Barndomsminne som stannat kvar

dsc_00010032

Bosse minns

En höstlördag ringde det på vår radhusdörr. Mamma och pappa var ute i innerträdgården och krattade löv. Därför var det ”tioåriga” jag som gick och öppnade dörren. Nedanför trappan stod en främmande man.
”Hej! Roy! Du har inte möjligtvis din mamma och pappa hemma?”
”Jo”, svarade jag och tittade på den parkerade Saaben där det satt en tant och iakttog mig.
Tjugo minuter senare satt paret runt vårt runda valnötsbord och drack nybryggt kaffe och smakade mammas småkakor och bullar.
Jag minns inte en enda fras som jag sa de timmarna. Istället fick jag de första bitarna till ett pussel med ett motiv som var helt främmande för mig. En hemlig värld som fascinerade mig utan att jag blev klok på någonting.
Det jag förstod var att paret hade bott grannar med mamma och pappa i början av deras äktenskap. Kvinnan är lika grå för mig nu som då. Hon pratade säkert på tilltal men det var Roy som var frontfiguren i duon. Han berättade om allt möjligt. Äventyr på världens hav. Strapatser med pirater. Farliga djur i djungeln. Skottlossning. Små flugor som gav hög feber. Barn som inte hade rent vatten att dricka och som dog som flugor.
Pappa och mamma verkade inte ifrågasätta utan frågade bara artiga frågor mellan monologerna.
Ibland tystnade Roy tvärt och grimaserade. Jag förstod att han hade ont i benen. Det var något fel på blodcirkulationen. Ett ämne han viftade bort som en ettrig sommarfluga. Antagligen gjorde det extra ont stundtals för han fick resa på sig ett par gånger och gå en sväng i vardagsrummet för att väcka liv i sina fötter.
Sent på kvällen när jag borde sovit håvade jag in flest pusselbitar. Undra om jag sov något den natten? I mörkret satt jag utanför mina föräldrars sovrum och tjuvlyssnade. Hörde fraser om en känd afrikansk ledare och att Roy hade varit hans högra hand. Det som jag blev mest fascinerad av och som stannat kvar som ett seglivat minne var detta: En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.
Det var detta som malde mest i min skalle. Jag var både impad och förvånad och fylld av frågor som jag inte kunde ställa till mina föräldrar. Antagligen tyckte de att jag var för liten för detta stora. Kanske var jag orolig att pappa skulle göra samma sak. Gjorde andras pappor så? Borde jag erbjuda pappa att cykla och köpa Aftonbladet till honom varje kväll?

Flera år senare började jag jobba som lördagsbrevbärare.
Fast jag var vältränad var det tufft att cykla på den klumpiga postcykeln med fullastade väskor uppför den branta backen till det bostadsområde där jag hade mitt distrikt.
Högt över stadens centrum.
Värst var den sliskiga gula postskjortan som jag måste ha på mig. Tyget blev genomsvettigt i vårsolen. Detta problem märkte jag redan när jag övade tillsammans med den ordinarie brevbäraren som lärde upp mig. Därför körde jag alltid med mina egna regler. I första trappan slet jag av skjortan och smugglade fram en privat t-shirt. Detta byte skedde blixtsnabbt. Ändå blev jag ”tagen i trappan” när mannen som jag sett på avstånd på en cykel ryckte upp den gamla bastanta trappdörren.
”Hej! Har du någon post till mig? Roy. Roy Ström. Slingerstigen 33. Jag väntar på en viktig grej.”
Jag hann rätta till tröjan under tiden som jag försökte vinna tid.
”Vet inte. Om det är något stort har jag inte med det. Då kommer det senare med en chaufför till buntlådan på distriktet.”
”C5 kuvert. Brunt. Utländska frimärken.”
Jag kollade igenom småbreven och konstaterade att det inte fanns något som passade in på beskrivningen.
”Om det dyker upp något till mig i fortsättningen. Dela inte ut det i lådan. Låt det ligga kvar till måndagen så tar Kjell det på sin tur.”
”Visst.”
I mitt huvud var det trångt med tankar. Min fantasi tänkte på alla kommande kunders krav och cyklande personer som… Kanske behövde jag inte sticka ut med någon post alls. Bara låta allt vara kvar till måndagen. Istället sticka en sväng till Regnbågen och fika varje lördag. Gå in på deras toalett och byta ut postuniformen mot …
Det var när han cyklade iväg åt andra hållet som jag såg det. Det fladdrade om ena byxbenet. Mannen trampade med bara en fot. Den foten som satt på benet som inte fladdrade. Han kunde ha uppträtt på cirkus. Vilken balansnisse. Min tankekedja gick igång och jag drabbades av Flashback.
När jag kom hem frågade jag mamma om hon visste var hennes gamla granne Roy bodde. Han som kom på oväntat besök den där gången som jag öppnade.
”Vänta lite. Jag tror de numera bor uppe på Skallen. Nära blomsteraffären vid Stora Kyrkogården.”

Fotnot:
Den mannen skulle jag gärna velat skriva en bok om. Jag såg honom i lokaltidningen några år senare. Då hade han amputerat båda benen. Ändå var han ytterst aktiv på nätterna och höll på med ett stort projekt, något med kortvågsradio. Hjälpte eller stjälpte polisen. Jag borde leta upp det gulnande urklippet. Frågan hänger löst och fladdrar och jag får istället ta itu med plan B.

Svarar med en symbol.

Annonser

Jag avstod från att trycka på den röda knappen

DSC_42090034

Givetvis insåg jag att jag inte skulle kunna smita ifrån insulinkänningar hela livet. Även om jag skötte mig efter konstens alla regler, som serverats med hjälp av en föreläsning på britskanten av en utmärkt läkare, gamla deprimerande böcker av diabetessköterskan, choklad och såsförbud av en kraftigt överviktig dietist.  😦

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/

Otroligt hur fort man kan bli institutionaliserad. När jag väl fått ett eget rum på medicinavdelningen, med utsikt mot Galgberget, flöt dygnen och veckorna ihop.
Det var en stor fördel att vara trettio-fyrtio år yngre än de andra patienterna. De vitklädda kvinnorna var supergulliga mot mig. Det kändes som om de tog extra rundor in till mig för att skoja och skratta bort en stund. Jag lärde mig snabbt deras namn och annat.
Det var bara en kvinna som jag inte kände mig lika bekväm med. Hon var inte otrevlig, men barsk på något vis och framför allt mer hårdhänt. Det gjorde ont att ta blodprov när hon kom med sin gamla stickare som hon envisades att använda för att hon snabbt fick blod med den. Hon bjöd inget på sig själv trots mina artighetsinviter. Bara några trista fraser fick jag tillbaks. Empati verkade saknas på agendan.

Jag vaknade mitt i natten och kände mig läbbigt matt. Det var så jag fick lust att för första gången använda den där röda knappen. När jag kom på vem som jobbade natt försvann den tanken ut i den mörka vinternatten.
Till saken hörde att personalen hade sagt till mig att jag fick gå i kylskåpet i matsalen och fixa mina kvällsmackor själv vilket jag börjat göra sista kvällarna.
Om jag skulle ta en nattmacka. Oj vad matt jag är. Skakig på något sätt. Sirap i hjärnan. Spaghetti i benen. Det känns som jag ska tuppa av stående. Håller jag på att bli sjuk på riktigt? Sjukhussjuka?
När jag öppnade dörren hörde jag kvinnoskratt och skrammel längre bort. Antagligen åt de tillsammans vid ett långbord. En fras om smörgåstårta och Regnbågen ljöd genom den tomma korridoren. Jag såg ingen och ingen vitklädd såg hur jag fick ta tag i väggen för att stödja mig. Allt kändes svårt för den gamla sprinten. Femton meter och direkt till höger borde jag klara av. Med lite envishet går allt. Målsnöret var en kylskåpsdörr och belöningen en ostfralla och ett glas kall mjölk.
Just då hade en av personalen något ärende och kom ut i korridoren. När hon såg min raglande gång ropade hon till högt och några fler vitklädda blev synliga.
Jag var för matt för att se om de hade majonnäs eller räkspår på överläppen. Mitt sikte var kvar mot hederliga ostmackor i kylskåpet. Det kändes som ett mycket viktigt livsbeslut. Vad dumt att jag inte fick vara ifred. Varför skulle jag bli upptäckt just nu? Innan jag hade handen i syltburken. Deras armar förde mig istället tillbaks till mitt rum och britsen.
”Varför tryckte du inte på den röda knappen?” frågade den hårdhänta stickkvinnan med en rapp röst. ”Jag ville inte störa”.
Jag vill inte ha nattligt besök av dig. Gillar dig inte ens på dagarna.
Det kändes som om hon stack till extra hårt för att hon tvingats avbryta sin matrast. Makten var på hennes sida. Snabbt lämnade hon mig ensam i dubbelmörkret, en februarinatt med tung oförståelig sorg i mitt sinne. Livet kändes som en novembervandring i träskor med gråsten i en säck på ryggen.
En stund senare kom Rebecca in ensam och satte sig på sängkanten. På ett underbart pedagogiskt sätt berättade hon med medkänsla och förståelig fakta:
”Missförstå mig inte Bosse. Men jag tycker det var bra att du fick känna på hur det känns att få en insulinkänning innan du åker hem. Alla diabetiker känner olika. Även om det finns många gemensamma drag. Du måste lära dig att känna igen signalerna. Just dina kännetecken. Det här kommer du att fixa galant.”
Plåsterorden var uppskattade som smekningar från den första vårvinden. Just då visste jag inte något om det mörka. Att den första känningen skulle följas av många tusen insulinkänningskusiner de närmaste åren. Då hade förmodligen mina darrande fingrar letat efter den svarta knappen. För mig är det inte värdigt att inte veta när nästa kniv sätts i min rygg av en feg fiende som inte kör med öppna kort. Det har varit väldigt få gånger som jag haft mig själv att skylla. Spelar jag Bluffstopp gör jag det på lika villkor och vet att när leken är slut återgår livet till det normala.

Redan nästa förmiddag fick jag uppleva riktig livsglädje. Jag hade tagit på mig den varma skinnjackan och hade freestylen som jag fått av min bror i fickan.

När Uno i Freda´ sjöng ”Det måste gå…” skruvade jag upp ljudet och var tillbaks i lyckokostymen igen. Sjöng med där jag stod på den lilla balkongen som mest användes som rökställe. Jag kände en inre glädje och ett hopp om framtiden. Livet var inte kört och nattsvart.  🙂

När jag återkom på rummet satte jag igång med att bädda sängen. En syssla som jag börjat göra för att underlätta för personalen. Det kändes som om det var mitt privata rum, med skogsutsikt. Hade jag haft rum åt andra hållet skulle jag sett Kattegatt och hamnen.
Bäddningen började hänga upp sig och kändes strulig. Dessutom hade jag hastigt blivit varm trots att jag tagit av mig skinnjackan. Fumligt åkte skjortan halvt av. Just då kom Jeanette in.
”Du behöver inte bädda. Men det är gulligt att du gör det.”
”Något vettigt måste jag göra på dagarna.”
”Mår du bra? Jag tror att jag ska testa ditt blodsocker.”
”Snart måste det vara min tur att plåga dig”, försökte jag skoja till det.
Naturligtvis var det min andra officiella känning. Denna gång tillkom snabb svettning, lite mer förvirring och avdomnad överläpp.
Symptomen har därefter förändrats genom åren. En sak som ska jag tacka min lyckliga stjärna för, jag har aldrig blivit arg eller aggressiv. Istället är det ”dödsångest” som dominerat.
En farlig sak hos de flesta diabetiker är att varningssignalerna ofta avtar i takt med åren som man haft denna trevliga kroniska sjukdom, diabetes ett. Då är det inte lätt att bromsa blodsockerfallet i tid, för det är en klar fördel att vara ”vaken” för att kunna mäta, äta och dricka. Jag har aldrig mött någon som kör bil säkert och bra, samtidigt som personen är medvetslös.

Fotnot:

Du som har diabetes ett. Kommer du ihåg din första insulinkänning? Har dina symptom förändrats genom åren?

Smällen bakom ryggen

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Jag kan fortfarande höra det metalliska oljudet mot den hårda asfalten. Första tanken var att det skett en krock av allvarlig art. Troligen en seriekrock för smällarna hade inte kommit samtidigt. Hoppades att ingen hade dött. En titt i backspegeln fick bilden att frysa till is när den otäcka sanningen …

Det var en fredagsförmiddag på posten. Jag låg bra till tidsmässigt. Efter arbetspasset, som jag skulle tjäna in tre betalda timmar på, var jag långledig. Nästa arbetspass skulle inte börja förrän klockan ett på tisdagseftermiddagen. Så hade jag det varannan vecka. Andra varianten känner jag inte för att prata om.
Just denna syssla var inget som jag gjort speciellt många gånger. Annars brukade jag göra en tur ner till tågstationen för att hämta och lämna värdepost. Nu skulle jag köra upp sex containrar med paket som jag lastat på två vagnar. De skulle följa efter min lilla gula traktor genom Halmstad centrum. Ingen hade hjälpt mig så det var ett knixande innan jag fick alla trilskande hjul att göra som jag ville. Jag var inte utbildad för att köra posttraktor, men sådant tog man inte hänsyn till. Därför var jag inget proffs på tågperrongerna med sina pelare, skyltar och resenärer som knappt hade vett att flytta sig när jag kom. Syftade inte på skyltarna som stabilt stod kvar, även efter det att jag ”hälsat” på dem.
Hade jag bara en vagn kände jag mig en aning stolt när jag vågade vända på perrongen. När jag hade två vagnar bakom mig var jag inte lika kaxig. Då fegade jag ur och körde iväg hundra meter på perrongen och in på ASG lastområde, där jag gjorde en U-sväng. Jag var trots allt ingen postchaufför utan bara en vanlig postiljon.

Jag hade en träff med tre kompisar på Regnbågen, som lockade denna fredagsförmiddag. Vi coola grabbar skulle planera helgen på det populära konditoriet. Tänk om hon med stort H skulle dyka upp på Pinnen under diskokvällen. Sådana viktiga tankar tänkte jag när jag fått stanna för rött vid Slottet. Efter en evighet blev det grönt och jag körde in vid Hotell Svea och ner mot Nissan. En kort vägstump på tjugo meter innan jag skulle till vänster på Hamngatan och bara hade femtio meter kvar till Postens lastbrygga.
Det var några meter in på Hamngatan som jag hörde det illavarslande metalljudet. En bilkrock? En seriekrock på Slottsbron? Tänk om en bil ”puttades” ner i Nissan. Ljudet skar i öronen och lät väldigt nära inpå.
I backspegeln såg jag en mardröm. Sex liggande containrar på gatan. Paket överallt. Bilar som stannat. En häpen kvinna som stod vid räcket på Slottsbron och spejade. En yngling med ett fult leende på läpparna. Det var då jag krympte till en teskedsgubbe. För varje steg som jag sprang mot lastbryggan så blev jag allt mindre.
Då dök han upp. Mannen med vingar. En ängel i postuniform.
Lennart Helmstad var bas för postbilarna. Han måste ha hört smällarna från kontoret. Många tyckte att han var en butter gubbe som var lite svår att ha att göra med. Det intrycket hade jag aldrig haft. Jag förstod dem visserligen delvis för den personlighets-kostym han visade upp på jobbet, men jag såg bakom fasaden. Visste att trots att han var på mig ibland om småsaker så gillade han mig. Den där värmen lyste igenom. Ändå hade jag räknat med att han skulle bli jättesur med all rätta denna svarta fredag. Skulden var helt och hållet min. Farten jag hållit i hotellkurvan måste ha varit för hög för mitt ekipage.

Lennart krävde ingen förklaring. Istället hoppade han spänstigt in i en gaffeltruck och rullade bort till olycksplatsen och tog med sig sin hjälpreda Sixten Bång. Otroligt snabbt var allt som vanligt på gatan. Nästan. Jag satt och skämdes när de kom tillbaka med alla paket och containrar. Inget paket hade blåst ner i Nissan. Tänk om det varit brev, viktiga rek och ass i lasten. Jag vågar inte ens i skrivandets stund tänka klart mardrömstanken. Snacka om tur i oturen.
Detta kommer att bli en skröna som alla kommer att prata om i flera år, tänkte jag dystert.
Inte en gång.
Inte en enda gång drev någon med mig om händelsen. Inget skitsnack hörde jag bakom ryggen.
”Jag skäms”, sa jag till Lennart och tackade honom i hand.
Han bad mig att sätta mig ner på en smutsig stol vid skrivbordet. Sedan bjöd han på en riktig fadäs som han gjort när han var ung.
Den bästa pedagogiken av dem alla. Lyfta upp istället för att trycka ner en medmänniska. Sådant kallar jag för fingertoppskänsla. Dessutom lärde han mig att man alltid lastar med det tyngsta längst bak på flaket. Bättre sent än aldrig.
Vilken medmänsklig och psykologisk personlighet. Det är i trängda pressade situationer som man kan skilja agnarna från vetet. När det är idel solsken finns det många trevliga personer i ens närhet. När det börjar blåsa upp till storm kommer olyckskorparna gärna fram och hackar i sig av kosten. När man känner sig liten som en teskedsgubbe vill man helst möta en ängel i overall.
Tack Lennart Helmstad. ❤

Efterord: Jag såg dödsannonsen i Hallandsposten och noterade att Lennart delade födelsedag med vår yngsta dotter. Mina tankar gick till denna personliga episod.

Fotnot: Nästa månad finns det inte utrymme för något Månadens kåseri. Sedan återstår det bara en månad. I december 2014 bestämde jag mig för att skriva trettio nya kåserier under månaden som jag hade paus från Facebook. Mitt interna mål infriades. Det lustiga är att inget av kåserierna har visats upp här under året. De trivs bra i dammet i wordlådan. Istället har jag suttit och kommit på något nytt varje månad. Egentligen bär jag på hundratals minnen, men jag vet inte hur personlig jag kan vara. Hur mycket jag kan berätta utan att någon råkar illa ut eller känner sig träffad. Ibland hjälper det inte att bara byta ut namn och orter. Nästa år har jag andra hemliga planer, men livet lämnar mycket öppet. Hälsan vill ständigt vara med och bestämma. Den och jag har inte alls samma åsikter. Det hjälper inte att jag fjäskar. Det skrämmer mig en del. Helst eftersom jag saknar en ängel i vit rock som kan leda mig rätt när det blåser storm på havet. När vågorna är allt för höga och kompassen är trasig.

Eventuella kommentarer besvaras med en ”symbol” som uppskattning för att du tog dig tid. ❤

Är du sugen på att läsa mer kåserier finns alltid …             Facebook

Nähä. Du läser hellre romaner. Men då har jag ett suveränt boktips här. 😉

Solveigs förslag

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Snart ska jag berätta om en person som INTE uppskattade romanen trots att personen gillade handlingen och den söta kärlekshistorien. ”En författares försvarstal” heter det sedan länge färdigskrivna blogginlägget. 😦

En intensiv vecka

DSC_16130012

I takt med att temperaturen ökade drog vi upp tempot för manusarbetet denna veckan. Det var inte lätt att hitta en skuggig plats. Ett tag satt vi så nära vår häck vi kunde komma. Inomhus var det inte tal om att jobba. Våra hjärnor är inte gjorda för att vara kreativa i en bastu.
I torsdags skickade vi iväg inlagan och dagen efteråt gick omslaget samma väg. Nu kommer Annika Bengtsson på Grim förlag att göra PDF filer av materialet innan vår nästa arbetsuppgift tar vid.

Det är söndag idag. Förra söndagen träffade vi en riktig kändis. Jag ska återkomma till denna Österlenman som ex. känner Björn Ranelid. 🙂

Tänk med vänner jag fått här på Blogglandia. En del av dem har hängt med sedan starten sommaren 2012. Väldigt många av de 259 personer som kommenterat på min blogg har jag aldrig träffat i verkliga livet. IRL som det så tjusigt heter. Det var heller aldrig mitt mål när jag startade upp. Jag hade redan många kontakter. Dessutom har jag anpassat mitt liv sedan jag sprang in i väggen. Samtidigt är jag innerst inne samma nyfikna kille så….
Att Signhild Skrivmoster Hortberg skulle bli nummer ett var inte överraskande. Själv hade hon inget att säga till om saken eftersom vi överraskade henne på hemmaplan. 😉 Nummer två var också ett naturligt val. Båda dessa kvinnor har varit med sedan vi var aktiva i en skrivarsajt parallellt med blogg och Facebook. Där var hon bara Regnbågen för mig. Numera är hon lika mycket Laila. Vi hade som väntat riktigt mysigt på vårt balkonghäng. Inte gjorde det saken sämre att hon både har en trevlig man och att han har ett välklingande namn – Bosse. En av Lailas presenter kommer vi att ha glädje av hela livet och förhoppningsvis kan den bringa välgång.

Blogg

Igår blev det en heldag med två gamla kompisar som känt mig sedan jag var en liten parvel. Efter balkonglunchen tog vi dem med på en Österlentur med ett stopp på Backåkra café. Där satt vi länge och som alltid gled samtalsämnena över i en salig blandning av allvar och skoj. För inte alls så länge sedan skulle vi haft med oss fyra goa tjejer. Nu är de upptagna med sina egna liv. Idag ska vi ta avsked av Jennifer och Lizette som försvinner iväg på ett sommarläger. Det är nu som jag ska skriva att vi kommer att längta ihjäl oss… vänta… de läser aldrig min blogg. 😉 Här ska göras många kuliga saker i nästa vecka om jag får bestämma fritt. Det enda molnet på himlen är att Solveig börjat prata om att förbereda sig för sina två skolstarter i Tomelilla och Kristianstad. Så var det något om ett hemprojekt som min ”frusna skuldra” inte kan delta i. Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Ni kan ju själva se de bruna bevisen på mitt högerben. Jag inte ens kan gå i en trappa utan att råka illa ut. Känner mig som en Farbror Melker. 🙂 Självutlösaren tycks inte veta vad fokus/skärpa är. Snällt dock att kameran inter trillade ner från stolen som jag ställt på grannbordet. Ännu värre hade varit om någon snubbe sprungit iväg med…

DSC_16210007

 

 

 

 

 

De tre vinnarna är…

Vad trevligt att så många skrev kommentarer under de tio dagarna och att det trillade in 24 tävlingsbidrag.

Det var IFK Göteborg-tröjan som jag sparade. Samma tröja vann också, med liten marginal över Kalle & Hobbe, när det gällde fråga två; vilken tröja som ni skulle ha sparat. Nio av er tjugofyra svarade rätt trots att jag försökte locka er att välja ett annat alternativ och slog några slag på känslosträngar. Tänk att hela åtta av tio plagg fick röster. Endast Jonas Thern och Ayia Napa blev utan röster på både fråga ett och två. Nu kom jag på en knasig sak. Egentligen borde jag lottat ut och skickat tröjorna som jag slängde, till de som valt att spara just den tröjan. En känsla säger mig att Solveig INTE gått med på det, även om jag strukit lite snällt på dem. Tröjorna alltså. 😉

Den hårda men rättvisa domaren drog först de två vinnarna efter de ”stenhårda” reglerna. 🙂  Sedan mjukande han till för att det var så roligt att dra lappar i den fina kristallskålen och bestämde sig för att köpa en lott till. Han klippte därför ut och vek ihop lappar med namn på de som missade tiden, men hann lämna svar innan han besökte bloggen imorse och lät dem vara med i extralottningen. Det finns ju t.ex. några timmars fördröjning mellan Ystad och Singapore och mellan Ystad-Uppsala & Fagersta. 😉

Stort GRATTIS till Skogsfen, Regnbågen och Petronella. Se nu till att vinna på era lotter. Det festliga var att alla tre valde rätt plagg som jag sparade.
Ps. Jag har kvar era adresser och ”bättre postnamn” från när ni köpte ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Titta lite extra noga i er postlåda på onsdag.

Tack till alla er som deltog i tävlingen. Ni är välkomna till den tionde tävlingen en annan gång. Först tänkte jag pröva på att ha en månadstävling på Facebook.
Hänger mina vänner på den har jag redan klart en annan till november, som ligger långt in till vänster i min skruvade hjärna. Syftet är att dra mitt strå till stacken för att lysa upp höstmörkret.

Imorgon ska jag bli ytterst seriös i mitt inlägg. Hoppas att ni är med mig då…

Det hade jag missat…

Man kan inte vara bra på allt. Jag erkänner. Att kunna ge ett signalement är inte min styrka. Polisen skulle blivit mycket ARG på mig om jag hade varit det enda vittnet till ett grovt rån på nära håll. Antagligen skulle de sytt in mig. Varit övertygade om att jag varit i maskopi med rånaren som mitt på ljusa dagen stulit tantens nyuttagna pengar.
”Du måste väl för sjutton komma ihåg om mannen hade skägg, glasögon, långt eller kort hår och ett eller två ben?”
Hade jag svarat TVÅ ben lite ironiskt skulle jag legat risigt till. Det hade polisen tagit som trots mot tjänsteman. Hade jag svarat ETT ben hade det säkert varit fel det med. Vågar inte tänka på om jag hade viskat det minsta ord om eventuella bröst. 😉

Läs följande sannhistoria och inse att jag antagligen lider av ansiktsblindhet eller är det bara så att jag lever i det blå. 😉

Min första termin på högskolan led mot sitt slut. Lärarna hade snällt samlat ihop hela terminens teorikurser till fyra tentor inom loppet av fyra vardagar. Vi hade även hunnit med långpraktiken med syftet att vi direkt skulle känna av om vi trivdes med vårt linjeval. Jag hade aldrig under mina studieår haft så roligt i skolan. Vilken skillnad det var att läsa som vuxen. Fast frågan var om vi i Fritidspedagogklassen var så speciellt vuxna. Nu var det inte det jag skulle berätta om just nu. Där har jag annars en djup sjö att ösa ur om jag vill dela med mig av underbara saker. Knasiga saker. Romantiska saker. Vilda saker. Spännande saker. 😉 Som sagt…

Jag hade bestämt mig för att ge järnet. Plugga in allt, i smyg. Som tur är har jag alltid haft lätt för att lära mig saker om jag är intresserad och har beslutat mig för något. Det fanns bara en enda kille i klassen som tyckte om teori. Han blev klassens plugghäst. Själv kunde jag smyga med min taktik som oftast inte kolliderade med alla andra sköna upptåg. Vi kan kalla den här grabben för Tobias. Tobbe bodde bara ett stenkast från min lägenhet som var större än hans. Därför föredrog han mer än gärna att lämna sin lilla etta och sträcka ut sig i min stora tvåa. Tillsammans hade vi genomgång av de trettiosju böckerna (sant) och de gedigna anteckningarna från föreläsningar och lektionspass alltefter som termin ett förlöpte. Efter påsk la vi om taktiken och började göra nya gemensamma anteckningar, föra djupa diskussioner och förhöra varandra. Det hände att Tobias följde med på en och annan fest eller gick med och fikade på Regnbågen. Han var med och spelade tennis, badminton och bowling. Ibland fick jag lägga in all min charm för att få honom att slita sig från böckerna. Precis innan tentorna brukade han sitta vid sitt köksbord, i sitt lilla pyttekök, och somna över böckerna.

Nu satt vi ett par dagar innan ”tentafinalen” i slutet av maj, vid köksbordet i mitt kök. Tobias kände sig lika hemma i mitt kylskåp och i mina köksskåp vid det här laget som jag själv. Jag gissar på att vi skrev långt över hundra A4-sidor under denna termin. Jag lovar. Vi kunde ALLT som var viktigt att kunna.
”Så ont jag har i mina fingrar,” slängde jag ur mig och började gymnastisera högerhandens fem fingrar.
Jag noterade att Tobias tittade lite konstigt på mig.
”Värst är det med högertummen. Jag får så ont efter en enda skrivtimme. Vet att det beror på att jag håller pennan så hårt. Jag har alltid skrivit för hårt. Såg jättehäftigt ut på mellanstadiet när vi i klassen fick gå fram och skriva var sin rad. Min text såg tjusigast ut. Klart starkast…”
”Jag då”, avbröt Tobias.
Han höll fram sina två händer i luften och lekte barnleken att gömma sina tummar i handflatan. Han hade pokerfejs. Inte en skrattrynka syntes. Jag var impad av dåtidens Tobbe Trollkarl. Jag skrattade till. När jag är trött blir jag ofta extra tramsig.
”Kul”, slängde jag glatt ur mig.
”Driver du med mig?”
”Inte alls min vän”, sa jag och gjorde om trixet framför hans ögon utan att behöva träna.
”Look here my friend. Only eight.”
Vad var det med min pluggkompis? Hade det blivit för mycket? Nu såg han direkt sur ut.
”Bobo. I vanliga fall tycker jag att du är rolig och en schysst kompis. Nu gick du för långt.”
”Sorry”, sa jag och fällde fram mina två gömda tummar och sa lite lamt. ”Tada. Tio.”
På den tiden fanns tjugofemöringar. En blank sådan ramlade just ner och fick mig att resa mig från köksstolen och gå de få stegen fram till Tobias. Det kändes som världens längsta och tyngsta resa. Jag tog hans händer i mina och vecklade ut hans fingrar. Såg något som jag aldrig sett under hela denna termin. Min klasskamrat Tobias hade bara åtta fingrar. Ingen av mina andra klasskamrater hade sagt ett ord om det och vi umgicks stundtals tjugofyra timmar om dygnet. Visst hade jag noterat att hans teknik i tennis inte var så bländande. Ibland hamnade bollarna väldigt avigt. Men nästa gång drämde han in en hård forehand. När han åt hade jag sett att han antagligen inte skulle platsat på lite finare tillställningar, men det hade inte jag heller. Jag studerar aldrig mina kompisar så ingående. Brukar hoppa över deras DNA 😉
Det tog en bra stund den här gången för mig att övertyga Tobias om att jag inget visste. Där tummarna skulle suttit var det slätt och fint. En jämn och slät yta. Precis som det ska vara mellan fingrarna.
Den närmaste timmen la vi Freud och Jean Piaget åt sidan. Istället lotsade Tobias mig in i mörka vrår där jag aldrig varit och som han aldrig kommit över. Om Tobias fått träffa sin okända mamma hade han mördat henne, sa han, utan den minsta ironi eller humor inblandat i kommentaren.
Tobias var född i ett annat land i Europa. Bakom järnridån. Kvinnan som blev gravid ville inte ha något barn. Istället skaffade hon sig starka tabletter. Jag minns inte namnet på dessa mördande piller som visst var både kända och ökända. Hon stoppade i sig dem med målet att få död på det som hade börjat växa inom henne. Det gick inte som den gravida kvinnan önskade. Inte helt. Hon blev inte av med allt. Ut kom en bebis efter nio månader med vissa defekter. Förutom saknaden av två tummar fanns det bara med en njure vid leveransen. Tabletterna hade orsakat fler skador, skador jag inte längre minns.
Tobias pappa, med ny kvinna, tog med sig sin son till landet Sverige efter det att Tobias några år bott hos sin mormor. Men det är en annan story. I denna tisdagsfunderare ville jag berätta om avsaknaden av två tummar och att jag inte granskar mina kompisar. Istället låter jag mina kompisar berätta vad de själva vill – i sin egen takt – och ibland kan det ta lång tid…