Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del ett

omslag svartDet är svårt att skriva ett egentligt startdatum. Det känns som att min väg till att nå min dröm om att få ge ut en roman startade när jag anmälde mig till Skrivinstitutets distanskurs i Borås. De första två uppgifterna gjorde jag på en reseskrivmaskin. Vad lyxigt det var när vi strax senare köpte en Macintosh. Den kostade 16 000, skärmbilden var inte stor men datorn var helt suverän. Den klart bästa vi ägt. Den krånglade aldrig, utan självdog av åldersskäl flera år senare.
Ett av mina personliga mål med skrivkursen var att testa en annonslockelse. Det stod att man fick kursen gratis om man inte lyckade sälja sina alster och få ihop lika mycket som kursen kostade. ”PS. Kom ihåg att du inte riskerar någonting – kursavgiften återbetalas i sin helhet när du fullföljt kursen – om du inte har tjänat in den genom försäljning av det material du har skrivet. Detta är din stora säkerhet osv.”
Jag räknade kallt med att det fanns något finstilt med i det flotta erbjudandet och tog det inte på allvar.
Det ingick en välskriven pärm med olika kapitelflikar som; Hur man bygger upp en historia, skriver säljbara artiklar, effektfulla berättelser, personteckningar, noveller som säljer, berättelser för barn och ungdom, facklitteratur, biografier, bokrecensioner, skriv en roman, skådespel, skriva för radio, skriva för TV och hur man blir översättare osv.
Mitt mål var att komma igenom kursen så fort som möjligt. Inte så att jag slarvade. Jag gjorde uppgifterna mycket grundligt som jag alltid brukar göra. Så fort jag var klar skickade jag iväg min lösning till handledaren som var en känd författare i Sverige och som deltagit i ”På Spåret” på TV. Tanken var att kursdeltagaren hela tiden skulle ha en uppgift hemma och en som läraren förhoppningsvis gick igenom. Mina sprintertakter gjorde att jag ofta blev utan uppgift hemma och det retade mig. En annan sak som störde mig var att det mest stod. ”Bra novell, acceptabel intrig och välskriven text. Bra Bosse. Fortsätt så. Jag gillar det du skriver. Barnberättelsen känns naturlig och gullig om uttrycket tillåts. Recensionerna är trevligt skrivna och lockar till läsning. Bra.  Du behärskar att skriva noveller som gör sig i moderna tidningar. Den här genren är du bra på. Tack för väl genomarbetad uppgift 7. Inget att anmärka.” Sedan kortfattat vad nästa uppgift bestod av. Jag fiskade efter att få råd och lära mig nya saker. Få reda på vad som var mindre bra och vad jag skulle kunna bli bättre på. Jag ville utvecklas som skribent.
Från början var det delövningar som inte var färdiga för att skickas till tidningar och tidskrifter. Därför var det inte aktuellt för mig att försöka sälja något. Det var inte förrän i slutet av kursen som vi skrev färdiga artiklar, noveller, sagor m.m. Det var då jag skrev mitt första kåseri. ”Jag hatar min närmaste kompis” Läs om ni har tid och lust. Jag la till lite trams på slutet i texten innan jag la in den på bloggen hösten 2012.

https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/26/jag-hatar-min-narmaste-kompis/

Äntligen fick jag en längre analys av min text. Detta som jag längtat och trånat efter genom hela skrivkursen. Blev jag glad? Näpp! Jag blev sur som den gula frukten och tyckte läraren var helknäpp. Så här stod det.
”Astrid Lindgren-porträttet är bra och välskrivet tycker jag. Det andra är för kryptiskt och krångligt från början för att en läsare ska orka igenom. Förklara från början vad det handlar om och hur det är att leva med diabetes så blir texten lättare att ta till sig.”
2014 skrattar jag gott åt riset. Denna lärare skulle ha läst min blogg, helst när jag tramsar som mest. Personen måste ha varit befriad från humor. Hur trög… var nu snäll Bosse. Min rubrik syftade på att läsarna skulle tro att jag hatade en mänsklig kompis. Det inbillade jag mig att ”alla” skulle förstå och sedan bli överraskade av sanningen en liten bit ner i texten. Jag tyckte det var ett häftigt upplägg och ett uns nytänkande. Vad tycker du? Tycker du inte som jag så … Tänk på citronen. 😉

”Nu spörs det vad du vill göra, ta tio extra uppgifter eller ta pengarna?” Vad tror ni att jag valde? De tio uppgifter var helt fria. Kunde handla om vad som helst. Jag såg framför mig orden. ”Bra Bosse. Fortsätt så i nästa uppgift.”
Hör och häpnad. Jag fick tillbaka varenda krona. Snabbt också. Första och sista gången jag gjort en sådan grej. Ännu roligare. Ett tag efter kom ett samtal från Stockholm från tidskriften ”Diabetes”. De köpte kåseriet ”Jag hatar min närmaste kompis”, gillade det skarpt och frågade dessutom om jag ville börja jobba som deras kolumnist och skriva i varje nummer. Det erbjudande tackade jag glatt ja till. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva manuset. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns bloggläsare som redan gjort det. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon. 🙂
Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör definitivt inte detta för att tjäna pengar. Däremot vill jag inte förlora några pengar och jag är väldigt sugen på att ge ut fler böcker. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. 

Månadens boktips – ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman

November

Vilken svår bok att skriva om. Ändå är den given som mitt boktips i november. Uppföljaren till boken ”En man som heter Ove”, som jag älskade. Jag är egentligen inte så förtjust i att befinna mig i sagor samtidigt som jag läser en vuxenbok. Det är också när besöken där blir för långa, som jag anser att boken tappar tempo. Det finns ett stort skäl till att Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas är en viktig del i denna mycket allvarliga bok. Här träffar vi på många olika karaktärer som från början har den gemensamma länken att de bor i samma hus. Fredrik Backman har ett personligt och helt underbart sätt att lyfta fram viktiga, annorlunda personligheter och ibland ge klacksparkar med sin, i många fall, ironiska berättarstil. Man kan välja att skratta med eller sätta skrattet i halsen. Frågan är vad som krävs för att man ska få ha sin fulla rätt att vara annorlunda. Dialogerna är ofta riktiga pärlor. Träffsäkra. Levande. Ibland skrattretande nära personer jag mött i riktiga världen.
Elsa är sju år och just annorlunda. Supersmart och fylld av fel kunskaper jämfört med sina jämnåriga. Mormor är sjuttiosju år och galen. En härlig kombination. Allt eftersom storyn nystas upp får vi reda på alla tokigheter denna kvinna gjort och samtidigt får vi även reda på allt viktigt hon gjort i sitt yrkesliv. Stora insatser som får konsekvenser i bokens framtid. Vi läsare känner igen katastrofer som hänt i världen. Det finns otaliga poänger i romanen. Fredrik Backman har för andra gången bevisat för mig att han är viktig i svensk skönlitteratur. Jag uppskattar hans fylliga epilog.

”För livet är ju väldigt komplicerat och väldigt enkelt på samma gång. Det är därför det finns Facebookstatusar.”

När saker går emot

Så förvånad jag blev när jag öppnade kylskåpet i måndags. Inte av vad jag såg, men vad jag kunde ha sett om jag slagit i köksön med bakhuvudet. Alla planeters stjärnor och Tors hammare i samma kyliga paket. Plasthandtaget lossnade nämligen. Jag hade tur och hann stoppa fallet trots min morgontrötthet.

Helt förvånad var jag ändå inte. Allt har sin tid och åldern tar till slut ut sin rätt. För idag fyllde både kylen och frysen hela två månader. 12 augusti blev vi lyckliga ägare till denna avfrostningsfria frys och dess kompis kylskåpet. Antagligen är det en väldigt lång tid i dessa slit och slängtider. Ändå kände vi oss frostiga när vi kontaktade Elon och fick beskedet att vi kunde hämta ett nytt handtag om några dagar. En olycka kommer sällan ensam. Igår blev jag glassugen. Mitt på dagen. Det är ju den tiden på året nu. :)Glasstiden. Familjen brukar reta mig för att jag inte gillar att äta glass direkt från frysen. Själva äter de stenhård glass från burk och paket, medan jag låter min portion snurra runt några varv i mikron om jag har brådis. Ibland blir jag retad en extra gång när jag missat tiden och det mer liknar vaniljssås än glass när jag plockar ut min tallrik.
Den här gången valde jag ett paket med krossad choklad i. Paketet kändes ovanligt mjukt när jag tog ut det och jag insåg att det inte handlade om att mikra, snarare dricka glass.
Det visade sig att frysen bara lagt av helt och hållet. Solveig var hemma eftersom hon var sjuk. Hon ringde direkt till stället där vi köpt frysen. Det visade sig att vi inte kunde ta ut vilken elektriker som helst. Då gällde inte garantin. Vi skulle ringa till Elektro helios. Han frågade om vi kollat proppen. Löjligt tyckte vi eftersom kylen och frysen går på samma propp. Vi bytte för syns skull så han blev nöjd.
Ett samtal till Elektro helios gjorde oss inte muntrare. Elektrikern var fullbokad för dagen. Han hade tid först på onsdag. Maten då? Vi hade storhandlat för ett par dagar sedan. ”Ni har väl hemförsäkring”, var det empatiska svaret. Nytt samtal igen, till försäkringsbolaget. Ny trevlig information. 1500 kr i självrisk. Ingen av oss ljuger till vardags så vi kunde inte dra till med några dyra matvanor som vi precis skaffat oss.
Jag hittade en snäll granntant på gatan som numera har två hyllor i sin frys med våra varor. Vi får äta mycket bröd de närmaste dagarna. Bröd som kommer att bli torrt… Solveig gjorde kräm av bären. En hel del mat gick ändå inte att rädda.
Med posten fick jag en present. En slags värmepåse som skulle ”laddas” på ett varmt ställe. Jag föreslog frysen. Solveig kunde inte låta bli att skratta, fast hon tycker att jag är som en struts ibland. Själv tror jag att det är en överlevnadsstrategi från min sida. Allt kunde varit mycket värre. Frågan är också vad som ska hända snart. Alla goda ting är ju tre… spisen som får frostskador? diskmaskinen som börjar googla? Ystads alla 20 000 råttor som ska ha sammanträde i vår bostad? En ny pyroman som fryser och behöver leka med tändstickor? Nu leker jag struts igen. Det ser åter fint ut i köket. Varorna från skåpen ovanför kyl och frys har vi lyft ner en våning. Ska jag se Idol eller VM-kvalmatchen? Nu gick det en propp i min tokiga hjärna. Ska bara byta sedan är jag tillbaks igen. So happy. 😀

Idag är det lördag. Vi har monterat ner en hög säng och monterat ihop en snygg dagbädd från Mio. Lizette hade bestämt sig för att komma ner från taket och sova närmare golvet. Jag gissar på att om man får killbesök är det mer praktiskt än att klättra uppför stegen. Först ska pappa och mamma godkänna kavaljererna. 😉 Jennifer är med en kompis på Emporia och en sväng till Malmö. Det märks att vi fått stora tjejer så där i all hast. Slut med haklappar, välling och att läsa sagor. Var sak har sin tid. Annars är det en bra idé. Om Lizette får killbesök knackar jag på och kliver in med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Sätter mig av en slump i mitten av den nya dagbädden och snart har jag fångat min publik. Jag behöver inte överdriva och lägga mina armar om grabbens axlar. Man måste tänka på personliga revir. 😉 Är han trevlig och gillar högläsning så…. 😉

DSCN95980001