Återblick & Ögonblick

Det är lätt hänt att det blir en massa lösa trådar när man skriver blogginlägg. Här tänkte jag snabbt, relativt snabbt täppa till två och berätta om ett magiskt ögonblick som gjorde mig lika rörd som vanligt.
25 oktober berättade jag om en aktivitet som jag och Jennifer ägnade oss åt under ett par veckor. Tillsammans och var och en för sig, när vi ville ha en paus i vardagens sysslor.

https://bosseliden.wordpress.com/2015/10/25/den-sista-biten/

Vi hade kul, men lite trist att bara 999 bitar kunde läggas på plats. Därför var det inte så trevligt att skänka det till Röda Korset.
På jullovet gjorde Solveig upptäckten. I ett modemagasin i ett tidningsställ i köket, låg det förlorade fåret. Pusselbiten som saknades. Jag gillar sådana upplösningar och är säker på till 100 % att det inte var jag som …   😉
Det har gått drygt en månad sedan jag la in blogginlägget JAG KAN INTE BESTÄMMA MIG.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/03/08/jag-kan-inte-bestamma-mig/

Sedan dess har jag och min stora bambukudde blivit mycket bättre vänner. Om det tidigare var 50-50 skulle jag procentmässigt vilja korrigera det till 77-23. Orsaken var att jag ställde kudden på högkant. Vilken häftig upplevelse det var den första gången, att snabbt slänga ner huvudet och sjunka ner i en grop där det blev behagligt instängt och bildades ett utmärkt stöd runt huvudet och nacken. Även ljud blev mer diskreta. Problemet är att kudden ramlar ner om jag reser på huvudet.
Samma positiva resa har inte Solveig gjort. Hon sökte sig mer och mer till sin gamla kudde. I flera dagar såg jag när jag skulle börja bädda, hennes stora bambukudde ligga ensam och frysa på golvet. Efter x antal pikar om detta har den antagligen hamnat i en klädesgarderob. Eller så har den rymt till en snällare granne.

Ögonblick. Våren är uppfylld av ögonblick som jag inte kan se mig mätt på. Det är ljuset, dofterna, fågelkvitter, solens varma strålar, vårblommor och grönskan som kommer överallt i takt med att dygnstemperaturen höjs. Varje dag ser jag nya saker.
Jag ska vara privat och visa ett nytaget foto från igår om det största miraklet och ögonblicket hitintills. Jag blev så rörd att jag började gråta på vår lilla täppa. Mamman har återkommit varje vår vid denna tid på året. Jag förstår inte att hon kan hitta hit. Allra mest impad var jag när vi flyttade hit från Skummeslövsstrand i Halland. Har hon en inbyggd GPS i eller under skalet? Precis som förra året har hon precis fått en dotter. Underbart söt tjej. Jag blir så varm i hjärtat att till och med fingrarna på tangentbordet skakar när jag ser bilden.  ❤

DSC_42250003

Fotnot: Nästa gång ska jag berätta om ”Bometoden” som sysselsätter mig just nu. 😉

Annonser

Den sista biten

Vår yngsta dotter fyllde år förra veckan. Jag minns för sex år sedan när Lizette var inne i en Parisperiod. Då fick hon ett pussel med tusen bitar, där Eiffeltornet fanns med. Jag fick hjälpa till för att det skulle bli klart. 😉
När jag och Solveig var i stan för att köpa presenter för några veckor sedan kom jag att tänka på pusslet, samtidigt som jag drabbades av en längtan. Både efter april och att ta upp en gammal höstaktivitet. Visst är det ett fint motiv?

Tusen bitar

Först möttes jag av motstånd när jag spontant berättade att jag ”ville ha”. Sedan lovade jag att hålla till på köksön, vara klar innan första advent, inte sätta upp det på en skiva och på en vägg. Åtta veckor skulle jag lätt klara. Förr när vi hade tretton rum fanns det mer plats. Min plan var att skänka det till Röda Korset när jag var klar.

Den sista biten

Aktiviteten blev en trevlig syssla för mig och min ”dagsambo” Jennifer som tog paus från sitt pluggande då och då. Det var både rogivande och kul att se hur det växte fram. Samtidigt gällde det att sluta när man blev trött. Efter två veckor och en dag blev pusslet klart, eller nästan klart. Ser du det? Det fattas en bit. Detta insåg jag och Jennifer tidigt. Om jag får gissa tror jag att det är jag som är boven. Ofta hände det att bitar lyftes upp och fastnade på mina varma underarmar. Kanske ligger biten i dammsugaren…?
Vad tycker du om att pussla? Kul, nostalgi? Eller bara tidsödande?

Årets sista val – en kortnovell

Snöflingorna ramlade ner som dasslock på vindrutan i taxibilen. Torkarna  kämpade tappert på övertid under årets sista timmar. Ovädret hade kommit snabbt. Nu var det kaos i trafiken. Tryggve satt stelt i passagerarsätet och tänkte logiska tankar. Det var dags att knyta ihop säcken. Nu eller aldrig. I smokingfickan höll han krampaktigt den skrynkliga lappen. Framför näthinnan fladdrade de svarta bokstäverna till på den vita bakgrunden:
Älskling!
Jag ser fram mot årets sista dag. Tack för alla hemliga stunder.
                                                                                                    Din T.

”Sa du Gyllene Skeppet?”
Tryggve vaknade tvärt från sin kvällsdröm.
”Visst. Du kan parkera på baksidan. Jag tänkte dyka upp som en försenad jultomte”, sa han torrt och vände sig mot taxichauffören. Han noterade vagt att hon var blond och hade håret i en fläta.
Taxichauffören sjöng med i Linda Bengtzings gamla dänga ”Jag ljuger så bra”. Flätan gungade i takt till musiken.
”Kan du vara snäll och stänga av radion.”
”Sure. Gillar du inte Linda?”
”Hon är söt men inte just nu.”
Han vägde för och emot. Var han bara svartsjuk? Fanns det en tjusig förklaring? Hur han än vände och vred på detaljerna fick han inte ihop pusslet. För många bitar saknade rätt form och rätt motiv. Den avgörande biten dök upp när han hörde refrängen på ”Jag ljuger så bra” igår kväll. Helen stod i duschen och hennes nalle låg på diskbänken. Orden som visades på displayen var bara tre till antalet, men skar som en skalpell rakt in i hans hjärta. Jag älskar dig.
Han hade hunnit krypa under sitt duntäcke innan Helen var klar för sängen.
”Sover du Älskling? Synd att du missar nyårsbalen på Gyllene Skeppet”, viskade hon in i pyjamasryggen på den man som hon varit förlovad med i fem år.

Sladden kom snabbt. Taxin flög som en bländad hare innan den bestämde sig för att kana av vägen en bit från Gyllene Skeppets parkering. Motorn tvärdog och taxameterns sifferdisplay tonade bort.
”Just ett snyggt sätt att sluta det nya året på”, stönade taxiföraren. ”Jag som behövde extrapengar till skolstarten.”
”Stanna kvar här i fem minuter.”
”Driver du med mig lustigkurre?”
”Nej! Det är bilen som är i drivor.”

Tryggve rättade till flugan. Ett hånglande par med var sin cigarett, som de lekfullt och med vissa besvär stoppade in i den andres mun, la inte märke till honom när han gled in bakom dem. I köket blev frestelsen för stor när han såg ett silverfat med skalade räkor på. Han stoppade in en räka i munnen i och la tankspritt en i smokingfickan. Likt en hök tog han sikte på kvinnan i den lila balklänningen.
”Vem är T?”
”Vad gör du här”? kvittrade Helen.
”Fel. En chans till.”
”Tant Hjördis. Vad menar du? Leker vi charader typ? Varför är du så tjurig? Jag kan väl inte hjälpa att du var tvungen att jobba på en nyårsafton. Chilla ner?”
”T som i Tom i huvudet. Den stilige engelsmannen på din annonsavdelning som du lovordat i flera veckor.”
Han upptäckte Tom, som stod lutad mot en pelare med ett vinglas nonchalant i ena handen.
Tryggve vände Helens haka upp mot sitt ansikte.
”Första gyllene regeln. Köp en mobiltelefon som är vattentät. Andra regeln. Printa aldrig ut ett personligt mail. Han tog demonstrativt upp den skrynkliga lappen och nynnade syrligt på ”Jag ljuger så bra”, som Helen låtit installera som ringsignal på sin mobiltelefon.
Han parkerade orden och armbågade sig genom trängseln väster ut mot England, medans högerhanden mötte något kyligt på vägen.
”Happy New Year”, sa han och stoppade en oskyldig räka in genom en ledig näsborre.
Tryggve gick ut samma väg som han kom. När han plumsade ut i snön med lågskorna var det som om det han nyss varit med om aldrig hade inträffat. Årets sista val var gjort. Lättad till sinnet satte han kurs mot en blond hästsvans som fladdrade sexigt i vinden.
”Behöver du hjä…”
Frågan avbröts när färgsprakande raketer bredde ut sig på den stjärnklara natthimlen. Kyrkklockan slog tolv slag och Tryggve gjorde en nostalgisk resa bakåt i tiden. Han slängde sig ner på rygg och började veva med ben och armar likt en ängel i nysnön.
”Drömmer jag? Jag som tyckte du verkade vara en stel figur. Du är en riktig smokinglirare.”
”Det var änglalikt sagt. Vad heter min favorittaxichaufför?”
”Angelica, sa hon och vände två smaragdögon mot honom. Har du någon flickvän?”
”Förra året”, sa han med ett klurigt leende fullt av möjligheter.

Fotnot: Denna lite banala novelltext skickade jag till en tävling i en veckotidning för några år sedan med temat Nyår och med ett angivet högsta antal bokstäver. Vann givetvis inte. 🙂
Efter att ha byggt pepparkakshus med hjälp av Willy, eller om det var Willys byggsats är det dags för att halka ner till stan efter lunch och gå på julmarknad på Per Helsas gård. Det utlovas en gammaldags julmarknad med vacker inramning av hantverkarna.