Bättre än bra

Vi ska vara rädda om våra fötter. Det är mycket ansvar som vilar på de två ”utväxterna” längst ner på kroppen. Så många kilon att släpa omkring på olika sorters underlag och ibland i helt fel skodon. Jag har själv bättrat mig på det sistnämnda. Satsar på kvalitet vid skoinköp. Numera finns det ett rätt stort utbud av möjligheter på marknaden, som inte förtar det estetiska. Ändå tar fötterna stryk och behöver pysslas om. Annars strejkar de. För mig som diabetiker är det extra viktigt att ta ansvar. En liten sten i skon kan ställa till stora bekymmer i framtiden. Det är viktigt att vara observant på småsår.

Jag har testat det mesta när det gäller fotkrämer. Väljer gärna väldoftande sådana, till exempel med lavendeldoft. Jag älskar när Solveig tar sig tid för att göra det där extra med mina fötter. Slipa, klippa naglarna rätt, smörja in, sätta plastpåsar på fötterna (fuktinpackning på djupet) o.s.v. Då mår jag som en prins och skulle kunna lova henne vad som helst. ❤

Det är inte ofta det händer. Nu ska jag göra reklam för en produkt som står för det de skriver i sina annonser och på sin hemsida. https://footmender.se/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Footmender All in One Diabetic: En efterfrågad produkt som gör det enkelt att få fina fötter! Synlig effekt efter första behandlingen.Två pumptryck. Smörj i minst en minut och helst på kvällen av praktiska skäl. (Deras ord)

Okej! Det doftade inte lavendel. Inte ens i närheten. Om sanningen ska fram skrek min näsa om att jag borde skaffa mig längre händer. Andra kvällen försökte jag hålla andan så länge som möjligt. Tredje kvällen visade min näsa en bild på en orangutang. Fjärde kvällen gav näsan upp och började acceptera läget. 😉  Antingen hade den lyssnat på Solveig som sa att det inte var så farligt med doften. Hon tyckte att jag överdrev. Precis som jag gjorde en del i texten ovan. Men nu skriver jag bara sanning och allvar.

Helt otroligt. Hur kan det vara möjligt? Mirakelmedlet fixar det som en fotfil, fotbad och alla ”tusen” krämer bara klarar tillsammans en kort flyktig tid.
Jag skaffade mig en sittvana till vardags, som hållit i sedan jag flyttade hemifrån 1980. Till köket hade jag köpt nya rottingstolar. På dem satt jag som en skräddare. Följden av det blev räfflade spår och till slut en förhårdnad på höger fots utsida. Detta minne har jag haft i trettiosju år. För jag är fortfarande en skräddare till vardags. Det har gått att göra mjukt med kräm om jag jobbat intensivt under en lång period. Nu gav det resultat efter EN ENDA behandling!!!  😀

Jag behandlade fötterna varje kväll under en vecka i början av december 2017. Sedan tog jag paus någon vecka för att se vad som hände. Fortfarande lika fina fötter. Bestämde mig för att varje måndag köra en behandling och övriga dagar ta pepparmintsvarianten som jag fick som julklapp. (bild nedan) Filen lär ligga orörd. Den behövs inte. Inte heller burken med skrubbkräm.


Undra om jag någonsin haft så här fina fötter i januari? Möjligtvis vintern 1960. Finns inga bildbevis från den tiden. 😉

Måste erkänna att min näsa har inga invändningar längre på måndagskvällarna. Det känns lyxigt att ständigt ha dessa babyfötter. Jag tror många andra, inte bara diabetiker, borde testa denna produkt. Två minuters insats på kvällen krävs. Mycket pengar, tid och utrymme i badrummet kan sparas. Sedan kan man då och då skämma bort fötterna med andra insatser. Varför inte på ett Spa en weekend.

Här kommer en bukett tulpaner till Footmender All in One Diabetic.

Extrafakta för den som är intresserad:
Footmender Diabetic har åtta olika delfunktioner:

  1. Antimikrobiell effekt som förhindrar återväxt av mikroorganismer i minst 12 timmar. Hjälper huden på fötterna att återgå till sitt naturliga och ursprungliga skick.
  2. En exfolierande funktion. Vilket innebär en förmåga att avlägsna döda hudceller. Den penetrerar det översta hudlagret. De döda hudcellerna avlägsnas och ger utrymme för nya celler att växa fram. Huden under har ett fräschare och hälsosammare utseende med mer färg och lyster.
  3. Binder och bevarar fukt i huden.
  4. Mjukgör huden.
  5. Minskar hudens känslighet och bromsar vattenavgivningen.
  6. Stabiliserar hudcellernas omsättning.
  7. Inverkar gynnsamt på läkning av hudsprickor.
  8. Stärker hudens barriärfunktion.

 

Annonser

Ove går igen

Det är lätt att bli som man umgås.
Först boken.
Sedan filmen.
Därefter min lek här på bloggen som gav många härliga upplevelser när jag bloggvandrade hos mina lekkompisar. Då är det inte konstigt att jag fortfarande kan sura till.   😦

1

Tanten parkerade flinkt framför oss. Jag tittade bistert på sanningen och svalde hårt två gånger. Bestämde mig på studs för att se om hon ljög, för jag hade mina onda aningar.

2

Det var det jag trodde. Vem som helst kan se att det är FRAM på bilen. Falskskyltad så det skriker om det. Hade inte tanten sprungit iväg så fort skulle jag nypt henne i örat och bett om en bra förklaring till brottet.  🙂
Solveig undrade varför jag morrade mitt på kundparkeringen.

25

Borde vara förbjudit att köra omkring och göra reklam för ett gammalt varuhus. Mitt på ljusa dagen.

Vad hände mitt i min härliga Ove-tjuriga tanke? Varför blev jag så konstig? Varför undrade Solveig varför jag log fånigt?

3

Nu undrade hon vem jag hejade på, på den folktomma parkeringen.

4

Den där Cort Flint har rätt i sina ord.
”Det är svårt att ge bort vänlighet. Den kommer hela tiden tillbaka till dig.” ❤

Jag önskar dig bloggläsare en fin vecka nio. På tisdag tycker jag vi alla bestämmer oss för att gå ut i skogen och göra Ronja Rövardotters vårskrik och samtidigt begrava Ove till November. Blir det bra klockan 09.00?

 

Gamla hederliga brev

Skrivet 2005.

Det är så trist när postlådan bara är full av en massa reklam. Då är det bättre att det ekar tomt. Ett mer definitivt besked. Ingen post är lika med inga dåliga nyheter, brukade min mamma säga. Ett bättre namn på min låda nu förtiden borde vara Reklamlådan.

Igår fick jag ett brev från min kära moster. Jag blev glad redan när jag fiskade upp det från den gröna plastlådan. När jag kom in la jag det på skrivbordet. Lät det ligga till sig där medan jag gjorde klart de trista kökssysslorna. Avslutade med att sätta på kaffebryggaren och plockade fram något gott. Såg att det drog ihop sig ute till ett ösregn. I köket blev det mörkt som en höstkväll. Vad gjorde det. I köket regnade det inte. Istället för att tända takbelysningen letade jag fram ett stearinljus och tändstickor. När jag hällt upp det rykande kaffet sprätte jag upp brevet med min morfars gamla brevsprättare.
Carpe Diem. Fånga dagen. Sakta läste jag igenom texten. Njöt av varje mening. Under påtåren läste jag igenom brevet igen. Så har jag alltid gjort med brev jag fått genom åren. Ibland fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började med sitt tomma ark. Var någonstans satt de? Våndades de? Eller flöt det på? Vad tänkte de på när de skrev? Saknade de mig? Efter att ha fått ett personligt brev kan jag gå och mysa hela dagen, vara glad i flera dagar om det vill sig väl. Så lättroad är jag. 🙂
Annat är det med de personliga reklambreven som dyker upp med jämna mellanrum. ”Hej Bo! Just du är utvald. Missa inte chansen. Du har bara tio dagar på dig.” Varför bara tio dagar? Är vår vänskap inte värd fler dagar? Varför äcklar nästan sådana brev mig? De känns som ett intrång i mitt privatliv. Jag slår bakut direkt och skrynklar ihop papperna och tänker snusförnuftigt att jag vill hellre ha kvar skogen. 😦
Tyvärr blir det glest mellan de gånger de dyker upp, de gamla hederliga breven. Det är mitt eget fel. Sedan vi skaffade barn, stort hus, firma, internet och mejl räcker inte tiden till. Skriver jag inga egna brev kan jag inte heller räkna med att få några. Sådan är den oskrivna lagen. Att kärleksbreven slutat att dyka upp är bara tur för familjeidyllen, även om jag och Solveig brukar skämta om det när jag kommer tomhänt tillbaka.
”Du har väl inte gömt undan mina kärleksbrev?” 😉
Inte konstigt att vi vill ha lön för mödan när vi riskerar våra liv, när vi går till och från postlådan. Inte så himla kul att riskera livhanken för en bunt med reklam fem dagar i veckan. Vår postlåda finns nämligen på andra sidan vägen i en skarp kurva. Från påsk till sommaren är slut rullar ungefär tusen fordon varje timme förbi vårt hus. Jag har räknat dem vid några tillfällen. Det är sjuttio kilometer som gäller som hastighetsgräns, men den skylten är det inte många som följer. Många skulle kunnat bli av med körkorten.
Jag har aldrig på mig sandaler eller tofflor under uppdraget. När jag fiskat upp posten gäller det att spetsa öronen för jag ser inte runt hörnet. Varken till vänster runt kurvan eller till höger som har en tvär backe och sedan en sänka bakom den. Tar jag tre steg ut i gatan gäller det att vara beredd på att kasta sig tillbaks om det dyker upp en motorcyklist som testar alla hästkrafter på sin tvåhjulade leksak. Våra barn skulle aldrig få gå över gatan efter post eller tidning. Det är tur att vi snart ska flytta.

Tillbaks till de kära breven. Bäst är det om de är handskrivna. Det gör inget om det är svårläst. Breven får längre livslängd om det tar extra tid att ta sig igenom den personliga läkartexten. I dagens stressiga samhälle är det korta mejl eller ett SMS som piper i fickan som gäller. Perfekt om jag behöver få tag på en person i ett viktigt ärende. Privat tycker jag inte att det är samma omtanke bakom dessa korta, i många fall avhuggna ord och meningar. Bara samma fraser man sliter på. Är så trött på allt pipande på bion, föreläsningen, teatern, på tåget, på den offentliga toaletten. Listan kunde blivit ett långt brev. När jag bodde i Umeå hade jag inte ens en fast telefon. Ville jag ringa någonstans fick jag ta en uppfriskande promenad till en telefonkiosk. Det var kallt att stå i den på vintern. Apparaten frös nog också. Den älskade mina enkronor. Var aldrig nöjd någon längre stund.
Nittonhundraåttionio sattes nytt rekord. Detta år fick jag etthundrafemtio brev (numrerade dem) och nästan lika många vykort. Vad duktiga mina vänner var på att skriva. Mest impad var jag av killkompisarna. Jag förstod att det kändes främmande för dem med denna kontakt. De bjöd verkligen på sig själva och hade förhoppningsvis både glädje och nytta av det själva. Kanske lärde inte bara jag, utan även de själva, sig nya sidor om sig själva. Att skriva brev är hälsosamt för själen. Att våga ta sig tid för tanke och omtanke.
Dagens mossiga råd till ungdomar. Dra ner på skjutandet av människofigurer på dataskärmen. Kan aldrig vara nyttigt i längden. Använd livet till något mer meningsfullt. Fråga någon äldre person du känner efter hur en penna ser ut. Passa även på att tigga om ett tomt papper. Det kommer att kännas ovant och till och med obekvämt i början. Jag lovar. Efter ett tag kommer både papperet, du och livet att vara fullt av mening/ar.

Ps. Igår var det kul att tömma lådan. Mitt namn stod prydligt med stora bokstäver på en vit vadderad påse som åkt från… 😀

Den obetalda reklammannen

Jag har en stark magkänsla av att jag utnyttjas på något sätt. Vet inte om jag tänker tokigt eller klyftigt. Hela tiden upplever jag det som om jag går omkring och är en livs levande reklampelare. Ibland svider det till otäckt i magtrakten som ett slags klistrande tillstånd. Vågar inte gå till doktorn. Är rädd för att läkaren säger att jag lider av C-vitaminbrist. Tänk om den vitklädda säger att jag ska äta mer frukt. Jag känner mig redan märkt…

Bloggis

 

En fru för mycket

Vi skulle bort i lördags. Träffa nya vänner. Vi tog därför vägen om en Blomsterhandel på förmiddagen. Jag skriver inget namn. Vill inte göra reklam för något. Skriver bara att den är stor och välsorterad. Okej! Den ligger i Ystad. Mer skriver jag inte. 🙂
Jag hade duschat och tvättat håret på morgonen. Hann inte raka mig. Synd på ett vis. Bestämde mig innan vi åkte för att skjuta upp det till senare.

Vi passade på att leta efter Gerbia som vi såg förra gången. Fanns inte längre på samma ställe. Solveig gick in i kylrummet för att hämta en ny bukett tulpaner som vi skämmer bort oss med vid denna tid på året. Jag avstod från att gå in eftersom jag och vissa starka blomdofter inte trivs ihop. Jag gick istället iväg mellan raderna och forskade på egen hand. Det finns så mycket fint att titta på. Jag noterade att Solveig ställt sig i kön vid disken. Det stod ett yngre par framför henne som fick betjäning. Jag fortsatte att studera lockande växter. Planera våren och sommaren. Då och då såg jag att inget hänt vid disken. Varför stod hon där förresten? Vi betalar ju alltid i den andra delen av affären. Minst femtio meter bort. Jag tråcklade mig in bland krukor och presentartiklar. Killen framför Solveig stod med ryggen mot disken och tittade på mig istället för framåt eller mot sitt damsällskap. Nu började jag bli varm i min vinterjacka och ville vidare. Inte lätt i den trånga passagen. Jag slöt upp tätt intill min fru. Kröp in i hennes revir som man har rätt att göra när man är en lyckligt gift man.
”Varför står du här för? Hittar vi säkert ikväll? Vet du var de bor?”
Jag hade ställt frågorna samtidigt som jag störde mig på den långa killen. Hade han inget hyfs alls. Glo så på mig. Det retade mig så jag hade inte riktigt hört vad Solveig sa för svar. Bara något mumlande. Därför ställde jag om samma fråga och vände mig om mot henne. Då kom det en hel mening, som jag fortfarande inte kan komma ihåg ett enda ord från. Dumt tittade jag på hennes kind. Fick lust att pussa på den.
”Va sa du?”
Min blick var högst en decimeter från kinden. Samtidigt såg jag Solveig komma från ett annat håll och ställa sig bakom sig själv. Det ska tilläggas att jag hade glasögon på mig. Som jag inte ser bra med på nära håll. Min hjärna var så dum att den inte var helt övertygad om att det var fel trots att beviset var väldigt nära. Det började dock krypa dumt på min rygg. Jag tog några steg ut från reviret. Vände tillbaks. La en hand på en främmande kvinnoaxel och kläckte ur mig.
”Sorry! Jag trodde du var min fru.”
Snabbt gick jag iväg med ett stelt orakat och neutralt ansiktsuttryck mot några intressanta slingrande växter. Inombords var det mer storm. Höga vågor av bubbelskratt som ville ut. Efter att Solveig nummer två fått hjälp vid betjäningen försvann vi till andra kassan. Vi sa inget om det där, förrän vi kom till bilen. Då pratade jag inte först. Istället dunkade jag min hönshjärna i ratten och skrattade samtidigt som jag hörde fraser jag hört förr.
”Du får stanna i bilen i nästa gång. Man kan inte ha dig med.”
”Såg du inte? Hon såg ut som du. Nästan mer lik dig än du själv.”
”Nu får du ge dig. Hon hade en svart jacka.”
”Har inte du det?”
”Nä. Dessutom var hon minst tio år äldre än jag. Svarthårig.”
”Vad bra. Det var därför hon inte skrek på hjälp. Hon tyckte inte att jag var en äcklig gammal snuskgubbe. Hon tyckte säkert att jag var ett perfekt lördagskap. Synd att jag inte hade rakat mig. Då skulle hon säkert bjudit hem mig. Varför tänkte jag inte på sådant här förr?”
”Hur många Bosse Lidénare har du gjort egentligen? Kör hem så jag får vila upp mig innan vi ska bort. En sak är säker. Det blir aldrig enformigt. Du är en mästare på att variera dina tokigheter. Nästa gång åker jag själv.”
”Så långt kan inte jag räkna. Vilket klipp jag gjorde. Fick en tio år yngre fru på en nanosekund. Hoppas att hon inte känner igen mig nästa gång vi träffas. Tror du jag passar som rödhårig?”

Om annat: Tänk att det hjälper att nämna att jag tycker om ballonger… med tanke på att en Ullis fick det. 😉   http://bortamedvinden.wordpress.com/

Polis eller kriminell?

Det var en vanlig tisdag efter jobbet. Jag hade blivit klar tidigt på mitt brevbärardistrikt.
Efter en god lunch hos mamma åkte jag hem till min etta. Med en slarvig snabbparkering lämnade jag min röda Datsun för att hämta tennisprylarna. Tiden började bli knapp. Jag hade match i postmästerskapen klockan två. När jag kom in ringde telefonen. Det var min motståndare som ville ha skjuts. Mitt i samtalet plingade det ettrigt på dörren. I vanliga fall brukade jag alltid kasta ett getöga i tittglaset. Den här gången öppnade jag direkt och stod öga mot öga med två långa, mörkklädda herrar med bister uppsyn.
”Polisen. Vi behöver pratas vid”, smattrade den grövste av dem.
Mina tankar fladdrade. Hade jag kört för fort? Troligen lite. En slarvig parkering? Varför hade de inga uniformer? Var de verkligen riktiga poliser? Finns det oriktiga poliser? En kvinna hade bott i lägenheten tidigare. När hon vräktes tog hon med sig tittglaset. Efter att jag satt in ett nytt hände det flera gånger att det ringde på dörren. Ibland satte främlingen dit ett finger eller ett paraply för glaset. Jag öppnade aldrig. När sikten kom tillbaks såg jag att det var skumma okända typer. Ryktesvägen hade jag hört talas om bordellverksamhet i lägenheten.
”Jag pratar i telefon”, sa jag svävande.
”Prata på. Vi väntar i köket.”
Jag gick tillbaks till telefonsamtalet. På avstånd hörde jag hur det drogs ut lådor och öppnades i skåp. Det skramlade till i bestickslådan. Efter att ha avslutat samtalet tog jag mod till mig och vandrade på osäker mark in i mitt eget kök.
”Sätt dig”, sa en av dem.
Själva stod de upp och tog upp minst halva köksytan.
En sak hade vi gemensamt. De trodde att jag var rätt snubbe på grund av mitt nervösa sätt och jag trodde definitivt att de var två farliga kriminella typer. Bara en kvart tidigare hade jag suttit i mammas trivsamma och ombonade kök. Vad hade gått snett?
Så började förhöret. Bara rakt på rödbetan.
”Vad gjorde du mellan sex och nio igår kväll?”
”Vet inte. Inget speciellt.”
Tankarna hade frusit fast. Den enda tanken som existerade var hur jag skulle komma levande ut ur detta dilemma.
”Det är nog säkrast att du vet grabben. Tänk efter. Var befann sig din bil då?”
”Bilen? Vad den gjorde? Var det inte jag?”
”Gör dig inte lustig. Säljer du klockor?”
Mannen med de buskiga ögonbrynen bytte spår och pekade på en hög med reklamblad som låg på golvet. Överst fanns en bild på en klocka.
”Min morfar var urmakare”, svarade jag klockrent.
”Vi vet att din bil observerades på flera ställen på Gustafsfält igår kväll. Någon ljuskänslig person sågs på ett antal adresser under kvällen. Vi har haft flera inbrott där på senaste tiden. Mitt tålamod har sina gränser. Förstår du grabben?”
Hans mörka blick borrade sig in i mina ögon. Jag var nervös och stressad av allt. Tidsbrist, dåligt samvete för parkeringen, fortfarande rädd för att de inte skulle vara poliser. Så gick sanningen sakta upp för mig. De var varken skummisar eller trafikpoliser. Jag var på säker mark. De var riktiga kriminalare som befann sig i mitt kök av alla kök. Med ens lossnade proppen och mitt självförtroende började växa.
”Skulle en inbrottstjuv med en intelligenskvot över 15 åka omkring i sin egen bil, med namnet BOBO på förardörren? Gå runt och skramla i 742 stycken postlådor? Dela ut reklam i busväder? Följa trottoarer och gator upp och ner utan att snedda in i en trädgård och sätta sin kalla snoriga näsa mot ett fönster? Försiktigt trycka ner ett handtag och testa möjligheter? Den inbrottstjuven är inte född. Jag är postiljon – med rätt att dela ut reklam.”
Min långa monolog höll i köksrätten. Jag var mest nöjd med James Bond slutet. Hade kriminalarna suttit i en civil bil och bevakat min parkering i flera timmar? Vilken villaägare på mitt distrikt hade så livlig fantasi? Den frågan grubblade jag länge på.
Utan att de bett om det fortsatte jag min historia. Nu mer avskalad.
”Det hade kommit rejält med nysnö. Därför skippade jag den gula postcykeln. Tog istället och flyttade bilen strategiskt på distriktet. Det tog extra lång tid att gå, men var säkrare än cykeln. Inte visste jag att det skulle få så stor uppmärksamhet. Min morfar sålde klockor i sin affär. Jag delar ut reklam och snart ska jag spela tennis”, avslutade jag ironiskt.
”Trevligt”, sa en och försökte sig på ett leende som fastnade halvvägs.
Inte bad männen om ursäkt. Däremot visade de sin legitimation när de kommit ut ur lägenheten. Borde det inte varit tvärtom?
Jag vann tennismatchen, låtsades att varje boll var en kriminalare. Så många runda gula kriminalare har Sverige aldrig haft. 🙂

Tonårsambassadören från syd

Det sägs att ingen kommer undan. Även vi som är aviga mot reklam i all dess former. Hjärnorna blir påverkade ändå. Kan det verkligen vara så för mig med. Jag som alltid värnat om min integritet. Hann tiden till slut ikapp mig. 🙂

Många av mina minnen kretsar runt resor med tåg. Den här gången satt vi på ett tåg mellan sydkusten och London. Det ösregnade i Eastbourne. Därför tvingades vi skippa grästennisen denna julidag och bestämde oss istället för en tripp till storstaden. Vi var fyra grabbar. Två var nya kompisar som kom från Skåne. De var ett år äldre än mig. Claes var ganska tystlåten och skulle börja på Naturvetenskapliga linjen i Malmö. Ola var den pratglada. Han var bara sexton år, men jag har aldrig i hela mitt liv träffat på en person som pratat och tjatat så mycket om sin hemstad. Staden hade blivit utsedd till årets stad och grabben var lyrisk. Namnet på denna ”exotiska” stad var Ystad. Varken jag eller min kompis Kevin hade varit i staden. Efter en månads daglig hjärntvättsinformation bestämde vi oss för att ALDRIG sätta våra fötter där. Jag tror grabben gick igenom varje hus i den lilla staden.
Nu på tåget var han mer avslappnad. Började jamma på sin senaste favoritlåt. Fick med oss andra i refrängen. Även inom ämnet musik lämnade Ola inget åt slumpen. Han beskrev in i minsta detalj hur hans nya favoritlåt var uppbyggd. Det fräna var att den hade tre tempon. Vi rycktes med i stämningen i tågvagnen, när han greppade en luftgitarr och förde oss in i låtvärlden. När vi fick hjälp av två söta tjejer från Hastings blev inte livet sämre. 😉

I musikfrågan var jag inte svårövertalad. Jag gillade Paul McCartney från The Beatles. Här får ni låten. Liksom Ola älskar jag fortfarande när den byter tempo. Första gången efter 78 sekunder. I en välsorterad musikaffär i London blev singeln min. Däremot dröjde det betydligt fler sekunder innan jag satte ner en fot för första gången i Ystad. Den gången hand i hand med en tjej som jag var nyförlovad med.
Förra året blev staden min familjs hemstad. Nya möjligheter att hitta försvunna personer fick mig igår att söka efter Ola. Jag är besviken på honom. Han tycks bo i Höör. Ystads största tonårsambassadör bor inte kvar i Sveriges bästa stad, med världens bästa strand, med världens bästa handbollslag, med universums snyggaste brudar och där mellanmjölken var klart godast.

Men Ola lurade hit mig till slut och jag blev nyförälskad igen. 😀