Vad mysigt det är med äkta syskonkärlek. 🙂 Jag minns med ett leende på mina läppar hur Jennifer längtade efter ett syskon. Eftersom jag och Solveig inte hade samma smak när det gällde pojknamn pratade vi mest om när Lizette skulle komma och hälsa på i familjen. Jennifer hade tänkt sig en färdig lekkompis som skulle vara med på alla bus och pysselstunder.
”Hon ser ut som en gubbe.”
”Kan vi inte skicka iväg henne till morfar?”
Vilka härliga fighter det var om mammas knä. Inte hjälpte det att höra att pappas knä var ledigt. Jag var inte vatten värd i det läget. Istället fick jag vara fotograf. Är det någon pappa som känner igen sig?
Jag kom att tänka på en sak. Vad länge sedan det var en tuff drabbning mellan syskonen Lidén. En som hörs genom väggar. Minns hur fel det kunde bli när jag la mig i när de var små. Även när jag minsann visste vem som hade fel och hade sett det med egna ögon. Om jag då skällde på den skyldige brukade det sluta med att den andra tröstade. Nu förtiden är det mer att de ställer upp och stöttar varandra. Har kul ihop. ”Blandar” sina kompisar. Då inser jag fördelen att ligga nära i ålder och jag ber för att de ska ha glädje av varandra genom hela deras gemensamma liv. Själv är både jag och Solveig sladdbarn. Tyvärr har ju båda våra barn blivit sladdbarn. Vi skulle börjat tidigare. Fast det var såklart svårt att göra det innan vi kände varandra. I dagens samhälle hade inte min mamma ansetts som gammal när jag tittade ut. Hon var då 32 år. Men å andra sidan började hon ”syndigt” tidigt. Men det är en helt annan privat historia. 😉
Bloggäventyr med Bosse Lidén 