Tre boktips i decembermörkret

Solveig gästbloggar

Under mina år som bibliotekarie hände det att jag då och då fick frågan: Kan du tipsa mig om en bra bok? Det låter kanske lite konstigt, men jag tyckte alltid att det var en av de svåraste uppgifterna jag kunde få. Ja, jag vet. Som bibliotekarie förväntas man ha läst alla böckerna som finns på det aktuella biblioteket… Efter att ha frågat vilka författare som den aktuella låntagaren läst förut, försökte jag att hitta något liknande. Ibland plockade jag fram ett par böcker som jag precis läst och berättade lite kort om handlingen. Jag vet inte hur väl jag lyckades. Oftast gick personen iväg med en eller ett par böcker, men vad han eller hon tyckte när de sedan började läsa, det är en annan historia.

När jag var ungefär sex år lärde jag mig att läsa. Min fem år äldre bror hade en liten tavla där han skrev upp korta ord med tavelkrita. Jag vet inte om det berodde på mitt dåliga tålamod, eller hans, men det gick inte så bra eftersom jag hela tiden gissade. Efter ett tag gav han upp, men det konstiga var att jag faktiskt hade lärt mig läsa.

Efter den dagen har jag läst och läst och läst. Det hade varit roligt att veta hur många böcker jag läst under årens lopp. Jag läser ytterst få deckare och thrillers, de lämnar en otäck eftersmak inom mig, som jag hellre är utan. Jag tycker om att beröras. Åtskilliga pappersnäsdukar har gått åt när jag hittat en riktigt bra bok. Det finns en viss övervikt vad det gäller barn- och ungdomslitteratur. Jag gillar författare som kan skriva en berättelse för barn eller ungdomar och på samma gång, mellan raderna, skriva för vuxna.

Det här jullovet hade jag bestämt mig för att unna mig en viss tid till att läsa skönlitteratur igen. Eftersom jag hela hösten har behövt min lediga tid till att plugga specialpedagogik har jag undvikit att låna skönlitterära böcker. Jag vet nämligen att jag inte kan låta bli att läsa dem om de ligger vid min säng…

Min pappa brukade säga att han läste om de böcker han läst förut eftersom han ändå inte kom ihåg speciellt mycket. Jag tyckte att det verkade konstigt. Om jag läste om en bok kom jag ihåg det mesta. Nu kan jag bara konstatera att jag har kommit upp i den åldern att jag kan göra precis som han, läsa om de gamla böckerna. Visst kommer jag ihåg en del, men det är skrämmande lite…

Binchy, Maeve: Tänd ett litet ljus. Detta är en rejäl debutroman, 587 sidor lång. Huvudpersonerna Elizabeth och Aisling blir låtsassystrar under andra världskriget då Elizabeth evakueras från London till familjen O´Connor i Kilgarret på Irland. Elizabeth blir direkt en av familjen och får uppleva allt det som hon saknat som ensambarn i en ganska känslokall familj. Vänskapen som utvecklas mellan Elizabeth och Aisling blir så djup att den består trots att Elizabeth så småningom återvänder till sin familj. Maeve Binchy är duktig på att gestalta sina personer så att det känns som att de finns på riktigt. Efter ett tag vill man som läsare ingripa i handlingen, skaka om Elizabeth så att hon inser vilken oerhört egoistisk och opålitlig pojkvän hon valt, berätta för Aisling att hon håller på att göra sitt livs misstag, sätta sig ner hos Elizabeth pappa och tala om för honom att det är han som är vuxen o.s.v. Det här är en bok om vardagens alla bekymmer och glädjeämnen. Visst kan man ibland nästan förutse vad som ska hända, men det är en del av charmen.

Pilcher, Rosamunde: Midvinter. Skådespelerskan Elfrida Phipps lämnar London och flyttar ut till den lilla byn Dibton. Där blir hon snabbt indragen i bygemenskapen, mycket tack vare Gloria Blundell. Gloria bor tillsammans med sin man Oscar och yngsta dottern i Dibtons största hus. Under den månad Elfrida är bortrest för att hälsa på en släkting, omkommer Gloria och hennes dotter i en trafikolycka. När Elfrida återvänder till byn möter hon en förtvivlad Oscar som inte bara förlorat sin familj utan som dessutom kommer att bli hemlös inom en kort tid eftersom Gloria testamenterat huset till sina söner. Oscar planerar att flytta till Skottland där han ärvt en del av ett hus och frågar Elfrida om hon vill följa med på resan. Rosamunde Pilcher kan också göra sina personer levande. Givetvis finns det fler släktingar som dyker upp i boken, fler livsöden som vävs samman, sorger och bedrövelser som blandas med mer vardagliga händelser och glädjeämnen.

O´Flanagan, Sheila: Syskonkärlek. Romy blir mer eller mindre beordrad av sin äldre bror att lämna utgrävningarna i Australien och återvända till Irland. Anledningen är att deras mamma ska genomgå en operation och behöver hjälp. Romy som alltid känt sig som det femte hjulet i familjen är egentligen inte alls intresserad av att komma hem, men känner sig tvungen. Eftersom Romy inte har samma pappa som sina två äldre syskon, blir allt som rör företaget ett bevis för henne att hon egentligen inte är en del av familjen. Det blir ungefär som hon tänkt sig, återkommande gräl med mamman, konfrontationer med brodern, irritation över svägerskan m.m. Så kommer Romys syster hem från USA och det visar sig att Romy måste omvärdera sådant som hon tidigare tyckt och tänkt. Den här boken växer allteftersom man läser och undan för undan lär man känna de olika personerna.

Gott Nytt År önskas er alla av: Solveig Lidén