Film tio av femtio

Den oemotståndliga Martha

”Den oemotståndliga Martha” eller ”Martha meet Frank, Daniel and Laurence”.
Genre: Komedi, 88 minuter, 1998
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 35/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritscen: Det har jag en – men den är hemlig och allt för avslöjande.

Egna ord: När jag var liten gillade jag pusseldeckare. Detta är en häftig variant på temat, men med komedi istället för mord. Första gången jag såg filmen försökte jag hela tiden hitta rätt tidsordning på filmsekvenserna. Jag försökte lösa pusslet med de riktigt häftiga bitarna som tittaren stegvis får serverat under ett samtal mellan två grannar. När jag ser om filmen kan jag koppla bort överraskningsbiten och istället njuta fullt ut av bra skådespelarprestationer, humor, tänkvärda repliker, kärleksbekymmer av det ovanliga slaget, svartsjuka, sårbarhet, yrkesframgångar, tillkortakommande, jobbiga chefer, charm och en bit av London. En stor eloge till manusförfattaren Peter Morgan och skådisarna Monica Potter, Tom Hollander, Ray Winstone och Joseph Fiennes, som roar både mig och en till i familjen rejält vid varje titt i soffan.
Texten på framsidan av DVD-fodralet är en bra sammanfattning av den relativt korta filmen. Två är ett par. Tre är en folksamling. Fyra är en katastrof… 😉

Baksidetexten är välskriven och avslöjar inte för mycket: Frank, Daniel och Laurence är goda vänner, egentligen inte för att de har något gemensamt utan mest för att de alltid varit så. Livet går sin gilla gång ända till den händelserika dag då Daniel möter Martha på flygplatsen i Minneapolis. Båda två är på väg till London; han hem efter en affärsresa, hon för att starta ett nytt liv. För Marthas del blev det London enbart för att det var den enda enkla flygbiljetten hon kunde få från USA för 99 dollar – det vill säga alla hennes sparade pengar.
Då flyget landar har Daniel hunnit förälska sig huvudstupa i Martha och blir därför djupt olycklig då hon inte dyker upp till deras avtalade lunch dagen därpå.
Mycket deprimerad sammankallar han sina vänner för att be dem om hjälp, men det visar sig vara helt fel taktik… (det var lindrigt uttryckt)

Dagens fråga: Ser du helst romantisk komedi, drama eller action? Annan genre?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

Annonser

Månadens boktips – ”De blå damerna” av Kristina Appelqvist

Majboktips

För den som gillar pusseldeckare är Kristina Appelqvist inget dåligt val. ”De blå damerna” är den fjärde och fristående delen i sviten som inleddes med ”Den svarte löparen” 2009. Sedan debutåret har Appelqvist troget kommit ut med en roman om året. Har man inte läst någon bok tidigare föreslår jag att man börjar med den första boken. Det blir alltid en viss hemkänsla när man lär känna karaktärerna från starten och får se hur de formas och utvecklas under resans gång.

Fem studiekamrater, alla tjejer, bestämmer sig för att efter ett helt års studier i konsthistoria på universitetet i Lund, fira med att åka till Kreta. Därnere blir de inspirerade av en guide som berättar att kvinnorna på Kreta för nästan fyra tusen år sedan var ovanligt självständiga. Enligt en tavla kallas de för de blå damerna. Den svenska kvintetten bestämmer sig för att bilda ett hemligt sällskap med samma namn, De blå damerna. Vid strandkanten i mörkret, i den ljumma natten, ligger de tysta och tittar på stjärnhimlen och låter de ljusa tankarna löpa fritt. Tjejerna lovar varandra att bara vara de fem, inga andra. De ska vara fria och självständiga. Ingen ska få utöva makt över dem. Ingen relation ska få begränsa deras liv. De ska alltid hjälpa, stötta och uppmuntra varandra så länge de lever. De kommer fram till att deras styrka både ska förändra världen och förflytta berg.
Västgöta universitet i Skövde och trakterna däromkring är som alltid fond i handlingen till Appelqvists böcker. Min fru Solveig som är från just dessa trakter uppskattar givetvis böckerna extra för det, liksom jag som också kan se platserna framför mig. Den unga rektorn Emma Lundgren är huvudperson i alla böckerna och numera är hon dessutom sambo med polisen Filip Alexandersson. Paret bor i prästgården i Berg. Emma har en viss ovana att hamna i mordhistorier, av böckerna att döma. I den här boken får Filip hjälp av kriminalinspektören Urban Nyqvist samt en kvinna och en man från rikskrim i Stockholm. De sistnämnda är inte så imponerade av livet på landet.
I upptakten sker två händelser som hör ihop, eller inte? Vincent van Goghs målning Det gula huset blir stulen från Konsthallen i Skövde och en död kvinna hittas i en hiss. Den döda kvinnan heter Helena Oscarsson och är ny chefsredaktör på lokaltidningen. Helena är också en av de fem i det hemliga sällskapet De blå damerna.
Nutid växlas med vad som hände på Kreta och det som hänt under de sammankomster som det hemliga sällskapet haft genom åren. Det är inte lätt för poliserna att få de fyra kvinnorna att lätta på sin överenskommelse. En av kvinnorna är dessutom bästa kompis med Emma. Mystiska män dyker upp allt eftersom i handlingen. Appelqvist lyckas som alltid att väva ihop storyn och avslutar med en raffinerande upplösning.

Alfabeta Bokförlag, 2012

Övriga delar i serien: ”Den svarta löparen”, 2009, ”Den som törstar”, 2010 och ”Liv i överflöd”, 2011

Månadens boktips – ”Döda talar inte” av Ann Cleeves

Vad härligt att återträffa den osociala kriminalkommissarien Vera Stanhop, som lever ett så torftig vardagsliv. Jag har längtat efter henne sedan våra vägar skildes åt i förra årets ”Dolda djup”. Vera är nattsvart, men jag föll direkt för henne.

”Döda talar inte” är en klassisk, engelsk pusseldeckare med bra miljöskildringar och intressanta personportätt. Vi kastas direkt in i en ljuvlig beskrivning om hur Vera känner sig där hon simmar bröstsim i en maklig takt och blir akterseglad av en äldre man med badmössa. Hon befinner sig i en bassäng på en kombinerad träningsanläggning och hotell. Vera är ordinerad motion av en ung kvinnlig läkare. Vera är överviktig, har ful hy, dricker för mycket, jobbar jämnt och saknar vänner och familj. Hon är en ensamvarg och är svår att ha att göra med som chef.
Vera fuskar med antalet simlängder och glider iväg försiktigt från lokalen så att ingen ska se hennes kroppshydda. När hon går in i bastun är ångan tät, så hon ser först inte kvinnan som sitter i ett hörn med knäna böjda så att fötterna vilar på marmorbänken. Vera som oftast är avundsjuk på sina medmänniskor avundas att kvinnan verkar så avslappnad där hon sitter med sitt huvud bakåtlutat. Ett tillstånd som Vera sällan upplever. Ändå försöker hon så gott det går att koppla av i den varma bastun. Hon kastar en ny avundsjuk blick på kvinnan. Först då inser hon att kvinnan är för orörlig och att hyn är för blek…

Vera kör med sina tre medarbetare, men ser i smyg upp till sin närmaste man, polisassistenten Joe Ashworth. Han i sin tur anser att det finns tillfällen då han är ett helgon som står ut med Vera. De har en hatkärleks relation som bär upp en stor del av böckerna. Vera jobbar ofta vid sidan om teamet. Har svårt för att delegera. Berättar inte vad hon tänker. Ger sig iväg på egna äventyr och följer inte alltid reglementets regler.

I slutet i boken kan man läsa att Vera ligger i den säng som hon sovit i som barn, mellan lakan som är grå av tvätt och som förmodligen har varit i bruk sedan dess. Hon funderar på vem som är mördaren. Där i sin ensamhet börjar hon få ordning på alla pusselbitar.

En välskriven bok inom genren deckare. (Båda böckerna har filmats med Brenda Blethyn i huvudrollen och har visats på TV4). För en gångs skull gissade jag rätt på vem som var mördaren, redan i ett tidigt stadium. Detta trots att det finns flera misstänkta som har anknytning till träningsanläggningen och som dessutom har anknytning till att en liten pojke drunknade i ett badkar ett år tidigare. En pojke som var under utredning av det sociala.

Ser med spänning fram emot nästa fall…

Ps. Hoppas att DU såg bilden – för det gjorde inte JAG…