Zweiundzwanzig

Uppgift 22 av 30: En sorts frön
Svar: 8 bokstäver
Facit: CHIAFRÖN
Vinnare: Kerstin Nilsson  ❤
Dagens tävlingstid: 18.00-18.30

Rätt årtal: 1994
Vinnare: Wiolettan

Tabell efter 22 uppgifter av 30:
Kategori ett:

1. Anki Arvidson, 78 p.
2. Znogge, 75 p.
3. Wiolettan, 63 p.

Kategori två:
4. Gunnel Moberg, 62 p.
5. Eva-Lotta, 60 p.
6. Eva Rohlén, 54 p.
7. Lisbeth Åhlskog, 50 p.
8. Gunilla Wahlberg, 47 p.
9. Annika Sohlin, 38 p.
10. Beppan, 30 p.

Kategori tre:
11. Maj Johansson, 29 p.
12. Minton, 28 p.
13. Ethel Hedström, 27 p.
14. Signhild Hortberg, 26 p.
15. Lena Wik, Cecilia Ottosson 25 p.
17. Kerstin Cecilia, Inger Börmark, 21 p.
19. Susie på Stjärnarve, Thomas Petersson, 20 p.

Kategori fyra:
21. Kerstin Nilsson, 18 p.
22. Sven-Arne Petersson, 17 p.
23. Anette Åkesson, 12 p.
24. Primrose, Marie Kristoffersson, 11 p.
26. Laila Larsson, 10 p.
27. Ditte Akker, 8 p.
28. Pelle Börmark, Pia Boman, 6 p.
30. Eva Johansson, 5 p.

Kategori fem:
31. Ing-Britt Jönsson, Börje Carlsson, 3 p.
32. Yvonne Carlsson, 2 p.
34. Marianne Johansson Sturk, Mia Juliusson, Åse Holmander-Mehlin, 1 p.
37. Övriga, 0 p. 😊

Kategori sex/Titlar:
Ju fler segrar – desto större procentchans att vinna.
Anki Arvidson, 5
Znogge, 1
Gunnel Moberg, 3
Gunilla Wahlberg, 1
Eva Rohlén, 1
Beppan, 1
Wiolettan, 2
Ethel Hedström, 1
Eva-Lotta, 2
Kerstin Nilsson, 1
Ingen Vinnare, 4 (utom tävlan)

Kategori sju/ Årtalet då fotot togs:
1. Eva Rohlén, 4 p.
2. Wiolettan, 2 p.
3. Anki Arvidson, 1 p.
4. Gunnel Moberg, 1 p.
5. Lisbeth Åhlskog, 1 p.
6. Thomas Petersson, 1 p.
7. Anette Åkesson, 1 p.
8. Laila Larsson, 1 p.
9. Znogge, 1 p.
10. Lena Wik, 1p.
11. Minton, 1 p.
12. Eva-Lotta, 1 p.
13. Pia Boman, 1 p.
x. Ingen Vinnare, 5 p. (utom tävlan)

Kategori åtta/Jultema – 19 av 24 kort, redovisas ett i taget:
1. Znogge, 50 p.
2. Lena Wik, 39 p.
3. Anki Arvidson, 36 p
4. Ditte Akker, 25 p.
5. Gunnel Moberg, 24 p.
6. Eva Rohlén, 22 p.
7. Minton, 20 p.
8. Wiolettan, Eva-Lotta, Lisbeth Ahlskog, 19 p.
11. Susie på Stjärnarve, Gunilla Wahlberg, 18 p.
13. Thomas Petersson, 16 p.
14. Beppan, Anette Åkesson,14 p.
16. Laila Larsson, Ethel Hedström,13 p.
18. Cecilia Ottosson, 11 p.
19. Kerstin Cecilia, 10 p.
20. Börje Carlsson, Marie Kristoffersson, 9 p.
22. Sven-Arne Petersson, 8 p.
23. Åse Holmander Mehlin, 6 p.
24. Annika Sohlin, 5 p.
25. Gun Toresson, Ing-Britt Jönsson, Pia Boman, Maj Johansson, 4 p.
29. Eva Johansson, 3 p.
30. Johan Abrahamsson, Anne Bondin, Inger Börmark, Primrose, Yvonne Carlsson, Katarina Olofsson 2 p.
36-40. Mia Juliusson, Martin Lidén, Signhild Hortberg, Gunilla Johansson,
Bergalott, 1 p.

Kategori nio/1-30 på främmande språk:
Tävlingsdag är fredagen den 30 november.
Information om tid och regler lades in i ett blogginlägg söndagen den 11 november. Scrolla tillbaka dit!
Personen med flest rätt först vinner en Skrap-Kryss.

Ps. Regler & information. Tryck här!
https://bosseliden.wordpress.com/2018/10/18/i-november-vid-den-har-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Tiden står aldrig stilla

Tjugonio

Det lät så långt fram i tiden när jag skrev i inlägget som jag la in på Sveriges Nationaldag.” 66 dagar har du på dig”. 🙂

29 vykort landade i den svarta lådan. Jennifers från Rhodos är självklart bara med för syns skull och kunde inte få några bonuspoäng av juryn. Vilken vacker anslagstavla vi haft sommaren 2016. Påminner om gamla goda tiden.

Här är tabellen som jag fyllt i under dessa dagar. Wiolettan fick flest poäng. Totaltabellen kommer i anslutning till lekuppgift nummer 22, som kan komma när som helst. I vilken kategori som helst.

Tack för alla vykort och trevliga blogginlägg. ❤
Jag lider av sömnbristbiverkningar och tar det väldigt försiktigt med tid framför dator/TV just nu. Sådant kan ändra sig åt rätt håll ganska snabbt. En erfarenhet som jag lärt mig av utbildning i den hårda skolan. Livets skola. Det gäller att spela med de spelregler som erbjuds och gilla läget. 😀

Namn Slott FotSelfie Sten/sn
äcka
75 år Vykort A-tavla Jury Totalt
Maxpoäng 5 2 2 2 3 5 8 27
Lma 5 2 2 2 3 4 18
Gun 5 2 2 3 1 13
Annika 2 2 3 2 9
Primrose 5 2 2 3 2 14
Villa Herberts 5 2 2 3 5 17
Wiolettan 5 2 2 2 3 5 19
Anne 2 3 4 2 11
Milton 3 4 7
Susie 3 4 7
Ezter 3 4 7
Katarina 3 4 7
Ethel 2 2 3 4 11
GunBritt 2 3 4 9
Comsi Comsa 2 2 3 3 10
Maria 5 2 2 3 3 15
Anki 5 2 2 3 3 15
Åsa 3 3 6
Kerstin 3 2 5
Kicki 2 2 3 2 9
Tant Glad 5 2 2 3 2 14
Gunilla W 5 2 2 3 1 2 15
Znogge 5 2 2 3 2 14
Jennifer inga jury röst poäng 3 1 4
Eva R 5 2 2 3 1 13
Ditte 5 2 2 3 1 4 17
Gunilla J 3 1 4
RosMarie 3 1 4
Mia J 5 2 2 3 1 13
Gunnel 3 1 4

 

Sommarläxan 2016 för mina lekande bloggvänner. 😀

29 st har lämnat in hela eller delar av sommarläxan, 160810
Ps. Sorry Ezter. Jag har fixat till de poäng som jag glömde föra in innan jag scannade tabellen.

Det tog tre dagar …

De två första

… längre behövde jag inte vänta förrän det låg två fina vykort i vår svarta låsbara låda. Avsändarna får var sin bonuspoäng för sin sommarläxa. 🙂 Då är vi igång på riktigt.

Egentligen hade jag tänkt göra en massa ärenden i stan idag. Jag hade gjort en tjusig lång lista på viktiga saker. Allt från att köpa, beställa, besöka, forska, fika, fotografera, njuta till …
”Pappa! Har du tänkt på att det är student och utspring snart?”
Det hade hennes pappa inte. Men jag fick en Flashback till förra årets stress som slutade med att jag slängde in bilen på fel ställe för att hinna till ”trappan” i tid. Jag hade absolut ingen lust med en repris detta studentfria år med att snurra runt med bilen i vår trånga vackra stad.
Nästa år är det dags igen för studentfirande i familjen Lidén. Men då blir det i Simrishamn.

Ska jag? Ska jag inte? Självklart ska jag se Frankrike leka med Rumänien i öppningsmatchen. Blir det ingen etta på den matchen är det goodbye direkt med tipset.

Imorgon borde vi provköra någon bil. Hur kul är det? Är det någon som vet vilken sida av vägen man ska köra provbilar på? Är det samma som på Cypern vet jag ungefär.  Kanske bäst att gardera som på tipset och lägga sig i mitten. 😉

Posten som levde sitt eget liv

Det måste ha varit det bästa sommarjobbet som fanns, när jag hade ett eget distrikt. När det i postyrket fortfarande hägrade en morot vid sista postlådan och man visste att man fick åka hem, fast man hade betalt för flera timmar till. Dagens brevbärare har inte kvar den moroten. Den har tagits bort av någon hög chef med långa öron och giriga gnagtänder. När det var höststormar ville jag däremot helst stanna kvar på Postterminalen. Började det dessutom ösregna utanför fönstret lockade inte en tur på den gula cykeln speciellt mycket, där jag satt i fikarummet och åt en bulle och drack en het kopp kaffe.

Denna ruskiga morgon var jag fortfarande en orutinerad novis på mitt distrikt. Jag behövde därför gå efter fastighetspärmarna när jag ställde i ordning dagens post. (Några veckor senare kunde jag rabbla allt om så någon väckte mig mitt i natten. Varje trappa, varje våningsplan, från vänster till höger – jag visste alla hundratals för- och efternamn på de som var skrivna på adresserna. Pärmarna plockades därefter bara fram för att göra ändringar. Förarbetet på skrivbordet framför mitt distrikts fack gick undan som en intränad dans.)

Den här händelsen inträffade alltså några veckor för tidigt… Panelhönan dansade inte denna höstdag. Därför stod en pärm framför mig med sin turordning och jag fick ägna mig åt ett evigt bläddrande. Det var superviktigt att all post var packad rätt, innan jag slog ihop pärmen. Ett endaste fel tog inte död på en sjuk person, men störde definitivt arbetsharmonin. Varje fel stavades extraarbete med stort E. Inte så kul när man upptäckte felet tre gårdar längre bort. Givetvis bodde också missarna ofta på översta våningen. Det var då bara att cykla tillbaka och springa glatt uppför alla trappor igen. Dagliglediga på mitt distrikt undrade såklart vad brevbäraren sysslade med. De med andra åsikter tänkte högt om saknaden av den gamla trevliga och snabba brevbäraren som skött deras post i många år. Klanderfritt. Ingen mindes längre att han en gång också haft sin första dag där.

Det fanns inga fel i packningen denna stormiga och regniga höstdag när jag motvilligt tog ut cykeln ur garaget. Jag hade de små breven i tjocka buntar i sidofacken. De stora försändelserna fyllde den blå väskan framför mig och de båda sidoväskorna var fullpackade med tjockare och ännu större paket. En dag full av post med andra ord. Jag hade på mig regnstället och ett insytt regnskydd i väskan skyddade posten från väta när jag trampade iväg på min hårt lastade tjänstecykel.
Det tog tjugo minuter för mig att cykla till första trappan. Jag ställde cykeln på dubbelstödet. På den korta stund när jag tog upp trappans post hann både den översta pensionsavin och en Allers bli blöta. Jag skyndade mig in i trapphuset. På första våningen lämnade jag ifrån mig den blaskiga avin. Väl uppe på fjärde våningen hörde jag en skräll utanför huset. När jag lagt i veckotidningen gick jag en halvtrappa ner och tittade ut genom fönstret och bevittnade min egen mardröm. Cykeln hade blåst omkull i en vattenpöl. Jag tog tre steg åt gången när jag flög nerför trapporna. Den stora postväskan var halvtom när jag vände på den. Det var däremot inte min hjärna av tankar när jag stressad såg hur försändelserna levde sitt eget liv. Gummibandet till en stor bunt småbrev hade brustit och lekte flygpost. Breven cirklade omkring i luften i kastvindarna. Lättast att plocka var de sakerna som landat i vattenpölar, de låg snällt kvar. Några brev hamnade tursamt i en häck som en slags juldekoration. Ett bankbrev kilade sig fast i en parkerad cykel.
”Har du någon post till mig?”
Jag såg aldrig från vilket håll denna välklädda kvinna kom. Kanske landade hon med fallskärm.
”Cykeln blåste omkull”, svarade jag lamt.
”Jaha. Jag väntar på ett viktigt brev.”
Jag fortsatte med mitt uppdrag att fånga den flyende posten. Kvinnan gjorde ingen ansats till att hjälpa till.
”Jag bor på femtionian.”
Nu låg jag på alla fyra och grävde fram ett vykort mellan två buskar och höll på att missa upplysningen.
”Överst på fjärde våningen till höger.”
Jag sprang vidare till sandlådan där det låg något vitt och retades.
”Storm är namnet.”
Passande namn. Driver hon med mig. Skulle någon märka om jag slog henne hårt i huvudet och grävde ner henne bakom rutschkanan?
”Just nu har jag vissa smärre problem med att se efter”, svarade jag extra artigt och reste upp cykeln.
”Annika är mitt förnamn. Jag är hemma en kvart till. Hinner du till dess?”
”Vet inte.”
En kvart senare satt jag kvar i första trappan och hoppades att jag åtminstone samlat ihop all viktig post. På trappelementet låg de våtaste försändelserna och torkade tills de blev sträva och skrynkliga. Första tanken var att cykla tillbaks till fastighetsboken på postterminalen och börja om från början. Istället grovsorterade jag efter trappnummer. Hur som helst var jag en looser. Det höll på att mörkna när jag äntligen var klar med rundan. Det kom konstigt nog inget klagomål efter mardrömsturen. Fortsättningsvis satte jag alltid in cykeln ordentligt i cykelstället vid varje trappa. Blåsiga dagar hade jag gummiband om varje trappuppgångs post.
Jag hittade ingen post till hjälpsamma Annika Storm. Men jag funderade på att sätta in en ironisk annons i Hallandsposten som tack för hjälpen under rubriken ”Dagens ros”. Jag tror ändå inte att budskapet gått hem. Hissen gick nog inte ända upp till fjärde våningen hos denna fru Ego.

Tävling, Plagg ÅTTA; Världens bästa kompis

8E8

Visst är det trevligt när det ligger oväntad post i brevlådan och inte Skattemyndigheten står som avsändare. Ovanför mitt dåvarande namn stod det Kåmpis. Ett internt ”stavskämt”. Tack Boel.

Tävlingsdag på söndag.
Nu är det bara två plagg kvar att visa upp. Det är kanske på tiden att berätta att inget av dessa plagg har suttit på min kropp, innan denna fotografering på hela tvåtusentalet, eller ens bott i våra garderober. Istället har de legat i en blå stor plastbox som blivit än mer rymligare eftersom bara ETT plagg finns kvar av dessa tio, i skrivande stund. Men som tur är har ekorren kvar fler hemliga klädesplagg som inte varit med i någon tävling. 😉

Gamla hederliga brev

Skrivet 2005.

Det är så trist när postlådan bara är full av en massa reklam. Då är det bättre att det ekar tomt. Ett mer definitivt besked. Ingen post är lika med inga dåliga nyheter, brukade min mamma säga. Ett bättre namn på min låda nu förtiden borde vara Reklamlådan.

Igår fick jag ett brev från min kära moster. Jag blev glad redan när jag fiskade upp det från den gröna plastlådan. När jag kom in la jag det på skrivbordet. Lät det ligga till sig där medan jag gjorde klart de trista kökssysslorna. Avslutade med att sätta på kaffebryggaren och plockade fram något gott. Såg att det drog ihop sig ute till ett ösregn. I köket blev det mörkt som en höstkväll. Vad gjorde det. I köket regnade det inte. Istället för att tända takbelysningen letade jag fram ett stearinljus och tändstickor. När jag hällt upp det rykande kaffet sprätte jag upp brevet med min morfars gamla brevsprättare.
Carpe Diem. Fånga dagen. Sakta läste jag igenom texten. Njöt av varje mening. Under påtåren läste jag igenom brevet igen. Så har jag alltid gjort med brev jag fått genom åren. Ibland fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började med sitt tomma ark. Var någonstans satt de? Våndades de? Eller flöt det på? Vad tänkte de på när de skrev? Saknade de mig? Efter att ha fått ett personligt brev kan jag gå och mysa hela dagen, vara glad i flera dagar om det vill sig väl. Så lättroad är jag. 🙂
Annat är det med de personliga reklambreven som dyker upp med jämna mellanrum. ”Hej Bo! Just du är utvald. Missa inte chansen. Du har bara tio dagar på dig.” Varför bara tio dagar? Är vår vänskap inte värd fler dagar? Varför äcklar nästan sådana brev mig? De känns som ett intrång i mitt privatliv. Jag slår bakut direkt och skrynklar ihop papperna och tänker snusförnuftigt att jag vill hellre ha kvar skogen. 😦
Tyvärr blir det glest mellan de gånger de dyker upp, de gamla hederliga breven. Det är mitt eget fel. Sedan vi skaffade barn, stort hus, firma, internet och mejl räcker inte tiden till. Skriver jag inga egna brev kan jag inte heller räkna med att få några. Sådan är den oskrivna lagen. Att kärleksbreven slutat att dyka upp är bara tur för familjeidyllen, även om jag och Solveig brukar skämta om det när jag kommer tomhänt tillbaka.
”Du har väl inte gömt undan mina kärleksbrev?” 😉
Inte konstigt att vi vill ha lön för mödan när vi riskerar våra liv, när vi går till och från postlådan. Inte så himla kul att riskera livhanken för en bunt med reklam fem dagar i veckan. Vår postlåda finns nämligen på andra sidan vägen i en skarp kurva. Från påsk till sommaren är slut rullar ungefär tusen fordon varje timme förbi vårt hus. Jag har räknat dem vid några tillfällen. Det är sjuttio kilometer som gäller som hastighetsgräns, men den skylten är det inte många som följer. Många skulle kunnat bli av med körkorten.
Jag har aldrig på mig sandaler eller tofflor under uppdraget. När jag fiskat upp posten gäller det att spetsa öronen för jag ser inte runt hörnet. Varken till vänster runt kurvan eller till höger som har en tvär backe och sedan en sänka bakom den. Tar jag tre steg ut i gatan gäller det att vara beredd på att kasta sig tillbaks om det dyker upp en motorcyklist som testar alla hästkrafter på sin tvåhjulade leksak. Våra barn skulle aldrig få gå över gatan efter post eller tidning. Det är tur att vi snart ska flytta.

Tillbaks till de kära breven. Bäst är det om de är handskrivna. Det gör inget om det är svårläst. Breven får längre livslängd om det tar extra tid att ta sig igenom den personliga läkartexten. I dagens stressiga samhälle är det korta mejl eller ett SMS som piper i fickan som gäller. Perfekt om jag behöver få tag på en person i ett viktigt ärende. Privat tycker jag inte att det är samma omtanke bakom dessa korta, i många fall avhuggna ord och meningar. Bara samma fraser man sliter på. Är så trött på allt pipande på bion, föreläsningen, teatern, på tåget, på den offentliga toaletten. Listan kunde blivit ett långt brev. När jag bodde i Umeå hade jag inte ens en fast telefon. Ville jag ringa någonstans fick jag ta en uppfriskande promenad till en telefonkiosk. Det var kallt att stå i den på vintern. Apparaten frös nog också. Den älskade mina enkronor. Var aldrig nöjd någon längre stund.
Nittonhundraåttionio sattes nytt rekord. Detta år fick jag etthundrafemtio brev (numrerade dem) och nästan lika många vykort. Vad duktiga mina vänner var på att skriva. Mest impad var jag av killkompisarna. Jag förstod att det kändes främmande för dem med denna kontakt. De bjöd verkligen på sig själva och hade förhoppningsvis både glädje och nytta av det själva. Kanske lärde inte bara jag, utan även de själva, sig nya sidor om sig själva. Att skriva brev är hälsosamt för själen. Att våga ta sig tid för tanke och omtanke.
Dagens mossiga råd till ungdomar. Dra ner på skjutandet av människofigurer på dataskärmen. Kan aldrig vara nyttigt i längden. Använd livet till något mer meningsfullt. Fråga någon äldre person du känner efter hur en penna ser ut. Passa även på att tigga om ett tomt papper. Det kommer att kännas ovant och till och med obekvämt i början. Jag lovar. Efter ett tag kommer både papperet, du och livet att vara fullt av mening/ar.

Ps. Igår var det kul att tömma lådan. Mitt namn stod prydligt med stora bokstäver på en vit vadderad påse som åkt från… 😀