Nu vill jag ha sommarlov

Livet är fullt av orättvisor. En av de största måste vara att jag inte längre har sommarlov. Det borde vara varje människas fulla rättighet att få behålla denna återkommande händelse, en gång om året. Som barn hade jag en strategi. Under slutet av vårterminen strök jag över datumet, dag för dag, och räknade ner som vid en raketuppskjutning. Så var jag äntligen där – skolavslutning. Augusti kändes som en utopi. Ett oändligt hav av oupptäckta, skimrande dagar låg framför mig. Så länge det var juni och inte ens midsommar fanns det plats för alla planer i hela världen. Gräset var grönt, havet var blått och huden hade redan fått en gyllenbrun färg. Det var samma underbara goa känsla som inför semesterresor. Väntan har alltid varit den största kryddan för mig. Planerna. Drömmarna. Inte ett moln fanns på himlen vid dessa dagdrömmar. Möjligheter att fylla tomma luftiga scheman med vad man ville. Långt från läxor och tvång. Fast mamma brukade tycka att mitt sommarschema var betydligt tuffare än det jag hade i skolan.
”Hur orkar du? Ska du verkligen iväg och spela tennis också? Du har ju bara varit hemma i en kvart och slängt i dig maten. Har du inte spelat fotboll hela eftermiddagen? Skönt att du snart börjar skolan igen och kan vila upp dig”, skojade mamma medan jag stående sköljde ner mackan med mjölk.
Jag hann nästan inte svara där jag stod med munnen full av smulor. Stressade iväg för att hitta racketen. Det var långt innan utbränningsuttrycket uppfunnits.
Ett speciellt sommarlov minns jag med vemod. Det var första gången jag blev kär. Tjejen hade jag aldrig träffat personligen. Ändå var jag upp över öronen tokkär. Hemligt såklart. Inte ens bästisen Stefan visste ett knyst. Jag hade inte hennes adress, men det gjorde inget. Däremot visste jag att hon var två år yngre än jag. Det fick räcka än så länge. Dessutom visste jag att hon var född i Sandefjord i Norge. I hemlighet hade ett nyfiket pekfinger letat upp orten i Nordens Atlas. Någon gång i framtiden skulle det bli Anita och jag. Anita. Så hette hon i förnamn. Varje lördag och söndag den sommaren sjöng hon rakt in i mitt rena naiva pojkhjärta så jag fick pytteskinn på armarna. Håret reste sig när refrängen ljöd i min mörkbruna transistorradio.
”Mitt sommarlov vad underbart mitt sommarlov ska bli. Med bad och sol och jordgubbar och glass”, knastrade det i apparaten från Luma.
Min hemliga flickvän lystrade till efternamnet Hegerland. Nittonhundrasjuttio låg hon sju veckor i rad på Svensktoppens förstaplats. Det var innan Sanna Nielsen ens var påtänkt. Anita Hegerland var nio år när hon klättrade in på listan och fick mina hormoner att galoppera. Har elvaåringar hormoner? Något vulkanaktigt var det i alla fall inombords.
Mitt hjärta gick inte i tusen bitar när hon flyttade ihop med en annan av mina idoler, Mike Oldfield, i mitten av åttiotalet. Mitt hjärta hade redan tickat för många töser under de förlorade åren.
Jag förstår att det finns personer som inte klarar av chocken, när någon oförsiktig person berättar att nu är det sista gången. Inte konstigt alls att de drabbade tar till sista halmstrået och gör vad som helst för att ta sig runt dilemmat. Undviker att skiljas från sommarlovens navelsträng och väljer den säkra vägen. Vägen som börjar med att söka en lärarutbildning. Då är abstinensen under kontroll fram till sextiofem års ålder. Får chefen för vårt land bestämma kan det bli tjugo år till. 😉
Vänta lite nu. Det finns något som är än värre än missade sommarlov och missade flickvänner. Höstlov! Mina döttrar har höstlov, en hel vecka. Just när det är som mörkast i Norden. Jag vill också ha. Det har jag aldrig haft. Vad fuskigt. Men jag har faktiskt gått i skolan på lördagarna, i ett helt läsår. Så det så. Det har inte min unga fru gjort.

OBS! Detta var sista kåseriet i sommar på bloggen. Jag kör med en repris från förra sommaren och har kåserifritt utåt sett. Annars snickrar jag ihop kåserier riktigt duktigt de sista veckorna.

Ni trettio personer som deltar i Fotbollstipset kan gå in på Bosses Tävlingar (under min header) och följa händelseförloppet. Redan på tisdag kväll kan första laget vara klart. Jag färglägger de personer som har rätt, med rött. Dessutom finns en tabell efter gruppindelningen som ni kan följa. Bli inte otåliga om jag ligger ett steg efter någon dag. Kan bero på att jag lever ett datorfritt liv.

Nästa söndag, 22 juni, fyller min blogg 2 år. Det kommer jag att fira med att lägga in en snabbtävling. När jag noterat att någon svarat rätt på mina två frågor stänger jag tävlingen och gratulerar vinnaren till en Trisslott. Hoppas någon fixar det under rätt dag. Tänk om jag får en lång oväntat bloggpaus, ”ett alldeles eget sommarlov”.

 

Annonser

Författaren som inte finns men som hörs

 

DSC007770007

Man blir inte profet i sin egen stad. Jag måste erkänna att jag är en aning mörk till sinnet varje gång jag går in på biblioteket i Ystad. Nog tycker jag att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” borde finnas just här av alla ställen. Genom åren har jag noterat på flera orter, ganska mediokra böcker av lokala författare, som fått stort utrymme i hemkvartersbiblioteket. Ändå inte alls konstigt för ingen vet vem jag är, att jag bor här och att jag skrivit en bok. Kryssade inte den inköpsansvarige i när titeln var med i BTJ-häftet är det historia två veckor senare när nästa lista kommer. Bara att vara med som debutant på ett okänt förlag, i slutet av ett år när kommunens pengar är slut, är dömt att misslyckas om man inte ryter som ett lejon, slickar runt eller har det rätta kontaktnätet. Kvinnan på Ystad Allehanda som verkade vilja göra ett reportage om SolBo Förlag hörde inte av sig, trots att Solveig ringde en extra gång till tidningen. Efter det har vi lagt ner av skälet stolthet. 😦

I förmiddags följde jag med Solveig som skulle till Ystads bibliotek med en stor trave kurslitteratur. Hon skulle även försöka hitta fler böcker som hon behövde till sin avslutningskurs. Jag tog med mig boken ”Vintertid i drömhuset” av Maeve Binchy som jag håller på att läsa, tänkte sitta i ett myshörn och avsluta den spännande boken som utspelar sig på Irlands västkust. Precis innanför bibliotekets entré finns en maskin där man lämnar tillbaks böcker. Solveig ställde sig där och matade in böckerna samtidigt som jag fortsatte med min ryggsäck in i själva huvudbyggnaden. Då började det pipa högt som när jag ska ut och flyga. Alltid drabbar det mig på flygplatser, trots att jag försöker tänka på ALLT för att undvika det. Jag såg hur de två kvinnorna som jobbade bakom biblioteksdisken noterade vem som utlöste larmet. Jag tog tre steg ut igen och det pep på nytt. Gick in och det pep. Lekte med mig själv, samtidigt som jag började prata med Solveig. En av kvinnorna kom mot mig. Det räckte med att jag sa att jag hade en bok med från Tomelilla i min ryggsäck. Hon log och stämplade mig inte som bibliotekstjuven, för den titeln skulle varit stulen. Eftersom det inte fanns någon ”kund” vid disken hade personalen sett att jag var på väg IN och inte UT första gången det pep. Jag slapp göra som på flygplatsen. Ta av mig allt. 😉

Då kom rubriken till mig och jag sa ironiskt den till Solveig innan vi skiljdes åt en stund. ”Författaren som inte finns men som hörs.” Jag tror att jag börjar bli en aning stött på gamladar. 😉 Men ändå med ett skevt leende på läpparna. Det ska även tillägas att mina riktiga hemkvarter är trots allt Halmstad och där har de hela tre ex av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Livet går vidare. Jag brinner av skrivlust och en enorm värk nattetid av min Frozen Shoulder. Nästa vecka hoppas jag att ett gäng kortisonsprutor ska få bukt på dilemmat som käkar nattsömn och energi. Jag önskar dagens bloggläsare en fin helg. Hoppas våren och värmen återkommer. Jag fryser dubbelt för närvarande, om jag ska vitsa till avrundningen på inlägget. Håller ni tummarna för Sanna Nielsen ikväll?