Månadens boktips – ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman

Ove är kvarterets vresige ordningsman, på gott och ont, sedan flera år. Han är 59 år och har sina principer som ingen eller inget kan rucka på. Alla kan råka ut för hans kommentarer om inte precis allt görs på Oves sätt. Ibland går han även till handbegripligheter. En gång i tiden var han bostadsrättsföreningens ordförande, men sedan avsattes han vid en ”statskupp”.
Under läsupplevelsen får vi steg för steg reda på orsakerna till Oves sätt att INTE vara som vanliga människor.
Ove gör inget slarvigt. Han hämtar ett måttband och mäter från alla fyra hörnen. Två gånger för att vara säker. Markerar ett kryss exakt mitt i taket. Låser upp dörren så att de inte ska bryta sönder den när de ska in och hämta honom. Han tar på sig fina kläder. Sätter upp kroken. Han har bestämt sig för att ta sitt liv. Men alla hans planer går om intet när hans depression får konkurrens från många oväntade håll.
Oves ”rakt på kommentarer” kommer att bli klassiska. Författarens vältajmade tankar som rör sig i Oves speciella hjärna är klockrena. Ove har ingen förståelse för män i vita skjortor och slips. De som inte jobbar. Inte har körkort. Inte kan bygga sig ett eget hus. Inte kan backa med släp. Listan blir längre och längre. När den utländska, gravida, nyinflyttade grannfrun med sitt humör och sin smarthet jobbar sig in under Oves hårda skal får han äntligen ett motstånd som han saknat under lång tid.
Alla personer som mött Ove och hans fru Sonja har sagt att de var som dag och natt. Hon var vacker, älskade att skratta, läsa och var alltid positiv. De menade att Ove alltid varit en tjurig gammal gubbe ända sedan han gick i småskolan. På mer än ett sätt behöver man knyta ihop dessa två ting, dag och natt, för att få ihop ett dygn eller ett speciellt lyckat äktenskap. Kärlek kan man visa på olika sätt. Sonja var nöjd med hur Ove på sitt trubbiga sätt gav henne vad hon ville ha. Sonja läste Shakespeares samlade verk som hon under fyrtio år fick hundratals elever med läs- och skrivsvårigheter att läsa. Under alla dessa år fick hon inte Ove att läsa en enda av dem. Istället tillbringade han veckor i det nybyggda radhusets förråd. När han var färdig stod de vackraste bokhyllor Sonja någonsin sett i deras vardagsrum.
”Du måste ju ha dem nånstans”, muttrade han medan Sonja kröp upp i hans famn och sa att hon älskade honom. Och han nickade.
Ove är mer än principfast. Han vägrade att handla på det lokala bageriet i åtta år för att de gett honom fel växel när han köpt fikabröd där en gång på slutet av 90-talet.
Den nyinflyttade grannen misslyckades med att backa med släp.
”En underarmsamputerad med starr hade kunnat backa in det här släpet snabbare än du”, muttrar Ove.
Ove har åsikter om precis allt. Även när han inte har aning om ämnet.
Att lägga ifrån sig denna bok är inte lätt. Jag ville bara veta mer och mer om denna galning. Snabbt förstod jag att om man skulle råka möta honom var det bäst att man körde Saab. Att man inte slängde en fimp hur som helst. Att man inte ställde någon onödig fråga till honom. Att man inte frågade honom om han hade en femma på sig för att visa honom ett trolleritrick. Ove har ingen humor. Han tycker INTE att det är okej om man efter tricket lämnar tillbaka en annan femkrona. Risken är stor att det går på samma sätt som det gjorde för sjukhusclownen.
Skaffa boken. Läs. Njut. Reflektera gärna över dig själv och din omgivning.
Detta är en helt underbar roman. Den får läsaren att skratta, gråta och att reta sig på denna speciella man… Har du bestämt dig för att bara läsa en rolig bok under julhelgerna bör du välja denna pärla som ger dig som läsare så mycket att fundera över. För Fredrik Backman har lyckats på ett förträffligt sätt att långsamt få oss att inse att första intrycket inte alltid är helt rätt. På ett härligt humoristiskt sätt berättar han om hur olika världar blandas.
”Sorg är en märklig sak”. ”Kärlek är en märklig sak. Den tar en med överraskning”.
När jag inser att jag både skrattar och gråter samtidigt känns det verkligen att boken har tagit mig med storm.

Romanen är utgiven 2012 på Forum bokförlag.
Författaren skriver i flera tidningar. Hans blogg följs av 50 000 läsare varje vecka. Detta är hans debutroman.

Annonser

Gubbar i keps

Håll i hatten. Nu kommer lite elakheter om något som både jag och Solveig har haft åsikter om flera gånger genom åren. Vart vi än åker omkring med vår Volvo så dyker de upp. Ibland tror jag att de lurpassar på oss. Det spelar ingen roll vilket väder det är, eller vilken veckodag eller tid på dagen. Värst är det när vi har bråttom och lurigast när vägen är kurvig eller hal. Jag pratar om bilchaufförer med keps. Värsta sorten av alla kategorier.

Jag var chaufför åt Solveig och barnen som skulle ta tåget till morfar. Tåget hade en tidig avgångstid. Jag såg på bilklockan att vi låg rätt i tiden där vi åkte igenom ett vårigt Bjärehalvön. Vägen som var helt tom på bilar började slingra sig likt en serpentinväg. På långt håll noterade jag att en bil stod stilla vid en angränsande väg. Jag tittade i backspegeln och såg ingen bil bakom mig. Skönt. Det är fritt bakom mig och bilen som står därframme förlorar ingen tid på att vänta fem sekunder till. Då började bilen som stått stilla en bra stund att rulla ut på vägen i vår färdriktning och jag tvingades bromsa tvärt. När jag var otäckt nära bagageluckan på den röda Saaben upptäckte vi samma sak i framsätet.
”En gubbe i keps. Det slår aldrig fel”, utbrast Solveig.
Inte hade han bråttom heller. Aldrig sökte han kontakt i sin backspegel. Omständigt letade han sig fram i växellådan. Sedan låg Saaben och puttrade i sextio kilometer. Alla snäva kurvor gjorde att jag inte vågade köra om trots att vi inte mötte en enda bil på hela färden till Båstad station. Tur att vi hade en tidsmarginal den gången.
Säga vad man vill. Dessa gubbar i keps är konstant jämna. De kör i sextio där det är sjuttio eller nittio. (Eller så var de före sin tid. Nu finns ju gränsen sextio nästan överallt i vårt land) Sedan när de kör in i samhällen och högsta hastighet är femtio fortsätter de envist med sina sextio kilometer. Som om alla kepsgubbar har en egen farthållare med denna enda inställningsmöjlighet. Det har även hänt när jag kört bakom en kepsbil att avståndet till bilen framför istället ökat snabbt. Då har det handlat om att jag gått ner till trettio kilometer vid skolor och andra viktiga ställen, medans kepsgubbarna håller envist på sina sextio. Tror de på allvar att de slipper böta för att genomsnittshastigheten är låga sextio? Har allt att göra med att de är sextio+ i ålder? 😉
De bryter rytmen i trafiken helt i onödan. Jag kan till viss del förstå att tålamodet tryter när man stått och väntat länge på att komma ut på en starkt trafikerad väg, helst under semestertider. Det komiska är att de först stannat bilen snällt och väntar även om det inte är stopplikt. På så vis lurar de bilförarna som kommer på stora vägen. Sedan är det precis som om de ändrar sig och kör ut i alla fall. Är det avståndsbedömningen som klickar när man blir till åren? Händer det i exakt den stund som man placerar en gubbkeps på huvudet? Värst är det under den luriga och förrädiska vintersäsongen. Vid halt väglag där man inte vill panikbromsa i onödan. Kepsarna skapar ett stort problem av en situation som inte var farlig från början.
De kör likadant när de har ett släp påkopplat därbak. Först lägger de sig i mitten av körbanan. Kärran kränger över till mötande trafiks körbana med jämna mellanrum. Aldrig en blick i backspegeln. Lampan på släpet blinkar konstant vänster under resans gång. Skärmen på kepsen pekar rakt fram. Efter en evighet kör snigelexpressen av till höger. Helgarderat skulle en tipsintresserad uttrycka det.
En annan vanlig iakttagelse är denna. Kepschauffören kör som vanligt ut framför min ensamma bil, efter att ha stått stilla och inväntat mig. Är det tidigt på morgonen har han väl med sig en termos som sällskap i väntandet. Han hinner inte komma upp i sin maxhastighet sextio kilometer innan bilen blinkar höger vid nästa avtagsväg. Längre skulle han inte. När avtagsvägen dyker upp lättar jag på gasen, fortfarande i vetskap om att jag inte ska behöva bromsa eller växla ner. Då börjar proceduren med svängandet. Jag skulle hinna lösa ett korsord i DN innan han är klar med svängandet. Innan hela kepsbilen är inne på den nya vägen. Måste han ner till krypfart innan svängandet kan påbörjas? Dricker han ”svängkaffe” samtidigt. 🙂
Nu ska jag sluta elda upp mig. Jag måste ut i solskenet. Vad stark solen är.
”Solveig! Var är min keps? Har du sett kepsen någonstans?” 😉