En sista semester

Vissa böcker är svåra att analysera och betygsätta. Detta är en sådan. Först hade jag för stora förväntningar efter att ha läst baksidan. Sedan tog det lång tid innan jag kom in i det låga berättartempot och känslan av att jag läste någon form av brev.
Helt ute och reste var jag inte. Däremot reser Ella och John väldigt många mil i denna roman.
Den röda tråden är rätten att bestämma över sitt liv i slutskedet. Ella bestämmer sig för att göra det minst olämpliga och tar hänsyn till Johns önskningar tidigare i livet.
Båda är över 80 år. Hon har obotlig cancer i slutskedet och John har alzheimer. Alltså bästa läge för att äntligen åka den berömda Route 66 som de bara gjort en gång tidigare under sina sextio gifta år. 😉 De andra familjeturerna från Detroit till Disneyland i Kalifornien har de istället valt de snabba, raka motorvägarna.

Med en packad husbil smiter de ifrån sina två barn och jobbiga läkare och gör en roadtrip genom USA. Det hade inte gått så bra när Ella i förbigående nämnde för sin 57-åriga dotter att de funderade på att åka iväg en helg. Dottern hade talat till henne i en ton som normalt används till en olydig hundvalp. ”NEJ!”

Mycket blir slentrian i boken, som givetvis speglar denna typ av ”tusenmilaresa”. Samtidigt finns det många härliga möten med främlingar och alltid en osäkerhet om John har koll på verkligheten eller åtminstone på trafiken. I små ögonblick både glimtar och blixtrar han till med att minnas detaljer från förr. Jag älskar deras drabbning med två rånare när de står vid vägkanten till en öken och väntar på en bärgare som ska hjälpa dem med en punktering. Den scenen vill jag se på film och många andra finstämda scener och tillkortakommanden i olika sammanhang. Där finns så många poänger.

I det här fallet är jag mycket nyfiken på hur filmen som är inspelad och kommer att släppas 19 januari 2018, kommer att bli. Det finns alla förutsättningar för att filmen kommer att överglänsa novellen från 2009 som blivit en roman. Huvudrollerna spelas av Helen Mirren och Donald Sutherland och är regisserad av italienaren Paulo Virzi.

Jag har både läst och känner personligen till att alzheimerpatienter länge efter diagnosen, kan vara utmärkta bilförare. Ändå finns det paniksituationer där jag ställer mig tvivlande.

Här kommer ett personligt minne från tiden när jag jobbade som museichef:
Det var en sommardag mitt i veckan och det var ganska så mycket besökare i vårt samlingsmuseum. Oväntat dök det upp ett par bekanta till mina föräldrar som hade med sig ett annat par.
Du som läst min förra kåseribok minns kanske Yngve som trodde att jag var tanke-läsare som barn. Hans fru var en av min mammas bästa väninnor.
Det var trevligt att återse dem, men svårt att prata mer än någon minut innan någon ny besökare skulle betala entré eller en person ville köpa något. Därför gled kvartetten vidare bland montrarna och rummen.
Efter ett tag kom Yngve fram till mig och drog en lång monolog med sin lugna lågmälda stämma. Det var inget fel på någonting av talet. Problemet var bara att han återkom efter en kort stund och drog nästan exakt samma story. När det hände en tredje och fjärde gång började jag bli beklämd och tittade efter hans fru. När de kom fram tystnade han och någon annan sa något som avslutning innan de skrev sina namn i gästboken och tackade för allt fint.

Det var när jag gläntade på cafégardinen för att se vilken bil de hade detta året, de brukade byta varje år, som jag trodde att jag såg i syner. Det var Yngve som backade ut bland bilarna. Alltså var det han som skulle köra igenom ett sommartätt Båstad och vidare norr ut på E6:an. Jag var rätt disträ när en kvinna kom fram och ville veta något viktigt. Tur att jag hade lätt för att anpassa mig.
Jag vet att Yngve körde bil flera år efter det och jag hörde aldrig talas om någon incident. Känner du läsare till något liknande?