Fjärilar i magen

Jag har resfeber och känner mig nervös. Det är första gången 2016 som vi ska åka iväg och bo på stort fint hotell. Utan barn. Allt kan hända. Allt är möjligt.

Måtte jag inte glömma något. Pass, pengar, pennor, … portfölj och privatchaufför hoppar jag över.  😉

Jag vet att man inte ska upplysa i förväg på sociala medier om att man ska lämna bostaden. Sorry alla tjuvar. Vårt hem kommer garanterat inte att vara tomt och grannarna som bor tight har hökblick både åt framsidan och åt baksidan. Vår rottweiler har inte fått mat på tre dagar och har taskigt humör på nätterna. En hårig och köttig vad på en inbrottstjuv skulle säkert sitta fint att sätta huggtänderna i. Sådant tar jag inte ansvar för.
Tänk om vi kör vilse. Vi är inte moderna och har ingen GPS. Jag har alltid skrutit om att jag har en inbyggd i hjärnan och inte behöver någon irriterande röst eller blinkande figurer eller annat som gör mitt grovjobb på mobilen och förstör charmen med resandet. För det är ju när man kommer vilse som det stora äventyret börjar. När saker man annars hade missat visar upp sig och pockar på uppmärksamhet. Då upptäckarglädjen viftar med solskensfingrarna. Kom hit och se! Missa inte din enda chans!

Visst är det trevligt att äta middag på restaurang, men jag ser mest fram emot hotellfrukosten, där hotellet inte snålar. På detta lyxställe känner jag mig trygg.

Vi har redan gjort upp med aktiviteter som vi ska ägna oss åt. De är privata och inte tänkta att annonseras på bloggen.

Ofta återvänder vi till favorithotell som vi sovit på genom åren. Denna gång blir det debut. Hoppas de förstår halländska. Jag är rädd för att det kommer att bli problem på den fronten som vanligt. Tur att Solveig kan tolka. Bäst jag håller mig i bakgrunden och är tyst. Jag kan leka i hissen eller spana med kameralinsen in i alla små vrår. Tänka att här har … suttit flera gånger och …

Jag återkommer med ett resereportage i nästa vecka. Om inte beror det på att min övertro var för stark och att vi lyckades hamna vilse i pannkakan…  🙂

Du får ha en trevlig helg. Ska du se finalen i Mello imorgon? Om du ska leta hundar får du akta dig så du inte blir ”hundbiten”. Speciellt valpar är svåra att motstå. Vov vov!

 

Annonser

Ett sent tack

Lizette har börjat på ett kommunalt nytt gymnasium som saknar egen matsal. Istället får ungdomarna välja på fyra restauranger i Simrishamn och en hel del olika rätter varje dag. Vilken lyx. Annat än på min tid, när vi fick hålla till godo med dagens skollunch och därmed basta. En rätt att välja på. Vi åt barkbröd och hade kalops, dillkött och blodkorv varenda vecka. Nu tog jag i och är inte sanningsenlig. 😉

Jag fick en flash-back och letade upp skolkatalogen. Måste få se mina goa mattanter igen. Speciellt…

Mattanterna

Minns inte om jag hade charm i ettan eller om jag skaffade mig den senare under mina tre år på ekonomisk linje. Hade jag haft chansen skulle jag gärna tackat de tre kvinnorna på nedre bänk och framför allt Ann-Sofie Johansson (längst ner till höger) för alla köttbullar och korvar hon hämtade från det inre köket bara för min skull. Visst fick jag ibland tjata en bra stund, men till sist fick jag det där leendet och hon gav efter för mitt smicker. För att inte få för många frågor från mina skolkamrater brukade jag välja ett mindre bord i matsalen, vid dessa speciella tillfällen. Jag var kräsen, det var många rätter som jag inte gillade i skolmaten.

Världen är liten. Tänk om Ann-Sofie läser dessa rader. Hoppas att hon lever och har hälsan kvar. Tusen tack för att du förgyllde mina matsalsstunder på Sannarpsskolan i Halmstad, så att jag inte tynade bort. Utan dig hade jag bott i godisautomaten. Snusklubborna var min favorit.

Jag glömmer inte bort människor. Helst inte de snälla. Kram! 🙂