Sommarskor & Sommarkläder

DSC_29650044

 

DSC_29670046

Det verkar som det här med däckhotell har blivit en fluga som är här för att stanna. Jag är övertygad om att det går att utveckla. Fler verksamheter kommer att hoppa på tåget. Tänk när man ”nyfrukosterad” checkar ut från hotellet.
”Ska vi ta hand om toalettväskan, pyjamas och nattlinne? Vi tvättar alltid nattkläderna.” Kan jag lita på det? Visst händer det att jag återkommer till ett bra hotell, men det kan gå år mellan gångerna och modet ändrar sig. Jag slår vad om att, om hotellpersonalen har firmafest och temat är pyjamasparty, kommer de att … och mitt gosedjur kommer säkert att trösta främmande ledsna vuxna män i medelåldern. 😉

DSC_29680047

Bilen fick sommardäck i lördags och en minut senare fick vi efterlängtat försommarväder som på beställning. 😀
Libra ville också ha nya sommarkläder. Jag tycker det är tufft med limegrönt.

DSC_29710049

Man ska vara rättvis som husse. Men jag tycker Melissa har taskig färgsmak och jag kommer att skämmas om någon ser henne tillsammans med mig. Usch vad pinsamt! Hoppas bara färgblinda läser min blogg idag. 🙂  Min diabetessköterska hade bara en färg. Skälet till att jag vill ha skydd är att Melissa börjar bli gammal och jag vill ha en problemfri sommar i sanden på stranden.

Jag grubblade så jag fick lätt huvudvärk över en viktig sak. Varför har Melissa som snart är fyra år koppel (slang för ni som inte förstår min sjuka humor) när Libra som bara är en månad redan klarar sig utan? Visst händer det att hon smiter, men oftast finns hon där i min närhet och berättar roliga och mindre roliga saker. Hon har en förkärlek för att visa pilar och påminner en del om meteorologer (där fick jag ha tungan rätt i munnen) på TV eller en viftande sockerpolis. Det där tror jag att jag vidareutvecklar på torsdag. 😉

DSC_29230005

Hoppas ni är många som kan njuta av värmen och det vackra vädret som vi bjuds på. Till helgen ska det bli svalare och sämre igen. Nu ska jag gå ut och visa vem det är som regerar – hoppas att inte duvorna vinner balkongkriget.

Ps. Sven på bilden är oskyldig och är en fredsälskande varelse som håller till nära Fridolfs Konditori. 😉

 

Annonser

Ta gärna med en nerpackad pappa

”Mamma, finns det toalett?”
Vår yngsta dotter har en söt rynka i pannan och undrar. Hon ska iväg på ett körläger till helgen. Det är första gången hon ska sova utan sin mamma och pappa.
”Det får vi verkligen hoppas. Ni ska ju vara där i tre dagar”, svarar mamma Solveig tröstande.
”Skönt”, pustar Lizette ut, utan att ha hört den ironi som låg mjukt inbäddad i svaret.
Jag ler från mitt hörn i rummet när jag fäller ännu en lugnande kommentar.
”Lizette. Det är tur att du har med storasyster.”
”Visst pappa. Du minns väl hur det gick för Jennifer när hon skulle sova över hos Magda? Fråga henne annars.”

Mina tankar gör en utflykt både bakåt och åt sidorna. Jag tänker på att det bara skiljer ett par centimeter i längd på våra två döttrar. När de är klädda i vinterkläder och mössa förstår man varför de ofta får samma fråga från snälla, pratglada damer.
”Ni är förstås tvillingar?”
Jennifer som är väluppfostrad tar alltid fram en snäll röst från bakfickan.
”Nej. Jag är åtta år och min syster är fem.”
Jag är lika imponerad varje gång. Att hon inte åtminstone lägger till ordet BARA fem.

Mina tankar fladdrar tillbaka till frågan om Magda. Jennifer måste ha varit i den åldern som Lizette är i nu. Den första och enda gången som Jennifer har sovit hemifrån. Det var ett kombinerat födelsedagskalas och pyjamasparty. I ett album finns ett fotografi där Jennifer står leende i vår trädgård med sin övernattningsväska stolt i ena handen. Jag kommer ihåg att jag min vana trogen inte kunde låta bli att reta henne lite grann.
”Mamma gissar på nio. Jag tror du klarar dig tills vi sover som djupast innan du ringer hem och beställer taxi.”
”Pappa. Jag kan inte ringa dig när jag sover. Fattar du väl?”
Klockan kvart i tolv på kvällen ringde Magdas mamma. Då var det dags för hämtning av ett styck hemlängtande barn med ont i magen. Inget smör i Småland kunde telefonledes skjuta upp det beslutet en endaste minut. De andra tjejerna sov fridfullt vidare i Magdas flickrum. Lizette har inte glömt denna skröna.

”Nu är Jennifer en stor tjej. Det är bra att ni har varandra”, svarar jag Lizette som sitter på golvet och matar sin datorhund.
Jag läser på informationslappen. Ta med sovsäck, liggunderlag, kudde, pyjamas, nalle, kläder, utomhuskläder och lite godis. Någonstans inom mig känns det som om det fattades ett ord. Åtminstone våra tjejer borde fått en personlig lapp med ett tillägg. Ta gärna med en nerpackad mamma eller pappa. Vi får helt enkelt göra som när vi köpte hund. Först åkte vi dit och hälsade på. När vi åkte från kenneln lämnade vi kvar en tygtrasa med min doft. Husses doft. Det blir till att packa ner en av Solveigs tröjor och några fotografier. Så kan flickorna ligga där och sniffa i den blöta kudden. Kommer det ett telefonsamtal från Forsheda mitt i natten blir det långt att åka från södra Halland. Förra gången var det bara sju kilometer till Magdas hus.

Nu kom vi till ett vida värre problem. Vad ska vi göra när vi för första gången på åtta år är barnlösa under en hel natt? Hur ska vi hantera denna ovanliga situation? Ingen Lizette som glider ner i vår dubbelsäng med ett gosedjur av varierande storlek. Även Jennifer gör fortfarande sina besök när hon vaknat från en otäck mardröm. Jag läser vidare från informationen och ser att de avslutar med en samling på kvällarna. De måste vara rätt många barn. Undra´ om de inte behöver två vuxna som smörar kvällsmackor. Helena som ska köra minibussen från Laholm verkade lite småsnuvig när jag pratade med henne i affären i början av veckan. Hon kanske skulle må bra av att kurera sig i sängen i helgen…

Fotnot: Tänk när livet var såhär. Det har gått ganska många år sedan jag skrev det här kåseriet. Under tiden har våra döttrar blivit små globetrottrar. Ibland hinner de knappt hem från en resa innan det är dags igen. Som när de var på nyårsläger och dagen efter hemkomsten genast åkte iväg till Stockholm. Jag och Solveig har också blivit duktiga på att klara oss själva. Vi brukar skoja med dem och skicka SMS, där vi skriver att vi är i någon storstad i Europa och tycker det är så underbart att vara ”ensamma” och inte är säkra på om vi kommer hem igen. 😉