En värmande julotta för en skock frusna flockdjur

Är så tacksam för att vi kom iväg. Förra året orkade vi inte. Året innan härjade influensan i vårt hem. Inramningen med snö regnade tyvärr bort på natten. Under de tre minuterna från bilparkeringen till S:ta Maria kyrka i Ystad blåste det rejält. Jag var glad för att jag hade varmt under. Blev förvånad när vi möttes av frusna människor utanför de bastanta dörrarna. Jag som insisterat på att det är bättre att gå upp tidigare, komma dit i god tid, få sittplats, få platser intill varandra och kanske till och med kunna välja bänkrad och sida. Efter att ha fått stå, eller sitta på pinnstolar långt ifrån de mina genom åren, har jag en del referensramar i bagaget.

Jullottan skulle börja klockan sju. Vi var där 6.33. Undra´ hur länge det femtontal personer som stod och huttrade nära entrén hade varit där? Efter ett par minuter såg jag en man rycka förgäves i dörren. Vår familj försökte söka lä bakom en utbyggnad. Hjälpte inte. Den elaka vinden letade upp oss ändå. Det rann i ögonen. Tiden gick långsamt. Vi diskuterade orsaker samtidigt som vi såg att det i alla fall lyste därinne. Någon var vaken. Under tiden dök det upp nya hukande, frysande medmänniskor från olika hörn. En del stod stilla i små grupper. Andra försökte hålla värmen med att röra sig inom en liten area. Givetvis blir det så att man tränger sig inte på. Därför vågade jag inte säga.
”Ursäkta. Släpp fram en tvivlande man.”
Även om det var i sitt rätta forum och sammanhang vid en plats nära Guds hus.
Plötsligt var det en kvinna som klev fram till dörren, och tryckte till mot dörren. Den gick genast upp. Den numera stora flocken försökte samsas fast alla ville in först. Prästen Lars Rubin tog emot inne i kyrkan. Utan att räkna insåg jag det omöjliga när jag kom in i den vackert belysta kyrkan. Alla som satt därframme kunde inte varit de som gick in före mig. Porten hade varit öppen hela tiden. Människor är som flockdjur. Har en ledare konstaterat att det är låst följer alla de andra snällt efter i mönstret med att stå kvar på kö eller diskret runt dörren i en väntande, växande skara.

Vilken vacker timme vi fick uppleva. Första beviset på det är att jag aldrig tittade på klockan eller lät mina tankar sväva iväg till något helt annat. Endast två gånger stördes mina sinnen. Kom på villovägar. Det första gled iväg lika fort som det kom när jag konstaterade att det var inte Björn Ranelid som satt framför mig. Möjligtvis en bror eller sämre kopia. Andra gången var under avslutningspsalmen när något av glas gick sönder bakom en pelare. Antagligen en glaskåpa över ett ljus.
Jag tror inte ett enda elektriskt ljus var tänt i hela den vackert dekorerade byggnaden. Levande ljus överallt. En duktig präst som startade med ett ordskämt som fångade mig direkt. En fin koppling i predikan till en bibeltext om att leva i nuet. En lagom lång predikan som jag också alltid uppskattar. Jag tänkte i skrivande stund på ett par präster jag hört på julottor genom åren, som utnyttjat den fullsatta kyrkan med att kasta sten på besökarna. Ge dem dåligt samvete för att idag duger det, annars kommer det bara ett fåtal till gudstjänsterna. Vilket intryck får de av högtidsstunden och vad tar de med sig för ringar på vattnet till andra som inte ens var där då? Jag förstår prästernas dilemma och tankar men de är så totalt fel att tillämpas muntligt i det känsliga läget.

Man skulle kunna tro att jag hade lämnat in en egen önskelista över vilka psalmer och körsång jag ville höra denna jullotta. ”Var hälsad sköna morgonstund”, ”Stilla natt” ”Dagen är kommen” och ”O du saliga, o du heliga”. Över min rygg framförde den duktigt och  samstämda S:ta Maria kyrkokör ”Herdarna”, ”Betlehems stjärna” (Gläns över sjö och strand) och avslutade med ljuvliga ”Jul, jul”.

Jag tänkte på det efteråt när vi nöjda la oss som pusselbitar under en filt på den bäddade sängen. Det fanns en mening med flockfrysandet. Kontrasten mot att komma in i en varm kyrka blev så mycket mer påtaglig. Ramade in tavlan och budskapet med julen. Hoppas det blir fler gånger jag får äran att få sitta nära mina kära på samma kyrkbänk. Just det. Man ska leva i nuet.

Tillägg ett: Efter att ha levt mestadels utanför datorns värld ett tag tittade jag in på en av mina favoritbloggar som har sina rötter i Norge. Jag vet inte om jag är värd alla snälla ord som jag fick i en ”Fem i tolv-skål”. Besök gärna denna förträffliga och mångsidiga blogg. Jag gillar den bloggen skarpt sedan jag av en slump råkade hitta dit.

http://siotiumest.blogspot.se/2012/12/fem-i-tolv.html#comment-form

Tillägg två: Det är fortfarande fem dagar kvar på min tävling som jag la in 23 december. Ett sista tips är att ni letar svaren på MÅNAD istället för kategorin kåserier. Det går mycket fortare. På måndag kommer de rätta svaren och namnen på vinnarna. Avslutningsvis kan jag berätta att förra tävlingens vinnare vann på sin lott.

Annonser

Bärplockerskan

Juli började närma sig sitt slut. Mamma och pappa hade varit ute på sina hemliga resor i naturen. Betat av att allt var i sin ordning. Sett till att det fanns lingon, hallon och blåbär på deras ”jaktmarker” även denna säsong.

Jag minns dessa bärplockartillfällen med blandade känslor. Det positiva var de lockelser som fanns med i bilden. Huvudskälet till att jag var med i bilen var att jag fick ett par kronor för varje plockad liter. Använde jag den gröna bärplockaren och det fanns rikligt med bär gick det riktigt snabbt i början.
Det beror på vad och vem man jämför sig med. Mamma kunde ingen rå på. Hon måste ha varit född bärplockerska. Hon hade lång erfarenhet av sysslan sedan tidig barndom. Det fanns gott om blåbär, lingon, hallon och även hjortron i de småländska skogarna där hon växte upp. I ringa ålder skickades hon ut för att plocka bär till hemmet, eller bär som såldes till lanthandeln i byn. Hon var hemifrån flera timmar i sträck. Efter några år fick lillasyster Majsan följa med. Hon var åtta år yngre än Sofia. Sofia fick heligt lova att säga till mor, att det minsann var Majsan själv som plockat sina korgar fulla.

Mamma hade små händer, men flinkheten i dem var påtaglig. När det gällde uthållighet slog inte många henne på fingrarna. Enligt mig fanns det ingen begränsning. Inte heller var hon dopad om inte koffeinet från kaffet räknades.

Vi hade det trevligt till en början. Chansen att skaffa sig en hacka sporrade mig att plocka. Jag hade hemliga mål. En del rätt orealistiska. Antagligen gick jag ut lite för hårt. Mattades en aning innan fikat. Därför var det skönt med en paus. Som alltid smakar det bättre med att fika ute jämfört med inne. Helst när man känner sig extra nyttig. Det var trivsamt att sitta där i en skogsglänta på en sten och njuta av medhavd matsäck och lyssna på skogens alla ljud. Jag försökte lära mig vilken fågel som sjöng så vackert medan jag mumsade på mammas kanelbulle och tog en klunk av den hemmagjorda rabarbersaften. Där på min utvalda sten fick tiden gärna stå stilla ett tag. Samtidigt började jag bli lite däst och slö av att sitta. Som den fotbollsgrabb jag var önskade jag att matchen skulle vara slut just då och att det inte fanns en halvlek till. En halvlek där domaren aldrig blåste av spelet.

Det fanns som sagt ingen domare. Efter en stund in i andra halvlek fanns det ingen mamma heller. Om domaren åtminstone lämnat kvar visselpipan. Mamma var puts borta. Hände i varje skogs-bortamatch. Följde samma mönster. Så fort som jag och pappa började hosta något om ämnet:
”Är det inte dags för hemgång snart.”
”Räcker det inte nu i spannarna?”
”Börjar det inte bli lite mörkt?”

Då hade mamma lämpligt hoppat iväg från tuva till tuva och var utom synhåll, tagit med sig ett par tomma femlitershinkar och svarade inte på tillrop. Jag vet fortfarande inte om hon hörde oss, eller om hon låtsades att hon inte gjorde det.

Det var då som myggen tog över scenen. Ibland såg jag huggormar. Trots att jag hade gummistövlar var det var läbbigt och gnagde på trivselkänslan. Jag lärde mig att man skulle prassla ordentligt innan man böjde sig ner och började plocka, men mina osorterade pojktankar tänkte på ormar som var döva. Eller var tröga i skinnet 🙂

Det tog tid. Till slut hittade mamma OSS och vi kom äntligen iväg hem. Jag och pappa var trötta av äventyret och tog det lugnt tills mamma ropade att kvällsmiddagen var klar. Sedan började det trista efterarbetet. Var det en fin sensommarkväll hamnade bären på en filt på altanbordet i trädgården. Jag blir lätt matt bara jag tänker på den fula, grå, fläckiga bärfilten. På nätterna brukade jag drömma mardrömmar om bären som anföll mig från alla kanter. Alla barr, blad och fula bär som skulle rensas bort. Högen med bär som växte så sakta för mig. Bär som försiktigt skulle rullas ner i en bunke. När jag sneglade åt mammas håll såg jag hennes välrensade berg. Om mamma var en bra plockare var det inget mot hennes rensartakter. Det var en ruskig effektivitet och fart på hennes små fingrar. Hur orkade hon? Vi vanliga dödliga kastade utmattade in handduken och kröp till kojs. Mamma satt där i halvmörkret och gjorde klart allt innan sängdags.

Vår matkällare höll högsta klass. Välfylld av syltburkar, saftflaskor, geléburkar och marmeladburkar. Allt snyggt uppställt med prydliga etiketter fastklistrade med datum, år och innehåll. Vi var välförsedda inför den kalla säsongen av året. Vi hade även mer än vad vi gjorde av med. Mamma var generös och delade gärna med sig till sina vänner. Oftast slapp de att plocka äpple, plommon och körsbär själva. De behövde endast tugga och dricka själva av fikat de fick när de kom och hämtade frukt och bärpresenterna. Dessutom nyrensade.

Mammas fingrar var färgrika. De var gröna efter timmar i trädgården, vita av mjöl från köket, blå och röda efter bären. Inte konstigt att händerna ständigt var så behagligt varma. Blodet rann i ett ständigt flöde i ådrorna. Fingrarna var ytterst sällan stilla. Endast vid en bön när hon lyssnade på söndagspredikan i radio. Då var de flätade i varandra när mamma sökte stillhet och inre ro. Allt medan hon samlade energi inför en ny sjudagarsvecka.
Så minns jag NU min älskade favorit-bärplockerska. Flera år efteråt.
DÅ i skogen. Svettig och jagandes av tusentals mygg och knott blåste tankarna åt ett helt annat håll. ”Jag vill hem. Aldrig mer ska jag gå på detta. Inte ens om jag får hundra kronor för varje liter. Inte en enda gång till. Får inte glömma detta till nästa år.”

Många år senare har min äldsta dotter ett eget barndomsminne kristallklart bevarat. Det har gått några år men Jennifer drar upp det varje sommar. Platsen var vårt snår med alla vinbär. Hon hade gått dit med farmor och två lika stora glassburkar. Farmor kämpade med sin bångstyriga rullator över gräset.
Vi hade precis varit och hämtat min mamma i Lund där hon fått sig en ny omgång cellgift. Cancern härjade fritt och oddsen var låga. Kroppen var det inte mycket med längre. Hade hon ställt upp i OS i brottning hade hon hamnat i fjärilsviktklassen. Men när mamma såg sina kära barnbarn och bär glömde hon bort sina tillkortakommanden i livet. Då blev hon för en kort stund fjärilslätt. Fingrarna flög över klasarna och hon var tillbaka i gammal hederlig bärform.
”Jag fattade inte att farmor hade sin stora burk överfull när jag bara hade några klasar i.
Jag minns att jag gjorde mitt snabbaste. Då visste jag dessutom bara att hon var sjuk. Inte döende.”