En timmes gemenskap

Uppgift nio av trettio: Ledighet förr
Svar: 7 bokstäver
Facit: SKURLOV
Vinnare: Znogge  ❤
Tävlingstid: 18.00-19.00
Hälsning till dig som läser: Häng på! Idag eller en annan dag. Här finns alltid plats för dig. De trettio första har chans att vinna en Skrapkryss.

Dagens ord/citat:
”Ett ögonblicks tålamod och du har vunnit en seger.”
Arabiskt ordspråk

Om du funderar på regler, poäng, tider, priser m.m. Tryck på denna länk: https://bosseliden.wordpress.com/2016/10/22/jag-har-redan-kopt-tio-skrapkryss/

TABELL:
Priskategori ett:
1. Åsa Bäcklund, 41 p.
2. Anki Arvidson, 35 p.
3. Wiolettan, 26 p. (Två titlar)

Priskategori tre:
4. Znogge, 26 p.
5. Lena/Villa Herberts, 22 p.
6. Inger Börmark, 21 p.
7. Ingen Vinnare, 20 p. (Två titlar)
8. Signhild Hortberg, Primrose, Comsi Comsa, 20 p.

Priskategori fyra:
11. Gunnel Moberg, 15 p.
12. Ditte Akker, Ethel Hedström, Åse Holmander-Mehlin, 14 p.
15. Maj Johansson, 13 p.
16. Pelle Börmark, 12 p.
17. Lisbeth/Lma, 9 p.
18. Minton, Cecilia Ottosson, 7 p.
20. Pia Boman, 5 p.

Priskategori fem:
21. Eva Johansson, 4 p.
22. Helena, Ezter, Maria Bromander, 3 p.
25. Susan Johansson, 2 p.
26. GunBritt Söderström, Eva Rohlén, Annika Sohlin, Skåningen, Regnbågen, 1 p.

Jagande:
31. Alla andra, 0 p.  🙂

Priskategori två:
Wiolettan, 2
Lena/Villa Herberts, 1
Åsa Bäcklund, 2
Ingen Vinnare, 2
Ethel Hedström, 1
Znogge, 1

Kandidater för priskategori sex:
Ingen än så länge.

Världen & Vardagstankar: 17 av 30

17. Visst är det otroligt. Rickard Sjöberg kommer tillbaka igen med res-presenter. Nu berättar han att du ska åka till tre stycken öar någonstans i världen. En två- veckors semester vid varje resa. Vilka tre öar väljer du? Du får gärna motivera.

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015.

Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga. ❤

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Månadens tävling: Tio gåtor

Här kommer juli månads tävling:

1. Vem har semester 364 dagar om året?
2. När gråter du utan att vara ledsen?
3. Vad får man från en nervös ko?
4. Vilket djur i djungeln går sämst?
5. Vilken krydda är kryddhyllans elektriker?
6. Vilken är elefanternas favoritbokstav?
7. Vem får sin lön utan att jobba en enda dag?
8. Vad är det som är ditt men används mest av andra?
9. Vilket slags tyg kan inte tvättas?
10. Vem rör inte en fena under semestern?

Regler: Den som får flest rätt först vinner en Skrapkryss-lott.
Tävlingen pågår i 24 timmar.
Jag stänger klockan 22.00, tisdagen den 21 juli. (Ser jag att någon har tio rätt kan det ske tidigare.)
Som vanligt får du bara lämna en kommentar.
Stort LYCKA TILL! 😀
Om jag är hemma och har möjlighet att kika in, kommer jag att skriva antal rätt i en svarskommentar och berätta vem som leder, (inte vilka gåtor som är rätt).  Var inte rädd för att gissa vilt. Vill du ställa till med glasskalas kan jag inte hindra dig. 😉

I sommar gjorde jag debut

När jag har hittat några favoritskor vill jag inte skiljas från dem. Jag vet att det är bra för fötterna, om man skiftar skor ibland. Jag har flera sommarskor, men de senaste somrarna har jag nästan alltid valt paret som andas och som blivit mina bästisar, om jag ska vara ute och gå en längre sträcka.

Jag gick med på att leta efter fler, men det var inte lätt att välja från hyllan. 😉

Därför gjorde jag en kovändning. Förstår ni trots den otydliga bilden vad jag är ute efter att visa i blogginlägget? Snälla! Någon som ser symboliken?

Aldrig tidigare har jag funderat på tanken ens. Jösses. Det kan aldrig bli rätt med näthandel av skor. Man måste provgå dem i butiken.
När Solveig hänvisade till att det var gratis returfrakt gick jag med på ett försök.
Jag var övertygad om att jag skulle ha rätt – som vanligt. 😉

Fel. De danska skorna var sköna. Både jag och mina fötter blev förvånade.

Därför fick jag blodad tand och köpte ett par till, som var som av samma typ som mina favoritskor, men i annan färg och med röda skosnören. Det har varit en riktig dansk sommar, sommaren 2014. Bornholm, Ecco och dansk musik i öronen.
Men jag lovar. Jag sviker inte gamla kompisar. Oftast tar jag av gammal vana de gamla. Köper du skor på nätet?

 

Tjugo år sedan sist

Tio poäng. Vart är vi på väg? 🙂
Egentligen är det fantastiskt. Jag nollade trippmätaren i bilen och kunde ett par timmar senare säga följande till Solveig. ”Tänk att jag bara kört 3.9 km och vi är utomlands.”

Förra gången var vi två stycken. Denna gången hade familjen Lidén växt till fyra personer.

Ganska likt Österlen och Gotland på många ställen. Tre pärlor.

Inte varje dag man får ha en strand för sig själv.

Vi ville inte lämna bilen med all packning. Det var tid kvar till klockan tre när vi skulle få våra nycklar. Jag bestämde mig för att testa mitt lokalsinne. På första försöket hittade jag huset vi hyrde en vecka i Balka för tjugo år sedan. Den magiska sommaren då Sverige grävde guld i USA.

Jag tror att Solveig blev impad av min förmåga, men hon visste inte att jag fuskat. När hon inte såg det köpte jag en t-shirt och sedan var det en baggis att hitta till Myrvägen, fast mycket nytt hade byggts runt Balka strand.

Lene som jobbade i receptionen på Dueodde Badhotell var en pratglad och trevlig danska. Hon gav mig en kram och önskade mig välkommen. Jag gick alltså ensam in på receptionen. 😉 Jennifer och Lizette hann knappt installera sig förrän de tog sig ner till den underbara vita sanden på Dueodde strand.

Vissa saker var sig lika som för tjugo år sedan, VM-fotboll t.ex. En stor skillnad var att Sverige inte var med i år. 😦 Jag nöjde mig med att se första matchen och sedan umgås med mina tre tjejer. Vissa kvällar var det heller inga matcher.

Jag tog nästan femhundra bilder, men det är först nu som jag har tid att umgås med dem en stund. Jag och Solveig har det rätt bra, men när vi sitter stilla framför datorn jobbar vi intensivt med vår kåseribok. Ändå hinner vi med många andra mysiga saker och utnyttjar det fina vädret vi bjuds på. Sådant hinner man om man stiger upp tidigt. Igår blev det en ny cykeltur. Denna gången nådde vi Beddingestrand. Man både ser och kommer till helt andra ställen än när man tar bilen. Där fanns många små vägar ner till havet. Vi valde inte Manetvägen eller Vårtbitarevägen. De lockade inte. 🙂 Istället tog vi ett tredje alternativ och hade stranden helt för oss själva en bra stund.

Idag vädrade vi våra jojo sommarkort igen. Lokföraren beklagade sig för att det var spårproblem en sträcka. Det gjorde inte jag. Istället kändes det som förr när jag åkte tåg. På tavlan noterade jag att vi ”bara” körde i 65 km istället för det dubbla. Plötsligt såg jag nya saker och framför allt hann jag se gamla saker ordentligt. Jag mår bra av att inte stressa genom livet. Jag har inte bråttom någonstans, fast jag ska med tåget. 😉

En bil med ett stort H

Ett stort H fanns klistrat överallt i slutet av sextiotalet. Den gången informerade klistermärket om att vi snart skulle börja köra på höger sida på vägarna. Om vi ville göra som de flesta andra i trafiken från och med en söndagsseptemberdag i Sverige. 😉

Flera år senare handlade det om något annat inom trafiken. Vi skulle tillbaka till den andra sidan av vägen. Jag och Solveig hade tagit flyget till Jersey, en av de Engelska kanalöarna. Ön som lockade med blomsterprakt, Europas lägsta brottslighet, god mat och mängder av sevärdheter. Jersey är ingen stor ö till ytan. Det skulle för den sportige inte vara några större problem med att cykla runt hela ön på en dag. Ändå valde vi att hyra en bil. Vi bad om att den skulle finnas till hands utanför hotellet. Biluthyraren kunde inte lova att uppfylla detta önskemål. Kanske var vi tvungna att lösa ut den redan på flygplatsen.
Jag lovade att stå för körandet under semestern. Jag var den enda av oss som hade erfarenhet från mina cykelpass i barndomen och från alla mina besök på Cypern. Solveig hade aldrig ens cyklat på vänster sida. Jag har en ung fru, eller så har hon en gammal man.
I flygplanet dukades maten fram i de små facken. Efterrätten var godast. Tiden var ovanlig för mitt intag av mat som diabetiker. En frisk person har ett blodsocker mellan 3-7. Jag hade toppnoteringen 20 när vi landade. Givetvis stod bilen, den fina Ford Escorten, och väntade på oss utanför flygterminalen. Det var bara för mig att hålla god min och sticka in nyckeln i rattlåset. Motorn spann som en välmående katt, när jag styrde iväg mot huvudstaden St Hellier.
Först letade vi upp en bensinmack. Pålästa som vi kände oss, visste vi att bensinpriset låg 75 procent billigare än vad vi var vana vid hemifrån. Det var betjäning på macken. En trevlig man kom ut och undrade hur många liter vi ville ha.
Det kunde vara skönt att slippa tanka fler gånger. Vi hade semester. Jag sa full tank.
”Sure?”
”Yes.”
”Hur länge ska du stanna?”
”En vecka.”
”Är du säker på att du ska ha en full tank?”
Hörde han dåligt? Skorrade min skolengelska falskt? Tänk om han var senil. Vad skulle jag svara om han frågade en tredje gång? Det var en billig tankning tyckte vi först. När vi lämnade tillbaks bilen efter en vecka stod mätaren fortfarande högt upp. Det skulle tagit flera veckor att köra slut på en full tank bensin. 🙂
Nu vinkade vi hej till bensinmackskillen och fortsatte mot huvudstaden. På flera ställen fanns det en hög mur längs vägkanten på de smala slingrande gatorna. En otrolig trafik. Alla verkade vara ute och köra bil samtidigt. Hur många bilar fanns det i varje hushåll? På landsvägen gick det bra. Solveig var en duktig kartläsare. Hon berättade i god tid när jag skulle svänga. Det var i rondellerna det blev problem. Då var det meningen att jag skulle tänka tvärtom när bilarna dök upp från fel håll.
På varje hyrbil fanns det ett stort H (Hire) så att de infödda kunde hålla koll på oss gäster. På kanalön Jersey är befolkningen genuint artiga. Varje år delar de ut pris till den trevligaste invånaren. Alla vi mötte under veckan verkade satsa på att bli kandidater till priset. I de flesta situationer var det trevligt med all vänlighet. Vem tackar nej till gratis omtanke under semestern? Det var bara otacksamma Bosse Lidén som vädrade en annan åsikt bakom ratten i en bil med ett stort H synligt för alla medtrafikanter. Vi närmade oss äntligen St Hellier . Den sjuttioelfte rondellen låg framför bilen och jag började bli sammanbiten. Tyvärr hade Solveig tappat bort sig på tätortskartan. Jag blev därför glad när jag såg att det stod två bilar stilla framför oss. Kartan låg uppvikt i Solveigs knä. Jag böjde mig ner och försökte hjälpa till att hitta adressen till vårt hotell. Då ljöd en tuta bakom mig. När jag höjde blicken förstod jag anledningen. Båda bilarna framför oss var hyrbilar. En öbo hade stannat mitt i rondellen och släppt fram dem. I backspegeln såg jag en annan H-bil och en dam med ett bestämt utseende. Det var bara att lägga i ettan och svänga vänster i rondellen och med ett påklistrat leende tacka chauffören som snällt stod kvar inne i rondellen till höger.
I denna stund befann vi oss på en okänd plats och jag funderade på meningen med semester och saknade livet därhemma. Vid vägkorsningar var det samma artiga visa som vid rondellerna. Ingen tid fanns för några dyrbara sekunders gemensamt letande på kartan. Bara tacka och rulla vidare. Ingenstans såg vi några parkeringar. Vi fick snurra ett bra tag innan vi matta hittade till hotellet. Då stod H definitivt för hungriga. Hyperhungriga. Hur högt mitt blodsocker var då vågade jag aldrig mäta. Istället kämpade jag med att få in den högerstyrda bilen mellan två andra bilar, på det trånga utrymmet. Först efter det blev det en underbar vecka som vi minns med stor glädje. Härliga utflykter i bilen med stort H.

Bloggtävling tretton; Vem åt vad?

 

När vi var på semester på Österlen 2007 hamnade vi på denna servering. Den låg i närheten av den lägenhet som vi hyrde i Ystad. När vi köpte bostad här 2011 var det just öppningsdagen för en ny säsong på Jaktpaviljongen. Då passade vi på att återse restaurangen. Därefter har det blivit en tradition att återkomma deras första dag. Sedan brukar det bli avsked vid sista öppningshelgen och några besök till under sommaren. Ibland bara för en fika innan vi tar en match minigolf eller rullar förbi i anslutning till ett strandbesök.

 ”Ska vi sitta inne eller utomhus?”

 

Då är vi minst två som längtar efter glass. En på fyra ben och en på två ben.

 Fint namn på stigen. Mycket finare än badkrukestigen.

”Solveig. Det måste ha varit något konstigt i glassen. Det känns som hela havet lutar mot Polen. Kan man bli sjösjuk på torra land?”
”Gubben lilla. Du kan säkert. Är det din Frozen shoulder som ställer till det?”

 

BLOGGTÄVLING. Är ni med? Jag drar en vinnare av de som har tre rätt. En Trisslott skickar jag till vinnaren. Er uppgift är att para ihop maten som vi åt på Jaktpaviljongen. (Jennifer visade sig ha körlektion och var inte med oss). Rätterna kallar vi för A, B och C. Bosse, Solveig och Lizette satt vid bordet. Para ihop bokstav med rätt namn. Ni har drygt 24 timmar på er. Klockan 20.00 (imorgon onsdag) stänger jag tävlingen. Lycka till!

En efterlängtad sommartradition

Igår kom den. Den första av tio stycken Hemmets Veckotidning. Det har blivit en tradition att prenumerera på tidningen på sommarlovet. Precis en lagom tid innan jag tröttnar. Sedan kan det bli köp av något lösnummer vid andra högtider. Jag älskar korsorden. Mina två favoriter är Ordplocket och Humorkrysset som ofta får mig att skratta åt roliga bilder och finurliga textrutor. Ofta brukar bilagan få följa med på våra semestrar. Blir det för svårt lämnar jag över till experten Solveig.
Fast vi gnäller ibland har vi vunnit rätt många gånger på inskickade kryss. Sedan kommer nästa problem. Att vinna en gång till. På lotten. På tal om tävlingar. Till helgen är det dags för ny tävling på min blogg. Då firar jag ett år som bloggare.

Längtan

Längtan. Det är ett otroligt vackert ord med många inre bottnar. Fast jag åldras synligt på utsidan har jag kvar förmågan att kunna längta. Jag gör det numera med en ärrad touch. Låter aldrig saker skena iväg. Håller i en osynlig handbroms. Vetskapen om att saker kan gå fel finns ständigt i min närhet. På gott och ont.
Idag fick SolBo Förlag äntligen reda på att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska vara på väg. Om jag ska vara ärlig hade jag tröttnat på att gå in i aktuell mejlbox. Så många oräkneliga tittar i över en vecka utan resultat. Igår fick det vara nog. Resignerat gjorde jag bara ett par obligatoriska besök. I förmiddags satt jag och läste Ystad Allehanda under förmiddagsfikat. Då ringde den fasta telefonen. Jag tog med mig min rykande kopp, resten av fikat och gick ner och svarade. Det var min älskade moster Majsan. Hon undrade hur det hade gått, liksom många andra gjort i ett par veckors tid. Samtidigt som vi pratade om allt mellan himmel och jord lät jag fingrarna nästan av sig självt söka sig till Förlagets inkorg. Därför fick min gudmor reda på nyheten först av alla.
Handbromstänket. Kan ge ett bra exempel som jag tvingas förkorta rejält. Vi hade i sju månader längtat efter att få bo i ett visst hus. Vårt hopp hade pendlat mellan hopp och förtvivlan så många gånger. Lurade. Priset som hela tiden höjdes. Väntan. Tystnad. Vi letade andra objekt. Lämnade bud. Förlorade. Tvingades bo kvar i vårt redan sålda hus. Betalade dyr hyra. Så ringer mäklaren och undrar om vi fortfarande är intresserade. Vi låter generöst andra parten bestämma priset. Flyttdatum. Precis allt. Vi är så lyckliga. All den långa längtan efter en bra bostadslösning är över. Vi seglar fram på moln. Inför affärsuppgörelsen på fredagen får vi reda på att andra parten ska komma ett par timmar senare och skriva på. Skönt att slippa mötas öga mot öga. Vi köper en tårta med texten ÄNTLIGEN garnerat prydligt på grädden och tar med oss den till mäklaren. Skriver på alla papper. Betalar in ”startavgiften”. Åker direkt upp till Hotell Falkenberg Strandbad och firar en framgång som vi verkligen är värda efter allt slit, sjukdomar, cancer och död. Har en underbar weekend. På måndagen tar jag itu med brådskande ärenden. Flyttar barnens skolgång. Beställer besiktningsman m.m. Vår mäklare har börjat sin semester. På onsdagen ringer han hemifrån. Låter beklämd på rösten. En Bosse berättar för en annan Bosse om vad som INTE hänt. Namnteckningarna är inte på plats. Skulle först kommit dit på fredagen, ändrat till lördagen, måndagen, tisdagen. Nu hade säljaren tagit tillbaka allt utan en bra förklaring. Min namne är ytterst förvånad trots sin långa erfarenhet inom yrket.
Det där var en riktigt förkortad variant. En snäll variant. 😦
Kopplingen. Jag vill först se att böckerna hittar till rätt adress. Att det är rätt böcker. Att färgen på omslaget är 100 % likadan som på bilden som Jennifer tog och som vi är utlovade efter att ha betalt ett extra provtryck. Att det står på svenska och inte på danska. 🙂 Först då kan jag sätta dit ett ÄNTLIGEN på rätta stället. Då är min längtan efter att få ge ut en roman i hamn… för denna gång. 😀

Bild

Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉