Inte ofta det händer…

…att jag stöter på raukar mitt ute i skogen.

Inte heller att jag nuförtiden lyckas när jag stöter på någon snygg tjej. Men den här söta tjejen följde med mig hem i bilen. ❤

Sanningen om Gotlands raukar

Vet du varför det finns så gott om raukar på Gotland? Nähä!

Det raukade bara bli så. 😉

Idag är det min namnsdag!

NEJJJJ! Jag heter inte Boris.

Varken Bosse eller Solveig gratulerade mig i morse så jag tog bussen till Fårö.

Här träffade jag en cool tjej med solbrillor. Fortfarande vet jag inte vad hon heter. Det är möjligt att jag stannar kvar här. För hon är ”raukkul” och jag börjar bli ❤

Håll nosen helt stilla!

Ögonblicksbild; Tjugosju

Jag såg fågeln närma sig och bestämde mig för att vänta in flygaren. Samtidigt hade jag en tanke att den gärna fick sätta sig på ”rätt ställe”. Diskret viskade jag till hundschimpansen:
”Nu sitter du helt stilla och rör inte på nosen eller huvudet.”
”Bara om jag får en banan och ett smaskigt hundben.”
”Du får en fågel.”

Bland kaniner och raukar

En tidig morgon gled vi iväg i hyrbilen längs med biltomma vägar. Vi vek av från 149:an och drog oss mot kusten.

Härligt att inte möta några bilar på den smala slingriga uppförsbacken. Däremot sprang det leksugna kaniner fram och tillbaka för att reta oss. Inte det minsta rädda om livhanken.
Från det trettio meter höga Hamnberget såg vi ut mot Östersjön. Nedanför oss ligger Halls halvt insomnade fiskeläge.

Hallshuks fyr ligger läbbigt nära klippkanten. Jag lät snällt Solveig få bästa utsikten mot havet när vi gick hand i hand. På tillbakavägen bytte vi hand och jag höll mig återigen närmast land. Jag tycker om utsikter men lider av en släng av svindel.

”Nu åker vi ner och väcker dem i tältet och stör friden för dem med husbilen. 🙂

Kul att byta vy och se strandklinten från andra hållet. Nerifrån och upp.

Vilket är godast? Jag gillar lax mest. Här har vi förflyttat oss längre söderut till en av våra andra favoritplatser på Gotland, Lickershamn.

Spännande att gå på stenarna mot den 6-7 meter höga Jungfrun som det finns en gammal sorglig sägen om. En ung söt kvinna störtade från rauken med sin älskade på tusentalet. Hennes pappa var rik, mäktig och elak. Fadern hade lovat den unge mannen att han skulle få gifta sig med dottern – om han lyckades hämta ner henne från raukens topp, där fadern låtit sina män placera henne.
En dramatisering av sägnen, Jungfruspelet, ges som utomhusteater varje sommar vid stranden i Lickershamn.

Mysiga fiskebodar som jag är svag för.

Det är svårt att förstå att hela Gotland var under vatten för tio tusen år sedan.
Visste du att raukar består av hård, olagrad kalksten? Det finns raukar på ett 25-tal platser på Gotland. De flesta ligger på norra sidan (inklusive Fårö).

Vilken söt Raukfröken jag hittade på morgonkvisten. ”Vill du fika med mig?”

Undra om jag vågar klättra upp en bit? Det ser ut som en gubbe.

Inte dumt att ha en hel parkering för sig själv. ”Den lilla grå” väntade snällt på oss.

Jag vet sedan länge att Anders Knutas har sin sommarstuga i dessa trakter. Typiskt att jag fick reda på att Knutas åkt till fastlandet för att träffa Kurt Wallander. 😉

 

 

s

En fin dag med min pusselbit

Då var du där igen. På Fårö. Förra gången på en tandemcykel med bästisen Lena. Nu med din gamla klasskamrat från Bibliotekshögskolan.

Lugnet vid vattnet. Inte en människa i sikte.
En dammig slingrande smal grusväg tog oss till dagens första oas – Naturreservatet Ryssnäs. En tidig småkylig augustimorgon.

Engelska Kolerakyrkogården. Dystra människoöden. Här vilar ett 20-tal engelska örlogsmän som avled i kolera år 1854 under Krimkriget.
Fårösund var under Krimkriget en örlogsbas för en engelsk-fransk flottenhet. Nordväst om kyrkogården låg då ett för tillfället upprättat sjukhus.

En ny mysig hand i hand promenad längs en slingrande grusväg mot okända mål.

Vi åkte vidare till Fårö kyrka. På informationstavlan fanns en färgad linje för de nyfikna. Allt för att undvika människor (en ”full” turistbuss) med ett enda mål, virrande omkring bland alla andra gravar. Smart tänkt. Nödvändigt tänkt, gissar jag.

Bergmans Fårö. Tänk som det kan bli. Inte kunde Ingmar ana vad som skulle hända i hans privata liv när han en kall stormig aprildag 1960 för första gången satte sin fot på Fårö. Att han skulle drabbas av denna djupa kärlek till en fysisk plats. Egentligen hade han tänkt sig Orkneyöarna norr om Skottland som inspelningsplats för filmen ”Såsom i en spegel”. Det var brist på stora pengar som fick produktionsledningen att be honom tänka på billigare alternativ och besöka Fårö. Sedan är allt numera historia. 🙂

Ingmar Bergman såg ut sin gravplats vid Fårö kyrka långt innan sin död. Den enkla granitstenen som han valt till sin fru Ingrids begravning 1995 flyttade tillsammans med hennes kvarlevor till Fårö från Roslags-Bros kyrka.

Begravningen sägs vara Bergmans sista föreställning. Han hade visst tänkt igenom allt till minsta detalj. Sedan var det bara att följa manus, regi och hans sista vilja. Jag tror ingen vågade säga emot eller göra en kupp av det minsta slag.

Jag satt en stund och tänkte på vilka kändisar som måste ha varit här under den korta begravningen. Liv Ullman givetvis. Säkert Max von Sydow och många fler. Givetvis min favorit Henning Mankell som var svärson.

Vi skaffade oss två uttryck under dessa åtta dagar. ”Du och jag och Gotland” var det ena. Det andra var ”Vi väljer en ny stig.” 🙂
Eftersom det kyliga vädret fått oss att inse att en stund på stranden i Sudersand inte lockade och den dåliga hyrbilsförsäkringen som vi tagit med tiotusen i självrisk, gjorde att vi fegade för att skumpa fram på de vassa ”stenarna” till Digerhuvud och de andra platserna vid Stenkusten. Dessutom frös vi under stunden då vi väntade på att klockan äntligen skulle bli tio och Bergmancenter öppnade. Istället fick det bli en suverän plan som visade sig vara bingo.
”Vi väljer en ny stig.”

Fåröfärjan tillbaks de 7-8 minuterna till Gotland. Vilken underbar syn. Vår smutsiga hyrbil, två minicyklar och tre bilar till. När vi rullade uppför backen såg vi den långa kön och alla bilar som ovetande rullade mot den och vi var mycket tacksamma för att slippa sitta i timmar på eftermiddagen och köa för att nå Gotland igen. För det var just det som stod på vägskyltarna med jämna mellanrum. 30 minuter, 60 minuter osv. Nästa resa hit får bli i maj eller september något år. Då ska Fårö granskas under lupp. Helst ska blåelden blomma.

Kanske var naturreservatet Lergrav med raukfältet det finaste stället som vi besökte. Vad läckert med alla raukformationer.

Var vi ensamma? En familj gick nerför slänten när vi kom. Ett annat par kom när vi gick mot bilen en halvtimme senare.

Inte visste jag att Hoburgsgubben hade en hård bror här 🙂

Lergravsporten gillade jag skarpt. 😀

Efter en rejäl och god lunch på en krog i Lärbro var vi redo för nästa naturoas. Även denna gång var vi helt allena.

När vi öppnade grinden tänkte vi ödmjukt på, att någonstans här diktades en av Sveriges mest berömda psalmer: ”Den blomstertid nu kommer.”

I slutet av 1600-talet gick Israel Kolmodin på sin favoritplats ”Hångers källa” och kom på denna klassiker som kom med i 1695 års psalmbok. Källan klassas sedan 1968 som naturminne.

Sedan var vi tankade med energi för att bege oss till flera andra ställen med betydligt fler människor. För dagen var fortfarande ung. Många hundratals bilder (ca tusen tryck med höger pekfinger) får tyvärr inte plats på bloggen. Istället avrundar jag med denna tisdagskvälls avslutning som inte gick av för hackor. ❤

 

”Är det FF hemma hos dig? Förresten. Jag ser inget.”
”Du tittade för länge mot solen. Ska jag köra?”
”Nä. Berätta bara snabbt om det är en bil, en människa eller en rosa elefant med en glass i snabeln, som kommer emot oss.”
”Släpp av mig.” 🙂

 

 

En välkänd stengubbe på sydspetsen