En oas för oss själva

Ett

Det är en speciell känsla att stiga upp tidigt en sommarmorgon. Plocka fyra sorters egna röda bär och stoppa i filen till frukost. Mums för hallon, jordgubbar, smultron och vinbär. Allt smakar mycket bättre utomhus.
Inte en enda människa delar vår stund. Vi är ett med det vackra. ❤

Två

Fem njutbara vägval. Vi valde naturligtvis alla, men ni bjuds bara med till två i detta inlägg.

tre

fyra

Rosengården. När vi var här i juli förra året för att leta omslagsbild till ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” fanns det inte en ros av klass. Värmen och torkan hade knäckt dem. Så olika det kan vara från säsong till säsong.
Låt oss krypa närmare.

fem

sex

sju

Måste vara en släkting till Linné som sitter på bänken. Inte värt att störa honom. Vi vandrar vidare till Pionträdgården.

åtta

nio

Innan vi cyklade hem hälsade vi på den trevliga munken vid Sladdergatan. Han berättade att det varit en lugn natt.

tio

Det vi inte visste var att några timmar senare gick 1 300 passagerare över landgången när kryssningsfartyget Birka lade till i Ystads hamn. Vilken tur att vi slapp ljudet av 2 600 fötter, säkert lika många händer och alla ord som skulle störa friden.

Annonser

Klosterträdgårdarna

 

pioträdgården0002Pionträdgården är den sist anlagda trädgården runt klostret som har anor från 1200-talet.

rosa pion0004

skylt0006
Jag uppskattar skyltarna som är nerstuckna lite överallt. Vissa av de 23 olika sorters pionerna doftar gott, medan andra inte doftar alls.
vit pion0008

pioner0001
Pionerna är lättskötta, men känsliga för ösregn och deras prakt är kortvarig. Jag och Solveig har därför passat på att njuta extra av denna oas bakom Klosterdammen den sista veckan.

riddarsporre0003

rosknopp framför klostret0005

Vi passade även på att besöka rosengården som har blommat tidigt i år. Därför var det mesta just nu överblommat. Men om några veckor är det jättefint där igen. Övriga anlagda trädgårdar är apelgården, kålgården och örtagården.
Franciskanerna, som grundade Klostret, var tiggarmunkar. Klostret var ett centrum med många besökare. Odlingarna skulle ge föda och mediciner till både dessa och invånarna. Trädgårdarna skulle även skänka andligt välbefinnande. Tänk att de fortfarande gör det. Jag älskar lugnet som sveper in hos mig och öppnar inre dörrar till ljus och kraft. En balsam för själen.

En ljuvlig morgon

Inte många vakna. Bara vi och några morgonpigga fåglar i träden. Med några få pedaltag rullar jag och Solveig ner till centrum utför slingrande nerförsbackar. Det behövs inga ord. Det skulle nästan förta den magiska stämningen. Alla sinnena tar in intryck. Hörseln som lyssnar på suset i träden. Dofterna i Norra Promenaden från alla blommor och växter som slåss om uppmärksamheten. Smaken från det nybryggda starka kaffet som ryker när vi häller upp det från termosen. Känseln från de mjuka läpparna som alltid smakar hemma. Synen från all prakt som är gratis och som vi allt för lätt tar för givet eller som den stressade nutidmänniskan inte ser för alla måsten som växer upp som ogräs. Äntligen skiner solen behagligt och värmer huden på det rätta sättet. Den gula lampan hälsar oss godmorgon. Man önskar att man kunde stanna tiden. Så här vill jag alltid att det ska vara. Morgon efter morgon. Sova kan jag göra när jag blir gammal.

Alla blommor utanför de gamla välbevarade husen på de smala gatorna skänker njutning. Vi tar en paus vid Rosengården utanför Klostret. Genom en öppen port hörs gregoriansk musik. Kameran åker fram för att ge oss balsam när det är som mörkast i höstrusket. Allt känns så stort. Samtidigt kan jag känna mig liten i allt. En bricka i livets spel. Tacksam för att jag få vara med i pusslet. Ödmjuk för att det inte är självklart.
Vi cyklar runt som två turister i de mysiga kvarteren runt centrum. Endast några varutransporter stör framkomligheten. Pumpade med endorfiner fixar vi de tuffa uppförsbackarna till vår egen täppa. Redo för en ny dag. Hemma sover en ”gammal” trött tonåring. Men det är en helt annan historia. Tids nog blir även en tonåring morgonpigg och har lust att fånga dagen. Kanske inte mata änder med brödsmulor i dammen (som de älskade när de var små). Annars går livet i repris. Ofta ser jag äldre människor med en påse gammalt bröd. En skrynklig hand som strör ut smulorna och delar med sig av överskottet. Varje tid har sin charm…