En författares försvarstal

Omslagebild

Blogginlägg nummer 900.

Jag har en blå pärm som det står Rosor & Ris på. I den har jag kontinuerligt satt in papper med åsikter om min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Med tiden har pärmen blivit riktigt ”tjock”. Nu tänkte jag inte prata om de vackra rosorden, de allra vackraste är privata mail och hederliga gamla brev från nöjda läsare, istället ska jag plocka fram ett av de tre riskorn som finns i pärmen. Det som kom från Småland, från den enda bloggaren som sågade mig. Egentligen hade jag förberett mig för många fler bloggsågningar – för smaken är som baken…

Att ha olika åsikter är främjande. Att ”lura” läsare i en recension är inte samma sak. Om kvinnan hade låtit sina ord stanna i sin blogg, inom sin läsekrets, hade det inte skadat mig eller SolBo Förlag. Jag hade som privatperson blivit sur och skakat på huvudet åt det felskrivna och varit besviken över att hon la fram det på felaktiga grunder.

Antagligen kliade det så mycket i Ylvas fingrar att hon måste berätta det för ”hela världen”. Därför lämnade hon som ENDA person en recension på Adlibris. Sorgligt med tanke på att flera personer hade köpt en osignerad bok därifrån. Jag har kvitto på att en del tyckte om boken, om jag ska tro på orden i deras bloggar och meddelande på Facebook, men de kanske bara var snälla. 🙂

2 blogginlägg länkar till den här boken

Mina fotsteg i ditt hjärta

‎2014‎-‎04‎-‎04  Ylvas läsdagbok

Kulturkullan

‎2014‎-‎03‎-‎16  yfronten

Så här skriver Ylva: Mina fotsteg i ditt hjärta. utläst 140404. Mina fotsteg i ditt hjärta av Bosse Lidén Detta boktips fick jag av författaren själv, som kommenterade på min andra blogg x. Det är ju roligt! Inte för att jag hittar i Halmstad men det är ändå trevligt att läsa om en plats som ligger nära (73 km härifrån). Det är en söt kärlekshistoria och en berättelse om en barndom som tyvärr slutar tragiskt med en olycka när huvudpersonen Sebastian är tolv år som gör honom mycket äldre på ett ögonblick. Jag tycker om handlingen men irriterar mig på det överlastade språket, som inte känns naturligt för tolv-trettonåringar och är fullt med klyschor och liknelser som haltar.
Det var bara att krypa till korset och erkänna. Jag hade haft en stark känsla som aldrig gått över. Jag hade vandrat en lång väg. Bestigit branta berg. Vandrat i mörka grottor. Gått vilse på okända stigar. Hoppat av på fel stationer. Stundtals varit på gränsen till korkad. Jag hade nästan alltid tagit fågelvägen, den lätta vägen. Till slut hade jag äntligen kommit fram till slutsatsen att man måste vara ärlig mot sig själv. Det finns ingen hemlig genväg. Man måste helt enkelt känna det man känner och vara den man är. (sid 270-271) Här är visserligen personerna vuxna, men för det behöver de väl inte vara vandrande väggord?
Sebastian ska fylla tretton år. Han leker en farlig lek med klasskompisen Sonny.
De kallar det Hårdare än plåt och tävlar om vem som kan kasta sig ut i gatan närmast framför en bil. Hösten 1974 byter han intressen plötsligt och det enda som betyder något är Lena. Lena går i samma klass och de börjar skriva hemliga brev till varandra med sju frågor. Trettio år senare återvänder Sebastian till Halmstad för att få svar på vad det var som hände den där hösten.

Författarens försvar:
Mina spontana förstaord: Orutinerat att avslöja vad som händer i slutet av en bok. När hon sätter citattecken om hela långa mittenstycket och lägger in det direkt efter det att hon skrivit om tolv-trettonåringar som har ett överlastat språk, får hon det att låta det som att det är så här de pratar, vilket inte stämmer med sanningen i boken. Sebastian Rosander är tretton år när boken startar, inte tolv. Frågan är om Lena Sanders kommer att få uppleva sin trettonårsdag. Det är en annan hemlig story som en ny läsare bör få uppleva på egen hand.

Jag har ett väl utvecklat minne när det gäller saker som hände förr i tiden. Ber du mig däremot att redogöra för vad jag åt till lunch för några timmar sedan kan jag sväva på målet. Efter att jag bestämt mig för att startpunkten skulle vara 1974, året då ABBA nådde sina framgångar i Brighton, plockade jag fram min gamla Philips rullbandspelare.
DSCN7530

Det var speciellt att lyssna på min och mina gamla kompisars röster från den tiden. Höra inneord, slangord och den fulsnygga dialekten.

I stugan i vår trädgård satt jag i många månader och skrev och lyssnade på sjuttiotalslåtar. Jag läste under en lång period faktaböcker och självbiografier som handlade om min barndomsstad Halmstad och googlade på nätet. Jag pratade med kompisar om olika minnen och saker som jag antecknade i ett handskrivet block, tog kontakt med några experter. En stor fördel är att jag under några år läste allt inom ämnet psykologi och hade då en förmåga att läsa mig till mycket. Jag har jobbat med barn och ungdomar med stora problem och träffat psykologer av olika slag. Min praktik hos två skolpsykologer präglade mig mycket under en lång tid. När barn och ungdomar råkar ut för olyckor, sjukdomar som kan vara kroniska eller livshotande, kan de reagera på olika sätt. Yngre barn kan regrediera eller bli lillgamla.

Bild åtta

I min debutbok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” förekommer det både sjukdomar, död och skuldkänslor. Jag speglar trettio år i en mans liv, från det att Sebastian Rosander är en naiv, sportgalen, musikälskande trettonårig grabb med många kompisar och ringa erfarenhet av det motsatta könet. Plötsligt kommer förälskelsen som ett blixtnedslag och inget blir som förut. Allt kunde blivit sockersött, men då händer det olika saker som får konsekvenser. Sebastian valde förmodligen inte rätt väg, men han lärde sig mycket av livet och allt det hemska gav något gott tillbaka. Under trettio år får läsaren följa hans liv och bjuds förhoppningsvis på många skratt, spänning, nostalgi, musikminnen och ungdomskärlekens problematik och starka känslor.

Ylva gör sig lustig och förvränger sanningen när hon sätter citattecken om ett stycke ur boken och får det att framstå som om tolv-trettonåringar pratar på detta sätt.  😦  Istället handlar det om tankar, en slutsummering av en 43-årig riktigt välutbildad man som under trettio år burit på en skuld som både han och jag önskade ingen medmänniska fick uppleva. Mannen har läst tolv år på universitet och gått en specialistutbildning. Det förekommer ingen ”dialog”. Bara inre tankar som huvudpersonen knappast behövde ringa till Ylva för att fråga om han fick tänka.

Ylva inser tydligen sitt misstag och försöker ursäkta sig under 12 ord innan hon fortsätter, men då har hon redan lurat alla Adlibris-läsare, som inte redan bestämt sig för att läsa något av författaren Bosse Lidén, plus de personer som känner någon som berättat att boken är klart läsvärd, men som hittar den här recensionen. Adlibris-läsaren tror att det handlar om Världens sämsta bok från en okänd författare, utgiven på ett okänt bokförlag. Inte nog med det. Ylva förekommer två gånger på Adlibris. Den som trycker på länkarna hamnar på hennes bloggar. Inte på risorden om min bok utan på hennes sista blogginlägg. Ett tragikomiskt, tekniskt misstag som bara gör mina kompisar gladare. Eller var det ett originellt sätt att ragga bloggbesökare?

Slutord: Tänk om Ylva har rätt. Bäst du tar chansen innan det är försent. Ta själv reda på om det stämmer att ungdomarna pratar som vandrande väggord. Beställ direkt en signerad bok!
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Betänk bara, att om du inte har levt under mitten av sjuttiotalet, i Halmstad, kanske du inte vet allt. Istället kan du bli road och oroad av det som händer. Mitt mål var att det skulle märkas att Sebastian blev äldre allt eftersom handlingen fortskred. Att skippa deras uttryck och slang skulle förringa totalupplevelsen.

Då tycker jag det är mer störande att många ”moderna” böcker de sista åren innehåller partier i kursiverad stil på olika språk, som inte översätts till svenska.

Kan jag få en kopp latte! Tack!

Ps. På sin egen blogg tycker jag att det är okej att skriva och göra som man vill. Besökarna bestämmer själva om de vill titta in eller inte. Flyttar man över sina åsikter till mer offentliga sammanhang bör man ha mer kött på benen och vara påläst. Det kan finnas ett personligt skäl till att man inte förstår. I det här fallet tror jag att det till stor del handlar om ålder och dialekt. (Det bygger jag på att Ylva via bloggkommentarer delgav mig att hon inte förstod uttryck.) Men att göra om en vuxen fiktiv människas funderingar och få det att låta som om det är tolvåringars sätt att uttrycka sig i boken, det var oförlåtligt slarvigt gjort.  😦  Ds.

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol av något slag. Jag har skrivit det jag vill ha sagt.

 

Annonser

Smällen bakom ryggen

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Jag kan fortfarande höra det metalliska oljudet mot den hårda asfalten. Första tanken var att det skett en krock av allvarlig art. Troligen en seriekrock för smällarna hade inte kommit samtidigt. Hoppades att ingen hade dött. En titt i backspegeln fick bilden att frysa till is när den otäcka sanningen …

Det var en fredagsförmiddag på posten. Jag låg bra till tidsmässigt. Efter arbetspasset, som jag skulle tjäna in tre betalda timmar på, var jag långledig. Nästa arbetspass skulle inte börja förrän klockan ett på tisdagseftermiddagen. Så hade jag det varannan vecka. Andra varianten känner jag inte för att prata om.
Just denna syssla var inget som jag gjort speciellt många gånger. Annars brukade jag göra en tur ner till tågstationen för att hämta och lämna värdepost. Nu skulle jag köra upp sex containrar med paket som jag lastat på två vagnar. De skulle följa efter min lilla gula traktor genom Halmstad centrum. Ingen hade hjälpt mig så det var ett knixande innan jag fick alla trilskande hjul att göra som jag ville. Jag var inte utbildad för att köra posttraktor, men sådant tog man inte hänsyn till. Därför var jag inget proffs på tågperrongerna med sina pelare, skyltar och resenärer som knappt hade vett att flytta sig när jag kom. Syftade inte på skyltarna som stabilt stod kvar, även efter det att jag ”hälsat” på dem.
Hade jag bara en vagn kände jag mig en aning stolt när jag vågade vända på perrongen. När jag hade två vagnar bakom mig var jag inte lika kaxig. Då fegade jag ur och körde iväg hundra meter på perrongen och in på ASG lastområde, där jag gjorde en U-sväng. Jag var trots allt ingen postchaufför utan bara en vanlig postiljon.

Jag hade en träff med tre kompisar på Regnbågen, som lockade denna fredagsförmiddag. Vi coola grabbar skulle planera helgen på det populära konditoriet. Tänk om hon med stort H skulle dyka upp på Pinnen under diskokvällen. Sådana viktiga tankar tänkte jag när jag fått stanna för rött vid Slottet. Efter en evighet blev det grönt och jag körde in vid Hotell Svea och ner mot Nissan. En kort vägstump på tjugo meter innan jag skulle till vänster på Hamngatan och bara hade femtio meter kvar till Postens lastbrygga.
Det var några meter in på Hamngatan som jag hörde det illavarslande metalljudet. En bilkrock? En seriekrock på Slottsbron? Tänk om en bil ”puttades” ner i Nissan. Ljudet skar i öronen och lät väldigt nära inpå.
I backspegeln såg jag en mardröm. Sex liggande containrar på gatan. Paket överallt. Bilar som stannat. En häpen kvinna som stod vid räcket på Slottsbron och spejade. En yngling med ett fult leende på läpparna. Det var då jag krympte till en teskedsgubbe. För varje steg som jag sprang mot lastbryggan så blev jag allt mindre.
Då dök han upp. Mannen med vingar. En ängel i postuniform.
Lennart Helmstad var bas för postbilarna. Han måste ha hört smällarna från kontoret. Många tyckte att han var en butter gubbe som var lite svår att ha att göra med. Det intrycket hade jag aldrig haft. Jag förstod dem visserligen delvis för den personlighets-kostym han visade upp på jobbet, men jag såg bakom fasaden. Visste att trots att han var på mig ibland om småsaker så gillade han mig. Den där värmen lyste igenom. Ändå hade jag räknat med att han skulle bli jättesur med all rätta denna svarta fredag. Skulden var helt och hållet min. Farten jag hållit i hotellkurvan måste ha varit för hög för mitt ekipage.

Lennart krävde ingen förklaring. Istället hoppade han spänstigt in i en gaffeltruck och rullade bort till olycksplatsen och tog med sig sin hjälpreda Sixten Bång. Otroligt snabbt var allt som vanligt på gatan. Nästan. Jag satt och skämdes när de kom tillbaka med alla paket och containrar. Inget paket hade blåst ner i Nissan. Tänk om det varit brev, viktiga rek och ass i lasten. Jag vågar inte ens i skrivandets stund tänka klart mardrömstanken. Snacka om tur i oturen.
Detta kommer att bli en skröna som alla kommer att prata om i flera år, tänkte jag dystert.
Inte en gång.
Inte en enda gång drev någon med mig om händelsen. Inget skitsnack hörde jag bakom ryggen.
”Jag skäms”, sa jag till Lennart och tackade honom i hand.
Han bad mig att sätta mig ner på en smutsig stol vid skrivbordet. Sedan bjöd han på en riktig fadäs som han gjort när han var ung.
Den bästa pedagogiken av dem alla. Lyfta upp istället för att trycka ner en medmänniska. Sådant kallar jag för fingertoppskänsla. Dessutom lärde han mig att man alltid lastar med det tyngsta längst bak på flaket. Bättre sent än aldrig.
Vilken medmänsklig och psykologisk personlighet. Det är i trängda pressade situationer som man kan skilja agnarna från vetet. När det är idel solsken finns det många trevliga personer i ens närhet. När det börjar blåsa upp till storm kommer olyckskorparna gärna fram och hackar i sig av kosten. När man känner sig liten som en teskedsgubbe vill man helst möta en ängel i overall.
Tack Lennart Helmstad. ❤

Efterord: Jag såg dödsannonsen i Hallandsposten och noterade att Lennart delade födelsedag med vår yngsta dotter. Mina tankar gick till denna personliga episod.

Fotnot: Nästa månad finns det inte utrymme för något Månadens kåseri. Sedan återstår det bara en månad. I december 2014 bestämde jag mig för att skriva trettio nya kåserier under månaden som jag hade paus från Facebook. Mitt interna mål infriades. Det lustiga är att inget av kåserierna har visats upp här under året. De trivs bra i dammet i wordlådan. Istället har jag suttit och kommit på något nytt varje månad. Egentligen bär jag på hundratals minnen, men jag vet inte hur personlig jag kan vara. Hur mycket jag kan berätta utan att någon råkar illa ut eller känner sig träffad. Ibland hjälper det inte att bara byta ut namn och orter. Nästa år har jag andra hemliga planer, men livet lämnar mycket öppet. Hälsan vill ständigt vara med och bestämma. Den och jag har inte alls samma åsikter. Det hjälper inte att jag fjäskar. Det skrämmer mig en del. Helst eftersom jag saknar en ängel i vit rock som kan leda mig rätt när det blåser storm på havet. När vågorna är allt för höga och kompassen är trasig.

Eventuella kommentarer besvaras med en ”symbol” som uppskattning för att du tog dig tid. ❤

Är du sugen på att läsa mer kåserier finns alltid …             Facebook

Nähä. Du läser hellre romaner. Men då har jag ett suveränt boktips här. 😉

Solveigs förslag

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Snart ska jag berätta om en person som INTE uppskattade romanen trots att personen gillade handlingen och den söta kärlekshistorien. ”En författares försvarstal” heter det sedan länge färdigskrivna blogginlägget. 😦

Hämnden är ljuv eller pinsam

Ungar kan vara härliga. Både egna och andras. Enligt almanackan hade första advent passerat, men min västkuststad var ännu klädd i höstkostym. Fortfarande hade jag några fridagar innan årets julkort skulle äga mig dag och natt. Redan på andra gården på mitt brevbärardistrikt dök de upp. Tre barn i fyraårsåldern, fulla av upptäckarglädje i höstrusket.
Trion slog följe med mig. Vi bytte några fraser. Vad som sades minns jag inte längre. Antagligen frågade jag om de skrivit sina önskelistor till tomten. Det var två killar och en tjej. Som i många andra lägen var det grabbarna som stod för buset.

Första gången blev jag en aning rädd. Hoppade till helt naturligt när de dök upp bakom entrédörren och skrek ”Bu.” När jag delat ut posten i nästa trappa var jag beredd. Ändå behöll jag min teatraliska sida och låtsades bli rädd när de dök upp med sin reprisreplik ”Bu”. Denna enkla lek fick dem att må bra. Jag måste erkänna att mitt vuxna jag tröttnade efter tolv trappor och ännu mer när de följde med till nästa gård och körde med samma skrämseltaktik, varje gång som jag kom ut från en trappa. Det hjälpte föga att jag frågade om de fick lämna sin gård för sina mammor och pappor. ”Min mormor bor i nästa trappa”, upplyste flickan mig.
V-a-d  i-n-t-r-e-s-s-a-n-t  d-å, tänkte en elak röst i mitt huvud. Som man bäddar får man ligga, svarade en mer smart röst.
Denna dag hade jag inget spännande som väntade efter jobbet, mer än att jag var tvungen att vrålplugga till en tenta i psykologi. Mitt arbetstempo hade sjunkit och därför gick jag nerför trapporna istället för att studsa snabbt. Det var då jag kom på vad jag skulle göra för att få slut på buandet. Mitt knep skulle skapa en lugn och barnfri avslutning på distriktet.
För att inte synas genom glaset i entrédörren vek jag av åt sidan i sista halvtrappan, böjde mig längs räcket, stod en stund bakom ett hörn vid ett element – innan jag slängde upp dörren och vuxet skrek ”Buuuu!!!” med min stirrande blick fäst barnlågt. Så lågt att jag såg de korviga damstrumporna på tanten, men då var det redan försent att vrida tillbaka tiden. Några barn såg jag inte till när jag stammande försökte rädda det som räddas kunde. Tanten överlevde både buandet och julen. Livet gick vidare. Brevbäraren blev med blogg och önskar dig läsare en fin decembermåndag.

Var rädd om dig, vem du nu än är! 🙂

Allvarligt samtal med Gud

Jag vet inte vilket som är mitt äldsta minne. Fragment från stora släktkalas hos min mormor på landet finns bevarade. En massa snö på jularna. Facklor utanför kyrkan. Allt var ljust och vackert. Många barn och lekar. Dans genom de stora salarna. Skratt och buller.
Ett längre minne har jag däremot från en natt när jag smög upp från sängen och klev upp på knä i kökssoffan, som stod placerad vid fönstret mot den inhägnade trädgården.  Där betraktade jag den stjärnklara himlen. Fäste blicken på månen och började min monolog och affärsuppgörelse.
”Snälla Gud! Gör så att inte mamma dör under operationen. Du ska få min bästa bil om hon får leva.”
Först hade jag bara pratat om några bilar som inte var mina populäraste. Efterhand hade jag blivit alltmer rädd, mer desperat och lagt alla korten på bordet. Skulle det fungera var det nog bäst att erbjuda den finaste bilen.

Jag har inget givet svar på när det är rätt tidpunkt att berätta pedagogiskt för sina barn om allvarliga saker. Så många omständigheter spelar in. Personlighet, utveckling, prognoser och andra faktorer man som vuxen ska väga in, med för och nackdelar med att säga hela sanningen, delar av den, eller låtsas som det regnar med förhoppningen att livet kommer att återgå till det normala inom en snar framtid. Leva på ett osäkert hopp, med tanken att skydda sitt barn.

Jag var en nyfiken liten pojke som var försigkommen och utåtriktad på ytan, men även en riktig tänkare som hade lätt för att roa och umgås med mig själv. Jag hade läst av min mamma. Förstått att hon inte mådde bra och var orolig av någon främmande orsak. Jag hade börjat tjuvlyssna på samtal. Hört saker som jag varken förstod eller borde fått höra. En gång smög jag försiktigt på mattan i korridoren från mitt rum, så jag kunde höra vad mamma sa i telefonen i hallen.
Jag var sex år och hade aldrig varit på en kräftskiva, men visste att det var ett djur med skal och otäcka klor. Det jag inte förstod var hur ett sådant djur kunnat komma in i mammas kropp och bosatt sig i hennes mage. Min nyfikenhet tog överhand och jag frågade rakt på sak och avslöjade därmed att jag tjuvlyssnat. Fick ett skämtsamt svar tillbaka och en kram som inte alls ingav den vanliga tryggheten som jag var van vid. Jag försökte tjata mig till mer fakta, men fick bara svaret att hon och pappa skulle ta tåget till Göteborg. Inte för att gå på Liseberg, utan för att hon skulle opereras. Det var inget farligt. Jag skulle inte vara orolig. Hon skulle snart vara hemma igen.
Detta besked skulle säkert lugnat andra sexåringar, men inte mig. Jag låg vaken och hörde hur det lät i huset. Visste att det var bråttom. Jag skulle efter frukosten gå till lekis. Detta var på våren så jag var varm i kläderna och hade gjort denna promenad några hundra gånger.
Det gick inte. Redan i sängen hade jag noterat förändringen. Benen lydde mig inte. Jag kunde alltså inte gå. Istället kröp jag ut i hallen och mot köket. Jag grät inte. Var inte ens rädd för just det lilla problemet.
Nu var det riktigt bråttom. Tåget väntade inte utan hade sin avgångstid. Mina föräldrar trodde såklart inte på mig när jag sa att jag inte kunde gå på mina fötter. Efter ett snabbt samtal mellan sig och när de insåg att jag kommit upp i kökssoffan och skulle klara av att äta min frukost gick de med på att jag fick slippa lekis den här dagen.
Jag kan inte ge er någon tid när förlamningen släppte. Vet att den försvann rätt fort. Däremot vet jag exakt när jag lärde mig något nytt. Under mina studier till fritidspedagog älskade jag att läsa psykologi. Jag läste allt jag kom över på bibblan. Log när jag ibland kände igen personer i deras fallbeskrivningar. Log ännu bredare när jag både fick det fina namnet (glömt just nu) och äntligen insåg vad jag drabbats av den morgonen. En akut och tillfällig förlamning orsakad av djup rädsla inför något farligt.  

Tro inte att jag hade gått och funderat på detta genom alla år. Detta var kanske första gången sedan den hemska morgonen som jag tänkt på det. Annars skulle jag säkert fått dåligt samvete och råkat ut för det igen eftersom jag svek Gud. För han höll det jag bad om – men jag behöll min finaste bil.

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.