Djungelns hårda lag

Sju av tio byter sina julklappar nästan lika snabbt som tomten lämnar deras bostad läste jag någonstans. Eller om det var när svärmor åkt hem. Strunt samma. Är inte det taskigt mot tomten? Här i Ystad har vi våra egna seder och bruk. Följer inte tomten önskelistan händer EN av TRE saker:
1. Han blir uppslängd i ett träd. 2. Han blir utestängd på balkongen och får vackert vänta på nästa ren-taxi.

DSC00641 DSC00643Klaus 1

3. Om han är extra otrevlig åker han direkt in i buren utan att passera Gå. Vänta lite. Vad märkligt. Har vi snö…? Det måste ha kommit lokalt just på den platsen i vår stad.

Jag såg under vår citypromenad att en brandman var inlåst i ett hus. Eller så var det en pyroman i frivilliga brandkåren. Har han verkligen suttit inne ända sedan 1839? Så svettig och småhungrig han måste vara när tiden runnit iväg till 2014.

DSC00645DSC00644

Så finns det personer som inte VILL gå ut. 🙂

Jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna på ett samtal jag hörde från ett öppet fönster.
”Per, nu bara måste du gå till skolan!”
”Nej, jag vill inte! Alla är dumma mot mig där!”
”Per, gå nu! Du är i alla fall rektor!”

Undra vad de samtalar om där uppe på taket. Takåsskvaller? För ni ser väl dem? Den tredje från vänster är släkt med Akka.
DSC00647

Annonser

Tävling, Plagg TVÅ; Kalle & Hobbe

2I2

Denna underbara tecknade serie skapades av Bill Watterson. Serien producerades mellan 1985-1995 och handlade om sexåringen Kalle och hans tygtiger, Hobbe. Kalle var brådmogen och hyperaktiv. Hobbe är i Kalles fantasi en riktig tiger. Jag föll för denna duo hösten 1990. Minns hur pappan älskade att slå i Kalle lögner om livet och att mamman som var hemmafru var trött på Kalles ständiga påhitt. Tecknaren Bill var mästerlig på att få fram Kalles minspel och Hobbes smarta kyliga analyser av de galna upptågen. Jag läser på Wikipedia och minns tillbaka:
Rigmor: Den enda barnvakt som kan hantera Kalle och som han fruktar.
Olle: Mobbaren som har skäggväxt i lågstadiet.
Sussi: Granntjejen som råkar ut för Kalles bus men ger igen dubbelt.
Lärarinnan: En hårt prövad kvinna som skickar iväg Kalle till rektorn vid varje tillfälle hon får och längtar till pensionen.
Är det någon mer av er som älskade serien?

Text för er som inte läste inlägget d. 12/9.
Tävlingsdag: Söndagen den 22 september. Två personer vinner var sin Trisslott. Jag kommer att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men ni får givetvis skriva om ni vill. Jag tänker ägna mig helhjärtat åt marknadsföring av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Den här gången handlar det om två frågor:
a) Vilket av dessa tio ”gamla ostrukna plagg” tror ni att JAG valde att spara?
b) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?
Lycka till!

PS. Efter att ha sett bilderna har jag kommit fram till att jag ska byta efternamn, för att inte längre förknippas med denna person. Solveig Liljedal DS. 🙂

Pojken som kunde läsa

Vår sexåriga dotter Lizette började i ettan. Hon fick fyra läxor redan första veckan. Hon var mycket stolt för det. Hennes pappa var säkert den enda som var avundsjuk på henne. Tänk om jag fått så många läxor i hennes ålder.

Tillsammans med mig i ettan gick två finska bröder. De hette Jiri och Jari. Jiri var ett år äldre än Jari. Han kunde inte många svenska ord. Jari kunde hälften så många. Bröderna bråkade inte i klassrummet. Det skulle de aldrig ha vågat. Vår fröken Karin var arg på dem ändå. Hon kunde inte acceptera att hon inte nådde fram. Jag förstod inte varför hon skrek på dem när det märktes att de helt enkelt inte förstod vad hon sa.

Jag var blyg på lågstadiet. Gjorde alltid exakt som fröken sa. Tog upp min fickspegel från bänken. Satt som de andra klasskamraterna och uttalade veckans bokstav. Formade läpparna till ett tydligt Ooooo. Betraktade munnens form i spegeln. Ljudade tydligt de korta orden i läseboken; Far ror, mor är rar. Skrev in bokstaven O prydligt i skrivboken. Höll mig mellan rätt linjer. Försökte hålla samma takt som mina kamrater.

Veckorna gick. Nya kompisar tillkom. En av dem var Per. När han var hemma hos mig spelade vi spel och lekte med bilar. En eftermiddag fick Per syn på ett spännande bokomslag.
”Ska jag läsa?” frågade jag honom.
Per log snett. Han trodde inte på jultomten.
Vi la oss på sängen med Kullamannen framför oss. Snart hade Pers sneda leende ersatts av ett frenetiskt nagelbitande. Jag läste med inlevelse. Det handlade inte om något stakande. Jag läste flytande och dramatiserade med olika röster.

Så sprack bubblan. Per var mindre blyg än jag. I klassrummet räckte han upp handen och avslöjade sanningen.
”Bosse läste Kullamannen för mig i går.”
Vet inte om fröken visste vad det var för slags bok, men hennes nyfikenhet hade väckts.
”Stämmer det?”
”Ja”, svarade jag och krympte bakom bänken.
Fröken vaggade iväg och återkom med treans läsebok. La boken framför mig och bad mig läsa högt.
Jag var inte orolig för texten. Däremot var jag osäker på hur långt jag skulle läsa. Fick jag föreställa röster? Eller var det för överdrivet? Eftersom jag inte vågade titta mig omkring visste jag inte hur de andra klasskamraterna reagerade. Förstod de raketresan från spegelläsning till flytande svenska? Drömde de om mirakel för sin egen läsning?
”Det räcker nu.”
Fröken ryckte ifrån mig boken som om jag gjort något ytterst otillåtet och fult.

På kvällen ringde telefonen hemma hos oss. Mamma lyfte luren och fick en utskällning som hette duga. Fröken hotade med att skicka mig direkt upp i trean. Hon ansåg att jag inte hörde hemma i klassen. Det var minsann hennes jobb att lära mig att läsa, skriva och räkna. Inte föräldrarnas uppgift. Mamma fick knappt en syl i vädret. Hon försökte förklara att hon inte bedrivit en svartskola i hemmet. Bosse hade alltid varit vetgirig. Ville ha reda på vad som stod på skyltarna i centrum och vad klockan var.
”Får jag inte ge honom svaren då? Kroppsligt och socialt hör pojken hemma i ettan.”
Fröken kontrade med att hon testat både treans läsebok och treans mattebok. Han kan redan allt, t.o.m. gångertabellerna, la hon till.

Jag grät mig till sömns den natten. Drömde mardrömmar om jättarna i trean. De tuffa grabbarn som jag nådde till hakan. Nästa dag ringde mamma till rektorn och jag fick den stora äran att få gå kvar i ettan bland mina kompisar.

Föresten stämde det inte alls. Jag kunde inte allt. När vi skulle ha gympa var jag ständigt orolig för att mina skosnören skulle gå upp på gympaskorna. Ändå hade jag tur. Den busigaste killen i klassen var min räddningsplanka.
”Kan du hjälpa mig att knyta?”
Snällt och skickligt knöt Hans-Gunnar mina skor. Han skulle bara veta hur högt jag värderade hans insats. Då som nu.

Jag och Solveig brukar skoja om när vi lärde oss att läsa. Hon började skolan ett år i förtid så hon leder åldersmässigt. Nu har det blivit en skröna. Sist berättade jag att jag rabblade alfabetet som spermie. 🙂

Vi fick betyg i årskurs tre. På mitt papper fanns det bara tvåor och treor. I svenska fick jag en trea som Per. Han lät fortfarande som en seg, hackande Rexmoppe när han läste högt i klassrummet. Vi stod på skolgården och jämförde betygen. Ämnesbetyget i modersmålet störde mig inte alls. Tvåan i gymnastik sved dubbelt värre. Den retade mig hela sommarlovet, som den sportkille jag var.

Mamma och pappa insåg sanningen. Det handlade om ren hämnd. De visste att jag skulle haft femmor i alla teoretiska ämnen. Konkurrensen var inte stor, minns jag fortfarande kristallklart. Endast två flickor kunde mäta sig just då. Jag hade klarat proven med glans. Gjort alla läxor. Räckt upp handen. Kunnat alla tabeller i matten när de flesta fortfarande tvekade om tre plus fyra var sju eller åtta. Varit klar tidigt med mina uppgifter. Jag måste ha varit otroligt understimulerad under hela lågstadiet där jag stampade omkring på samma fläck. Tänk om jag fått gå i Lizettes klass och haft fyra läxor. Då hade jag själv vaggat som en belåten anka på vågorna.
En snäll anka. Ingen rytande anka eller en agande rasist. 😦DSCN7098