En författares försvarstal

Omslagebild

Blogginlägg nummer 900.

Jag har en blå pärm som det står Rosor & Ris på. I den har jag kontinuerligt satt in papper med åsikter om min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Med tiden har pärmen blivit riktigt ”tjock”. Nu tänkte jag inte prata om de vackra rosorden, de allra vackraste är privata mail och hederliga gamla brev från nöjda läsare, istället ska jag plocka fram ett av de tre riskorn som finns i pärmen. Det som kom från Småland, från den enda bloggaren som sågade mig. Egentligen hade jag förberett mig för många fler bloggsågningar – för smaken är som baken…

Att ha olika åsikter är främjande. Att ”lura” läsare i en recension är inte samma sak. Om kvinnan hade låtit sina ord stanna i sin blogg, inom sin läsekrets, hade det inte skadat mig eller SolBo Förlag. Jag hade som privatperson blivit sur och skakat på huvudet åt det felskrivna och varit besviken över att hon la fram det på felaktiga grunder.

Antagligen kliade det så mycket i Ylvas fingrar att hon måste berätta det för ”hela världen”. Därför lämnade hon som ENDA person en recension på Adlibris. Sorgligt med tanke på att flera personer hade köpt en osignerad bok därifrån. Jag har kvitto på att en del tyckte om boken, om jag ska tro på orden i deras bloggar och meddelande på Facebook, men de kanske bara var snälla. 🙂

2 blogginlägg länkar till den här boken

Mina fotsteg i ditt hjärta

‎2014‎-‎04‎-‎04  Ylvas läsdagbok

Kulturkullan

‎2014‎-‎03‎-‎16  yfronten

Så här skriver Ylva: Mina fotsteg i ditt hjärta. utläst 140404. Mina fotsteg i ditt hjärta av Bosse Lidén Detta boktips fick jag av författaren själv, som kommenterade på min andra blogg x. Det är ju roligt! Inte för att jag hittar i Halmstad men det är ändå trevligt att läsa om en plats som ligger nära (73 km härifrån). Det är en söt kärlekshistoria och en berättelse om en barndom som tyvärr slutar tragiskt med en olycka när huvudpersonen Sebastian är tolv år som gör honom mycket äldre på ett ögonblick. Jag tycker om handlingen men irriterar mig på det överlastade språket, som inte känns naturligt för tolv-trettonåringar och är fullt med klyschor och liknelser som haltar.
Det var bara att krypa till korset och erkänna. Jag hade haft en stark känsla som aldrig gått över. Jag hade vandrat en lång väg. Bestigit branta berg. Vandrat i mörka grottor. Gått vilse på okända stigar. Hoppat av på fel stationer. Stundtals varit på gränsen till korkad. Jag hade nästan alltid tagit fågelvägen, den lätta vägen. Till slut hade jag äntligen kommit fram till slutsatsen att man måste vara ärlig mot sig själv. Det finns ingen hemlig genväg. Man måste helt enkelt känna det man känner och vara den man är. (sid 270-271) Här är visserligen personerna vuxna, men för det behöver de väl inte vara vandrande väggord?
Sebastian ska fylla tretton år. Han leker en farlig lek med klasskompisen Sonny.
De kallar det Hårdare än plåt och tävlar om vem som kan kasta sig ut i gatan närmast framför en bil. Hösten 1974 byter han intressen plötsligt och det enda som betyder något är Lena. Lena går i samma klass och de börjar skriva hemliga brev till varandra med sju frågor. Trettio år senare återvänder Sebastian till Halmstad för att få svar på vad det var som hände den där hösten.

Författarens försvar:
Mina spontana förstaord: Orutinerat att avslöja vad som händer i slutet av en bok. När hon sätter citattecken om hela långa mittenstycket och lägger in det direkt efter det att hon skrivit om tolv-trettonåringar som har ett överlastat språk, får hon det att låta det som att det är så här de pratar, vilket inte stämmer med sanningen i boken. Sebastian Rosander är tretton år när boken startar, inte tolv. Frågan är om Lena Sanders kommer att få uppleva sin trettonårsdag. Det är en annan hemlig story som en ny läsare bör få uppleva på egen hand.

Jag har ett väl utvecklat minne när det gäller saker som hände förr i tiden. Ber du mig däremot att redogöra för vad jag åt till lunch för några timmar sedan kan jag sväva på målet. Efter att jag bestämt mig för att startpunkten skulle vara 1974, året då ABBA nådde sina framgångar i Brighton, plockade jag fram min gamla Philips rullbandspelare.
DSCN7530

Det var speciellt att lyssna på min och mina gamla kompisars röster från den tiden. Höra inneord, slangord och den fulsnygga dialekten.

I stugan i vår trädgård satt jag i många månader och skrev och lyssnade på sjuttiotalslåtar. Jag läste under en lång period faktaböcker och självbiografier som handlade om min barndomsstad Halmstad och googlade på nätet. Jag pratade med kompisar om olika minnen och saker som jag antecknade i ett handskrivet block, tog kontakt med några experter. En stor fördel är att jag under några år läste allt inom ämnet psykologi och hade då en förmåga att läsa mig till mycket. Jag har jobbat med barn och ungdomar med stora problem och träffat psykologer av olika slag. Min praktik hos två skolpsykologer präglade mig mycket under en lång tid. När barn och ungdomar råkar ut för olyckor, sjukdomar som kan vara kroniska eller livshotande, kan de reagera på olika sätt. Yngre barn kan regrediera eller bli lillgamla.

Bild åtta

I min debutbok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” förekommer det både sjukdomar, död och skuldkänslor. Jag speglar trettio år i en mans liv, från det att Sebastian Rosander är en naiv, sportgalen, musikälskande trettonårig grabb med många kompisar och ringa erfarenhet av det motsatta könet. Plötsligt kommer förälskelsen som ett blixtnedslag och inget blir som förut. Allt kunde blivit sockersött, men då händer det olika saker som får konsekvenser. Sebastian valde förmodligen inte rätt väg, men han lärde sig mycket av livet och allt det hemska gav något gott tillbaka. Under trettio år får läsaren följa hans liv och bjuds förhoppningsvis på många skratt, spänning, nostalgi, musikminnen och ungdomskärlekens problematik och starka känslor.

Ylva gör sig lustig och förvränger sanningen när hon sätter citattecken om ett stycke ur boken och får det att framstå som om tolv-trettonåringar pratar på detta sätt.  😦  Istället handlar det om tankar, en slutsummering av en 43-årig riktigt välutbildad man som under trettio år burit på en skuld som både han och jag önskade ingen medmänniska fick uppleva. Mannen har läst tolv år på universitet och gått en specialistutbildning. Det förekommer ingen ”dialog”. Bara inre tankar som huvudpersonen knappast behövde ringa till Ylva för att fråga om han fick tänka.

Ylva inser tydligen sitt misstag och försöker ursäkta sig under 12 ord innan hon fortsätter, men då har hon redan lurat alla Adlibris-läsare, som inte redan bestämt sig för att läsa något av författaren Bosse Lidén, plus de personer som känner någon som berättat att boken är klart läsvärd, men som hittar den här recensionen. Adlibris-läsaren tror att det handlar om Världens sämsta bok från en okänd författare, utgiven på ett okänt bokförlag. Inte nog med det. Ylva förekommer två gånger på Adlibris. Den som trycker på länkarna hamnar på hennes bloggar. Inte på risorden om min bok utan på hennes sista blogginlägg. Ett tragikomiskt, tekniskt misstag som bara gör mina kompisar gladare. Eller var det ett originellt sätt att ragga bloggbesökare?

Slutord: Tänk om Ylva har rätt. Bäst du tar chansen innan det är försent. Ta själv reda på om det stämmer att ungdomarna pratar som vandrande väggord. Beställ direkt en signerad bok!
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Betänk bara, att om du inte har levt under mitten av sjuttiotalet, i Halmstad, kanske du inte vet allt. Istället kan du bli road och oroad av det som händer. Mitt mål var att det skulle märkas att Sebastian blev äldre allt eftersom handlingen fortskred. Att skippa deras uttryck och slang skulle förringa totalupplevelsen.

Då tycker jag det är mer störande att många ”moderna” böcker de sista åren innehåller partier i kursiverad stil på olika språk, som inte översätts till svenska.

Kan jag få en kopp latte! Tack!

Ps. På sin egen blogg tycker jag att det är okej att skriva och göra som man vill. Besökarna bestämmer själva om de vill titta in eller inte. Flyttar man över sina åsikter till mer offentliga sammanhang bör man ha mer kött på benen och vara påläst. Det kan finnas ett personligt skäl till att man inte förstår. I det här fallet tror jag att det till stor del handlar om ålder och dialekt. (Det bygger jag på att Ylva via bloggkommentarer delgav mig att hon inte förstod uttryck.) Men att göra om en vuxen fiktiv människas funderingar och få det att låta som om det är tolvåringars sätt att uttrycka sig i boken, det var oförlåtligt slarvigt gjort.  😦  Ds.

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol av något slag. Jag har skrivit det jag vill ha sagt.

 

Annonser

Ord som berör mig; 13

Gunilla Wahlberg

Det är en av livets vackraste kompensationer
att ingen kan uppriktigt försöka hjälpa en annan
utan att samtidigt hjälpa sig själv.

J Pearson Webster

Kloka ord från en för mig okänd person.
Vi har vandrat in i sista höstmånaden. Det är både märkligt och fantastiskt att fortfarande kunna se blommor på balkongen och i trädgården. Igår satte vi in några för att få njuta av dem en sista tid. Ljuvligt att kunna se Sommardahlior, Potatisblomman (med en ynklig blomma kvar), Marguerite och Afrikansk Marguerite, även kallad Stjärnöga, förgylla höstmörkret och få oss att känna tacksamhet. I trädgården har vi kvar de tuffa Japanska lyktorna, Lobelia, Ljung och Höstaster som färgklickar i det grå. Levande bevis på små under.

Nu ska jag planera nästa veckas marknadsföring för ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. En syssla som jag mer än gärna bytt ut mot att skriva på något nytt spännande bokprojekt. Min hjärna är fylld av idéer, men måste hela tiden bromsas för att det inte finns någon annan som gör vissa sysslor. SolBo Förlag har ingen stab av folk som passar upp. Inte ens någon käck sekreterare som pinglar när kaffet är klart. Istället får jag ta på arbetskläderna, rulla upp skjortärmarna och gilla läget. Drömmen är en bra recension hos BTJ. Då kommer beställningar från biblioteken att droppa in. Skulle vår hemliga upplaga ta slut kommer vi inte att trycka upp ny. Sådant är inte lönsamt i liten skala. Skylten, helst en söndag, 😉 om att titeln är slutsåld skulle få mig att småle inombords. En hemlig önskedröm. Du sladdrar väl inte? 😉 Livet är fullt av beslut. Små som stora. Jag ser fram emot December med få sociala besök (Facebook helt stängd) och massor av funderingar om allt mellan himmel och jord. En vit månad, förutom att bloggen och SolBo Förlags mejladress måste hållas öppen för bokköp av våra två titlar. Det är inte speciellt betungande. Jag kör gärna och lämnar gröna paket på Kvantum varje dag, så länge halkan håller sig från våra vägar. Butikspersonalen som har hand om posten känner igen oss vid det här laget. Trevliga kvinnor allihop. Det är trevligt att byta små fraser, leenden och skratt som gärna får gå utanför de vardagliga affärsreplikerna. Vissa ord väger mer än andra. Kram på dig som nått hit ner i min söndagstext. ❤

Både bra och dåligt

Skogsstjärnan
Det är alltid spännande att inte veta vad som finns bakom kullen. Man får ett mål och motion på köpet. I det här fallet fanns mitt älskade hav bakom krönet. När jag nätvandrade för en stund sedan hittade jag detta…
» Sjöstjärnan *                 4 sep 2013 kl. 10:55
”Mina fotsteg i ditt hjärta”
Ljuvlig beskrivning av den allra första kärleken. Roliga episoder om en trettonårig pojkes och hans kompisars bus och påhitt, och en intressant inblick i hur en pojke tänker när det gäller kamrater, skola och mycket annat. Mycket nostalgi för den som var ung i Sverige på 70-talet! Se även bloggen Bokcirkel (bokcirkelflickorna) den 3 september 2013. Det är inte min recension, men den är mycket talande!

Av en slump hittade jag denna text på något som heter Boktipset. Trevlig läsning. Trist att det inte var ifyllt i rutan vilken genres som boken tillhör. Nu kan ingen annan se och söka titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” av Bosse Lidén på denna sajt, som är fylld av trevliga böcker. Om jag fått EN stjärna och massor av ris hade det såklart varit bra. Det gäller att se livet positivt. 😉
Ser fram emot familjefilmen om en stund när familjen är samlad igen. Den här gången var det Solveigs tur att välja. Hon valde Life as we know it. Jag läser snabbt på baksidan: Det enda Holly och Messer hade gemensamt är att de ogillar varandra samt att de båda älskar sin gemensamma guddotter Sophie. Men när de helt oväntat och plötsligt blir de enda Sophie har i hela världen, måste Holly och Messer lägga sina olikheter åt sidan. Genre: Komedi.

Imorgon ska vi fira Jennifer på hemligt ställe, hon har namnsdag. Jag ska också lägga in ett kåseri som jag hoppas att ni tycker är roligt att läsa. När episoden hände skrattade jag inte alls. Antagligen har jag ingen hösthumor. 🙂
Ha en bra lördagskväll.

Livet är upp och ner

Jag gillar att bli överraskad åt det positiva hållet. Vem gör inte det. Helst när solen gått lite i moln. Den här färska recensionen handlar om min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Skriven av en journalist och författare.

http://bokcirkelflickorna.blogspot.se/2013/09/tankar-kring-mina-fotsteg-i-ditt-hjarta.html

Under min Header finns fler bokläsares kommentarer och recensioner, som jag alla är ytterst tacksam för. Att skriva en bok är ofta ett ensamjobb där uppskattning alltid är en vitamininjektion, ett kvitto på att man nått fram någonstans. Nu till något tristare.

Imorgon klockan åtta ska jag besöka samma tandhygienist som jag skrev om 12 mars 2013, på bloggen. Här kommer början av det inlägget i repris. I skrivande stund vet jag inte hur jag ska uppträda denna gång. Ska jag visa upp en ny sida av Bosse Lidén? Eller ska jag för andra gången i mitt liv borsta tänderna liggande. De personer som jag pratat med privat är eniga. Aldrig att hon fått mig till det. Vad anser du som läsare?  

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag det hela och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den nedfällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov.
Tack vare all tid som JAG fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen. Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter det att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att kvinnan var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Närmaste tiden på bloggen:
Det är på tiden att jag skriver om ett Practical Joke.
Jag måste också lägga in något riktigt seriöst. Helst innan det är dags för nästa tiodagarstävling, då jag ska fira jämnt antal visningar på bloggen. Om jag nu vågar den varianten som jag tänkt mig. I så fall handlar det inte om sovande söta tjejer eller fina kaffekoppar utan om något av textil som börjar bli…
Just nu längtar jag efter att klockan ska bli nio så jag får se nästa avsnitt på den prisbelön
ta engelska serien Broadchurch. Följer ni också serien?

 

Månadens boktips – ”Ondskans pris” av Set Mattsson

DSCN93530003

På ett vis påminner denna bok om förra månadens boktips. Båda böckerna är berättade i ett långsamt tempo. Då handlade det om Stockholm och femtiotalet. I denna bok är handlingen förlagd till Malmö och tiden är precis efter andra världskrigets slut. I maj 1945 ligger Europa i ruiner. Tiotusentals flyktingar som drabbats av ondskan i nazisternas förintelseläger anländer till Malmö. Mordet på en ung polsk kvinna som precis kommit till Sverige sätter igång händelser som sprider sig likt ringar på vattnet och får oanade konsekvenser för många i bokens handling. Det svenska folkhemmet, som först öppnar famnen för flyktingarna, visar allt fler sprickor i fasaden. Detta är en förtätad kriminalroman som bygger på verkliga händelser i Malmö.

Det är intressant att läsa denna välskrivna bok, som är spännande, men samtidigt upplysande om hur det kunde vara i vårt land, som skulle kallas för neutralt. Mattsson är påläst som få. Han har grävt i gamla arkiv och intervjuat poliser som arbetade i Malmö på 1940-talet. Romanen är Mattssons examensarbete från författarskolan vid Lunds Universitet. Huvudpersonen i Ondskans pris är Douglas Palm, kriminalöverkonstapel med ett hopplöst fall på sitt bord. Inte blir det lättare av att hans fru Anna jobbar på förläggningen och ser livet på sitt sätt. Deras barnlösa äktenskap får sina prövningar. Journalisten Torsten Jonnervik har förmånen att kunna vandra ut och in från polishuset och mellan alla hemliga kvinnomöten. Ibland ligger han ett steg före, ibland gör han bara snedsteg. 😉
Det är en svår balansgång när man strävar efter att både skildra väldigt mycket och samtidigt hålla en spänningshistoria vid liv. De som bara är intresserade av kriminalbiten skulle kunna störas av att den biten går på sparlåga i vissa partier. Som vanligt kan jag inte låta bli att fantisera och gissa vem som är den störste skurken. Vet inte om det bara handlar om ren tur när jag för andra gången i rad drar rätt slutsats. En suggestiv, välkomponerad historia, med en utmärkt miljöskildring som får mig att imponeras.

Set Mattsson är sjuksköterskan som utbildade sig till journalist och som nu kan kalla sig författare. Hans debut smakar mer. Redan i år är det dags för del två, en fristående fortsättning med kriminalöverkonstapeln Douglas Palm. Hela serien ska omfatta tre böcker. Jag ser fram emot att få läsa nästa roman.

Aftonbladet eller Expressen?

Aftonbladet eller Expressen? Albert Bonniers Förlag eller ge ut själv? Losers Förlag eller SolBo Förlag? Alla dessa val man står inför såhär i början av året.

Egentligen är det Joanna Björkqvists fel… 😀 Jag gick in på en länk från hennes blogg och blev sugen på att köpa en bok som hon skrivit tillsammans med kollegan Kristina Svensson. Titeln var: http://dinbokdrom.se/ (Läs gärna min positiva recension som jag la in som januari månads boktips här på bloggen). Blir det fel går det inte att ringa upp Albert Bonnier heller. Han tog ner skylten 1900.

Det är dyrt, trist och energikrävande att dra ut 350 sidor. Lägga ner tid på att skriva följebrev och sammanfattningar. Ändå är jag tämligen säker på att vissa bokförlag inte ens läst en sida av mitt manus. Man satsar inte på debutanter som inte ger avkastning direkt. Så är det bara. Jag har tröttnat på att inget händer. All denna väntan av min tid. Jag har bara ett liv. Textmässigt är mitt manus klart för mig sedan länge.

Jag och Solveig har varit ensamma några dagar. Våra tjejer befinner sig på läger. Vi har gemensamt kommit fram till att SolBo Förlag inte ska vara skraja för att satsa på en debutant. 🙂 Manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska bli först och förhoppningsvis inte sist ut. Primärmålet är att inte gå back ekonomiskt. Personligen är även målet att inte bli totalsågad på BTJ viktigt. Nästan viktigare för mig som bibliotekarieutbildad. Jag ska erkänna att det kommer att göra mig orolig. Tänker på alla tusen timmar jag lagt ner. Hur dessa kan krossas av en främling med makt på några rader och sekunder. En främling som kanske haft en olycklig kärleksdrabbning i västkuststaden Halmstad och som därför ser rött så snart staden kommer på tal. Då är det kört så det ryker. Jaja. Man får hoppas att lektören är neutral och bara gör sitt jobb. Solveig har jobbat som lektör på BTJ i massor av år. Synd att hon inte skriver om vuxenböcker. 😉

Sådär skrev jag under jullovet.

Vissa saker har fördjupats nu några veckor senare. Jag struntade i att skicka till Albert Bonniers förlag och många andra förlag. Stängde av de tankarna. Plötsligt kändes de totalt oviktiga. Jag fungerar så. När jag släpper saker droppas de helt bort i mitt medvetande. Jag går aldrig och ångar mig efteråt.

Samtidigt stämmer inte en sak längre som jag skrev ovan. Den sysslan som ett ”riktigt förlag” skulle tagit tag i. Haft åsikter om ditten och datten. Nu har ansvaret glidit över till mig och mina närmaste. Textmässigt är jag åter igen INTE KLAR. Visst har jag tvättat texten i många timmar, men inte ord för ord. Inte varje tecken. Sådant skulle jag ha sluppit ifrån om ett känt förlag tagit över taktpinnen.

För att jag ska få den riktigt rätta känslan måste jag dra ut varje kapitel på papper. Sedan hitta olika trevliga positioner. Gå omkring och läsa högt. Prassla med papperna. Sätta mig i en favoritfåtölj. Lägga mig på rygg i sängen. (Saknar att kunna vara utomhus). Efter att jag läst ett kapitel börjar slitet. Varje mening ska sakta läsas igenom. Sedan varje ord och tecken. Finns det för långa mellanrum? Sitter ” på rätt ställe jämfört med punkter och kommatecken? Måste erkänna att jag fortfarande ibland hittar små, små fel här och där. Inte på varje sida, men tillräckligt ofta för att vara retfullt. Tänk om det blir ett fult fel redan på första sidan som stör läsaren. Hemska tanke. Till saken hör att jag inte läst många böcker genom åren som inte innehållit något fel. Men. Jag har sett många fler fel i böcker med okända bokförlag genom åren. Det är en sanning som får branschfolk att le lite fult. 😉

Sista veckan har jag blivit rejält yrkesskadad. Undermedvetet letar jag fel. Den spännande boken jag läser på kvällarna har innehållit 28 fel, d.v.s. som jag märkt. Hitintills. Albert Bonniers Förlag står det på framsidan. Slump? Varför dyker det namnet upp hela tiden?

Jag stressar inte. Drar ut ett kapitel på kvällen. Jobbar intensivt med en sida när jag känner mig fräsch och redo nästa dag. Den helt klart bästa metoden är när Solveig läser högt för mig. Då hör jag direkt om det fungerar. Mycket bättre än om jag gör det själv. Jag har aldrig tyckt om att höra min röst. Minns hur pinsamt det var på mellanstadiet när vår lärare spelade in oss när vi läste en engelsk text på rullbandspelaren. Sedan fick hela klassen lyssna på allas inläsningar. Det kändes som det var någon annan som läste. Obehagligt. Berodde inte på fel engelskt uttal. Jag har hört Solveigs röst på radio några gånger. Den är helt perfekt. Hon skulle kunna få läsa in min bok som en ljudbok. Fast näää. Berättarjaget heter Sebastian. Det skulle bli tokfel… Vilken är er favorituppläsare när ni lyssnar på ljudböcker?

Månadens boktips – ”Vilseledd” av Linwood Barclay

Denna första gång går tipset till en nagelbitare. Ni som gillar psykologiska thrillers har kommit rätt, men var medvetna om att slutet innehåller fysiskt våld. Enligt Stephen King är detta den bästa thrillern han läst på fem år.

Prologen inleds med att jag-personen, journalisten David Harwood, tillsammans med sin fru Jan och deras fyraårige son Ethan, ska tillbringa en sommarlördag i en stor nöjespark några mil bort från bostaden. De åker iväg tidigt på morgonen. Väl innanför grindarna går allt snett. Ethan somnar direkt i sulkyn. Han märker därför inte att en man med skägg rullar iväg med honom när David gått för att köpa glass och Jan råkat få en sten i skon. Genast tror man som läsare att det handlar om kidnappning av ett barn (om man inte läst baksidan). Så är inte fallet. Istället är det hustrun Jan som försvinner helt spårlöst en stund senare. Polisen har svårt att acceptera att det bara är beställt EN vuxen- och en barnbiljett på nätet till nöjesparken. Inte heller har någon av övervakningskamerorna på nöjesfältet fångat Jan på bild, trots att hon enligt David gått in och ut en extra gång för att hämta saker i bilen. Som ni förstår dras snaran åt hårdare och hårdare runt Davids hals för varje ny ledtråd som pekar mot att han mördat sin hustru. Grannarna vänder honom ryggen. Media jagar honom febrilt. Det är David mot hela världen, där han desperat letar runt i Jans gamla hemliga fotspår. I en sidohandling försöker David gräva fram sanningen om påstådda mutor för att få tillstånd och bygglov för ett stort privat fängelse på orten. Eller är det ingen sidohandling? Till slut kommer det oundvikliga. Ett kvinnolik hittas i närheten av platsen som David och Jan befann sig på dagen INNAN nöjesbesöket. Det finns ett vittne som både sett paret och även pratat ensam med Jan som då sagt en del märkliga saker. Ingen utom David har därefter sett Jan i livet, eftersom Ethan inte anses pålitlig på grund av sin ringa ålder.

David och Jan har varit gifta i fem år. Ett lyckligt äktenskap enligt David. Farmor och farfar står för barnpassning när David och Jan jobbar eller när paret vill ha en stund för sig själva. David har inte fått många fragment om Jans olyckliga barndom under åren. Hennes föräldrar vet inte om att hon gift sig eller att hon blivit mamma, eftersom hon stack hemifrån redan som tonåring. På sista tiden har Jan berättat för David att hon inte mår bra psykiskt. När polisen snokar runt får de istället bilden av att Jan verkat mer uppåt de sista veckorna. Vem talar sanning? Vem kan man lita på?

Som vanligt gissar jag både rätt – men mest fel när jag sträckläser. Detta är en spännande bok som fångar sin läsare från första raden till den sista. I efterhand funderade jag på om det var sannolikt att David inte hade någon manlig vän i sin egen ålder med tanke på att han beskrevs som utåtriktad. Är det ett medvetet drag från författaren för att förstärkta Davids sårbarhet? En annan sak som jag funderar över är om inte moderskärleken är betydligt starkare än kärleken till diamanter…

Författaren bor utanför Toronto och har tidigare jobbat som journalist på Toronto Star. Boken kom på svenska 2012 på Kabusa Böcker. Göteborgsförlaget har tidigare gett ut tre böcker med samma författare.