Post till de döda

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken. 🙂

Jag hade inget eget brevbärardistrikt vid denna tidpunkt och fick därmed räkna med att hoppa omkring som en hoppjerka.
Det bästa för mig var när någon hade en lång semester eller var sjukskriven en längre period. Då kunde jag känna trygghet och hade hopp om att komma hem innan det blev mörkt. Var det gott om folk sattes vi som var över, på uppgiften att lära oss något nytt distrikt, öva som vi sa. Då fick man följa med den ordinarie brevbäraren under några dagar.
Det största jobbet var att ”sätta posten” efter de fastighetpärmar som tillhörde distriktet. Höll brevbäraren ordning på dessa pärmar, blev arbetet betydligt smidigare och enklare om någon vikarie tillfälligt tog över jobbet. När man blivit varm i kläderna behövdes inte pärmarna i det dagliga jobbet. Då satt alla namn och adresser innanför hjärnskalet och jobbet gick som en intränad dans.
Det fanns ett distrikt som låg mitt i staden. Mannen som hade distriktet var en av de luriga gubbarna på Postverket. Jag visste i stort sett bara förnamnet och att han bodde på landet några mil från staden. Annars var personligheten dold bakom en mask av skämt och dimridåer, där seriöst och vardagsprat inte släpptes upp till ytan.
Kim påminde om en hal ål. Vanligtvis jobbade jag med hundratals människor, men vissa hade jag inte mycket med att göra. Ändå fanns det moment som gick in i varandra och när vi grovsorterade korsades våra vägar.
Denna höstmorgon skulle jag öva hos Kim. Jag hade lätt för att anpassa mig och ta olika personligheter, men med Kim kändes allt obekvämt och avigt. Jag trodde att han skulle mjukna upp och känna något slags ansvar, eftersom han var min chef för dagen, istället fortsatte han att vara en undanglidande personlighet som inte bjöd på det minsta personliga stoft. Så långt ifrån andra jobbarkompisar, som jag parats ihop med i liknande situationer.
Arbetsmomenten var inte lätta för mig. Facken på distriktet där man gjorde grovsorteringen var dåligt märkta eller gällde inte. Ideligen fick jag fråga om, om samma saker som en tjatig papegoja. Totalt onödigt om han hade märkt ut och klistrat dit gatuadresser och nummer. Inte blev det lättare när jag skulle börja ”sätta” posten. Nästan inget stämde i fastighetsböckerna. Namnen som jag hade på försändelserna hittade jag inte och till slut blev jag snurrig av alla tillkortakommanden och började tvivla på om jag hade alla knivarna i bestickslådan.
”Stick du och fika så ses vi vid cykel förrådet om en halvtimme.”
Trots att jag insåg att det inte löste problemen på sikt, om jag skulle tvingas gå själv en gång, tog jag ordlöst emot det speciella fikaerbjudandet. Förresten kändes det redan som om jag var ute och cyklade, åtminstone i tillvaron.
Om sanningen ska fram ansåg jag att Kim var en sliskig typ. Ful och grov i munnen, verkade aldrig prata allvar. Jag såg något icke definierbart i blicken bakom de osorterade ord som kom ut och jag funderade på hur han sett ut och varit till sin personlighet i yngre krafts dagar. Mitt basintryck var att jag aldrig skulle lita på honom i något sammanhang. Mina mörkar tankar gled iväg till hur han eventuellt behandlade kvinnor med sina nävar, som var som dasslock. Detta var inget som jag diskuterade med någon annan.
Vad överraskad jag blev när vi kom ut på rundan. 🙂 Vilken personlighetsförvandling Kim visade upp bland de fina äldre damerna vi mötte. Han ringde på dörrar istället för att stoppa in posten i brevinkastet. Vi bjöds på kaffe och kakor så jag trodde att min mage skulle strejka på plats. Han pratade kultiverat och jag noterade att damerna såg något som jag missat. En charm som gjorde sig bland dessa klienter. Mina elaka tankar tänkte på hur mycket sidoinkomster förutom postiljonlönen han drog in när ett yngre förkläde i postuniform inte var med, eller hade jag missat något? Njet!
Det var snarare så att andra högre chefer hade missat väsentligheter. I samma veva var två chefspersoner frikopplade för att försöka få till rättvisa distrikt i vår stad. Under en lång tid hade de mätt och stegat genom stadens alla vrår.
Med jämna mellanrum vägdes olika distrikts postmängd. Dessa morgnar tog vi all vår post och gick till vågen med väskan och buntarna, innan vi gick ut på postrundan. En förman noterade vikten och skrev upp den på stencilen som vi fått oss tilldelade på morgonkvisten. Givetvis kunde postmängden variera rejält. Det var svårt att få till rättvisa. En sak är ändå alltid den samma i viktvärlden. En tegelsten väger lika mycket som en tegelsten varje dag. Två tegelstenar väger dubbelt så mycket som en. Logik kallas det på matematikspråket. 😉
Kim hade gömt två tegelstenar under sin post. Sådant spred sig snabbt i kulisserna den gången han blev upptäckt, men betraktades mest som ett pojkhyss. Kims mål var att slippa riskera få fler hushåll på sitt distrikt. På den tiden fick brevbärarna gå hem när de var klara med sin runda. En underbar morot under sommardagar, som retade gallfeber på slipsbärande tjänstemän på kontoret.
Det blev bara en spännande dag som jag övade på Kim distrikt. Vad skönt att jag inte fick det vanliga antalet dagar för då riskerade jag att få gå där själv i framtiden. Det skulle blivit långa arbetsdagar och mycket post som blev över varje gång. Efter en månad ett helt postberg.
Mitt emot Kims distrikt låg en kyrkogård.
En dag kunde jag inte låta bli att se om ett insiderstips jag fått stämde. Kunde det vara så illa? En ledig eftermiddag tog jag en runda till posten och gick upp till brevbärarvåningen. Där kopierade jag likt en hemlig detektiv några av sidorna från Kims pärmar innan jag gick genom Norre Port. Den långhåriga ynglingen passerade den fina parken och fortsatte gatan fram emot Norra Kyrkogården. På den trivsamma och fullbelagda kyrkogården ägnade jag några timmar åt att koppla ihop framförallt de ovanliga namnen på min lista med namnen skrivna på sten. Jag var inte gammal och hade mycket ungdomstankar kvar i skallen. Jag log snett varje gång jag gjorde ett kors vid ett namn på listan. Jag var ingen mullvad, utan van sedan barnsben vid att bevara hemligheter. Endast till kvinnan som tipsat mig visade jag mitt obetalda eftermiddagsjobb. En av hennes arbetsuppgifter var att renskriva fastighetsböcker, men hon hade inte fått tillåtelse att skriva om Kims. Han hade svamlat något om att det inte behövdes och hon vågade inte stå på sig. Nu bar vi på en gemensam hemlighet som vi skojade om ibland. Vi två gräsrotstuvor.
Jag var alltså inte dum i huvudet när jag inte hade begripit Kims röriga fastighetsböcker, som innehöll lika mycket kladdiga kulspetsnamn som maskinskrivna. Totalsumman när det gällde antalet hushåll på distriktet stämde säkert en gång i tiden – innan Kim övertog distriktet 269 A. Numera fick de döda personerna garanterat inte post så ofta LIKsom. ;)Men namnen var bra att ha i statistiken, både när det gällde beräkning av lön och sluttid på arbetspasset. Kim bar inte på några tegelstenar i sin samvetssäck. Istället tog han med sig sina mörka hemligheter, när han själv tog ner skylten.

SolBo Förlags mål med att skriva och ge ut böcker är inte att tjäna pengar. Däremot vill vi sälja böcker och nå ut till så många nöjda läsare som möjligt. Där har ni vår morot & motor. Utan vitaminer och bensin stannar verksamheten. När jag läser en sådan här bloggkommentar förstår jag varför jag lägger ner hundratals timmar på att forma en story och det känns bra för en stund i ordsolskenet.  ❤

Ditte Akker, skrev den 23 februari, 2015, kl 22.32
Jag skulle önska att alla dina bloggläsare genast skulle beställa båda dina böcker. Tänk så mycket man går miste om utan att ha böckerna i sin ägo. Visserligen är du vänlig nog att publicera en del kåserier. Men att själv hålla i boken och gå tillbaka och läsa om, det är värt mycket. Rekommenderas! Härlig läsning! Kram!

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. 🙂 Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Bloggprovbok 2014

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

DSCN8510

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

Annonser

Den högg som en kobra

En klasskompis jobbade extra på posten i Halmstad. Han slog in koden på dörren och släppte in mig. Jag traskade upp till personalanställaren. Mannen med makt lyssnade på min önskan och berättade att det var lång väntetid. Kanske flera år. Två veckor senare ringde min väckarklocka i mörkret på en okristlig tid. Klockan fem var jag på plats och fick träffa den ordinarie brevbäraren på distrikt 137 A. Efter att ha övat ett par lördagar var det dags för min första ensamtur. Jag gillade verkligen mitt distrikt trots den tuffa backen upp till första lådan på vackra Rotorp. Den obligatoriska genomsvettiga och äckliga skjortan åkte av i första trappan och ersattes av min medsmugglade privata tröja. Några av tanterna var övertygade om att jag var ett hemligt barn till den populära brevbäraren som levde som ungkarl. Vi hade båda bruna ögon och han hade haft mörkt hår tidigare. Jag tog mitt jobb som ett träningspass. Siktade in mig på att slå nya rekord. Helst med tanke på att jag också var fotbollstränare i Halmstad Bollklubbs fotbollsskola och mina grabbar hade match på lördagsförmiddagarna. Ändå försökte jag som vanligt att vara trevlig och hjälpsam mot mina ”kunder”. Just nu kom jag bara på ett arbetsproblem som störde mig. Samtidigt var jag trött på mig själv de första gångerna för att jag hade glömt bort den livsfarliga brevlådan.
Lägenhetsägaren skulle ha en speciell tidning varje lördag. Lådorna på gården var trånga och av gamla sorten. Jag var tvungen att hjälpa till med vänster hand för att öppna fliken till det snåla utrymmet, för att sedan med höger hand tråckla ner tjockare saker.
Precis som jag gjort några lördagar tidigare tryckte jag in med vänster hand, stack in högra handen i det mörka och plötsligt kändes det som om jag flög med en bit mot dörren. Mitt hjärta hoppade till när tidningen slets ur min hand. Visst hade jag andra hundar på mitt distrikt, men de visste jag exakt var de bodde och de hördes ibland redan när jag öppnade trappdörren. Flera hundägare hade också plastkorgar som skapade både fingerutrymme och samlade upp posten innan den hamnade på hallgolvet. Denna hemliga tidningshund var knäpptyst men snabb i käken. Hos de andra hundarna öppnade jag med fingertopparna och såg till att inget finger på högernäven låg före posten som jag stack in.
Min arbetsrytm stördes och jag bestämde mig för att verkligen komma ihåg detta till nästa lördag. Som alltid när jag gör monotona arbeten som jag har hjärnkoll på, åker min hjärna på semester. När jag var yngre var jag en mästare på det utan att det blev några fel. Det kan jag inte skryta med längre. 🙂 Dessutom var jag kanske ledig nästa lördag. Anställningen gick ut på att man jobbade tre lördagar och var ledig den fjärde.  Nu börjar vi närma oss poängen med detta hundkåseri. Fortfarande vet jag inte vad det var för ras. Jag har en stark känsla av att det är försent att få reda på det nu. Är ni beredda? Det hade gått ytterligare en tid. Jag hade blivit varm i kläderna på det andra sättet. Inte kär, men erfaren på jobbet. En snabb kille i sina bästa år med ett bus-sinne som ville ha med ett ord i laget. När jag tog ut tidningen från den bruna skinnväskan föddes idén. Aldrig hade jag hört någon röst från lägenheten. Alltså handlade det om en ilsken inneboende tant, gubbe eller en ensam hund. Jag röstade fortfarande på en hund. Visst hade jag sett några huggtänder glimma till. Ingen annan person dök upp i trappan. Försiktigt gläntade jag på lådan med vänster hand. Placerade min högra hand längst ut på tidningen och fattade hämnande mod.
Knäpptyst som vanligt.
Två minuter senare lovar jag att det var det mest svårlagda tidningspussel som skådats på det hallgolvet. Odjuret högg som en kobra som vanligt, men denna gång hade jag lagt undan all annan post. Nu var det en fight mellan idrottskillen Bobo och en okänd motståndare på fyra ben. Den fick några bitar medan jag drog tillbaka tidningen. Sedan tog vi nästa rond som jag också vann. Jag vet att det var dumt att chansa även på en sista fight då jag bara hade en pytteliten del av tidningen kvar, men mitt mod var så stort att jag hade kunnat möta ett hungrigt lejon på ett parti schack inlåst i en mörk cell.
Jag vann alla ronder. Men det bästa, aldrig mer dök det upp någon som slet åt sig posten från den lägenheten. Berodde inte på att en plastkorg kommit på plats. I Hallandsposten stod det inget om att en hund hade dött tidningsdöden. Ingen chef kom till mitt skrivbord och hade frågor åt det känsliga hållet efter att ha fått ett argt kundsamtal. Visst var det banalt och omoget, men mina sympatier är kvar hos den sextonårige, långhårige grabben som hade ett stort hundhjärta för snälla hundar. Jag har inte det minsta dåligt samvete, men retar mig på att jag just nu inte kommer ihåg vad det var för speciell tidning. Ingen hundtidning i alla fall. Kanske en katt-tidning.
Jag slår till med ”Veckans brott”. 😉

Nästa fredag får det bli ett tredje kåseri om hundar. Mest för variationens skull. 😉

Jag kunde inte låta bli

Att jobba på posten som brevbärare var världens bästa sommarjobb. Samtidigt kunde det vara tufft om man inte var varm i kläderna och inte kunde sitt distrikt. Just denna dag var jag klar tidigt med mitt egna distrikt. Fortfarande med fullt betalt, cyklade jag iväg ut i friheten.
Stackars Lina hade det värre. Hon hade inget eget distrikt, som den sommarjobbande student hon var. Just nu befann hon sig på en av sina första dagar på ett område där det bodde mest personer från andra länder. Därför tog det extra lång tid att ”sätta” posten inomhus när mottagarna hade långa namn, som var svåra att skilja åt. Man följde en fastighetsbok (oftast två) och sorterade allt i den ordning som utdelningen skulle ske i. Lina hade bara trappuppgångar i bostadsområdet. Hon hoppades säkert att posten låg i rätt ordning i väskorna på den gula cykeln. Annars skulle hon få cykla tillbaks på sin tur och behöva springa upp i samma trappa igen. Inte så kul i sommarvärmen och ytterst pinsamt om någon person såg fadäsen i ett fönster, eller om någon stressad person längre fram ville ha sin post fort. Förhoppningsvis hade Lina två gummiband om varje ”trappbunt” och hade dragit åt rejält på remmarna om posten, som låg i sidväskorna. Garderat sig om cykeln skulle blåsa omkull samtidigt som hon befann sig överst i en trapp. Jag tror att hon i denna stund var nöjd med att ha lämnat postverket och kommit ut i friska sommarluften på sin runda.
Lina var en go tjej. Jag hade skojat mycket med henne. Hon var en ”falsk” rödhårig tjej som jag kallade för My Carrot. En glad person med både humor och temperament. Min rymliga tvåa var som ett öppet hus, så det hände att hon kom hem en sväng till mig och tjatade, eftersom vi bodde ganska nära varandra. Det här inlägget har jag lagt in på Pracital Joke. Någon har kanske noterat det. Varför händer inget tänker en stressad läsare. Lugn och fin. Ser ni Lina framför er? Hon är rätt glad över sitt sommarjobb. Visserligen är hon svettig i den blå postskjortan, har ni bra bildseende så ser ni två våta fläckar i armvecken. Lina tar en klunk vätska från en flaska innan hon hastar in i nästa trappa med sin bunt post. Hon vet att hon är halvvägs in på distriktet. Tänker säkert på något roligt hon ska göra till kvällen. Det hon inte vet är att en viss postanställd brevbärare i civila kläder råkar befinna sig en liten bit bort bakom en häck.

Det gick bara inte att hindra mig. Jag försökte inte ens. Kollade bara så kusten var klar. Snabbt sprang jag fram och svängde upp stödet. Rullade bort det gula fordonet bakom ett hörn där jag fortfarande hade bra koll på läget. Annars hade det inte varit kul. Jag ville inte missa något av föreställningen.
Lina hade ett spännande kroppsspråk som tilltalade mig mycket. Helt klart åt det teatraliska.
Hon gjorde mig inte besviken. Visst tog det ett par sekunder innan hon såg något, men jag hade gott om tid och kunde förlåta henne. Avståndet var inte långt. Min hökblick såg allt. Minspelet. Den flackande blicken. Huvudet som vred sig åt alla håll. Inte en människa i närheten denna varma sommardag. Hon tog några steg åt ett håll. Tvärstannade. Ruskade på huvudet. Slängde ur sig fraser som jag inte vill skriva ner här på bloggen.
Cykeltjuven ville inte göra plågan för lång. Okej. Jag åkte på några nyp och det vevades vilt med armar innan jag samlade in dem. Ord flög i luften. Det blixtrade till i de bruna ögonen innan hon snabbt mjuknade och jag fick en riktig björnkram.
”På ett vis är jag glad för att du dök upp, både med cykeln och all post. Samtidigt Bobo vet jag inte om jag vill döda dig eller krama dig.”
”Du kan få en glass vid kiosken medan du funderar på det.”
Straffet stod jag ut med. Jag tog varannan trappa resten av distriktet. Lina tyckte att vi skulle göra om det nästa dag. Jag lovade inget. 😉 Man måste variera sina PJ. En annan dag gjorde jag och Lina ett PJ ihop. Vi var av samma skrot och korn. Inget kunde stoppa oss när vi såg möjligheten framför våra näsor en lördagsförmiddag. Tredje part fick en chock, men hade ett bullrande skratt och slog inte ihjäl oss.

PS. Ni får gärna dela med er av något PJ ni gjort. DS