Möte med en medmänniska

Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…

Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att  det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?

Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.

http://youtu.be/DUw_eXyhdIo

En fru för mycket

Vi skulle bort i lördags. Träffa nya vänner. Vi tog därför vägen om en Blomsterhandel på förmiddagen. Jag skriver inget namn. Vill inte göra reklam för något. Skriver bara att den är stor och välsorterad. Okej! Den ligger i Ystad. Mer skriver jag inte. 🙂
Jag hade duschat och tvättat håret på morgonen. Hann inte raka mig. Synd på ett vis. Bestämde mig innan vi åkte för att skjuta upp det till senare.

Vi passade på att leta efter Gerbia som vi såg förra gången. Fanns inte längre på samma ställe. Solveig gick in i kylrummet för att hämta en ny bukett tulpaner som vi skämmer bort oss med vid denna tid på året. Jag avstod från att gå in eftersom jag och vissa starka blomdofter inte trivs ihop. Jag gick istället iväg mellan raderna och forskade på egen hand. Det finns så mycket fint att titta på. Jag noterade att Solveig ställt sig i kön vid disken. Det stod ett yngre par framför henne som fick betjäning. Jag fortsatte att studera lockande växter. Planera våren och sommaren. Då och då såg jag att inget hänt vid disken. Varför stod hon där förresten? Vi betalar ju alltid i den andra delen av affären. Minst femtio meter bort. Jag tråcklade mig in bland krukor och presentartiklar. Killen framför Solveig stod med ryggen mot disken och tittade på mig istället för framåt eller mot sitt damsällskap. Nu började jag bli varm i min vinterjacka och ville vidare. Inte lätt i den trånga passagen. Jag slöt upp tätt intill min fru. Kröp in i hennes revir som man har rätt att göra när man är en lyckligt gift man.
”Varför står du här för? Hittar vi säkert ikväll? Vet du var de bor?”
Jag hade ställt frågorna samtidigt som jag störde mig på den långa killen. Hade han inget hyfs alls. Glo så på mig. Det retade mig så jag hade inte riktigt hört vad Solveig sa för svar. Bara något mumlande. Därför ställde jag om samma fråga och vände mig om mot henne. Då kom det en hel mening, som jag fortfarande inte kan komma ihåg ett enda ord från. Dumt tittade jag på hennes kind. Fick lust att pussa på den.
”Va sa du?”
Min blick var högst en decimeter från kinden. Samtidigt såg jag Solveig komma från ett annat håll och ställa sig bakom sig själv. Det ska tilläggas att jag hade glasögon på mig. Som jag inte ser bra med på nära håll. Min hjärna var så dum att den inte var helt övertygad om att det var fel trots att beviset var väldigt nära. Det började dock krypa dumt på min rygg. Jag tog några steg ut från reviret. Vände tillbaks. La en hand på en främmande kvinnoaxel och kläckte ur mig.
”Sorry! Jag trodde du var min fru.”
Snabbt gick jag iväg med ett stelt orakat och neutralt ansiktsuttryck mot några intressanta slingrande växter. Inombords var det mer storm. Höga vågor av bubbelskratt som ville ut. Efter att Solveig nummer två fått hjälp vid betjäningen försvann vi till andra kassan. Vi sa inget om det där, förrän vi kom till bilen. Då pratade jag inte först. Istället dunkade jag min hönshjärna i ratten och skrattade samtidigt som jag hörde fraser jag hört förr.
”Du får stanna i bilen i nästa gång. Man kan inte ha dig med.”
”Såg du inte? Hon såg ut som du. Nästan mer lik dig än du själv.”
”Nu får du ge dig. Hon hade en svart jacka.”
”Har inte du det?”
”Nä. Dessutom var hon minst tio år äldre än jag. Svarthårig.”
”Vad bra. Det var därför hon inte skrek på hjälp. Hon tyckte inte att jag var en äcklig gammal snuskgubbe. Hon tyckte säkert att jag var ett perfekt lördagskap. Synd att jag inte hade rakat mig. Då skulle hon säkert bjudit hem mig. Varför tänkte jag inte på sådant här förr?”
”Hur många Bosse Lidénare har du gjort egentligen? Kör hem så jag får vila upp mig innan vi ska bort. En sak är säker. Det blir aldrig enformigt. Du är en mästare på att variera dina tokigheter. Nästa gång åker jag själv.”
”Så långt kan inte jag räkna. Vilket klipp jag gjorde. Fick en tio år yngre fru på en nanosekund. Hoppas att hon inte känner igen mig nästa gång vi träffas. Tror du jag passar som rödhårig?”

Om annat: Tänk att det hjälper att nämna att jag tycker om ballonger… med tanke på att en Ullis fick det. 😉   http://bortamedvinden.wordpress.com/