En trevlig upptäckt

I förra veckan när jag var på bloggpromenad var det extra kul när jag läste Primroses inlägg. Denna kvinna har flera kvalitéer som bloggare, som tilltalar mig. Bara att njuta av hennes konstnärskap är en lisa. Därför är det alltid roligt att se vad hon bjuder på. Denna gång råkade lilla jag komma i fokus. Roligt skrivet. En text som fick mig både att skratta gott och känna en tacksamhet för att jag nådde fram och berörde med min fiktiva text.

http://enrosafluga.blogspot.se/2016/11/sa-talande-akta-bosses-satt-att-skriva.html

Du som är min trogna bloggbesökare vet att jag både uppskattar ord och siffror. Helst statistik när det gäller det sistnämnda, för jag går inte igång på ekvationer.  🙂
Därför gjorde jag direkt hemliga tabeller med dessa kategorirubriker, när x antal ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kom hem till mig. Här är två av tabellerna i korthet.

A: Köpt via blogg och dörr. Åtta kategorier i Word-tabellen: Nummer, Datum, Köpare, Kön, Bostadsort, Kontakt/Bakgrund, Respons och Money.

B: Var hamnar ”Mina fotsteg i ditt hjärta”? Tre kategorier i Word-tabellen: Landskap, Antal och Ortsnamn.

Den text som jag bjuder på:
Mitt intresse för att veta var de sålda böckerna hamnade bromsade i början åtgärderna för att sprida boken åt ”främlingar”. (Det var dessutom sommar/semester.) Helst ville jag sälja signerade böcker enbart via Bloggen. Det finns inget som slår ut den varianten. Då känner jag en närhet och gemenskap med en kommande läsare. Jag försöker sätta mig in i om just den personen kommer att bli nöjd.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Mitt ovanliga koncept har hela tiden varit en önskan att böckerna ska hamna ”rätt”. Detta fick jag överge när vi fortsatte lanseringen till ex. bokhandlare, Adlibris, Bokrondellen och BTJ. Därför ska min favoritlista över 23 st landskap tas med en nypa salt. Ändå skojar jag gärna om att ingen bok befinner sig på Öland eller i Härjedalen. Sanningen är att ingen från dessa två landskap har köpt via bloggen.
Att Halland står för 50.4 % är inte så överraskande. Den mesta handlingen är förlagd dit och mina rötter finns där. Kul att Skåne kommer på andra plats. Trea kommer inte överraskande Västergötland. Synd att inte Danmark och Island finns med på Norden-listan.  🙂

 

Extra spännande när jag gjorde samma sak med vår kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Där bytte jag några kategorier.
Jag var naturligtvis mycket intresserad av om det handlade om nya bloggköpare eller om de köpt min roman tidigare.
Pia Boman som var min första bokköpare i mitt liv när hon köpte ”Mina fotsteg i ditt hjärta” 30 maj 2013 fick nummer åtta när det gällde köp av ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Då gick jag efter ordningen på kontot. För Pia köpte redan första dagen som flera andra.  😀
Det tillkom en annan ny tabell. Där jag jämförde i procent hur många som var nya och gamla köpare. Mycket intressant läsning att dra egna hemliga slutsatser av.
Nu skriver jag bara kort om bloggköpare. För det finns andra vägar att köpa och låna där jag/vi inte är inblandade längre.
Som alltid gillar jag att förena nytta & nöje. Detta som jag berättade tar väldigt lite tid att skriva in och är inget besvärligt och omständligt. Gjort på ett kick för en intresserad. Därefter gör jag det som jag brinner mest för. Skriva och tänka inåt. Brodera text med osynlig nål och tråd. Det finns så många storys som vill komma ut …

Fotnot:
Eventuella kommentarer läses som alltid och besvaras i detta inlägg med en symbol. Det gäller att få november att räcka till.  🙂  och mitt innersta privatliv värnar jag alltid om.

 

 

 

Månadens tävling: Vilket hus i Abbekås?

Månadens tävling handlar om fjorton fina hus på Fiskarevägen i Abbekås. Jag har skrivit ett nummer ÖVER varje husbild. Det NUMRET ska ni svara med.

Här kommer maj månads fråga: Vilket hus tror du att jag skulle vilja bo i under ett år och under tiden skriva en roman?

Regler: Ni har bara en chans var att lämna en kommentar. Om det blir tre eller fler som har svarat rätt nummer lottar jag en vinnare till SkrapKryss-lotten. Om en eller två svarat rätt vinner den som var först. Om ingen gissar rätt vinner jag lotten. Vem blir majmästare 2015? Tävlingen stängs klockan 22.00 ikväll. Lycka till!  😀

Hus ett

Hus två

Hus tre

Hus fyra

Hus fem

Hus sex

Hus sju

Hus åtta

Hus nio

Hus tio

Hus elva

Hus tolv

Hus tretton

Hus fjorton

Hallå! Hallå! Var är den värmande våren?

Våren har fått bakslag. Vi väntar på värmen som kom av sig. Idag snöade det till och med och vinterkläderna fick komma till heders igen.

Solveig frös under vår promenad. Mina långkalsonger värmde.

”Hallå! Hallå!”, har Ingvar ”Hallå! Hallå!” Persson ropat i snart 40 år från Fritidsbaren, som annars öppnades redan 1936. Om ca sex veckor står han där igen och träffar gamla stamkunder och nya vänner. Deras wienerbröd är legendariska.

Jag blev både sugen och nyfiken på det påbyggda tornet till vänster.

Tänk att få sitta där och skriva på en roman mellan april och september. När jag vill ha en nypa frisk luft är det inte långt ner till havet. Vakna nu Bosse. Stå inte där och fotodröm. 😉

Solveig tycks ha de gamla takterna kvar. Vad lätt det är att glömma. Börja gnälla för att man har vinterkänsla en dag innan första april. Tänk just idag är det exakt två år sedan Solveig gjorde alla hjärtan, i sanden på stranden i Hagestad naturreservat, som havet ”otrevligt” glufsade i sig. Jennifer som gick barfota i hjärtat. Bara en liten sträng vid strandkanten var snö och isfri. Hela tiden kom det soltörstande vandrare och ”störde” oss. Då kan man snacka om vinter. På framsidan av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kan ingen ana hur det ser ut bakom kameran.

Tiden rinner iväg som sand mellan fingrarna eller tårna. Snart är vi där igen. Fullt med bloggande människor på stranden. Inte ett moln på himlen. Jag längtar. Tror inte att jag är ensam om det ❤

 

Jag älskar dig på många olika sätt

Alla dessa viktiga beslut som inte får förhastas.

Jag kunde inte låta bli att leka med orden inför det viktiga beslutet vi stod inför, när vi skulle välja rätt typsnitt för ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Det fanns några att välja på … 🙂

Det slutade med samma säkra kort både 2013 och 2014 – Garamond – som är ett vanligt typsnitt i böcker. Enda skillnaden var att vi gick upp från 11 punkter i romanen till 14 punkter för kåseriboken. Vi ansåg att det var ett klokt val. En kåseribok ska vara mer lättläst och luftig. SolBo Förlag gjorde två kloka beslut. 🙂 Vilket typsnitt skulle du valt om du skulle ge ut en roman? Varför?

Lokala kändisar

När jag och Solveig var med i flera dagstidningar, veckotidningar, radio och lokal-TV för tiotalet år sedan, då vi drev Lidéns samlingsmuseum, reagerade jag alltid på att jag tyckte att jag såg så ful och gammal ut på bilderna. Det var inte jag på något vis. När jag för en stund sedan bläddrade i en Hemmets Journal och i ICA-kuriren från den tiden tyckte jag att jag såg riktigt ung ut. Allting är relativt. 🙂

Urklippet är hämtat från Lokaltidningen Ystad d. 22/10-14

Jag önskar dig en trevlig helg!

En dag att minnas

Jag nynnade för mig själv när jag såg kyrktornet från andra sidan. När jag körde in på parkeringen vid Snöstorps kyrka befann jag mig i ett slags centrum mellan liv och död. Två gamla relationer stod på agendan. Tragikomiskt insåg jag att jag bara hade levande blommor till en. Till den minst levande.
Det gnisslade när jag lyfte upp haken och öppnade den tunga järngrinden, (från sidan 257-258).

SolBo Förlag firar ettårsjubileumet med ett flott erbjudande. De som köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från bloggen, får frakten gratis (45 kr). Givetvis signerar jag om ni vill. Därmed kostar ett ex. bara 150 kr under denna vecka.Tryck på ”Köp boken” under min Gotlandsheader och läs vidare i instruktionerna. Erbjudandet gäller till och med den 2 juni. OBS! Glöm inte att skriva namn och adress i ett mejl till solbo07@telia.com

Slutord: Idag firar ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ett år. I onsdags klarade Jennifer uppkörningen på första försöket. Imorgon har jag och Solveig vår förlovningsdag. Med tanke på datorkraschen och allt extrajobb vi haft kring detta, denna intensiva vecka, har det varit trevligt med solglimtar som glimtat till mellan kontakten med Telia, banken och alla installationer som strulat. Tyvärr är fortfarande inte allt på plats. Vi måste ex. åka iväg till banken idag för att betala månadens fakturor om vi inte får igång vårt bank-id. Jag önskar er soliga helgdagar. Kram Bosse

Jag och polisen jobbar på…

Senaste nytt från Ystad:
* Först kom käringen med ett skamligt förslag till mig, sedan försökte hon råna en femårig flicka på hennes veckopeng. Då fick jag nog. Trots min Frozen shoulder kastade jag upp käringen i närmaste träd. 😉
* Äntligen har polisen fått fast den klottrare som härjat i Ystad i flera månader. Nu sitter den skyldige i rondellburen under hela påsken och får skämmas både runt och offentligt. 🙂

Imorgon kommer jag på bloggen att berätta om ett Practical joke som jag utsatte en kompis för. På lördag ska jag erkänna att jag blev kär redan första gången. Därefter kommer bloggen att ta påsklov till Annandag påsk, då jag fortsätter med Tankar bakom min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Det blev varmt i mitt hjärta

Våren har gått i baklås. Jag går här nere solo på stranden och känner mig ebb för att prata internationellt språk.

Märkligt. Kan det vara så att någon har vridit på klockan så tiden går baklänges? Verkar inte bättre. Eller har jag fått tomtar på loftet? Usch! Känner lätt vinteryrsel. Jag rusar vidare.

Inga vårtecken. Bara fårtecken.

”Store man. Du måste tänka positivt.”
”Tack för den passningen din lille pastej. Är du ormtämjare eller?”

  Bäst att använda fantasin. Det är ingen vanlig strand. Det är en morotsstrand.

  En nyfiken banan sticker upp ur ett kaninhål.

Det hjälpte. Genast mår jag bättre inombords. En romantisk vind från havet börjar leka med mina lockar. Tänk om ett under händer mig denna blåsiga söndag då jag varit så ebb. Det ser faktiskt ut som om… eller är det fantasin som spelar mig ett spratt?

Vilken tur att stranden är folktom. Där ligger verkligen något i flaskan. Vem i hela världen har skriv…

Måste tänka rationellt. Inte bli gubbsjuk eller sprallig. Detta var inlägg 502. Vet inte om det kommer att bli några fler här på bloggen. Undra om hon har kvar de söta… jag som hade bestämt mig för att nästa gång berätta om varför det blev ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fyra bakom romanen. Istället känner jag mig knäsvag och mitt hjärta blöder av stolthet. Hur långt är det till… fågelvägen? Jag svävar redan på ulliga moln och…
”Solveig! Jag drömde så konstigt. Ska vi gå på vårpromenad vid Sandhammaren?”
”Förklara först för mig varför det är sand i sängen och varför du håller en brun flaska i handen?”
”En annan gång älskling. Jag ska bara…” 😉

Baksidestexten på begäran – finns numera även att läsa som smakprov

Vi tummade på det

Jag tog min nyinköpta signeringspenna i handen för att signera det första exet av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” när minnet kom ikapp mig…

Jag har tre starka minnen av henne.

Hon var en tolvåring som visste vad hon ville ha, men mig fick hon aldrig. Jag var i skarven då det kändes pinsamt att bli ihop med någon som gick på mellanstadiet när jag själv gick i nian. Hon hade långt blont hår och var söt som en docka i ansiktet. Minns att hon en period brukade stå stationerad utanför vårt radhus när jag var på väg hem från skolan. Hon fick inte många vettiga ord från min mun. Jag var en mästare på att rymma från liknande situationer med hjälp av spontana skämt. Däremot brukade min mamma gärna prata i telefon med yngre damer som ex. Lena Sanders. Jag tror att mamma trivdes i rollen som ett snällt förkläde. Jag tjuvlyssnade aldrig. Ville absolut inte ha telefonen. Var inte ens hemma enligt de tecken och miner jag delade med mig av om det ringde där eller på dörren. Ibland fick jag ta till speciella knep för att ta mig hem. Jag hade tur i flera månader. En granne snett emot vår inneträdgård hade tagit ner sitt höga staket. Jag smög in bakom deras fruktträd och klättrade sedan uppför det ca 2 m höga staketet. Det fanns en tvärgående bräda där jag kunde placera fötterna. Vid nedkomsten hamnade jag i vår komposthög, men aldrig på igelkottens rygg.

Efter en nattklubbskväll avrundade jag och en kompis med ett besök på ett nattöppet fik i centrum. Ett nytt recept i nöjeshimlen i vår småstad. Vid ett bord satt två tjejer för sig själva. Våra fötter styrde dit. Först kände jag inte igen Lena. Hon var lika söt men hade fått fler kvinnliga former. Pratade mjukt utan dialekt. Från att varit slö blev jag snabbt pigg av koffein och av sällskapet. Vet inte vad vi skojade om men jag kommer aldrig att glömma vad vi sysslade med efter en stund. Först tramsade vi alla fyra. Sedan tog ordflödet slut för våra kompisar. Med jämna mellanrum turades vi om med att hämta påtår och servetter. Vi skrev nämligen korta texter på de vita servetterna. Dikter. Skämtade först. Drev med olika ämnen. Högt och lågt. Vi turades om att ha ett gemensamt tema alla fyra. Efterhand hade vi en stor hög med servetter på bordet, alla med färsk nyskriven poesi. Lena var en begåvning. En ordkonstnär. Med inlevelse läste hon sina strofer. Själv tyckte jag att jag överraskade mig själv med ordsnickrandet. Här lirade jag emellertid på bortaplan. Ibland bytte vi servetter och läste upp de andras alster. Jag blev riktigt impad. Det var hög klass på orden från den personliga handstilen. En storebrorsida av mig ansåg att hon fortfarande borde tillbringa lördagskvällen i familjens stora läkarvilla. En annan sida av mig tyckte att hon var mer mogen än vad jag var på vissa plan. Som alltid när jag hamnade i denna sits levde mina tankar sitt eget liv. Min broms till en fortsättning var given vid första intrycket. Den ständiga giftpinnen mellan två fingrar och den växande högen av fimpar talade sitt tydliga språk. Jag kysser aldrig askkoppar. Rökallergiker som jag var och är. Jag och Lena bytte stolar med våra kompisar. Vi skalade av några lager. Berättade om drömmar. Framtidsmål. Vi hade båda det gemensamma att vi brann för att skriva. Bestämde på sittande fot oss för att vi någon gång skulle ge ut var sin bok. Lovade varandra att dedicera ett ex. till den andre. Vi tummade på det. På blodigt allvar. Mitt i den poetiska vinternatten medan Europa red på tjuren i fontänen mitt på torget.

Vi var ett härligt gäng som skulle ta färjan från Göteborg till Fredrikshamn. Gamla kompisar som skingrats mellan landskapen, skulle mötas upp vid hamnplan. Själv tog jag tåget från den gamla textilstaden. I tankarna var jag redan halvvägs till Danmark. Därför kände jag inte handen på axeln och hörde inte frågan som kom snett bakifrån.
”Bobo! Det var inte igår.”
Jag vände mig om. Den slitna kvinnan med det stripiga håret var främmande för mig. Den inte helt rena klänningen avslöjade fula stickmärken på armarna. Hon sluddrade på orden. Mitt på eftermiddagen. När hon hjälpte mig på traven var det svårt att hålla masken. Ett vemod drog in i vagnen som ett taggigt stickspår. Jag och Lena Sanders satt bredvid varandra. Ett omaka par, betraktat från en person i samma vagn. Inombords kände jag både sorg och samhörighet. Det var mycket som hade gått snett. Skolan, förhållanden, halvtidsarbetet, droger från svagt till starkt. Jag hade svårt att intala mig själv att människan som satt bredvid mig inte ens fyllt 25 år. Det flottiga håret hade grå stänk. Huden var gulaktig. Blicken verkade redan ha sett för mycket. Dimmig. Inåtvänd. Mitt hjärta blödde för Lena, men inget kunde jag göra. Bara lyssna denna enda gång. Vid ett svagt ögonblick såg jag något blinka till. Vakna till liv. Den söta tjejen fanns där. Djupt därinne. Förlorad i sig själv. En liten bit av den unga Lena Sanders dök upp för att lika snabbt försvinna igen. In i de dimmiga skuggorna. Hennes späda kropp hade börjat skaka. Jag lät hennes huvud vila mot min axel för en stund.

Mitt mellan allt roligt smet jag iväg från mitt glada sällskap. Tog mitt halvfulla glas och gick ut på däck. Riktade min blick mot stjärnbaneret. Lät mig svepas tillbaks till tjejen med den röda cykeln. Vidare till servetthögen med de djupa orden. Livet är mycket. Slump. Ödet. Små och stora beslut. Vägar och lockelser. Små felbeslut kan ibland leda till stora lavinfaror på sikt. Vi alla små människor behöver nog någon som finns där ibland. Fast vi inte vill erkänna det. En stadig hand som sträcks ut till oss. En lugn hamn att segla in i där vi kan slicka våra sår. Inre och yttre. Där är vi lika. Fast få skulle erkänna det. Inte ens öppet för sin egen spegelbild.

I torsdags kom böckerna. Alla med samma vackra titel. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. När jag lyfte upp första exet och vägde det i handen fick jag något vått i ögat när jag insåg att skyddsänglarna inte räckt till. Lena Sanders skulle fått första boken av mig. Nu blir det inte så, tänkte jag för mig själv. Bestämde mig för att Lena har det bättre nu. Tryggare. Med ett snett leende insåg jag att jag vann vadet. Borde ha förlorat det. Hon jag tummade med var helt klart nummer ett. Livet är ofta inte rättvist. Men jag hoppas och tror att fortsättningen blir det.

Lena Sanders är ett alias som jag lånade från min egen bok. Hon hoppade just nu vackert in i på sin kvist i mitt inre skafferi. Men först blåste hon en rökring rakt in i mitt ansikte och önskade mig lycka till. Aldrig mer ska jag prata eller skriva om henne offentligt. Även mitt i glädjen över att ha min bok i handen ser jag livet, då och nu och även döden på mitt eget speciella sätt. Min förhoppning är att många ska gilla min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
I vilket fall som helst är det försent att ändra på det nu. 🙂

Vad snabbt SolBo Förlag fick in de första pengarna. Första laddningen var klar redan i fredags kväll.

Vill du läsa smakprov? Tryck på ”Smakprov…” under Headern.
Vill du köpa boken? Tryck på ”Köp boken”. Där finns alla uppgifter.
Ha en trevlig söndag.