Film trettiosex av femtio

Döda poeters sällskap

Döda Poeters Sällskap/Dead Poets Society
Genre: Drama, 123 minuter, 1989.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 27/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar: ”Sanningen är ofta närmare än vad man tror.”

Egna ord: Det finns så mycket lärdom att ta till sig i denna bitterljuva film. Året är 1959 och platsen USA, men problematiken lever kvar 2014 på flera sätt och ställen. Denna gång var det konstigt att se om filmen så här kort efter Williams tragiska död. Filmen väcker många tankar och känslor inom mig. Empati är inget man kan slösa för mycket med. Tänk att Neil äntligen hamnade rätt och fick blomma upp i sitt rätta element på teaterscenen. I rampljuset. Med sin pappa längst bak i publiken. En far som alltid tilltalas Sir som för mig skapar en ocean mellan kött och blod. Inledningstalet från rektorn vid terminsstarten. ”Mina herrar, vilka är de fyra hörnstenarna?” De äldre eleverna ställer sig upp och en talkör rabblar. ”Tradition, heder, disciplin, briljans.” De nya gossarna skiljs gråtande från sina mammor och barndomen tonas bort i tårarna, som rinner nerför kinderna. De erfarna eleverna har sitt eget sätt att tackla livet innanför väggarna och snart bildas en spännande klubb som kommer att förändra hela deras liv. På gott och ont…

Baksidestext: En anrik men förstelnad privatskola. Benhård disciplin. Regler, regler, regler. Och att göra som man alltid gjort. Det tror man på. Att lita på elevernas egna viljor, känslor och passioner. Den tanken har ingen tänkt. Men så plötsligt. Engelskläraren John Keating (Robin Williams) kommer till skolan. Han inspirerar eleverna. Ger dem mod. Får dem att börja ana vad livet skulle kunna vara. Samtidigt som motkrafterna mobiliserar… Efter att ha skrämts, skakats, skrattat – och kanske gråtit. Efter att du helt och fullt förstått vad John Keating menar med ”att fånga dagen”. Ja, då är inte heller du riktigt den samma som förut!

Kuriosa: Det var festligt för mig att återse skådespelaren Ethan Hawke som Neils tillbakadragna rumskompis.

Dagens fråga: Ser du helst amerikanska, engelska, svenska, danska, franska … filmer eller spelar det ingen roll vilket land en film kommer från?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

Annonser

En tid som varit

Bloggbild

Det tar emot men till helgen tar jag adjö. Hundratals filmer kommer att landa hårt på återvinningscentralen i Hedeskoga. Igår upptäckte jag en stor låda till i förrådet. Jag har inte orkat gå igenom den ännu. Såg att det låg flera köpefilmer överst. Kan nog inte med att slänga vissa av dem. Grease med min hemliga flickvän Olivia Newton-John, Välkommen Mrs Doubtfire med Robin Williams i två roller, En bädd av rosor som jag inte alls gillade första gången, men som jag sett om med behållning flera gånger efter premiären m.m. Bäst att blunda och sätta på locket igen. Jag har tre dagar på mig. 🙂

När vår VHS-spelare gick sönder efter många år köpte vi en kombinerad CD och VHS-spelare, för att fortfarande kunna se inspelade filmer. Ibland har jag tyckt det varit trevligt att visa upp en del riktigt gamla filmer för våra tjejer. Många klassiker i svartvitt. Hösten 2012 blev Jennifer och Lizette förtjusta i att se Skärgårdsdoktorn. Pang! så blev det svart i rutan när Wilma skulle smyga ut mitt i natten. Gick inte ens att öppna luckan och ta ut kassetten. Den fick snällt följa med till soptippen.
Jag vet att man kan rädda filmer och spela över med hjälp av tekniska apparater. Allt har sin tid. Eftersom vi oftast spelade in på long play är kvaliteten inte den bästa och därför är inte tekniken aktuell. Däremot var det suveränt med long play när vi åkte iväg på en veckas semester. När vi kom hem kunde vi återse alla serier och program som vi följde. Det var tiden innan ”playkanaler” tog vid. Givetvis har vi räddat vår bröllopsvideo och inslag från när Lidéns Samlingsmuseum var med på TV och lite annat smått och gott. Frågan är om inte ekorren Bosse Lidén på lördag kommer att sitta med en nostalgisk blick och titta stelt rakt fram i bilen och inte ens lyssna på ljudet när Solveig slänger ner allt i en tom ekande container. Det gör ont i hjärtroten när jag ser bilden framför mig just nu.

Givetvis kunde jag inte låta bli att göra en tabell över vilka filmer vi hade inspelade. En smart minneslista att titta i om min längtan blir för stark. Med lite tur finns filmen på DVD. Det verkar inte som Blue Ray kommer att slå ut DVD i samma racerfart. Ändå. Snart kommer garanterat något nytt på marknaden och då blir det till att slänga våra DVD-filmer när vår nya spelare lagt av.