Saknad & älskad

dsc_00100012

Jag fick en oväntad kelkompis när jag kom hem från en eftermiddagspromenad i veckan.Tyvärr hade jag med mobilen så det blev bara några suddiga bilder.
Först trodde jag katten fått fnatt när jag på avstånd såg att den verkade hoppa av glädje rakt mot mig. Snart kommer den att vika av mot dungen, tänkte jag och passerade stammen på ett träd som skymde sikten en kort stund. Så var det inte. Istället törstade den efter bekräftelse och ville till slut upp och slicka mig i ansiktet. Vilken mjuk tjock päls den hade.
Bakom min rygg dök det upp något mer intressant för katten och jag blev lämnad för en stund.

dsc_00080014

Det var skoj att se den ystra stora hundvalpen och trist att jag inte hade systemkameran och fick till den perfekta bilden när den låg helt på rygg och spelade död.

dsc_00090013

Under promenaden gick jag förbi en plats där jag tidigare sett ett gosedjur ligga i stentrappan. Nu hade någon snäll människa hängt upp det i en häck och hoppades såklart att den unga ägaren snart skulle sammanstråla med sin älskade vän. Låt det bli en sanndröm. ❤

dsc_00110011

Under resten av promenaden gick jag och tänkte på vad som stod under en lucka på Gunnels blogg för några dagar sedan. Hon hade även lagt in en vacker bild. Det sistnämnda såg jag inte förrän jag letade rätt lucka och blogginlägg. Sant. 🙂

http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.se/2016/12/lucka-4.html

December är en månad då jag tänker extra på människor som jag mött på min livsstig. Jag tycker om att stillsamt göra sådana vandringar då och då. Stämma av livet.
Både mina fötter och tankar vandrade tyst inom det gemensamma ämnet AVTRYCK.
Är det så för dig läsare också?
Egentligen är det inte så underligt när det gäller det första. Givetvis minns vi starkast de som vi älskade/gillade mest. Konstigt vore annars. Men på både gott och ont minns jag även väl de personer som jag tyckt minst om. De flesta av alla de andra hundratusentals individer som jag stött på i olika sammanhang har mer en tendens att flyta ihop till en osynlig massa. Synd. För jag är säker på att det fanns många guldkorn som aldrig kom till tals. Som behövde en längre startsträcka för att öppna upp en bit. Hoppas de hittade sitt bollplank. Annars var jag duktig på att få ”främlingar”/personer att öppna sin dörr för mig. Ganska ofta tog jag mig tid att lyssna när andra rusade vidare i livet. Kompisar brukade reta mig för det och de hade rätt på ett vis. Det var en svår balansgång. För mig var det inte samma sak, att vara en bra medmänniska som att ex. inleda ett förhållande. Två helt skilda saker i min värld. Där sårade jag hjärtan. Men jag har inget dåligt samvete. Jag var inte ett sådant halmstrå. Vid vissa tillfällen hände det att jag blev ”Kall som is”, som Gemini sjöng i melodifestivalen.

Vilken fördel jag har som har skrivit dagbok under många år. Dessutom hade/har jag alltid med en liten nätt anteckningsbok vid längre resor.
Under några dagar sista tiden har jag suttit och myst inomhus. December bjuder upp till det. Det har varit uppskattade soliga dagar på slutet. Då har jag gått ut och hälsat på solen. Sedan har jag unnat mig att kura skymning. Suttit och sett ut mot den vackra mörknande himlen. Låtit tankarna fladdra innan jag tänt mysbelysning och levande ljus. Av en slump när jag letade efter något annat, ramlade jag över anteckningar från tre längre utlandsresor. Hur kunde vi hinna med att träffa på så många olika människor och göra så mycket bus & hyss? Vad lämnade jag själv för avtryck? Jag läste att det fanns fler Nils Poppe inslag från andra tillfällen och år. Hoppas de personer jag minns mest lever bra liv som de är nöjda med. Jag skulle inte bli ledsen om några av dem kom ihåg en Bobo eller Sebastian. Inte alls.  🙂

dsc_00070015

Vid en hand i handpromenad i söndags mot fiket Chill, med henne som ”stal” mitt hjärta, passerade vi Klostret.
Jag var tvungen att se efter om det även denna december blivit en tredje blomning på det japanska körsbärsträdet.
Det hade det. Långt ifrån lika mycket som förra året.
Vackert, läckert och märkligt.
Några dystra tankar gled iväg till ämnet klimatförändringar. Jag stängde in de sistnämnda tankarna och njöt istället av stunden. Jag kan inte ta ansvar för andras felbeslut uti i stora världen. Det kostar för mycket energi. Vill inte hamna på lysande rött igen.

dsc_00060016

Fotnot:
Bara en symbol till eventuella kommentarer. Jag blir mer och mer involverad i olika skrivplaner och måste passa på att smida medan järnet är varmt. I nästa vecka ska jag stänga in tankarna så gott det går och istället njuta av min älskade familj under några veckor. Vi ser extra mycket fram emot denna jul och vi hoppas får vara friska.
Var rädd om dig med. Tack för besöket.

 

 

Annonser