dina egna foton i tveksamma fall, så blir detta extra kul och rättvist för alla.

Du får lägga in hur många bilder du vill på ditt blogginlägg (det är ju din blogg). En eller femtioen. Men jag vill bara ha FEM hundrasnamn i kommentaren till mig. Det är de FEM raserna som du deltar med och som dina lekkompisar kan läsa av.
När jag går in och hälsar på din blogg håller jag tummarna för att namnen stämmer för jag är ingen hundrasexpert.  🙂  Jämför med bilderna i länken om du är osäker. Därefter färglägger jag raserna i min lista med BLÅ FÄRG så att dina lekkompisar ska se.
Den som är först får två poäng för rasen.
Annars en poäng om någon annan hunnit före. Är du sen eller väljer en ”lätt” ras finns alltid risken att någon hann före dig. Men jag vill inte ha ett ”skyddsnät” med extrabilder ifall de andra redan är tagna. 🙂

Uppgiftens bonuspoäng:
Valp
Den som först bjuder på en nytagen valpbild får två poäng. Rasen spelar ingen roll.

Jag kommer att dela ut mellan 0-12 poäng.

A. Lägg in ett inlägg med bilderna på din blogg.
Lättast för alla parter är att du bara har med fem raser + eventuellt en söt valp/valpar.

B: Skriv därefter en kommentar i detta inlägg med namnen på de en-fem raser som du hittat. (Du måste göra A före B.)

C. Jag kommer att besöka din blogg.
Om du har lämnat en ”blå bloggadress” eller ännu bättre en länk i kommentaren hos mig, kan jag som domare snabbt se ditt blogginlägg och andra av mina bloggkommentarläsare kan också nå din blogg. Därmed kan du få nya bloggvänner och dina lekkompisar kan se dina bidrag på bild kanske innan jag sett dem.

D. Du får poäng i mitt svar på din kommentar. Allt från 0-12 poäng.

E. Det finns en tabell sist i detta inlägg som jag kontinuerligt ändrar tills uppgiften är stängd. Jag lägger också in en länk till din blogg. (Vill du inte ha med din blogg på länklistan får du ”ryta” till)

F. Du bestämmer själv hur mycket text som du vill lägga in till bilderna i ditt blogginlägg. (Det är bilderna du får poäng för.) Det är okej att ”fösa” in det i ditt ”vanliga” inlägg som du tänkt lägga in.

Denna lek ger dig frisk luft, motion, leklust och hjärngympa. Du kan göra den ensam eller ta med en vän som uppskattar ditt sällskap. Det viktigaste för mig är att du gör det med ett leende på läpparna och har kul. Men se upp så du inte blir ”hundbiten”, vilket man kan bli på två sätt. ❤
Detta kan vara ett utmärkt sätt för att lära känna grannar eller nya människor. Om fem år hoppas jag att någon av er kommer att tacka mig för detta. :D. Skönt att få önsketänka en grå måndag, en stund innan jag ska till sjukhuset.

OBS! Lekens grundtanke är att du ska ta nya bilder med mobil eller kamera. Om du inte hittar allt är det helt okej. Du får poäng efter vad du gör under uppgifterna. Inga fotade bilder från media av något slag.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Fortfarande vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Ett antal privata frågetecken behöver rätas ut först. Till dess kör jag på som vanligt här på bloggen. Slut på uppslag har jag inte. Hela tiden föds nya tankar.  🙂
Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Lek-Tabell:
1. Eva Rohlén, 71 p.
2. Wiolettan, 70 p.
3. Ditte Akker, 66 p.
4. Znogge, 61 p.
5. Ethel Hedström, 60 p.
6. Anki, 58 p.
7. Gunilla Wahlberg, 57 p.
8. Villa Herberts,  54 p.
9. Kersti, 52 p.
10. Sussie, 48 p.

11. GunBritt,  45 p.
12. Sanna, 42 p.
13. Comsi Comsa, Mia, 40 p.
15. Maria Bromander, 32 p.
16. Gunnel Moberg, 29 p.
17. Lma, 22 p.
18. Gerd Lindblom, 20 p.
19. Primrose, 19 p.
20. Susan Johansson, Tant Glad, Ninnie, 11 p.
23. Ezter, Mickan, Gun Toresson, 10 p.
26. Anna Andersson, 4 p.
27. Pia Boman, 3 p.
28. Susie på Stjärnarve, 2 p.
29. Övriga 0 poäng.  🙂

Blått namn = Har gjort aktuell uppgift. Denna färg= Ledare av leken

Här har du mina lekkompisars bidrag:
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/03/08/11279280-fyrbenta-vanner/
http://akker.blogg.se/2016/march/hundar-av-olika-slag-2.html#comment
http://tittelina.blogspot.se/2016/03/bosses-tavling-om-hundar.html
http://gemsofmylife1.blogspot.se/2016/03/bosses-hunduppdrag.html
https://znogge.wordpress.com/2016/03/08/tur-man-har-vanner/#comment-190005
http://ankistankar.blogspot.se/2016/03/hundar-hundar-hundar.html#comment-form
https://lma7.wordpress.com/2016/03/09/hundraser/comment-page-1/#comment-12692
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/03/var-ar-nu-alla-hundar.html
https://villaherbert.wordpress.com/2016/03/13/hundar-skulle-jagas/comment-page-1/#comment-840
http://eva49.bloggo.nu/Hundspaning-med-forhinder/#comments

På något vis ska det lösas

I somras träffades vi av en slump. För en kort stund delade vi samma intresse och bänk. Sedan skiljdes våra livsvägar och aldrig trodde jag att vi skulle ses igen, men ödet ville annorlunda.
På min och Solveigs bröllopsdag åkte vi runt i dimman på Österlen. Tyvärr fick vi inte njuta av förra årets sol och härliga kortarmade väder. Vi hade ändå vår lycka och värme inombords som vi delade med tjejerna i baksätet.
I Glemmingebro fick jag ta det lugnt med tanke på alla vägbubblor.  Plötsligt satt hon bara där, i samma kläder. Av ren impuls bromsade jag in och frågade Solveig om det var okej.
”Kan vi göra en fin gest? Vi har plats i bilen.”
”Det är faktiskt vår bröllopsdag. Du ska ha tankarna enbart på mig.”
”Okej. Hon kanske sitter kvar i nästa vecka när jag kör förbi här själv.”
”Plockar du upp henne får du räkna med vissa problem med både polis och ägare.”
”Jag tycker inte att man glömmer bort sina vänner.”

Det regnade och blåste när jag veckan efteråt hade vägarna förbi igen. När bänken närmade sig såg jag det sorgliga. Den var tom och blöt. Min vän var puts borta. Förhoppningsvis hade någon gett henne skjuts, tänkte jag innan det började krypa otäckt längs med ryggraden. Därför vek jag av från vägen och körde in på en avskild gård. Stannade bilen och klev ut. Försiktigt gick jag på grusgången fram till huset. Direkt såg jag det otäcka genom det smutsiga fönstret. Min vän var kidnappad. Inte bara hon. Hennes kompis stod mot en vägg och verkade gömma sig.

DSCN96360003 DSCN96380005
Nu har jag ont om tid. Tankarna far och fladdrar. När som helst kommer säkert den elake som kidnappat dem. På något vis ska tjejerna ut och gömmas i bilens baksäte. Kära bloggläsare. Håll tummarna för mig. Ge mig gärna ett vattentätt alibi. 😉

Så här såg det ut när livet fortfarande var lätt att leva i somras, när jag träffade min vän och vi skulle åt samma håll.

Bloggis

Onsdagshumor från Ystad

Polisen: Ni körde alldeles för fort!

Kvinnan: Oh, jag förstår.

Polisen: Kan jag få se körkortet!

Kvinnan: Jag skulle gärna ge er det, men jag har inget.

Polisen: Har ni inget?

Kvinnan: Jag har förlorat det fyra gånger, för att ha kört onykter.

Polisen: Kan jag istället få se registreringsbeviset!

Kvinna: Tyvärr inte.

Polisen: Varför inte?

Kvinnan: Jag har stulit bilen.

Polisen: Stulit den?

Kvinnan: Jaa, och jag har dödat ägaren och styckat honom i bitar.

Polisen: Vad har ni gjort sa ni?

Kvinnan: Delarna av honom ligger i plastpåsar i bagageutrymmet, ifall ni vill kolla.

 

Polisen tittar på kvinnan, backar långsamt därifrån och ringer efter förstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare fem polisbilar och ett polisbefäl närmar sig med dragen pistol.

 

Polis 2: Kan ni gå ur bilen!

Kvinnan: Är det något problem?

Polis 2: Min kollega har sagt att ni har stulit den här bilen och mördat ägaren.

Kvinnan: Mördat ägaren?

Polis 2: Ja, kan ni vara snäll och öppna bagageluckan!

Kvinnan öppnade luckan, men där fanns inget.

Polis 2: Är det här er bil?

Kvinnan: Naturligtvis, här är registreringsbeviset.

Polisen är alldeles tyst.

Polis 2: Min kollega säger att ni inte har något körkort.

Kvinnan gräver i handväskan, tar upp sin plånbok och räcker sedan över körkortet.

Polis 2: Jag måste medge att jag är konfunderad. Min kollega har berättat att ni inte har något körkort, inget registreringsbevis, att ni har stulit bilen och mördat ägaren!

Kvinnan: Jaha. Snart påstår han väl att jag körde för fort också.

 

Själv råkade jag ut för en nitisk polis i natt som sa att jag inte var mig lik. Jag förstod inget. Jag hade aldrig sett honom förut. 😉

DSCN7781

Polisen som viftade som en stins

Jag såg kungen när han for förbi vårt hus i en turistbuss. Det såg ut som om han hade tre viktiga tankar i huvudet. Vilket stort hus. Så trevlig mannen vid vägkanten såg ut. Är det så en skåning ser ut? Ers Majestät Konungen kan inte hålla koll på allt. Inte lätt att se skillnad från ett bussfönster på en skåning och en tvättäkta hallänning.
De andra i kungafamiljen var också med på bussen. Dem hann jag aldrig se. Jag kände till att de var på väg till Torekov för lunch hos Richard och Robert Nilsson på Restaurang Kattegatt.
Efter min egen lunch som jag var tvungen att fixa till själv kände jag för att göra en utflykt med min tvååriga dotter Jennifer. Bestämde mig för att åka till Torekov och parkera vid hamnen. Därifrån skulle jag ta en solskenspromenad med sulkyn och njuta av utsikten mot Hallands Väderö. Man måste passa på när det är fint en oktoberdag. Ursäkta. Kungen hade jag redan glömt bort. Han levde sitt liv och jag var fullt tillfreds med mitt eget som småbarnsförälder. När jag kört den halva milen till Torekov fortsatte jag vägen förbi kyrkan. Hundra meter längre fram delade sig vägen. Idag skulle jag följa med vägen till höger ner till hamnparkeringen. Om jag istället kört rakt fram hade jag hamnat i centrum.
En bit in på den folk och biltomma Centrumvägen stod en polisman vid vägkanten. Jag noterade i backspegeln att ingen bil kom bakom mig. Just som jag skulle följa vägen åt höger började polismannen att gestikulera, vevade med högerarmen, allt fortare så jag trodde att armen skulle släppa vid axelfästet. Han gjorde en stor rund rörelse som för mig betydde. Fortsatt rakt fram på min väg. Fort. Det är livsfara på vägen. Jag tittade ännu en gång i backspegeln och i sidospeglarna. Fortfarande tomt på vägen. En lagman är alltid en lagman. Jag kände mig tvingad att köra åt det håll som polismannen så tydligt hade visat. Då rusade polismannen som en självmordskandidat rakt ut i vägen och jag tvingades att panikbromsa. Han sprang runt min bil och ryckte upp dörren. En massa ord som inte stod Svenska Akademins ordlista flödade ut från hans dreglande mun.
”Vad sysslar du med?”var de enda orden som fanns med i den kända ordboken.
”Du markerar tydligt att jag ska köra rakt fram, fast jag var på väg till hamnen”, sa jag kolugnt.
”Det är ju för he…det jag menar.”
Jennifer satt tyst i baksätet men började gråta när skriken nästan fick bilen att hoppa. Jag fick tillåtelse att backa. Samtidigt fortsatte han att lära min dotter ord som hon inte får lära sig. Jag var även rädd för att hans hjärta skulle börja strejka och att han skulle segna ner på fläcken.
När jag parkerade vid hamnen var det min tur att bli arg, när verkligheten hunnit ikapp mig. Jag satt kvar i bilen och drog några djupa andetag. Hjälpte inte mot denna oväntade överkörning av en lagens man. Jag bestämde mig för att följa upp episoden. Placerade Jennifer i sulkyn och marscherade iväg uppåt igen. Det fick bära eller brista. Jag tänkte att om jag höll mig någorlunda lugn kunde han inte slänga in mig i en piketbil. Vem skulle ta hand om Jennifer då?
Polisen stod kvar. Det var lika tomt på bilar som tidigare. När jag sneddade över gatan med sulkyn kom jag på att polisnärvaron måste ha att göra med det fina främmandet från Slottet. Antagligen var de inte klara ännu utan festade på en smaskig efterrätt.
”Ursäkta. Jag skulle vilja ha ditt fullständiga namn”, sa jag och trollade fram min lugnaste röst.
”Jag heter Karl-Erik”, muttrade han.
”Kan jag få ditt efternamn och var du är stationerad?”
Jag fick konstigt nog båda uppgifterna innan han med på ett litet skamset sätt frågade:
”Var det du som körde här nyss?”
”Det stämmer.”
”Jag tog kanske i lite för hårt. Jag har stått här i två timmar. Ingen har kört fel tidigare.”
”Kört fel! Du lurade mig med ditt felviftande att köra rakt fram fast jag skulle följa vägen till vänster. Du svor inför min tvååriga dotter.”
Polismannen svamlade på och gjorde ett tamt försök att be om ursäkt. Det var nu som det komiska hände. En Volvo kom körande från samma håll som jag kommit ifrån med bilen. Ingen kunde anklaga denna äldre polis för att ha dåliga reflexer. I en nanosekund stod han där igen och viftade med sin felaktiga; kör- på- rakt- fram- rörelse. Den unga tjejen i Volvon tolkade kommandot som jag. Hon körde lydigt rakt fram och Karl-Erik rusade efter och hade exakt samma osande svada som tidigare när han fått stopp på bilen. En påslagen videokamera hade varit guld värd.

Hade Karl-Erik en dålig dag på jobbet? Nej jag tror inte det. Jag är övertygad om att han hade en dålig personlighet och hade gjort fel yrkesval. Han hade passat mycket bättre som tågstins på den tiden när stinsen gick ut på perrongen och viftade med sin spade. Lokföraren hade bara en riktning att köra. Rakt fram. Det skulle inte gå att spåra ur…

Detta var tredje och fristående kåseriet om mina kontakter med poliser. Jag är tacksam för att jag privat har träffat på trevliga poliser i andra sammanhang. Det var inget fel på kontakten i första heller där jag och Dennis var skyldiga. 😀

Polis eller kriminell?

Det var en vanlig tisdag efter jobbet. Jag hade blivit klar tidigt på mitt brevbärardistrikt.
Efter en god lunch hos mamma åkte jag hem till min etta. Med en slarvig snabbparkering lämnade jag min röda Datsun för att hämta tennisprylarna. Tiden började bli knapp. Jag hade match i postmästerskapen klockan två. När jag kom in ringde telefonen. Det var min motståndare som ville ha skjuts. Mitt i samtalet plingade det ettrigt på dörren. I vanliga fall brukade jag alltid kasta ett getöga i tittglaset. Den här gången öppnade jag direkt och stod öga mot öga med två långa, mörkklädda herrar med bister uppsyn.
”Polisen. Vi behöver pratas vid”, smattrade den grövste av dem.
Mina tankar fladdrade. Hade jag kört för fort? Troligen lite. En slarvig parkering? Varför hade de inga uniformer? Var de verkligen riktiga poliser? Finns det oriktiga poliser? En kvinna hade bott i lägenheten tidigare. När hon vräktes tog hon med sig tittglaset. Efter att jag satt in ett nytt hände det flera gånger att det ringde på dörren. Ibland satte främlingen dit ett finger eller ett paraply för glaset. Jag öppnade aldrig. När sikten kom tillbaks såg jag att det var skumma okända typer. Ryktesvägen hade jag hört talas om bordellverksamhet i lägenheten.
”Jag pratar i telefon”, sa jag svävande.
”Prata på. Vi väntar i köket.”
Jag gick tillbaks till telefonsamtalet. På avstånd hörde jag hur det drogs ut lådor och öppnades i skåp. Det skramlade till i bestickslådan. Efter att ha avslutat samtalet tog jag mod till mig och vandrade på osäker mark in i mitt eget kök.
”Sätt dig”, sa en av dem.
Själva stod de upp och tog upp minst halva köksytan.
En sak hade vi gemensamt. De trodde att jag var rätt snubbe på grund av mitt nervösa sätt och jag trodde definitivt att de var två farliga kriminella typer. Bara en kvart tidigare hade jag suttit i mammas trivsamma och ombonade kök. Vad hade gått snett?
Så började förhöret. Bara rakt på rödbetan.
”Vad gjorde du mellan sex och nio igår kväll?”
”Vet inte. Inget speciellt.”
Tankarna hade frusit fast. Den enda tanken som existerade var hur jag skulle komma levande ut ur detta dilemma.
”Det är nog säkrast att du vet grabben. Tänk efter. Var befann sig din bil då?”
”Bilen? Vad den gjorde? Var det inte jag?”
”Gör dig inte lustig. Säljer du klockor?”
Mannen med de buskiga ögonbrynen bytte spår och pekade på en hög med reklamblad som låg på golvet. Överst fanns en bild på en klocka.
”Min morfar var urmakare”, svarade jag klockrent.
”Vi vet att din bil observerades på flera ställen på Gustafsfält igår kväll. Någon ljuskänslig person sågs på ett antal adresser under kvällen. Vi har haft flera inbrott där på senaste tiden. Mitt tålamod har sina gränser. Förstår du grabben?”
Hans mörka blick borrade sig in i mina ögon. Jag var nervös och stressad av allt. Tidsbrist, dåligt samvete för parkeringen, fortfarande rädd för att de inte skulle vara poliser. Så gick sanningen sakta upp för mig. De var varken skummisar eller trafikpoliser. Jag var på säker mark. De var riktiga kriminalare som befann sig i mitt kök av alla kök. Med ens lossnade proppen och mitt självförtroende började växa.
”Skulle en inbrottstjuv med en intelligenskvot över 15 åka omkring i sin egen bil, med namnet BOBO på förardörren? Gå runt och skramla i 742 stycken postlådor? Dela ut reklam i busväder? Följa trottoarer och gator upp och ner utan att snedda in i en trädgård och sätta sin kalla snoriga näsa mot ett fönster? Försiktigt trycka ner ett handtag och testa möjligheter? Den inbrottstjuven är inte född. Jag är postiljon – med rätt att dela ut reklam.”
Min långa monolog höll i köksrätten. Jag var mest nöjd med James Bond slutet. Hade kriminalarna suttit i en civil bil och bevakat min parkering i flera timmar? Vilken villaägare på mitt distrikt hade så livlig fantasi? Den frågan grubblade jag länge på.
Utan att de bett om det fortsatte jag min historia. Nu mer avskalad.
”Det hade kommit rejält med nysnö. Därför skippade jag den gula postcykeln. Tog istället och flyttade bilen strategiskt på distriktet. Det tog extra lång tid att gå, men var säkrare än cykeln. Inte visste jag att det skulle få så stor uppmärksamhet. Min morfar sålde klockor i sin affär. Jag delar ut reklam och snart ska jag spela tennis”, avslutade jag ironiskt.
”Trevligt”, sa en och försökte sig på ett leende som fastnade halvvägs.
Inte bad männen om ursäkt. Däremot visade de sin legitimation när de kommit ut ur lägenheten. Borde det inte varit tvärtom?
Jag vann tennismatchen, låtsades att varje boll var en kriminalare. Så många runda gula kriminalare har Sverige aldrig haft. 🙂

Ett julmysterium i Ystad

Vi har ett julmysterium i Ystad. Jag skrev i förra veckan om en ny tomte på Nya Rådhusets balkong. Han försvann spårlöst i fredags.
Jag tror han fått ett uppdrag någon annanstans”, säger stadsträdgårdsmästaren Ulf Andersson.
Kvar på balkongen finns bara tomtens säck och hans kompis snögubben.
Ulf Andersson tror inte att någon klättrat på fasaden utan tror mer på att tomten försvunnit via balkongdörren.
Enligt ett annat rykte som verkar lite vagt kan det tydligen även ske saker åt andra hållet. Jag träffade en rondelltomte som kallade sig Klaus igår. Han satt inspärrad. Påstod att det var två tuffa spacklade tonårstjejer som slängde in honom i buren bara för att han inte kunde lova att de skulle få var sin splitter ny Iphone 6.

Klaus 1

Det finns väl ingen sådan på marknaden ännu”, frågade jag tyst Klaus medan åtskilliga nyfikna bilar rullade runt i rondellen. En del flera varv. Hade de inget annat för sig en tisdagseftermiddag än att tjuvlyssna på ett förtroligt samtal mellan två vuxna män. 🙂
Jag förklarade det tydligt för tjejerna men de lyssnade inte”, svarade Klaus en aning buttert.
Jag försökte få Klaus på andra tankar. ”Vilken julklapp tror du blir årets julklapp?
Utan tvekan. Hibba Bibba.”
Från ingenstans kom en polis och viftade med båda händerna. Jag vet inte om det var åt mig, Klaus eller någon bildåre som körde runt i rondellen. Därför hann jag inte ta kort när megatuggummit sprack rakt i Klaus ansikte. Men ni kan säkert se det framför er ändå. 😀

Klaus 2

Ett rött frimärke

Det skrevs för två veckor sedan i Bladet om en yrkesman som hade det jobbigt just nu. Han skulle på kort tid skylta om inne i centrum. Byta ut massor av 50-skyltar mot de nya 40-skyltarna. Enligt artikeln skulle de nya gälla från och med 20 augusti.
Tydligen har han fått det för jobbigt. Inte hunnit med. På vissa ställen finns nu inga skyltar alls. Jag har förstått och noterat att flera personer har läst artikeln. Bilarna snigelkryper. Förarna vill inte åka på dyra böter. Polisen i samma tidningsartikel skrämdes om kontroller den närmaste tiden. Idag läste jag att åtta förare blev av med körkortet igår och 31 personer kommer att få mindre i månadslön denna månad. Mätningen gjordes utanför skolor där det var 30 km som gäller.

En anonym person i min närhet satt bredvid sin man i bilen igår. Mannen gick lydigt ner till 40 km på Floravägen trots skyltbristen. Direkt dök ett fordon från ingenstans upp i backspegeln. En röd traktor.
Den skäggige traktorchauffören låg som ett frimärke och slickade på kofångaren till deras splitternya BMW en lång stund. Efter ett tag började det bli irriterande. Min vän föreslog till sin man att han skulle köra in i en bussficka och släppa förbi detta snabbare fordon. Jag gissar på att hon sa det med en lätt touch av ironi. Mannen blinkade höger och stannade till. När han inte såg traktorn köra förbi tittade han i backspegeln.
Traktorn hade parkerat bakom deras bil. Ut kom en man med skägg och hade något slags långt järnrör i handen. Eftersom min vän hade vänt sig om för att ta något i baksätet såg hon också samma otäcka scen. Plus att armrörelsen höjdes över mannens huvud. Blicken i det fårade ansiktet såg svart ut. Det var inte rätt läge att prata väder eller trafikregler.
”Kör!”, skrek min vän och höll på att få nackspärr när hon vände sig om i passageraresätet.
Alla som sett en BMW-förare testa växellådan vet att det finns dold kapacitet under motorhuven. Jag lovar. Den går fortare än 40 knyck. Jag gissar på att det tjöt i asfalten. Eftersom detta inte är en skröna blev heller inte föraren till den nya BMW:n av med sin lapp hundra meter från busshållplatsen. Tyvärr hann de inte notera vad som stod på traktorns reg-skylt. Tiden var alltför knapp. Min vän upplevde det som om livet höll på att rinna iväg…
…Det bor alltså en galning på en gård någonstans i…. måste ha stått ARG333… GALEN444 är för långt. 😉
Nästa gång jag kör ut på Floravägen från vår gata kan det bli så att jag väljer mellan kolera eller pest: En polis står med sin kamera vid kanten. En röd traktor dyker upp i backspegeln. Böter eller stryk? Finkan eller tillplattad? Kör man sämre om man inte har något körkort? Kör man sämre om man är platt som en pannkaka? Smita eller smet? Uga! 😦