Den mystiska stölden

Kåseri från mitt arkiv:

Det är lika spännande varje månad. Vad ska hända? Vad ska försvinna? Vilka pjäser duger inte till nattfåglarna?
Sista vardagen i varje månad slår jag samma siffror på telefonen. Denna tradition har pågått ett bra tag, ända sedan det blev bestämt att vi ska flytta från vårt stora hus där vi bott en längre tid.
De är trevliga på SITA. Oftast brukar en Åsa svara och jag frågar om nästa månads grovsopshämtning. Åsa berättar vilken vecka som gäller och frågar om vilken fastighetsbetäckning vi har. Lätt som en plätt. Jag behöver knappt snegla på fusklappen. 35:1. Jag är stolt för att jag kan komma ihåg en sifferkombination. Är det där gränsen går? Jag fixar tre siffror men tvekar på fyra. Tänk om Visakortet haft tre siffror och ett kolon istället.
Från början var jag en novis. Jag ställde prydligt ut grovsoporna på söndagskvällen. Alltid bakom skolbusskuren. På det bruna planket klamrade jag fast lappen med texten; GROVSOPOR. Sedan visste jag inte vilken av de fem vardagarna sakerna blev hämtade.
Jag vet inte exakt när jag kom på det. Det måste ha varit den gången jag såg lastbilen med dekalen SITA dyka upp en eftermiddag och chauffören rattade in på vår stora grusparkering. Det egendomliga med det var att jag tidigare under dagen lagt märke till att sakerna redan var hämtade. Nästa månad noterade jag att hälften av mitt kolli var borta några dagar innan SITA kom på besök. Kunde det vara någon på SITA som jobbade deltid? Nej, så dum var jag inte. Ganska snart förstod jag och Solveig att vi hade nattgäster. Någon gång under de mörka timmarna försåg vi någon med våra grovsopor. Ett tag slängde vi hundratals porslinsföremål. Det rörde sig mest om kaffekoppar. Kopparna hade små till stora nagg och sprickor. Vi började mata våra nattfåglar med en kartong åt gången. Nästa morgon var både kartong och porslin borta.
Vi visste inte hur vi skulle tackla det? Var det stöld eller inte? På ett sätt var det bra för just oss. Reglerna var annars från SITA att man får lämna grovsopor en gång i månaden. Vi hade mängder av saker vi behövde bli av med.
Jag försökte få igång en skriftlig konversation. La i en personligt skriven lapp i en fryspåse och stoppade den i en kaffekopp. Vi fantiserade vilt. Vad det en konstnär som höll på med ett porslinsprojekt? Eller en person med en ofantlig stor släkt som laddade för sommarsläktkalas? Någon som älskade att duka fram olika koppar till sina gäster? Jag skrev ner dessa funderingar på den personliga lappen. Avslutade brevet med en brasklapp. Nästa vecka ska nya saker sättas ut. Välkommen tillbaka.

Det blev aldrig någon respons. Berodde det på att jag skrev på svenska? När det var indiansommar var jag frestad att lägga mig i en sovsäck i bersån vid busskuren. Tänk vad mysigt att ligga och titta på stjärnhimlen. Började det röra på sig kunde jag smugit in i busskuren. Där fanns ett kvisthål varifrån jag kunde haft koll på läget. Solveig var inte sugen på min idé. Hon uppskattade inte heller när jag föreslog att gömma en sorkfälla eller en musfälla bland artiklarna. Hon är så finkänslig min älskade fru. Lite pinsamt har det varit ibland. När vi inte hann sätta ut något nytt till SITA och det bara låg någon svart säck och fladdrade med någon småsak i. Till slut fick jag berätta för Åsa om våra nattfåglar.
”Du är inte ensam. Det har hänt att vår bil kommit precis när de håller på att lasta in grovsoporna i en bil. Först har de tydligen åkt efter vår bil och lärt sig rundorna veckorna tidigare.”
Sista gångerna har jag upplevt det som om nattfåglarna blivit mer kräsna. Allt duger inte längre. Eller beror det på att det går mot vinter. Har de dragit till sydligare breddgrader? Bara de inte gömt sig i vårt olåsta ytterförråd. Där bor redan fladdermöss. Det kan bli för mycket av ljuskänsliga väsen omkring oss.

Ps. Detta fenomen är numera vardagsmat. Men inte då…Ds.

Den här gången kan jag inte fly

Kan det vara så illa att jag förtränger saker? Att jag ljuger mig själv rakt upp i ansiktet? För någonstans måste sanningen vandra i solskenet. Under en sten ligger antagligen svaret till att jag och Solveig flyttat så ofta. Om jag för en gång skull kunde vara ärlig åtminstone mot mig själv. Jag byter efternamn. Kallar mig för andra smeknamn. Varierar mellan studier långt upp i norr och sadlar om inom yrkeskårerna. Slutar kasta paket och dela ut kärleksbrev. Börjar visa upp vackert porslin vid en halvö. Far omkring med böcker till gamla och sjuka på slätterna. Försöker lära småbarn allt om datorer. Vad rymmer jag ifrån? Vad var det som brände under fötterna i min hemstad? Tankarna tar ljusets hastighet och nålar fast mig vid tapeten som viskar samma mantra. ”Du var inte snäll i lågstadiet Bosse liten. Du var inte snäll i lågstadiet Bosse R…”

Snart ska jag till tandläkaren. Tänk om tiden hunnit ifatt mig. Jag hade en maratonmardröm i natt.  Pyjamasjackan dröp av svett. Tänderna hackade i otakt och Herr Ågren trummade mot mina tinningar.

Tandläkaren

 

 

 

Jag ville sjunka igenom golvet

DSCN8173

Ibland kan tanken komma över mig. Hur många dumma saker har jag gjort genom åren? Hur många personer har jag sårat på livets väg? När jag var yngre hände det att jag blev för spontan och orden kunde komma snabbare än tanken. I det här fallet
kan jag inte skylla på ungdomens naivitet. Samtidigt är jag lite kluven så här efteråt. Vissa saker är roliga och detta kunde blivit en sevärd sketch.
Här har ni scenen. I mitt eget hus. Jag gick nerför trappan från vårt underbara vardagsrum för att ta emot en lagom stor kvällsgrupp på nedre plan där Lidéns Samlingsmuseum hyste sina samlingar. Enbart kvinnor från en syförening hade kommit för att besöka vårt museum på Bjärehalvön. Eftersom kvinnorna kom åkande med bilar hade jag förberett mig genom att sätta fram stolar framför köpmansdisken. (Annars hoppade vi alltid på bussarna och greppade mikrofonen.)
Förhoppningsvis hade gruppen en trevlig stund när jag berättade om oss, våra samlingar och min ekorre till svärmor. Efter en varm applåd gick jag runt disken för att aktivt visa vidare ute bland montrarna. Eftersom jag nyss sagt något om de originella mustaschkopparna gick jag ner på knä och pekade på de omtalade kopparna, som denna premiärsäsong stod långt ner i en monter.
DSCN8174
”Här har ni mustaschkopparna som jag nämnde för en stund sedan, som var så vanliga i slutet av artonhundratalet och i början av nittonhundratalet. Visst är det häftigt med porslinsbryggan, där mannen skulle placera sin stora välansade mustasch, för att slippa få den blöt. Flertalet män hade ju på den tiden en tjock och tät hårväxt på överläppen.
Där brukar det alltid komma några uppskattande utrop. Åhhh!  Vad vackra! Bedårande! Jag har bara hört talas om dem. Undrar om det fungerar?
”Tyvärr kan ni ju inte testa.”
Kvinnofnitter. Skämtet hade gått hem precis som de andra skämten jag levererat en stund tidigare som rummets tupp. Gruppen var yngre och direkt med på noterna. Då är det lätt att bjuda på sig själv.
Jag satt fortfarande på golvet med ansiktet vänt mot kopparna. Hörde de glada kvinnoskratten runt omkring mig, samtidigt som jag vände mig om med ett leende för att suga in mitt skämt och… och stirrade rakt in i den kraftigaste hårväxt jag sett på länge. Inte bara en rejäl mustasch utan en massa långa hårstrån på hakan. Detta satt växande på kvinnan som stod närmast mig. Inget jag hade noterat under min berättelse som pågått i 15-20 minuter när sällskapet hade suttit på klaffstolarna.

Jag bara gjorde det. Drog in ett diskret andetag medan mina ögon bytte kanal. På något vis rullade livet vidare. Inget speciellt hände. Jag reste på mig och satte på min bandspelare i munnen. Det bubblade i kroppen. Jag skämdes i hjärnan. Ändå lyckade jag rädda mitt ansikte för stunden, eller så var det en kvinna som passade på att rädda mitt skinn med någon förståndig fråga. Jag har en lucka där.
När jag samlade ihop stolarna kom verkligheten tillbaka. Förlåt!

Solveig undrade vad som hänt när jag osammanhängande inte kunde stå stilla och knappt fick fram ett vettigt ord, när jag kom upp igen.
”Fram med det nu. Vad gjorde du för dumt med kvinnorna?”
”Vilka kvinnor? Jag orkar inte med om du har så roliga frågor.” Solveigs fråga gjorde saken etter värre, men till slut kunde jag knyta ihop storyn.
”Nästa grupp tar jag”, sa min Solveig.
”Lovar du det? Jag har bestämt mig för att omedelbart sluta skämta. Aldrig mer.”
”Det kommer du garanterat aldrig kunna hålla. Såg du verkligen inte mustaschen?”
”Då hade jag såklart vaktat tungan. Hade jag sett den skulle jag kommit av mig helt i föredraget och börjat prata om fel saker, precis som John Cleese gjorde i ”Pang i bygget” när tyskarna kom till Fawlty Towers.”
”Okej. Det kunde alltså blivit värre. Bäst att vi tar bort mustaschkopparna till imorgon när nästa syförening kommer.”
”Redan fixat. Jag la ett tjusigt stort lakan över just den montern.”
”Det skulle inte förvåna mig det minsta om du gjort det. Du får sluta titta på Basil Fawlty eller vad John Cleese rollfigur heter.”
”Vänta lite. Har du inte ett hårstrå där på ha…AJ. Inte nypa så hårt. Jag är gjord av ömtåligaste porslin. Jag skojade bara.” 😉

DSCN8175

 

 

En samlande mamma, del 1

Idag är det tjugofem år sedan min mamma började samla på kaffekoppar.
Det är också fjorton år sedan vi invigde Lidéns samlingsmuseum, i Ängalag.
Den 3/3 är det dessutom Gunborg, min mammas namnsdag…

När jag var barn brukade min mamma starta upp samlingar åt mig. Tanken var väl att göra mig så intresserad att jag sedan skulle fortsätta att samla av eget intresse. Jag var nog inte av det rätta virket, för när mamma slutade att engagera sig i mitt samlande så rann det alltid ut i sanden.
Frimärken hade sin tid. Det blev faktiskt två röda album nästan fulla av både stämplade och ostämplade frimärken. Minns att det var lite kul ett tag att sitta där och plocka i de pyttesmå pappersbitarna. Fast mitt minne säger mig också att det bara var en mycket kort tid som jag tyckte det var roligt. Myntalbumet hade också sin tid. Var det grönt, eller svart? Tioöringar, femöringar, tvåöringar och ettöringar. Tänk att det gick att få en hel kola för fem öre när jag var barn! Korten med katter kanske till och med var min egen idé? Dem satte jag upp på min vägg. De fick sitta kvar där ända tills jag flyttade hemifrån. Majblommor lyckades mamma att samla ihop från det år jag föddes. Men som sagt, inget samlande tog sitt fäste i mig och fick mig att samla vidare. Kanske var det tur… Det konstiga var att mamma själv inte samlade något då.

Någon gång under 80-talet frågade jag mamma vad jag skulle köpa till henne när hon fyllde år. Jag vill minnas att det var jag som föreslog att hon skulle börja samla på något, äggkoppar t.ex. Ett förslag som mamma tog fasta på. Plötsligt var det lätt att köpa presenter till henne. En äggkopp kostade inte så mycket och det var roligt att glädja henne med en liten present när jag kom hem. Rätt vad det var så trängdes 100 äggkoppar därhemma på skänken. Hoppsan! Det dröjde inte så länge förrän de dubblerat sig. Någonstans under samlandets gång träffade mamma Hulda. En tant som samlade både äggkoppar och kaffekoppar. Hulda föreslog att mamma skulle utvidga sitt samlande…

Den 3/3 1988 startade min mamma sin nya kaffekoppssamling. Hon hade upptäckt att det fanns så många vackra porslinsdekorer och nu ville hon samla ihop så många som hon kunde hitta. Raskt plockade hon fram alla udda koppar ur våra skåp. En förfrågan hos vänner, grannar och släktingar; ”Har du någon udda kopp som du vill lämna till min samling?” gav också resultat. Alla hade ju tidigare fått ta del av kassar med äpplen, hinkar med mjölk, hinkar med klarbär, potatis och mycket annat gott som min givmilda mamma delat med sig av. Nu bar givmildheten resultat. Dessutom sålde Hulda 75 av sina kaffekoppsdubbletter till mamma och plötsligt fanns det över 100 olika kaffekoppar i vårt hus. Min pappa blev fenomenal på att snabbt snickra ihop en ny hylla när de gamla inte längre räckte till. Han fick måtten på morgonen och mamma förväntade sig, nästan, att hyllan skulle stå på sin nya plats, målad och klar innan dagen var slut.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog mig mer tid. Tid till att sitta ner och lyssna. För mamma älskade att berätta om sina nyförvärv. Ibland for hon iväg på auktioner med en tom bil, för att sedan återvända på kvällen med samma bil, nu helt fullastad… Pappa var chaufför och lastare, en skicklig sådan. För hur mycket mamma än köpte så kom det alltid med hem…
Nu hör till saken att mamma sällan hade möjlighet att ta sig ledigt och åka iväg. Mina föräldrar hade ett litet jordbruk och en stor trädgård med fruktträd, bär, grönsaker och potatis m.m. Min mamma gjorde dessutom en av världens finaste insatser. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det hon gjorde för sin mamma borde resulterat i en medalj från kungens hand. Mamma var nämligen anhörigvårdare åt mormor. Mormor hade som önskemål att få bo kvar i sin lilla röda stuga, som låg ett stenkast från vårt hus på gården. Ålderdomshem var inte ens att tänka på. Jag tror att mormor hellre hade dött om det blivit bestämt att hon skulle flytta dit. Därför hade mamma dygnet runt ansvar tills mormor dog, nästan 98 år gammal. De sista åren kunde mormor inte lämnas ensam någon längre stund. En ringklocka var inmonterad mellan husen så att hon kunde nå mamma närhelst hon behövde.
När mamma någon gång ville vara ledig var det min moster och jag som turades om att åka hem och vara hos mormor. Mammas lediga stunder användes nästan alltid till ett nytt auktionsbesök, med nya inköp till samlingarna.
Kaffekoppssamlingen växte snabbt. En dag hade samlingen passerat 1000 stycken olika koppar. Ett tag senare hade det blivit 2000. Mamma pratade om att sluta samla när hon kom till ett jämnt tusental, men så dök det upp en ny kopp och då var det lika bra att fortsätta samlandet. Problemet, enligt mitt sätt att se på saken, var bara att mamma inte kunde slänga de andra auktionsfynden.
Köpte hon en låda med fem nya kaffekoppar i, så fanns det dessutom en liten katt eller hund av porslin, en liten vas, ett par fingerborgar, några små glasfåglar eller något annat. Och alla små saker som flyttade med hem till mamma, blev snabbt till nya samlingar. ”Du måste komma och titta”, var nästan alltid det första mamma sa när jag kom hem för att hälsa på. Ytterligare en samling, som jag inte sett förut, stod då på plats i en nytillverkad hylla eller på en plats där något annat flyttats.
Återigen ångrar jag min brist på intresse. Jag borde lyssnat mer. Tagit av vår gemensamma tid och bara suttit ner för att prata. Mitt intresse var alltför svagt. Jag har varken då eller senare i livet riktigt förstått samlandets glädje. Har heller aldrig sett skönheten i att det finns många av något. För mig kan det räcka med en sak, hellre än hundra. Till mitt försvar får jag också säga att jag trodde att jag skulle få behålla min mamma i många, många år och att det alltid skulle finnas tid. Min mamma var aldrig sjuk. Min mormor var visserligen skröplig till kroppen, men klar i huvudet ända in i det sista. Såklart att min starka mamma också skulle bli så gammal. Hon skulle finnas åtminstone fram till dess att jag fyllde 60… Ibland skojade vi om att det skulle kunna bli ett museum av alla samlingar när mamma blev gammal – långt fram i tiden – och inte längre orkade bo kvar i ett stort hus.
1991 dog min mormor och mamma fick mer egen tid än vad hon någonsin haft förut. Något år därefter sålde mina föräldrar gården till en av mina bröder och flyttade till ett annat hus några kilometer därifrån.

FORTSÄTTNING FÖLJER SENT I KVÄLL.

DSCN8307

Vi såg båda rött

Den första gången kan sätta starka spår. För mig höll det i sig i flera år. Då jag med en blandning av skoj och allvar drog upp ämnet. Sedan blev det en rolig skröna.

Min nyopererade mamma skulle få hjälp från kommunen när hon kom hem. Kvinnan som hette Anna kom hem till oss redan ett par dagar innan mamma skrevs ut från sjukhuset. Jag var inte fyllda fem år. Har ändå fortfarande starka minnen kvar från våra mysiga stunder i köket. Anna lagade mat och bakade. Strök kläder och tvättade fönster. Hängde upp nya gardiner. Allt i ett högt tempo. Man fick tydligen göra sådana saker på den tiden. Hon var riktigt rödhårig och hade fräknar överallt. Dessutom hade hon ett härligt skratt som jag gjorde allt för att locka fram. Hon verkade älska mina shower. Vet inte vad jag höll på med men jag fick henne att skratta så att tårarna rann samtidigt som hon höll på med sitt praktiska jobb.
Små barn och djur gör på samma sätt. Blir vi uppmärksammade fortsätter vi bara i samma hjulspår där allt kretsar runt oss.
Det fanns inga skyltar. Varningsskyltar eller signaler som sken rött. Jag såg inget som fick mig att upptäcka att läget var förändrat. Ingen sträcka mellan ytterligheterna. Jag fick därför en chock när hon skrek till. Jag blev så rädd att saken jag höll i handen ramlade ner på golvet.
”Nu håller du tyst unge. Hör du det?”
Inte bara jag. Om fönstret var öppet skulle halva gatan hört. Om fönstret varit skört skulle det ha sprucket från karm till karm.
Mitt hjärta började gallopera. Aldrig hade jag i mitt korta liv stött på en sådan personlighet förr. Tårarna började rinna men jag tystnade som hon så vackert bad om. Det behövde hon inte oroa sig för. Jag gjorde mig ett ärende in på toaletten. Hon skrek fler fraser som jag glömt. Vet inte om det var med någon svordom.
Vissa saker går inte att rätta till. Mellan föräldrar och barn är limmet starkare. Chanserna oftast oändliga. Blodet har samma färg.
Hon kom in på mitt rum och försökte rätta till vulkanutbrottet. Jag sa att det var okej och spelade stelt med i pjäsen när hon kramade mig och ruskade om mig bland lockarna.

Anna slapp höra mig skoja fler gånger under den tid hon befann sig i vårt hem. Gissar på att det var tio dagar. När mamma kom hem var jag inte rädd för ”RödAnna” som hon visst kallades för. Mamma kände till henne sedan förr. Visste att hon hade kort stubin och kunde slå om kvickt, men var visst inte långsint. Sådant förstod jag mig inte på. Pappa berättade något om att rödhåriga enligt vissa källor brukade ha kort stubin. Stämde bra även under min grundskola. Jag såg en rödhårig lärare som utan någon större anledning smällde till en kompis till mig rakt i ansiktet. (Som tur är har jag som vuxen träffat många trevliga äkta och oäkta rödhåriga personer.)

Världen är inte så stor. Flera år senare stötte vi på varandra igen. Hon kom i sällskap med en väninna in i mitt hem. Betalade 33 kr. Eftersom hon var medlem i den församling där min mamma börjat jobba fick jag genom åren ibland någon rapport om ”din gamla kompis RödAnna”, som mamma skämtade om. Jag hade sett Anna i tidningen några gånger. Vi hade skojat om att hon var min favorittant genom åren. Tyckte ni det var konstigt att hon både betalade pengar och kom hem in i mitt hem? Tyckte ni att hon skulle betalt mer eller att jag skulle bett om leg? Skojar bara. Det sistnämnda hade jag inte vågat fråga. 🙂 Vi hade ett porslinsmuseum på bottenvåningen av vårt stora hus. Hon var inte min personliga gäst.
Rödfärgen var inte intakt. Endast fräknarna var på plats. Annars brukade jag oftast ge mig i slang med besökarna om det inte var för många i rummen. Denna varma dag var där bara ett tiotal. Jag är säker på att hon visste att jag visste vem hon var. Någonstans fanns en tagg kvar från min femåriga kropp. Eller så tänkte jag på det fina porslinet. Tänk om hon fick ett utbrott. Skulle kopparna, faten och fönstren hålla? Täckte försäkringen sådant? När hon gick skrev hon sitt namn i gästboken med eldskrift. Minns att hon doftade gott från någon parfym. Grabben inom mig höll tyst om det och tänkte istället på att RödAnna aldrig varit gift. Jag har en svag känsla av att jag på något vis blev kär i henne under de första dagarna. När bara jag såg rött. När hon såg rött gick det över med raketfart. De äkta barnkänslorna krackelerade som om de kommit för nära elden.