Alla sätt är bra utom …

Jag såg ett program där ett TV-team och en psykolog gjorde besök hos föräldrar som hade problem med sina barn, barn som betedde sig som monster. Där kunde man snacka om utbrott. Orsaken däremot kunde av en utomstående betraktas mer som en ren bagatell.
Jag smålog åt allt beröm vi fått genom åren från förskolepersonal och lärare under alla stadier. Till och med upp till gymnasiet har vi fått höra vackra ord om att våra döttrar är så trevliga, snälla, glada, positiva, omtänksamma m.m. Givetvis inser jag att allt det där kommer från mina gener. 🙂
Mitt småleende sprack upp i ett skratt när jag tänkte på Jennifers första förskoleår i Torekov. Vi var i uppbyggandet av en verksamhet och Solveig var höggravid. Ändå ville jag fortsätta att ha en egen pappadag med Jennifer. Vi hade haft så kul när jag var hemma under hela vårterminen. Bara vi två. Därför var onsdagarna heliga för oss under höstterminen. Sedan fanns det en tuff veckodag då Jennifer var extra länge på förskolan. Det var just dessa tisdagar jag kom att tänka på. Hon lämnades tidigt på morgonen, när Solveig började jobba i skolan. Sedan hämtades hon sent. Personalen var positiv. Vår dotter hade som vanligt varit en solstråle, fylld av glad energi och varit en bra kompis.
Vi hade bara fem minuters bilväg hem. Hade någon av personalen fått följa med i bilen och sett förvandlingen kunde det blåst nya vindar om vår förträffliga dotter, eller monster som hon förvandlats till under denna korta bilresa. Denna gång var det Solveig som hämtat. Hon kom svettig upp till mig på andra våningen och sa att jag hade en utomjording att ta hand om, som låg på golvet och fäktades med sin varma vinteroverall på sig. Jag knallade ner för trappan mot varelsen i den röda overallen som höjt rösten, samtidigt som hon hörde stegen i trappan. Jag tittade inte på henne. Istället la jag mig på rygg en liten bit ifrån och började fäktas och skrika högst av oss två. Det blev alldeles tyst vid sidan om mig. Minst i sju sekunder hann jag vara belåten med min hjälteinsats innan sirenen körde igång igen. Nu började rösten spricka. Jag sneglade på ”henne” som kallades min dotter. Hade hon varit femtio år äldre hade jag varit orolig för en hjärtinfarkt. Jag bestämde mig för att byta taktik.
”Dumma nyckelpiga. Du får inte gå i taket med smutsiga fötter. Har inte din mamma berättat det för dig? Fy på dig. Lägg ifrån dig pistolen!”
”Olydig piga”, hördes det med en sprucken röst vid sidan om mig. Rond två gick bättre och det blev sol igen.

Min start hade jag lånat från mig själv. Det var en utbrottsdag när jag hade rast på mitt jobb som elevassistent. Lektionerna skulle köra igång igen, när Solveig berättade att min grabb rymt iväg efter ett bus. Jag gick runt i lokalerna och försökte tänka på ett bra gömställe där man ville vara ifred. Grabben låg under en soffa i personalrummet. Hysset var ganska grovt. Många skulle säkert dragit fram killen snabbt och gett honom en utskällning. Istället la jag mig på rygg nära soffan.
”Tjena!”
Han tittade mot mig och kunde inte låta bli att le en kort stund. Sedan låg vi där tysta en bra stund. Var och en tänkte på sitt.
”Kolla vilken stor spindel på taklampan. Vet du hur många ben den har?”
”Åtta.”
”Einsten. Hänger du med en stund till lektionen? Jag vet en tjej i klassen som är ledsen. Vet du något om det? Vet du om att det finns ett häftigt ord som heter förlåt och brukar funka på tjejer om man menar det?”

Ps. Synd att det inte gick lika lätt alla dagar … 🙂

 

Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…

Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att  det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?

Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.

http://youtu.be/DUw_eXyhdIo

2-1 till mig

När jag fick diabetes snubblade jag över en nyskriven broschyr där det stod om den moderna behandlingen av sjukdomen. Teamkänsla var viktigt. Att läkare, diabetessköterska, dietist, fotvårdsspecialist och psykolog samarbetade och gjorde en gemensam planering för varje patient. Vackra ord. Jag tog upp det med min läkare. Han var för det mesta. Hummande åt det där med psykolog som inte verkade ingå i hans team. Ändå sa han en liten detalj som jag la på minnet. Psykologen hade en dotter med diabetes.

Det var tufft att få en kronisk sjukdom som påverkade hela vardagen. Praktiska problem tyckte jag var det värsta. Jag hade ett bra skyddsnät att gnälla av mig hos. Psykologer kände jag några sedan tidigare. En hade till och med gett mig ett jobb året innan. Jag hade praktiserat hos två. Vid nästa läkarbesök frågade jag doktorn om han kunde fixa en tid hos psykologen med ett diabetesbarn i familjen. Han verkade lite avig men gick med på det.

Rätt skönt att få ledigt från jobbet ett par timmar, tänkte jag denna fina vårdag. Vilket vackert japanskt körsbärsträd som blommade utanför byggnaden. Jag log åt ett privat internt skämt om att jag var tillbaks på brottsplatsen igen.

Jag kom min vana trogen, några minuter för tidigt. Dörren var öppen.
”Kan jag komma in?” frågade jag vänligt.
Jag fick en slags nickning. Hon gjorde en rörelse åt den enda lediga stolen där jag slog mig ner med mina femtio kg (minst tio hade ramlat av mig).
Jag hade hela tiden ögonkontakt. Mina tankar gick till en gammal kommunist. Handmålade träskor. Röda strumpor. På tok för korta byxor. Runda glasögon.
Jag skrev i ett annat inlägg här på bloggen, att jag missat att min klasskamrat inte hade några tummar. Vi hade gått i samma klass i fem månader. Ni som läste det undrar såklart varför jag  fortfarande kan beskriva denna kvinna. Så här många år efteråt. Mitt svar är enkelt. Hon sa inget. Min syn skärptes när inga ord byttes. En konstlad situation. Kvinnan satt och studerade mig från topp till tå i något som jag upplevde som en evighet. Det är dumt att ljuga och hitta på antal minuter i denna nakna text, men den här kvinnan fingranskade mig verkligen. Jag satt där med ett litet leende och försökte göra likadant utan att överdriva. Mina tankar gick till allt som jag lärt mig genom åren inom ämnet psykologi. Tyckte att det var töntvarning med tanke på att hon gjorde det så demonstrativt och öppet.
Vad såg hon? Jag såg säkert trött och tärd ut. Långhårig med ljusa slingor i håret. Självförtroendet var inte på topp. Min gamla superfysik var historia. Jag hade redan fått känna på massor av insulinkänningar under de få veckor som gått sedan de äntligen släppt iväg mig från sjukhuset.

Hon hade övertaget. Om jag varit en knäckt kille och inte haft något skyddsnät på hemmaplan skulle jag kunnat fått dumma griller i huvudet. Hoppat i Nissan eller ställt mig framför ett tåg i ökända kurvan vid Sporthallen. Jag överdriver inte. Hon kunde varit skuld till något sådant. Eller är hon? Fler än jag har besökt detta rum under årens lopp.
Detta var hennes öppningsreplik. Håll i er kära läsare:
”Hur känns det att veta att du inte ska bli så gammal?”
Hade jag varit en brottsling kunde jag förstått taktiken. Den med en ond polisman och sedan därefter en god polisman som skapade ett förtroende med den misstänkte. Nu jobbade min hjärna i hemlighet samtidigt som jag försökte svara på frågan med en blandning av artighet, trams och spelad dumhet där jag samtidigt försökte vinna tid.
Jag var inte dummare än att jag förstod att hon var ute efter en provokation.
”Vad menar du med den frågan?”
”Du hörde frågan. Du vet väl att medellivslängden vid diabetes är avsevärt lägre…”
Jag visste mycket. Hade pluggat in alla otäckheter redan i sjukhusbritsen och skulle redan då kunnat hålla föredrag om ämnet diabetes och sjukdomens senkomplikationer.
Nu ska jag inte dra allt. Bara nämna en sak till. Jag fortsatte vid hela besöket att vara vänlig och svarade på rätt konstiga frågor. Tänkte att jag skulle vara snäll och bjuda på en anekdot jag hunnit samla på mig. Berättade om när jag åkt tåg till Göteborg och… inne på toaletten när jag testade blodsockret….min story som var rätt rolig har jag glömt nu, men inte hur hon avbröt mig mitt i.
”Gick du in på toaletten för att testa dig? Varför gjorde du det?”
”Jag behövde gå på toaletten. Behöver det ibland. Även innan jag fick diabetes. Det var inte det som var det roliga, som jag skulle vara personlig och berätta för dig.”
”Men. Varför vågade du inte testa dig i din stol i tågvagnen?”
”Jag hade precis tvättat händerna. Hade mätaren till hands…”
”Så kan du inte göra.”
Plötsligt blev det en lång deprimerande föreläsning om inget alls. Jag skulle bara berätta en rolig sak som inte hade med det trista ämnet diabetes att göra. Mitt syfte var att lätta upp stämningen och skapa något slags personlig kontakt.

Jag fick en lapp om en ny tid. När jag kom hem och återtänkte allt blev jag arg. Jä… kärring. Hon var väl inte Gud. Det fanns inget som sa att hon skulle överleva mig. Jag hade inte tänkt en tanke på att jag skulle dö i förtid. Man kan bli överkörd av en bil även om man är en vältränad, ung och fräsch människa. Jag tog en dag i sänder. Försökte anpassa mig till mitt nya liv.
Hon vann med 1-0 i första ronden. Det var bara att erkänna. Dessutom retade jag mig på, att jag inte fått någon chans att fråga om hennes erfarenhet av sjukdomen. Det var ju det som var mitt dolda skäl till besöket.
När någon okänd människa är elak mot mig blir jag alltid ställd. Helst om jag inte har en aning om att det ska hända. Fick stor lust att ringa mina två psykologkompisar och diskutera mitt besök. Samtidigt har jag ofta en inre förmåga att ladda för en revansch. Måste ha att göra med allt mitt tävlande genom åren.

Vid nästa träff, några veckor senare hade jag blivit lite starkare i min nya personlighet.
Därför frågade jag henne artigt om vi skulle leka leken titta på varandra och se vem som kunde hålla tyst längst. Hon var inte med på noterna. Låtsades inte förstå vad jag syftade på.
Sedan kopplade jag på charmoffensiven. Var personlig och berättade att det var tufft att äta två lagade middagar och att jag varit ett godis och glasstroll i mitt tidigare liv. Hon högg direkt.
”Två middagar. Det orkar du aldrig med. Det gör vi aldrig.”
Där kom öppningen i hennes fasad. 1-1. Jag som var påläst och hade besökt sjukhusets dietist berättade detaljerat om hur viktigt det var för att få rätt balans i kosten för att kunna styra upp insulinet.
”Doktorn sa att jag kunde ta en rad choklad på lördagarna. Men dietisten var tveksam till detta. Hon borde såklart veta mest…”
”Du kan äta det nya tuggummit som kom för ett par år sedan. Min dotter som har diabetes tuggar på dem jämnt. Tur att de finns.”
Jag suckade och skakade lite på huvudet. 2-1 till mig.
”De är inte alls fria. Direkt farliga om man slarvar med dem. Sötningsmedlet omvandlas till fruktsocker som är lika blodsockerhöjande som vanligt socker. Dietisten varnade länge för dem och sa:
”Det är en farlig och falsk reklam för något som egentligen inte är bra.”

Vet inte vad psykologen hade i ”timlön”. Jobbade gjorde hon definitivt inte längre. Vi hade lämnat min diabetes för länge sedan och ännu mer påtagligt. Kvinnan hade tappat hela sin yrkesroll. Nu var hon plötsligt en orolig mor på sin arbetsplats och kunde inte släppa ämnet. Förgäves försökte jag komma ifrån det sega tuggummit.
”Det är bara en vecka sedan jag var hos dietisten. Du kan ringa henne och få det bekräftat från säker källa.”
Det verkade hon inte alls ha någon lust att göra trots hennes ansiktsuttryck och ett kroppsspråk som talade sitt tydliga språk. Inre oro. Ren och skär rädsla. Istället måste jag lova att ta med broschyren som jag hade hemma nästa gång. Med desperat röst upprepade hon det när jag gick ut genom dörren.

Jag tyckte det räckte med 2-1. Berättade om mina två misslyckade besök för doktorn som skrattade till och erkände att psykologen inte ingick i deras team fullt ut. Han ville inte gå in på några detaljer…