Jag missade min stora chans…

När jag var allvarlig i tisdagens Funderingar i den här veckan, kom ämnet upp att en del olyckliga människor inte är på rätt plats. Det kan vara tillfälligt, men det kan även vara så illa att de valt helt fel yrke. Jag själv går inte ofta och grubblar över mina misstag och tabbar bakåt i tiden. Alltför mycket energi går då åt till fel saker. Så här på rak arm är det kanske bara en utbildning som jag tackade nej till som jag i efterhand har funderat på om jag borde ha tackat ja till. Men då hade inte andra trevliga saker hänt i mitt liv. Jag försöker att se det som att allt har en mening.
Jag ljög för er. Gled på sanningen låter mycket mer behagligt att skriva. Eller så kom jag på det just nu? Nä! Jag har faktiskt gått och grunnat i flera veckor. Ända sedan jag såg bilden. Varför? Hur kunde jag vara så korkad att jag inte gick vidare… när jag visade sådan supertalang? Det hade räckt om någon klok person gett mig en fingervisning. Visat på vägen som låg öppen mot…
”Bosse! Du måste utnyttja dina möjligheter. En sådan chans kommer aldrig tillbaka. Leta upp rätt kontakter och skaffa dig en agent. Annars kommer du att ångra dig hela livet.”
Modell. Klädesmodell. Ett modelejon som går på Catwalk. Synts i modemagasin. På reklampelare. Bussar. Bioreklam. Överallt. Där hade jag platsat och blivit den lysande stjärnan. Är helt övertygad om det, eller vad tycker ni? 🙂 Låter jag skrytig?

DSCN7756

Ingen. Ingen retade mig. Ingen sa något negativt. Vad tjejerna sa bakom ryggen vet jag inte. Eller gick alla killar omkring så? Vilken klass? Nian? Min älsklingskusin gick säkert inte i skolan ännu. Hon är tio år yngre än jag. Vilken härlig färgkombination. Tänk nu kan hela världen se denna bild. Äntligen har jag fått min stora chans. Eller har jag blivit helknäpp som bjuder på detta? Tyst. Nu hörde jag Solveig börja nynna på ledmotivet till Rosa Panternfilmerna. Precis som hon gjorde i kåseriet ”Nu ska vi ha möte”. Då gällde det min ursnygga skjorta. Snart tar hon säkert en paus och säger något trevligt.
”Och dig är jag gift med.”
Jag måste suga på den kommentaren en stund. Smakar den surt, sött eller beskt? Jag har precis läst en pedagogisk bok. Vet hur man bemöter sådant.
”Jag älskar dig precis som du är, gammal, f…”
i vilken ordning var det nu Solveig sa de laddade orden i onsdags? 😀
(ni som läste inlägget vet bättre än jag)

Annonser

Nu ska vi ha möte

När min fru Solveig säger så brukar jag få gåshud. Helst om hon använder den mjuka radiorösten. På avstånd har jag noterat att hon farit omkring i huset. Det står lådor lite överallt. Jag skulle gjort mig oanträffbar, tänker jag desperat.
”Vi måste ha möte du och jag. Sätt dig på sängen.”
Så kommer de fram. Plagg efter plagg. Minne efter minne. Solveig skrattar elakt åt en rosa Hawaiiskjorta och en t-shirt med texten VILD OCH VACKER.
”Skjortan hade jag sommaren 1980.”
”Men lilla gubben. Vad gullig du måste ha sett ut. Stod tjejerna på rad?”
”Självklart. Kö ända ner till Tylösands strand. Helt inne den sommaren på Beach Club.”
”Myrorna eller skräpkassen? Du väljer.”
Kolera eller pest ekar det obehagligt i mitt huvud innan jag bestämmer mig för att bjuda upp till kamp.
”Sparas. Det räcker med en tre-liters fryspåse för detta möte. När är det fika?”

Snabbt fixar jag till en gemytlig fikastund på altanen. Blandar manlig taktik med nytta. Doften från det nybryggda kaffet och de nyttiga wienerbröden skapar effektfullt en stunds tidsoas. Taktfullt leder jag in samtalsämnena på rogivande spår. Stryker med en hand längs med hennes ryggrad. Knådar mjukt hennes axlar. Känner hur min fru slappnar av i överkroppen. Hon har det bra. Jag har det bra. Då går det fel någonstans. En osynlig ström av energi får både hennes stol och kropp att hoppa till.
”Då kör vi vidare. Tack för fikat.”

Vad gick fel? Skulle jag lagt upp fler saker på kakfatet? Valt det koffeinfria kaffet? Sprätt upp ett hörn av ett paket med kamomillte och diskret… valt en mycket äldre fru?

Det är hårda förhandlingar. Solveig spelar på att vi snart ska flytta till en mindre bostad. Jag kontrar med att det kan bli hårdare tider. Då undrar hon om jag ska ta på den rosa skjortan igen. Samtidigt nynnar hon på ledmotivet till Rosa Pantern-filmerna innan hon börjar sjunga refrängen till Björn Skifs dänga ”Vild och vacker”. Så böljar det fram och tillbaka. Det mesta packas ner i en låda. Vi är som sagt på väg att flytta. Vår bastu är packad med fyllda flyttkartonger. På en av dem står det med stora bokstäver. Minnen Solveig. På tretton andra står det nästan samma sak. Bara ett ord skiljer texten år. Minnen Bosse. När jag blivit pensionär ska jag ta fram sakerna igen. Hoppas att jag får ha minnet kvar. Chanserna ökar i takt med att kläderna blir äldre. Det är mest närminnet som sviktar på ålderns höst. Långtidsminnet kan vara kristallklart. Till Solveigs försvar ska nämnas att hon aldrig slänger något som är mitt utan att fråga först. Trots att hennes väninnor kommer med brutala råd.
”Det är bara att slänga. Frågar jag aldrig om.”
”Är du så dum att du frågar först? Då blir det blankt nej.”
”Vi skulle aldrig kunnat bo kvar om allt hans skräp skulle sparas. Bevare mig.”

Förstår inte de så kallade väninnorna att det blir djupa sår i själen? Vi män kommer aldrig över det. Det är som att klampa in med sylvassa högklackade skor i vårt innersta. Rispa rakt i våra navelsträngar med blänkande instrument. Vi har ju en plan… eller till och med tusen planer… det är därför vi inte slänger saker hur som helst.

Jag är imponerad över mig själv. Vissa gånger har jag överträffat verkligheten. Solveig har undrat över om jag har haft feber. Lagt sin hand på min panna. Låtsas svimma själv. Helst om det har varit något stort som jag gått med på att slänga; en kavaj eller en vinterjacka. Jag har märkt att det går lättast om jag snabbt säger ja samtidigt som jag tittar åt ett annat håll och tänker på något roligt. Då går skilsmässan smidigast. Jag överlever intermezzot.

Vilken är då flyktvägen? Finns det ingen säkerhetslina? Jodå. Man kan erbjuda sig att ta med sig kassen när man ändå ska åka och tanka. Bakom den gröna containern kan jag lite diskret fiska upp en rosa skjorta. Okej. Den geniala planen har sina brister. Lyckas bara en gång. Men det finns en ljusare framtid. Även Solveigs närminne kommer att klicka.
”Slängde vi inte den rosa skjortan förra året innan vi flyttade hit?”
”Nja… Jag har bara haft en”, kommer jag att svara uppriktigt.

Har jag skrivit att jag tycker att ekorrar är gulliga djur? Förståndiga små hoppiga varelser med ett stort inbyggt samlarhjärta…