Själen är större än världen

Bobo/Bosse minns

Jag minns nu i efterhand Stefan Jarls dokumentär ”Själen är större än världen” och att jag alltför tidigt i min naiva barndomsvärld lärde mig ett laddat ord, ”ryssfemmor”.

Som grabb hade jag många svenska idoler inom olika sporter. I friidrott fanns det några som glänste extra. En av dem som hördes mest var Björn Rickard ”Ricky” Bruch.
Vad stolt jag var den sommarkvällen när jag cyklade hem från Jutarums idrottsarena i Söndrum. Jag hade både fått Rickys och stavhopparen Kjell Isakssons autograf. Två helt olika personligheter. Det var tyst omkring den ena som hoppade högt och fullt ös runt den store nallebjörnen. Ricky skojade och höll hov bland oss autografjägare.

Jag har inte glömt grenen ”kast med medicinboll” i Superstars. Inomhushallen räckte inte till när Ricky kastade den stora bollen över hela hallen och rakt in i väggen. Det var riktigt mäktigt att se på TV. Inget arrangörerna räknat med.

Ett annat minne som stannat kvar var när jag och några klasskamrater på Fritidspedagoglinjen såg rövaren Labbas i Ronja Rövardotter. Där hördes inte Ricky mest. Där var han den snälle jätten.

I december 2010 åkte jag och Solveig ner till Skåne för en anställningsintervju. Vi passade på att se var det aktuella biblioteket i Blentarp låg. På denna lilla ort visste jag att Ricky Bruch bodde i ett radhus. När jag rullade förbi hans bostad tänkte jag på hans stora skiv-, film och boksamling. Hade varit kul att se dem och fått lyssna på några skrönor från förr.  Jag kunde ha börjat skriva en bok om honom.  Intervjuat via röstinspelning på fånen.

Några månader senare köpte vi en bostadsrätt i Ystad. Några helger under maj och början av juni åkte vi ner och tapetserade, målade och grejade. Då hade jag ingen aning om vad som hände lokalt i vår mysiga nya stad. Visste inte att Ricky fått cancer i bukspottkörteln och vårdades på sjukhuset i Ystad sedan en tid tillbaka.

I min personliga förra femårsdagbok står det den 30:e maj 2011 följande:
Jag sov knappt något. Gick upp 03.40. Vi kom iväg 04.30. Åkte ända ner till Ystad i ett svep och åt frukost vid barköket. Tur vi köpte deras fyra barstolar och slapp sitta på golvet. Intervju i x klockan 08.30. Stressigt men otroligt rapsvackert, när vi senare åkte vidare på de smala slingrande vägarna i solskenet till nästa intervju klockan 10.00. Lunch på Jaktis. God mat. Synd vi inte hann gå en strandpromenad. Havet lockade som alltid. Snart är det badvänligt.
Vid 11-tiden dog Ricky Bruch på sjukhuset i Ystad. 64 år. Sorgligt. Endast en dryg kilometer från där jag befann mig. Måste varit tufft för hans snart nittioåriga mamma att ta farväl vid britsen.
Snickaren som ska sätta upp en vägg kom till slut. Hem valde vi åter väg 13 efter fikat. Vilken vacker natur vi upplevde denna intensiva dag. Ska bli spännande att bo i trakterna permanent. Hoppas tjejerna få det bra på den nya skolan. ❤

 

Annonser

Ove går igen

Det är lätt att bli som man umgås.
Först boken.
Sedan filmen.
Därefter min lek här på bloggen som gav många härliga upplevelser när jag bloggvandrade hos mina lekkompisar. Då är det inte konstigt att jag fortfarande kan sura till.   😦

1

Tanten parkerade flinkt framför oss. Jag tittade bistert på sanningen och svalde hårt två gånger. Bestämde mig på studs för att se om hon ljög, för jag hade mina onda aningar.

2

Det var det jag trodde. Vem som helst kan se att det är FRAM på bilen. Falskskyltad så det skriker om det. Hade inte tanten sprungit iväg så fort skulle jag nypt henne i örat och bett om en bra förklaring till brottet.  🙂
Solveig undrade varför jag morrade mitt på kundparkeringen.

25

Borde vara förbjudit att köra omkring och göra reklam för ett gammalt varuhus. Mitt på ljusa dagen.

Vad hände mitt i min härliga Ove-tjuriga tanke? Varför blev jag så konstig? Varför undrade Solveig varför jag log fånigt?

3

Nu undrade hon vem jag hejade på, på den folktomma parkeringen.

4

Den där Cort Flint har rätt i sina ord.
”Det är svårt att ge bort vänlighet. Den kommer hela tiden tillbaka till dig.” ❤

Jag önskar dig bloggläsare en fin vecka nio. På tisdag tycker jag vi alla bestämmer oss för att gå ut i skogen och göra Ronja Rövardotters vårskrik och samtidigt begrava Ove till November. Blir det bra klockan 09.00?

 

Månadens boktips – ”Canasta, mandelmusslor & sirliga öron” av Pär Lifvergren

DSCN94460001

Förra hösten hamnade jag av en slump på en blogg som jag direkt tog till mitt hjärta. En dyster novemberkväll serverades jag ett underbart kåseri av en svensk man som bodde i Norge. Det blev en vana att titta in och läsa Si otium est – Om du har tid. Kåserierna kom inte i någon speciell tidsintervall. Genast slog det mig att denna för mig okända bloggare hade en potential att ge ut en kåseribok. Mina tankar gick till Stefan Andhé som glatt mig många gånger. Nu har Pär Lifvergren gjort slag i saken och kommit ut med en nätt och behaglig bok med 35 texter, de flesta hämtade från hans blogg, men även några nyskrivna alster. Pär kallar det själv för kåserier, jag skulle även kunna tänka mig det fina ordet betraktelser. Visst lever författaren upp till sitt bloggalias Livsnjutaren i flera av texterna, men de är mycket mer, har så många skiftningar och nyanser. Han drar sig inte för att ta upp tankar kring död och gråt i en mix av allvar och skoj. Han får mig att både le och skratta, tar mig med på nostalgiska tidsresor där igenkänningsfaktorn är hög, bjuder på härliga beskrivningar med personliga ord, får mina ögon att tåras. Jag nickar instämmande, skakar på huvudet åt att man kan gilla surströmming, som den fördomsfulla person jag kan vara. Boken andas från början till slut välbefinnande och må bra. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det blir ”påtår” om något år. För en person som gillar kåserier är detta ögongodis. De flesta kåserierna avslutas med tänkvärda citat. Jag fäste mig speciellt vid dessa två. ”De döda är inte borta, de har bara gått ett stycke i förväg” Okänt ursprung. ”Livet är en sak som man måste var rädd om, förstår du inte det?” Ronja Rövardotter.

Boken är utgiven på Books on Demand.

Pär Lifvergren är född 1968 i Tranås. Han arbetar sedan tolv år tillbaka högt ovan molnen, som flygvärd på ett regionalflygbolag och bor i Bergen med sambo och hund.