Tre steg på vägen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Roman eller kåseribok? Första steget funderade jag på i flera veckor.

 

 

 

 

 

 

 

När Lena Sanders smög in i mitt huvud med en deckarstory som utspelade sig i Abbekås, Ystad och runtomkring Österlen var det frestande att lyssna på henne. Hon berättade att Sebastian åkt till Boston för en läkarkonferens och att hon tillsammans med gamla väninnor hyrt ett sommarhus i Abbekås. Jag lyssnade på henne och förankrade hos experter att det ”hemska” var fullt möjligt.

 

 

 

 

 

Däremot är det inte möjligt för mig att både blogga och skriva en roman. För det sistnämnda behöver jag stänga av allt socialt och försvinna in i en fiktiv värld för minst ett halvår. Dörren är absolut inte låst för framtiden. Först vill jag fylla min gratisblogg på WordPress till hundra procent. En längre tid har det stått 62 % i rutan.

 

 

 

 

 

Därmed var svaret självklart. Jag öppnade i januari, när jag blev ensam efter det att familjens tre kvinnor försvunnit iväg till sina skolor, min wordbank och började bearbeta texter.
Problemet är att ett minne föder ett annat minne. Snart satt jag och skrev ständigt nya texter och underlaget växte till över tvåhundra kåserier. Till slut fick jag sätta stopp för mig själv.
Då började fasen med att gallra. Sakta men säkert gick antalet ner till etthundratre. Jag förde tabeller över antalet ord. I nästa genomläsning/tvättning fick jag ner det till 77 texter på 63 785 ord. Fortfarande alltför många ord för att klara bokryggen.

 

 

 

Jag kom på boktiteln mitt i en januarinatt.

 

 

 

 

 

 

 

Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att placera de utvalda texterna kronologiskt, ibland nästan som en fortsättning på förra. En osynlig röd tråd som jag hoppas läsarna uppskattar. Aldrig har jag varit så privat som i de sjuttiotre kåserier som klarat av de fyra tvättningarna som pågått i många hundra timmar.

 

 

 

 

 

 

Under hela processen unnade jag mig att alltid ha en fräsch gerbera att vila ögonen på. Det blev en lek att det skulle vara olika färger så länge det var möjligt.

 

 

 

 

 

 

Det dröjde till slutet av maj innan jag berättade för Solveig att jag beställt ISBN-nummer från Kungliga biblioteket till två nya böcker. Nu bad jag snällt om hjälp med femte tvättningen. I detta läge var jag sekreteraren som satt med datorn på ett bord framför mig och hon som intill, i soffan, läste texterna på vår stora TV:skärm och dirigerade mig. Ibland knorrade jag, men oftast var anvisningarna för bra för att förbises. På självaste midsommarafton nådde vi slutet på tredje steget.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista tiden har det varit blommor från vår egen trädgård som förgyllt skrivstunderna. Visst är den stora pionen läcker. ❤

Fjärde steget är att inlagan åkt iväg till en person som ska sätta texten. Under tiden har jag lämnat över till Solveig att fixa till framsidan på omslaget. Jag valde foto för ett par månader sedan. Nu leker hon med färger, typsnitt och storlekar. Själv ägnar jag mig åt de två flikarna och baksidan. När våra uppgifter är klara skickas de också iväg för att ”sättas”. Under tiden den processen sker på västkusten kommer vi att åka på hemlig utflykt åt ett annat vädersträck. 😉 Hemma passas bostaden av resten av familjen.

Det är många beslut och hårt arbetande innan en bokidé förvandlats till en färdig bok.
Undra hur många veckor/månader som återstår innan två blir tre. Det känns tryggt att vi gjort aktiviteten två gånger förut. Ändå vet jag att vad som helst kan hända. Ex är min danska inte fullgod.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Annonser

Tre år går fort

Söndagsbild

Det finns en del laddade ord som börjar på bokstaven s. Två är de tunga orden skuld och sorg.

Solveigs förslag

Jag har läst min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” x antal gånger. Först alla gånger innan den kom i tryck. Sedan ängsligt för att upptäcka missade korrekturfel. När det gäller det sistnämnda skulle jag kunna känna mig megastolt. Inte många författare och stora bokförlag mäktar med att minimera ”missarna”. Endast Ezter har berättat offentligt om ett stavfel. (Via skulle varit vita). Själv vet jag ett fel till som är svårt att hitta för de som inte är sportnördar. Jag valde att ha kvar det trots att jag kände till det innan tryck. Det blev som en sport för mig att behålla det. Orsaken var att texten i nästa stycke skulle kunna fallera vid en sen ändring om jag flaggade för en ändring.

Jag kan inte ta åt mig äran. Jag trodde att det inte fanns ett enda fel kvar efter alla mina lusläsningar. Då hade jag läst varje ord med snigelhastighet och granskat med luppen alla tecken och mellanrum. Tji fick jag. Först av Solveig och sedan av Kerstin med sin erfarenhet av redigering på jobbet. De två kvinnorna var mina två trygghetsplank.

Efter det har jag läst om boken några gånger på ”vanligt sätt” och varit nöjd. Ändå var jag för första gången skraj när jag efter en lång paus återläste den i april i år. Skulle jag känna på annat sätt? Bara tänka på allt jag kunde lagt till? För det var så att jag kunde gjort boken nästan dubbelt så tjock. Men jag mäktade inte med att betala för x antal ”tjocka” böcker och ett ännu högre porto till eventuella köpare. Inte heller ville jag gå ner till pocketstorlekstypsnittet.

Romanen höll. Mest är jag stolt över att de svåra ämnena skuld och sorg känns äkta. Jag kopplade dem till den erfarenhet som jag skaffat mig alltför tidigt i livet, till allt jag läst inom psykologi och medicin. Den som är bra på mycket annat och inte har den basen och referensramen, men älskar att ha åsikter skulle kunna hävda motsatsen.

Tillfället när jag gick från att ta fram de dammiga elva kapitlen av ett ungdomsmanus, efter att jag fått en smart idé i gungstolen som förstärktes under flera sömnlösa nätter, minns jag kristallklart. Under den långa process som tog vid, såg jag bara ett enda högt berg. Vuxensex. Hur skulle jag ta mig förbi det hindret? Det gick inte att skämta bort. Jag är nöjd med hur jag gjorde upp med mig själv för att lösa utmaningen. Ändå kan jag lova att jag skulle kunnat ”kopiera” Nora Roberts om jag haft det som en rolig skrivuppgift på ett författarläger. Men jag ville ha min nerv i varje blad. Något som jag stod för som författare.

Lena Sanders, Sebastian Rosander och de andra var mina kompisar under en lång tid. Ibland kändes det som de fanns på riktigt. Både när jag skrev i stugan i trädgården och lyssnade på sjuttiotalsmusik från gamla kassetter och när jag mitt i nätterna kunde komma på en ny infallsvinkel. De fiktiva ungdomarna kunde börja konversera med varandra så jag knappt hann med i tanken. Jag smög ut i köket och satte mig och skrev för glatta livet på lappar som jag snabbt rev av från inköpsblocket.
Det blev tomt och overkligt när vi skildes åt i maj 2013 och därför befriande när jag i smyg drog igång med nästa bokprojekt på hösten. Blogg i all ära. Men jag brinner för att försvinna in i fiktiva världar och glömma alla tillkortakommande min kropp signalerar till mig med jämna mellanrum. Jag fick ännu mer smak på ”egna böcker” efter uppföljaren, kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått.”

Samtidigt är jag helt beroende av hjälp med viktiga moment i processen. Den hjälpen har jag av förståeliga skäl inte kunnat yrka på under en lång tid. Jag är för gammal för att skriva saker enbart för skrivbordslådan eller Word dokumentmappar. Den uppmätta tiden känns för snäv. Allt kan ta slut när som helst. Om inte annat synen för mig.

Det har alltså funnits viktigare sysslor för mina nära och kära under en längre tid som kanske den uppmärksamma bloggläsaren noterat. Tur jag är bra på att lura mig själv och hitta lönngångar och surrogat som jag uppskattar till stor del. Innerst inne vet jag ändå vad jag helst vill.

Det råder stora förändringar av olika karaktär för vår familj inom en snar framtid. Jag hoppas ändå det finns plats för mig att en dag, få föda mitt tredje hårda barn. Kanske blir det bara en ringa upplaga för mina närmaste. (Danskt bokband även denna gång.) Marknadsföring orkar jag inte med. Det är den trista biten. Jag är för snäll, kroppen för svag fysiskt och jag brinner inte alls för det. Det är författandet som ger mig näringen och ”kicken”.
Helst skulle jag vilja sitta i ett litet hus med havsutsikt och skriva under några morgontimmar. Ta paus och gå längs med stranden i alla sorts väder. Äta och dricka något gott och nyttigt. Sova middag. Bli uppassad med massage och varma vattenaktiviteter för att väcka liv i trött gubbkropp med kroniska sjukdomar av olika dignitet. Åka iväg till varmt land från oktober till april för att skona leder och tristess. Givetvis med samma möjligheter med havsutsikt, sandstrand, god mat och dryck. Trevligt litet torg med utomhusfik på gångavstånd. Fina blommor att vila ögonen på då och då. Musik & sångframträdande under ljumma kvällar. Fler i-krav har jag inte.  😀
Ni som lärt känna mig inom bloggvärlden förstår att jag har distans till mig själv och ironiserar. Jag har det riktigt bra som jag har det här. Allt kunde varit sämre. Livet är bara ett lån som det gäller att förvalta så gott det går. Spela med de spelregler som erbjuds. ❤

Tre år går fort.

Här kommer ett flott erbjudande som gäller fram till fredagen den 3 juni.

”Mina fotsteg i ditt hjärta” fyller 3 år (trotsålder) och det firar jag här på detta sätt.

Är du intresserad av att beställa en bok av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” gör du som det står på länken. Men bokens pris för bloggbesökare är endast 100 kr fram till 5 juni 2016. (Alltså 100 + porto 49 = 149 kr)
OBS! ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ingår inte i kampanjen. Den fyller inte år förrän i oktober.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Du får ha en trevlig avslutning på sista vårmånaden och en bra början på sommaren. Själv vill jag ha hem min älsklingspusselbit på heltid om tre veckor och helst i ett stycke. Först behöver hon landa i kropp och själ och avsluta sitt examensarbete i Kristianstad. Sedan vill jag att vi hittar på lite av varje i lagom dos. Jag har roat mig med att leta möjligheter på nätet och gjort upp pedagogiska uppställningar.  😀
Tyvärr måste vi inom kort tid bestämma oss för vilken bil vi vågar chansa på.

Till mina lekkompisar kan jag berätta att ni ska få en sommarläxa.  🙂
Minigolfuppdraget stängs 1 juni klockan 20.00. Det är den tiden/klockslaget som gäller. Jag kommer inte att vara hemma just då.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag.  ❤

 

Skarven mellan två sommarmånader

DSC_34580047DSC_33700131

En snigel i blomman är inte samma sak som att ha en snigel i ögat. 🙂

Veckan som snart gått har innehållit en skarv mellan två sommarmånader. Min hjärna har svårt att inse att tiden rusat iväg. Det är en smula vemodigt att mörkret kommer snabbare på kvällen.
Sommaren 2015 har varit en speciell sommar på många sätt och vis. Våra döttrar har prövat sina egna vingar under sina utlandsresor. De far iväg hit och dit och ibland känns det som om de bara mellanlandar hos oss. Däremellan jobbar de på sina sommarjobb. De är duktiga tjejer båda två och vi älskar dem gränslöst. Visst låter jag neutral? 🙂
Jag och Solveig har gjort många mysiga saker på tu man hand.
Libra har förenklat mitt diabetesliv, medan min ena axel har jobbat hårt på att försvåra mitt liv. Det ska tydligen kännas att man lever. 😦
Solbo Förlag har ”vilat” till skillnad från de två tidigare somrarna. Jag vet hur intensivt Solveig kommer att få det under de två kommande terminerna och jag har värnat om att hon ska varva ner och samla energi inför slutspurten.
Om en dryg vecka kommer jag att börja fundera på min egen framtid. Det finns många vägar att gå. Än så länge hemliga till och med för mig själv.
Denna vecka bjöd jag på ett seriöst kåseri och lät er få en inblick i ett sorgligt minne med en stjärna som slocknade alltför tidigt. ❤
Jag har hunnit göra flera bloggvandringar och tittat in hos ett par hundra bloggar. Både gamla mysiga bekanta bloggar och nya trevliga bekantskaper. Det är spännande att se vad ni sysslar med. En del bloggare är fantastiska på att ta foton. Andra roar mig högtidligt på andra sätt. Jag är ledsen för att några är sjuka eller nedstämda av olika skäl. Flera har blivit som mina kompisar, fast vi aldrig träffats. Ni lär mig hela tiden nya saker och jag får tips som jag skriver ner, (jag är en antecknande person). Jag hinner inte kommentera alla inlägg jag läser. Den tiden finns inte längre. När jag stannade vid denna bloggstation, en blogg med hög fotonivå och välskrivna inlägg, blev jag givetvis extra glad. 😀

http://inghar.blogg.se/2015/july/sa-antligen.html.

Glad blev jag också för ett tag sedan när jag fick reda på att en skola i Skåne använt sig av min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” som studentlitteratur. Det känns både overkligt och smickrande.
En kväll och en natt i veckan var jag riktigt dålig. Jag kunde knappt för egen maskin ta mig upp på grund av yrsel. Det var svårt att ligga i sängen eftersom min axel värkte. Om jag vände mig åt andra hållet snurrade rummet. Min vänstra vad höll på att krampa flera gånger. Istället för att tycka synd mig själv låg jag där i mörkret och lyssnade på Supertramp på Spotify. För att lura hjärnan att tänka på positiva saker lät jag Lena Sanders röra på sig genom Sverige medan Sebastian Rosander befann sig på en läkarkonferens i Seattle under tre veckor. Inte trodde jag att jag var så mordisk. 😉 Dessutom var jag säker på att jag klippt banden till mina två skötebarn.
Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂  😦  😀 ❤
På torsdag kör jag igång med andra halvlek; Fråga 16 av 30 av Världen & vardagstankar.
Jag önskar dig som läst detta inlägg en fin söndag. Njut av dagen – för den kommer aldrig mer tillbaka. ❤

Club Wiking – vårt 60-tal i Ystad; del två

Club Wiberg var en populär klubb i Ystad som var inhyst i en gammal mjölkaffär på Stora Västergatan. Vad hette din favoritklubb på 60-talet?

Bild två

När jag skrev om 70-talet i min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” var det Fribergs konditori som fick mest uppmärksamhet. I Ystad ett decennium tidigare, var det detta fik som gällde. Vilket var det på din uppväxtplats?
Fik ett

Jag minns när vi hade Lidéns Samlingsmuseum att vi visade upp en hel del porslin med reklam för olika ställen.
Fik två
Det ser gott ut (syftade inte på giftpinnarna.) Vad hade du valt på den tiden?
Fick tre

Tre lokala band på 60-talet var The Bottnix, The Beez och The Revells. Jag har haft tur och fått höra många storys från 1960-talet i musikens Halmstad. Under några år kallades Halmstad med all rätt för Sveriges Liverpool.
Lokalt band två

Pojkband

Viktigt att ha rätt pose.

Rätt pose
Om jag varit i rätt ålder och bott i Ystad hade säkert detta band varit på min tapet. Vem i kvartetten tror ni mitt tonårshjärta tickat mest för? 🙂
Tjejband

Att fans kan vara i extas och nästan galna har jag flera bevis på. En av mina chefer var under 60-talet en stor frontfigur och sångare i två band i Halmstad. Sigge Lindqvist berättade underbara anekdoter från den tiden. Jag älskade att få höra dessa historier och önskade att jag varit tio-femton år äldre och fått vara med om allt spännande. 😉
Här har ni en tjej som håller känslorna inombords.
Fans ett

Fans två

I ”Mina fotsteg i ditt hjärta” skrev jag om en sekvens i en skivaffär där det blev tokigt för Sebastian Rosander.  Den lånade jag från mitt eget liv. Det var kult att lyssna på musik på detta sättet. På min tid hade man båda händerna fria.
Lyssan på musik

Jag säger bara mode. Jag minns väl min storasysters kläder och alla hårfärger och frisyrer.
Mode

Scenkläder

På 60-talet var det vanligt att man kombinerade mannekänger och popgalor.
Mode två

Jag har visat kort på många saker på F. Fika, favoritband, fans, frisyrer. Här var det kanske FF och fullt av möjligheter. 😉
FF-fest

I Ystad har de haft uppskattade återträffar där de gamla banden har lirat igen för sina nostalgiska fans. Här har ni The Beez i modern tid.
Veteranband

Själv är jag glad för att jag kom över en biljett till en konsert 1986 på Halmstad Teater. Jag tror det var ett tjugoårsjubileum. Flera band var inbjudna. Många av dem var riktigt bra och det blev en härlig konsert där jag fick smaka popackord från den gyllene tiden. Jag såg hur det lyste i ögonen på kvinnorna som var tio-tjugo år äldre än jag.

 

 

 

 

Vi hörs – men syns inte

Kända skådespelare tar efter flera år framför kameran ibland steget ”tillbaks” till regissörstolen. Jag och Solveig skyndade på detta. Vi tog direkt ett skutt bakåt och lämnade plats för yngre … 😉 för fina stillbilder med anknytning till Sebastian Rosander & Lena Sanders 1970-talssteg i västkuststaden Halmstad. SolBo Förlag ville testa taktiken att spela in från en Iphone istället för systemkameran, som vi använde sist.
Vi tänker också lägga in ”Månadens kåseri” under 2015, på YouTube. 🙂

Ps. Glöm inte att rösta på tre filmer. Du trycker på ”Femtio filmer – en bloggtävling” under min Header. För närvarande är det Pretty Woman som leder. Tre stycken trisslotter ska lottas ut den 25 januari.

”Bee Nice” är långt ifrån ”Äppelkriget”

 

Ibland när jag känner mig blyg brukar jag fråga bilar istället för ”rattmänniskor”. ”Är årets äppeltavla i Kivik en BRA eller en dålig årgång?” 🙂

Bild ett

Sedan kan man inte alltid lita på gamla bilar. Denna Ford Anglia sa att temat på årets tavla var gamla filmer.

film

Det visade sig att det inte var sant. Sanningen var att ”snällhet” var temat 2014.

bild tre

Himmelskt gott med äpplen.

DSC_23910017

Här har ni Sveriges största äppeltavla ”Bee Nice”. Skapad av konstnär Emma Karp Lundström med 35 000 äpplen. Följande ord var hennes motivering:
”För vår fortsatta existens behöver vi vara lite mer rädda om både våra bin och varandra. Helt vanligt snälla, helt enkelt BEE NICE.”

DSC_23880018

I visningstältet visas mängder av äppelsorter upp. De låg på rad i alfabetisk ordning.

alf

Både jag och Solveig blev rörda när vi kom till äpplen på S.

Detta var både min mammas och Solveigs pappas favoritsort.

Mammas & svärfars favorit

Vilken är din favoritsort bland alla svenska äppelsorter?

Alla tidigare äppeltavlor fanns som vanliga tavlor runt om i tältet. Från 1988 och framåt. Denna var från 1994.

DSC_23990013

Det blev ingen äppelkaka eller ”Aromadrink” för mig när vi avrundade vårt Österlenbesök på Backagården.

Inte gift

Oj det där var inte bra. Nu blir jag inte gift. Lite pinsamt var det att jag från serveringsbordet plockade åt mig en morotskaka på ett jättefint fat och gick med den till vår bricka vid kassan. Sedan fick Solveig rädda situationen eftersom hon redan tagit en bit till mig. Jag har gjort större tabbar än så. Vänta bara ni som ska läsa ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Vad har jag gett mig in på? Det var betydligt lättare att gömma sig bakom en fiktiv bok och skylla på Sebastian Rosander. 😉

Fakta: Äppeltavlan är 108 kvm stor. Skapad av 35 000 äpplen och av 8 sorters äpplen för färg och form. Emma målar med äpplen. 70 000 spik fäster äpplena. 14 tavlor har Emma gjort. Tidigare var det hennes pappa Helge Lundström som stod för ”tavlorna”. 😉

Album nummer ett i min LP-samling

DSC_09790001 DSC_09870003

Den hemmagjorda grimasen gjorde henne bara ännu sötare. De intensivt blå ögonen gled över mig, från mina Adidas till min hettande panna. Jag fick ta båda händerna till hjälp för att låsa upp. På något vis fick jag in böcker, block och papper i samma skåp. Mitt skåp. De fumliga fingrarna klarade av att samarbeta så papperna kom på plats i pärmen. När jag sneglade neråt såg jag hur ABBA tejpades fast på insidan av skåpsdörren. Lena liknade faktiskt Agneta Fältskog, tänkte jag.
”Abba var min första LP. Häftigt när de vann med Waterloo i Brighton”, kom det från min mun.
”Ja det var spännande i våras. Vilken låt tycker du bäst om från plattan?”
Lena satt på huk och såg upp på mig. Själv höll jag på att drunkna. Med viljestyrka hasplade jag ur mig:
”King Kong Song. Du då?”
”Båda sidorna är underbara. Just nu är ”Honey, Honey” min favorit. Gillar killar Abba? Jag trodde det var Nazareth, Status Quo och Deep Purple. Hårt och rått. Det finns hopp för dig Sebastian. Inte helt kört”, retades Lena.  

Texten är från sidan trettionio i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Ser ni siffrorna längst upp på mina gamla LP-fodral? Det är i den ordningen som min samling växte. Den med blick för spelet kan notera att jag som författare använt mig av en sanning från mitt eget liv. Waterloo-skivan har nummer ett. Däremot fick Sebastian välja en annan favoritlåt från albumet. Jag har kvar starka minnen från när jag och min pappa var inne på Expert på Brogatan i Halmstad. Jag skulle få en stereo i konfirmationspresent. Min pappa prutade till sig ett högtalarstativ och Abbaskivan och jag skämdes av ”ordduellen” mellan de två bestämda, vuxna männen. Mitt första minne av pruttaktik. Jag har aldrig blivit bra på det. Bättre men inte bra. Inte som min pappa som vann både i affären och vid andra tillfällen. Däremot är jag tuffare och bättre utomlands, ju längre jag kommer från Sverige. Jag har haft kompisar som varit proffs på det. Hur är du på att pruta?

Kommer ni ihåg vilken som var er första LP, eller är ni för unga för den stenåldersfrågan?

Ps. Denna bloggtext är skriven med vänster hand. Så är det några fel, skyll inte på min högerhand. 😉 Ds.

 

Gymnasiet med exotiska djur

Bloggis

Fortsättning på snacket igår:
Jag tycker inte om när man skyller ifrån sig. Jennifer skyllde på att lemuren tappade min bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, lemuren skyller på att zebran bet i hans svans och zebran säger att Aftonbladets reporter stack iväg med boken. Jag är för blyg för att höra med Oscar Levy. 😉

Nåväl. Tillbaks till tisdagens verklighet. Adlibris skrev igår att de ville ha tio nya böcker till sin depå. Bäst att lyda. Enligt kontraktet ska man skicka senast dagen efter man fått beställningen. Vilken vacker postadress företaget har. Morgongåva. Sug på det ordet. Jag har för mig att en annan Sebastian är uppväxt där. Kommer du läsare ihåg grabben som gick till final samma säsong som Agnes vann Idol? Tiden rinner iväg. Då var han mer långhårig. Ungefär som Sebastian Rosander var som ung, när han lite dumt cyklade på sin klasskompis Lena Sanders. Efter den kollisionen förändrades deras liv, men det hade ingen av dem en aning om just då. Då var det bara pinsamt, tyckte Sebastian. 🙂

Önskar dig läsare en bra tisdag. Här blinkar det i lamporna och jag är rädd för att strömmen försvinner. Busväder liksom igår.

Vi kommer ifrån samma stad

DSC005670002
Idag fyller Per Gessle år. En av mina popfavoriter har hunnit bli 55 år. Hoppas verkligen att han fått min present i tid och att han struntar i att svara på samma frågor igen och igen och igen… från jagande media personer. Hoppas att han istället smaskar på tårta från Regnbågens konditori i Halmstad. Förhoppningsvis sitter Per ostörd i en mysig vrå och sträckläser om ex. Paul Gessles strapatser på fotbollsplanen. Han ler säkert åt Sebastian Rosanders intresse av att göra musiklistor som grabb.

Det är viktigt att ha önskedrömmar. 🙂  Helst i denna mörka tid när jag går och väntar på olika slags svar av privat natur.

I fredags fick jag ett uppskattande mejl från en härlig kille som rörde sig i kretsen under Gyllene Tiders genombrott och som hade uppskattat att läsa ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
”Läste precis din nya bok och tyckte den var bra och kul med 70-talsminnen från Halmstad. Vet inte om du minns mig…”

omslag svart

Steg för steg

Jag har under tjugosju dagar haft nya kompisar. En ovanlig känsla. Här på bloggen byter jag ord och bokstäver. Med mina nya vänner är det bara siffror som gäller.

Tillsammans med elva andra, för mig okända, Österlenbor är jag med i en STEGTÄVLING för att främja hälsan. Varje dag för jag in antalet steg i en sajt och kan titta i spännande tabeller hur laget och jag personligen ligger till, både i Skåne och i hela Sverige. Det är 97 lag inblandade. Efter två dagar låg vi på en hedrande bronsplats. Sedan har vi pendlat mellan plats 11-14. Det är lätt hänt att bli biten men jag ser det mest som en kul grej. Mitt mål är att gå minst mina 7000 steg om dagen, som är kravet. Fast några dagar innan finalen är jag snubblande nära att fixa snittet 10 000 steg. På söndag är sista tävlingsdagen. Sedan lottar de ut olika priser.

Kuriosa: Om han som förde in flest steg i vårt team första dagen och sedan inte skrivit in några resultat återkommer till Sverige och Skåne (han har kanske gått vilse) och hittar sin dator, så kanske vi klättrar rejält. Två andra har också bara fört in resultat i två dagar. Det är genomsnittet per lagmedlem som räknas. Trion ”gamblar” antagligen eller tröttnade fort. Själv har jag en liten intern fight med en Anneli som hon kommer att få vinna. 🙂

Fakta om bloggens närmaste framtid:
Nästa gång lägger jag in ett kåseri om en höstdag som brevbärare.
Jag har skrivet en seriös text om ett gammalt minne som poppar upp ibland.
Sebastian Rosander och Lena Sanders vill berätta lite mer för att locka nya läsare till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. 🙂
Oktober månads boktips är givet och redan skrivet av mig.

Ni som även är mina Facebook-vänner vet att jag kommer att lägga in tjugo frågor på FB och kora en Oktobermästare. Än så länge har nio olika personer kommit upp på poängpallen efter tre frågor. Spännande tycker tävlingsledaren.

Är du kvar här i texten önskar jag dig en riktigt fin helg och skickar med en värmande höstkram. 😀