Den mörka fredagen

Hemskt! Inte oväntat. Tyvärr tror jag inte gårdagen handlade om ett undantag i vårt avlånga land. Ändå kan vi inte gå omkring och ständigt vara rädda. Då har ondskan vunnit mark.  😦
Jag lider med de drabbade och de anhöriga. Sorgligt. ❤
I förmiddags tacklade jag mina mörka tankar på mitt personliga sätt. Den metod som passar mig bäst, efter jag matats i timmar med bilder och reportage.
Jag skrev två kåserier. Båda texterna behöver distans och tvättning innan någon annans ögon får läsa orden. Skriva i silver. Visa i guld.  😉

Utanför min täppa fick jag besök i luften. Jag hann inte ställa in skärpan.

Jag ser ingen ondska i de ögonen. Kanske har vi människor en del att lära av djur och små barn. För ingen människa föds elak och ond.

Annonser

Jag känner en oro sprida sig i kroppen

Först tyckte jag bara det var kul när jag upptäckte fyndet i en nostalgilåda i förrådet.
Allt arbete avstannade för en lång stund, när jag försjönk ner i en labyrint av minnen. Ingenstans hittade jag ett minnesnapp. Gåtan blev olöst. Vem sjutton av de 333 st flickvännerna satt detta fast på? Varför har jag sparat det? Eller den viktigare frågan; Varför kan jag inte slänga saker? Borde jag söka hjälp för problemet? Nä, detta är häftigt kom jag fram till och fortsatte att göra nytta istället. Slängde minst fem saker. Småsaker.

harett

Några dagar senare hade jag glömt bort det främmande håret. Novembersolen lyste enbart för mig, när jag gick mot vår stora svarta låda längs med vägen. Livet var riktigt superokej. Så långt ifrån grått och farligt det kunde bli.
Då stannade min blick på ett vitt kuvert och ett orosmoln dök upp i pannan. Trängde sig ner mellan genirynkan och erfarenhetsrynkan.

framsidan

Någon som inte hade råd med frimärke? En tiggare? En skojare? En bokstavsblandare? En Hollywoodfru?
Jag vände nyfiket på kuvertet innan jag gick in med posten.

baksidan

En fegis som inte vågar stå för vem han/hon är?
När jag kom in sprätte jag upp kuvertet och ut trillade …

hartva

Nu skrattade jag inte längre. Istället slogs mina tankar om uppmärksamhet. Då är det lätt hänt att det blir osorterat på kontoret och alla mina bestick var inte hemma i lådan. Getterna sprang åt olika håll. Hissen stannade mellan sjunde och åttonde våningen.
Handlar det om utpressning?
                                                                                             Eller har jag varit gift förut?

För jättelänge sedan?

Kommer det att komma fler brev och krav om Euro eller danska pengar?

Hjälp!!! Vissa minnesfragment som jag låst in i ett mörkt rum på sjunde hjärnvåningen börjar dyka upp. Visst var det någon som försvann lite konstigt när vi var på en resa i ett farligt land. Jag trodde hon tröttnat på mig och ville ha andningspaus. Var vi gifta eller var vi inte gifta? Har björnar fyra ben? Tänk om hon kidnappades av medelålders män med svarta skägg. Och dessa medelålders män fått vitt skägg som växt med kidnappningsåren, så de till slut snubblade på dem kollektivt. Kanske trasslade skäggen in sig i varandra? De kan också ha drabbats av kollektivt senilåkomma och äntligen såg hon sin chans.

Första försiktighetsåtgärd: Jag har stängt av vår ringsignal på dörren. Vill inte att det jag dagdrömde nyss ska bli verklighet.
”Hej Bobo! Vad gammal du ser ut? Var kan jag sätta väskan? Jag är vrålhungrig. Har du längtat efter mig? Jag ska bara damma av mig först.”
”Visst. Jag måste göra en viktig grej.”  😀

Efterord till nya bloggläsare: Detta inlägg har jag lagt in på kategorin ”Lite galet”. Står under denna text. Vänta lite. Milda tider. Här ligger ytterligare  en … hoppas jag nattdrömmer eller dagdrömmer. Det måste finnas en app som …

Rädd på olika sätt

Jag släpper inte gärna ratten när vi åker tillbaks till platser vi bott på tidigare. Vågar inte riskera att bli utan…

Solveig tycks inte förstå att jag är som bilen. Den är beroende av bensin, jag av en skvätt nostalgi. Jag brukar krypköra i kvarteren vi återvänder till. Gärna en sväng in på en återvändsgata. Då måste jag av en slump köra tillbaks och se hur det ser ut från andra hållet. När det kommer till kritan är Solveig intresserad ändå. På sitt sätt.
”Titta! Ulla har samma gardiner uppe.”
”Hur kan du veta det?” Det är minst ett år sedan vi var här senast.”
”Undra´ om Sven lever fortfarande? Rökte han inte två paket om dagen fast läkaren sa att han vägrade operera honom om han inte slutade först?”
”Ont krut förgås inte så lätt. Säkert frisk som en nötkärna.”
”Varför har de målat om vår dörr? Vilken gräslig färg.”

Jag måste erkänna att det har sina fördelar att åka ensam. Helst till barndomsplatser där jag låter minnena sväva fritt. Stänga av motorn. Blunda och se de inre bilderna framför mig. Se mig själv komma lufsande på en trottoar med V-jeans och platåtofflor. Söta Annika med sommarfräknar cykla med en Igloo i munnen och med hästsvansen svängande bakom sig. Grannarnas fruktträd som lockade mer än alla våra egna. Arga gubben Rask som sköt med hagelgevär mot äppelpallare enligt djungeltelegrafen. I dessa känsliga och misstänksamma tider riskerar jag snart att råka illa ut om jag låter bilen stå parkerad för länge. Måste skaffa mig aktuella kartor eller börja röka för första gången i den gyllene medelåldern. Något slags kamouflage mot alltför nyfikna och rädda medmänniskor med ett stort behov av att ringa på hjälp.

När vi var på väg att flytta ifrån Hjo råkade jag ut för en incident. Innan vi tog farväl av staden åkte jag runt ensam och tog kort på favoritställen med vår nya kamera. Någon timme senare satt vi i köket och fikade. Då ringde telefonen. Solveig tog samtalet. Rätt snart fick hon en rynka mellan ögonbrynen och sneglade konstigt mot mig. Jag tog ett oskyldigt bett på bullen.
”Har ni en vit Opel Corsa?” frågade en okänd mansröst.
”Ja.”
”Har ni registreringsnummer HMX084?”
”Jo”, varierade sig min fru.
”Befann sig er bil utanför Pizzeria Milano klockan 14.27 idag?” malde den främmande rösten på.
Det var nu rynkan blev djupare. Solveigs tankar gick till min ensamma biltur.
De fladdrade iväg till att hennes man kört på en katt och smitit från brottsplatsen.
”Det är möjligt.” Hennes ordförråd hade tredubblats.
”Jag ska fråga min man.”
Nu innehöll meningen fem ord. Var inte hennes i vanliga fall mjuka röst med ens sylvass?
”Har du varit utanför pizzerian för en timme sedan?”
Rynkan hade fått sällskap av rynkkompisar. Jag var glad att hon inte bad mig stå upp. Ännu gladare att hon inte vidarebefordrade det där med fjorton och tjugosju. Det lät så brutalt på något otäckt sätt. Jag fick kalla kårar. Med ens förstod jag hur förstagångsbrottslingar känner sig.
Man kan vara rädd för olika saker i livet.
Två rädda män började prata med varandra. Jag var en av dem. Samtalet kom inte från polishuset. Det förstod jag när jag tog över luren. Pizzabagarens röst mjuknade när jag berömde hans goda Jonte special med kebabkött. Jag berättade om att vi snart skulle flytta. Han började sväva något om en kontrollant från livsmedelsverket som snokat omkring i förra veckan. Det blev varken rättegång eller pizza av mig. Tänk om jag fotograferat favoritbanken. En stilig kvinnlig säkerhetsvakt med en tung väska. Ett sött främmande barn med halva ansiktet täckt med glass. En prålig dörr där kanske en ökänd torped hade sitt sommarnäste. Då kanske inte ens mina gamla sprintertakter hade hjälpt mig. Det är så svårt att se eventuella faror och fel när jag fokuserar i mina spontana idéer. Jag är för godtrogen för att tänka tanken att andra ser samma sak i en annan livsspegel. I mörkare ljussken. Med vassare kanter.