Tics smittar fort

Jag hade ensam tagit rälsbussen till mormor. En resa på sju mil. Med mina sex år kände jag mig stor och stolt. Mamma hade satt mig på rälsbussen i Halmstad och mormor stod beredd en timme senare på perrongen i Landeryd.
Mormor bodde bara sjuttiofem meter från stationen. På kvällarna brukade jag ligga vaken och lyssna på när vagnarna växlades mellan de olika spåren. Jag gillade gnisslandet när lokföraren körde fram och tillbaka. Landeryd var på den tiden en stor järnvägsknut med mycket godstrafik.
Efter välkomstkramen gick vi in på stationen för att hämta dagens post i boxen. Jag minns boxnumret än idag. Samma tal som namnet på min älsklingsglass, 88:an. Trots den korta sträckan hem fick vi stanna halvvägs eftersom mormor Hanna var tvungen att lägga en tablett under tungan. Hennes jobbiga kärlkramp hade gjort sig påmind.
Jag älskade det stora gula huset med de vita knutarna. Alla rum och vrår. Spänningen att gå ner i den mörka matkällaren utifrån. Morfars gamla urmakeriaffär. Kakelugnarna. Fast jag var fortfarande skraj för att gå in till den mörkbruna kakelugnen i Herrummet. Tur att godisskålarna fanns utanför rummet. De två kristallskålarna var alltid välfyllda, där de stod på sekretären i Sällskapsrummet, som kort och gott gick under namnet Salen. Röda och svarta båtar i den ena och punschpraliner i den andra. Hos mormor fick jag alltid provsmaka innan maten om jag lovade att äta upp middagen.

Vi hade det mysigt ihop, mormor och jag. Hanna försökte dra lite nytta av sin dotterson. Hennes förslag om att jag skulle luka, ta bort ogräset på grusgången, gick sådär. Så länge som hon satt med på en pall och vi kunde prata var det helt okej. När hon lämnade mig ensam tröttnade jag fort. Däremot var hon nöjd med mina insatser när det gällde att fara omkring med dammvipan och dammsugaren. Hon var så belåten att hon skröt om mig i telefon till två av sina väninnor.
Tant Hilda och tant Hulda såg sin chans. Innan jag visste ordet av var jag anställd som hembiträde. Anställningen innebar fem kronor i lön och gratis fika. Jag visste inget om semestertillägg på den tiden.
Eftermiddagen hos tant Hilda gick fort. Hon hade många spännande saker att damma av. Hennes dotter hade flyttat till Amerika. Det var tolv år sedan mor och dotter senast hade träffats. Med jämna mellanrum kom det souvenirer från det stora landet i väster. Det var när vi satt och fikade som smittan uppstod. Den smittades fortare än löss. Hilda hade sin vana. Eller snarare ovana. Med mycket jämna mellanrum drog hon ihop ögonlocken djupt och länge. Det blev som en lång blinkning som ständigt upprepades.

Nästa eftermiddag var det tant Huldas tur. Nu hade jag blivit varm i kläderna. I denna gamla stuga fanns det färre rum och mindre intressanta saker. Det gick fort att klara av städningen. Hulda verkade tillfreds och bjöd på nybakade scones med hjortronsylt. Jag satt och smaskade medan jag lyssnade och tittade på henne. Hon berättade om sin barndom. Hon var en god berättare, men en ännu bättre gapare. Mellan orden och tuggorna vid det lilla köksbordet gapade hon med munnen som en hungrig gråsparvsunge. Jag tittade fascinerat på den där tappen som dinglade i halsen.

Mormor fick stolt ta emot massor av beröm i telefonen efter mina två jobb. Dagarna går fort när man har det trevligt. Det var dags för min hemresa. Rälsbussen till Halmstad gick snabbare än beräknat så vi anlände tio minuter före ordinarie tid. Jag hade hunnit kliva av innan mamma dök upp. När hon såg mig försvann hennes glädje tvärt och hon fick en djup rynka i pannan.
”Bosse. Vad gör du för konstigt? Varför blinkar du… och gapar hela tiden?”
Redan på bussen hem fick mamma ihop pusslet.
”Du har väl inte varit hos mormors kompisar Hilda och Hulda?”
Jag berättade malligt om jobben och visade stolt mitt livs första lön.

Mitt gapande och mina starka blinkningar höll i sig i veckor. Mamma försökte skrämmas med att käkarna kunde fastna. Min storebror Dan såg det mest som något festligt. Fick han en chans gick han gärna och härmade mig.
Jag drabbades alltså två gånger på två dagar av två olika tics. Vilket grymt öde för en hårt arbetande sexåring. I smyg hörde jag hur mamma skrattade åt eländet i telefon när hon pratade med moster Majsan.
Jag kunde bara inte låta bli att göra mina tics. Ett tag var de omöjliga att stoppa. Blev jag stressad blev det bara värre.
Vid min nästa soloresa till mormor var det hårda direktiv med hemifrån.
”Inget extraknäck. Bosse får träningsvärk i hela ansiktet.”

DSCN7605

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Den första kärleken

Jag är övertygad om att vissa ouppklarade saker i livet kommer ikapp oss med tiden. Förr eller senare. Har det onda inte värkt färdigt kan det blossa upp och sätta sina vassa klor i oss igen. Det svarta kan dyka upp i vilken skepnad som helst. När vi minst anar det.

Som barn märkte jag inget av saken. Mamma berättade att hon hade respekt för åskväder. Mer detaljer ville hon inte skrämma oss barn med. Eller så hade hon låst dörren till sin egen barndomsupplevelse. Vi drog ut sladden till dumburken och till antennen. Pratade inte i telefon när ovädret låg över vårt bostadsområde. Längre var inte säkerhetslistan. Då.

När mamma blev ensamstående flyttade hon till en lägenhet som jag hade cykelavstånd till. En gång överraskade jag henne tidigt en morgon. Jag blev förvånad över att hon inte hade säkerhetskedjan på. Noterade att det stod ett par kassar i tamburen och att jag snubblade över ett par damskor. Den gången berättade mamma att det varit busväder på natten. Att hon ett tag trott att blixten skulle slå ner. Därför hade hon ställt fram kassaskåpet med alla viktiga papper och annat som hon skulle ta med vid en snabb flykt. Jag hade sovit hårt i min egen lägenhet och tyckte att oron var obefogad och överdriven. Höll mamma redan på att bli gammal? Chansen att blixten skulle slå ner i ett stort hyreshus måste vara en på miljarden.
”Här kan du känna dig trygg. Så länge du inte är ute och cyklar i ovädret.”
De osorterade fraserna slängde jag ur mig och skojade med henne. Nu i dagsljuset verkade hon hänga med i amatörpsykologkursen, konstaterade jag självgott.
Sedan blev det till en skröna. Att jag drev med hennes natthobby när jag ringde efter en åskvädersnatt.
”Var du beredd? Du glömde väl inte fotot på mig när jag var liten? Och den där fula stora keramikvasen du fick av faster Gudrun?”
”Tyst med dig”, sa hon på det där speciella sättet som jag saknar så mycket än idag.
När jag pluggade på andra orter hyrde jag ut min egen lägenhet möblerad. För de extra pengarna brukade jag åka på semester i juni. (Inte helt fel). På jullovet och en del vanliga helger bodde jag hos mamma. Det var så mysigt att komma hem till henne. Hon tog så väl hand om mig med all sin kärlek och värme. Men det bästa var att vi kom varandra så nära. Nära hade vi varit innan, men nu tillät vi oss att ta underbara steg inåt på slingrande stigar, djupt in i mörkaste skogen. Ett samtal mellan två vuxna som litar på varandra. Vågar släppa masken. Vi pratade om ouppklarade saker i våra liv. Stort som smått. Skrattade ofta. Helst när vi blev trötta. Ibland satt vi bara tysta och höll var och en på med sitt. Hon virkade eller löste sudoku. Själv pluggade jag eller läste i en vanlig bok för skojs skull. Jag hade börjat plugga rätt sent i livet och istället arbetat i några år och skaffat mig yrkeserfarenhet. Nu var jag vuxen och vi var mer jämlika.
En äldre människa har ofta mer att säga. Det var högtidsstunder när mamma berättade minnen från förr. Hon var en berättare av rang. En höstkväll när vi satt med hett te och mumsade på scones lirkade jag fram vad som gjort att hennes rädsla för att blixten skulle slå ner hade flammat upp så starkt. Efter den kvällen parkerade jag mina ironiska ord om ämnet för gott. Den natten låg jag vaken länge i bäddsoffan. Försökte ta in den sorgliga informationen och på mitt eget personliga sätt se det berättade, som i en inre film. Med utgångspunkt från kort från när min mamma var liten såg jag henne klart när jag blundade. Långt självlockigt mörkt hår. Bruna ögon. Smilgrop i bägge kinderna. Kort till växten. Hon lekte mest med killarna. Älskade friidrott och var vig i gymnastik. Gillade inte att hennes bröst blev så stora att de inte gick att dölja. Sakta men säkert blev det en ny gräns mellan henne och grabbarna i det lilla samhället. I skolan gick åldersblandade klasser. Alla barn kände alla på gott och ont. På en av rasterna i femman hade mamma stulit till sig en kyss av Uno. Den snyggaste killen i klassen. Han som satt snett till vänster. En bänkrad framför. Nu var hon hemligt kär i Uno som bodde i ett stort nymålat gult herrgårdshus bara hundra meter från henne. Från sitt sovrumsfönster såg Sofia bort till Unos hus. I hemlighet hade hon tagit reda på vilket som var det magiska fönstret. Det lilla vindsfönstret. Hade Sofia haft en kikare skulle hon kunnat se in i Unos pojkrum. När Sofia stod där i mörkret och drömde sina vackra flickdrömmar blev hon varm i kroppen. Kanske drömde hon om en tid som herrgårdsfru.

Det var Sofia Lidéns fortfarande oförstörda drömmar som nu femtio år senare gjorde mig tårögd. Därför drog jag i den osynliga bromsen. Tidsbromsen. Jag var inte redo. Istället blev det till en stillbild i min egen film, i bäddsoffan. En romantisk bild. Fullmånen lyser upp Sofias rum. Kastar sitt ljussken på de blommiga tapeterna och den fina dockan som fortfarande har tillåtelse att ligga under täcket. Den tolvåriga flickan står där barfota i nattlinnet. Håller med en hand i snöret till den mörka rullgardinen. Väntar en extra stund med att dra i snöret. Drömmer om både det ena och det andra när hon med ett leende låter lockarna breda ut sig på kudden. Den lilla världen i den stora är god. Len som silke.

Några veckor senare drog ett våldsamt åskväder in från sydväst mitt i natten när samhällets invånare sov som djupast. Jag läste i dagens Ystads Allehanda att en del experter tror att det är magnetismen i marken som styr var blixten slår ner. Att det går vissa starka stråk i jorden som har högre halt av magnetism. Inte vet jag om marken vid Unos stora herrgård var speciell när blixten utan pardon slog till när människorna var som mest sårbara. På natten. Däremot vet jag att brandkåren inte bodde granne med huset. Det var flera mil till närmaste brandstation. Jag vet numera också att min egen mamma stod i sitt fönster och såg på det fruktansvärda skådespelet som tuggade i sig inte bara hennes hemliga drömmar utan även skapade sår ända in i barnsjälen. Ändå var hennes sår inget mot det traumatiska i familjen som miste sin yngsta son. Pappan hade gjort ett desperat försök att ta sig upp, men trappan gav vika när elden härjade besatt och slukade i sig allt skoningslöst som kom i dess väg. Pappan blev aldrig sig själv igen. Han anklagade sig själv för att han inte varit tillräckligt snabb. Den fina herrgården brann ner till grunden. Alla grannar som skyndat till och dragit kläderna över nattsärken innan brandkåren kom, tävlade mot en övermäktig motståndare som skaffat sig ett för stort försprång. I framtiden skulle det alltid fattas en person när årets familjekort skulle tas hos den lokala fotografen. Den yngsta sonen, Uno.

Nästa skoldag stod en bänk tom i skolsalen och flaggan på skolgården vajade på halv stång. Min mamma som redan då hade ett sjätte sinne såg fortfarande samma syn när hon sneglade mot bänken. Det ljusa snaggade håret. Den där gulliga gropen i Unos nacke. Synen av fräknarna på näsan när Uno vände sitt ansikte inåt försvann i en salt dimma när verkligheten obarmhärtigt trängde sig på. Efter terminens längsta skoldag bar vaktmästaren ut bänken och stolen till förrådet.

Jag är rätt säker på att Uno hade ett eget hemligt rum i Sofias hjärta genom alla år. Ingen människa glömmer den första kärleken. Den sköra. Den ofullbordade.
Barn har oftast en bättre förmåga att gå vidare i livet. Utåt sett. Men långt därinne sitter sorgefågeln på sin gren. Den kan vara tyst i många år när så mycket annat händer i en människas liv. När ålderns höst gör sig påmind tror jag att sorgefågeln börjar röra på sina fjädrar och ger sig till känna igen.

En vacker dag kommer jag att skriva en hel bok om Sofia.