15 minutes of Fame

Förra måndagen var vi på premiären av ”15 minutes of Fame” på Ystads Teater. Kul att få se vad avgångseleverna på Nova Academy i Simrishamn bjöd på.
2 timmar och 40 minuter lång var deras slutproduktion, inkl. 20 minuters paus.

Vilket späckat program de hade innan och under de tre dagar då de visade hela sex föreställningar.

Det var endast parkett som var öppen. Här finns det 216 platser. Vi var nog nästan 200 gäster. Totalt finns det 350 platser.
Salongen har hovteaterns klassiska hästskoform. Perfekt utformat. Man både ser och blir sedd. Jag noterade att vår dotter Lizette snabbt såg sin familj. Mysigt att storasyster Jennifer kommit ner från Uppsala.
 Tyvärr fick vi inte använda blixt så mina bilder var inte mycket att ha.

I pausen gick jag på egen utflykt. Vågade inte sätta på blixten. Eller så glömde jag.  😉

Där fanns mycket spännande att se bakom kulisserna.

Ernst-Hugo Järegård (1928-1998) och Lizette på samma foto. Gissa vem som jag tycker är sötast? ❤

Vi hittade till slut

Nu skulle jag egentligen för första gången lägga in ett musikinlägg med vår yngsta dotter Lizette. Första gången som jag fick klartecken för detta. Hm! Jag har njutit flera gånger av inspelningen från när hon sitter på en barstol och sjunger och spelar gitarr under insamlandet av pengar till Musikhjälpen. Tyvärr finns det ingen ”adress” till mobilinspelningen så jag ger upp det försöket.  😦
Hon vill heller inte hamna på Youtube. Annars kunde hon gjort ett gästspel på Jennifers musikkanal.

Den kvällen var vi inte i Simrishamn och lyssnade. Däremot var det bestämt att vi skulle lyssna på skolkören som skulle ha konsert tillsammans med två andra körer, i en kyrka på Österlen klockan 19.00 några dagar senare.

aurora-bb

Eftersom Solveig har semester slog vi ett helt gäng flugor i samma smäll och bokade in oss på ett pensionat i Simrishamn. I den staden har vi aldrig sovit förr. Kul med något nytt.

dsc_00220014

På vägen dit stannade vi till vid olika favoritplatser. Någon julkänsla infann sig inte. Men det regnade i alla fall inte.

dsc_00250012

Jag hittade några brädor som såg lediga ut. När S inte såg det klättrade jag upp och byggde en koja. 🙂

dsc_00400005

När jag såg alla fåglar drabbades jag av en snilleblixt. Jag stack in i åretruntaffären och köpte vattenlösliga färger och en färgspruta.

dsc_00190016

Lånade den ensamma övergivna båten och rodde ut en bit i decemberhavet.

dsc_00430002

Det tog bara tjugo minuter att hitta alla arterna från affischen. Sedan hörde jag att Solveig ropade på mig från land. Synd. Jag tänkte först ta en snabb tur till Bornholm som skymtade vid horisonten. 🙂

Vi som var ute i god tid höll på att missa starten på konserten. Ett vägarbete, mörker, inga skyltar om någon kyrka m.m. gjorde att vi närmade oss Kivik istället för S Melby kyrka.
Utanför kyrkan på höjden fanns massor av bilar. En vakt dirigerade in oss i mörkret en bra bit från kyrkan. När vi öppnade kyrkporten stod en kör precis innanför porten. Lite pinsamt när vi skulle ta oss igenom skaran för att nå en kyrkbänk. 🙂
Från sin plats därframme hade Lizette undrat var hennes föräldrar tagit vägen.
Jag gillar kyrkor utan pelare som skymmer.

Nu ropar tre damer på mig. De vill spela ett familjespel med choklad som vinster. Bäst att lyda. Jag önskar alla bloggläsare en God Jul. 🙂

julgranen-2016

 

 

 

Gubb-klimakteriet slog till med full kraft

Förra lördagskvällen tog Solveig och jag Pågatåget mot Simrishamn. När tåget hade vänt i Tomelilla och nått ljusbyn Lunnarp, drabbades jag av årets första nostalgiska julkänsla som sedan återkom i byarna Smedstorp och Gärsnäs innan vi nådde slutstationen Simrishamn. Gatorna i centrum var kantade av hundratals tända marschaller och träden beklädda med färgade ljuskonstruktioner av alla de slag.

Fem

Österlen lyser är en trevlig återkommande ljusfest som pågått sedan 2005. Fler än 40 byar lyser upp höstmörkret under tre dagar och det är fullt av aktiviteter.

Oväntat kom vi in i ett meteoritregn.  Eller så var orsaken den att inställningen kvällsmörker på systemkameran inte var rätta valet denna kväll. Du som tror på det sistnämnda får ha dina egna åsikter. 🙂 Du som tror mer på Bosse Lidén får ha dina. 😉

Fallande meteoriter

Vi tog skydd inne i Simrishamns fina kyrka. Där var det lugnt och rofyllt. Vi satt en stund på en bänk och samlade oss.

Ett

Det är en vacker kyrka. Jag tror att det är vanligt att ha ett skepp hängande i skånska kyrkor vid kusten. Är det så på andra kustställen också? Säkert vid Bohuslänskusten och ute på skärgårdsöarna.

Två

Vårt mål var att få en bra plats på stora torget. Precis när startskottet gick bakom våra ryggar för Österlen Marathon fick tydligen Solveig en ljus idé. Inte kunde jag drömma om att det syntes så tydligt. Ser ni ovanför hennes mössa?

Tre

Tydligen fick den sällskap av många andra briljanta kanonidéer. 🙂 Från att ha varit imponerad började jag bli allvarligt rädd. Nu måste Solveig börja tänka på annat … 🙂

Fyra

Huvudskälet till vår resa var att vi ville lyssna på Nova Academys kör och vi hoppades att Lizette skulle sjunga solo. Hon var själv inte riktigt säker. De skulle uppträda i fler byar och därför delade de upp soloframträdandena mellan sig. Vi hade tur och ni ser hur Solveig spelar in framträdandet på sin mobil.

Det var då det hände. Från ingenstans kom ett lokalt regn som drabbade min vänstra kind. Det rann ner vätska som jag inte torkade bort. I mörkret syntes det ändå inte bland allt folk att en stolt gubbe läckte från ögonvrån. Jag var så stolt över dig Lizette. Du sjöng så tonsäkert och vackert. <3. Snart måste du och Jennifer göra något tillsammans. Det är vår julklappsönskan. Era stämmor är olika och kompletterar varandra förträffligt.

Sju

Stockrosfrossa

Ett

Två

På många orter i Skåne är det vanligt att se stockrosor längs med husgavlarna. När det blåser rejält och ösregnar går det hårt åt de fina blommorna med de långa ”ryggraderna”.

Vilken färg tycker du är finast? Jag har kontaktat ”Mr Domare av gröna växter” och hoppas få ett utlåtande, som jag kan lägga in i slutet av blogginlägget. Här kommer en kavalkad av olika färgvarianter.

Tre

Fyra

Fem

Sex

Sju

Åtta

Nio

Tio

Elva

Tolv

Osis! Tyvärr har ”Mr Domare av gröna växter” blivit inlåst. Det går rykten om korruption. Tur att jag har fler kompisar. 😉

Tretton

”Mrs Vis af Uggla! Kan du hjälpa mig med en viktig … ”
Vad konstig jag känner mig i halsen. Rösten stockar sig. Antagligen har en snigel satt sig på tvären. Jag blir inte klok på det här. Bara det inte är en mördarsnigel. Tänk om det är en påföljd av att jag läste en läbbig deckare igår innan jag …” 😉

Fakta: Stockrosor tillhör familjen malvaväxter och kommer ursprungligen från Kina. Den blommar vanligast mellan juli och september. Tyvärr doftar den inte. Den trivs bäst i sol på skyddad plats i kraftig välgödslad fuktighetshållande jord. Stockrosor växer fort och kan därför behöva stöd. Vi har tyvärr sett hur det gått för stockrosor, som inte bundits upp, efter kraftigt regn och blåst. Bäst är det att plantera dem mot väggar och plank. Blommorna kan vara enkla eller fyllda. Växten frösår sig lätt.

Ett sent tack

Lizette har börjat på ett kommunalt nytt gymnasium som saknar egen matsal. Istället får ungdomarna välja på fyra restauranger i Simrishamn och en hel del olika rätter varje dag. Vilken lyx. Annat än på min tid, när vi fick hålla till godo med dagens skollunch och därmed basta. En rätt att välja på. Vi åt barkbröd och hade kalops, dillkött och blodkorv varenda vecka. Nu tog jag i och är inte sanningsenlig. 😉

Jag fick en flash-back och letade upp skolkatalogen. Måste få se mina goa mattanter igen. Speciellt…

Mattanterna

Minns inte om jag hade charm i ettan eller om jag skaffade mig den senare under mina tre år på ekonomisk linje. Hade jag haft chansen skulle jag gärna tackat de tre kvinnorna på nedre bänk och framför allt Ann-Sofie Johansson (längst ner till höger) för alla köttbullar och korvar hon hämtade från det inre köket bara för min skull. Visst fick jag ibland tjata en bra stund, men till sist fick jag det där leendet och hon gav efter för mitt smicker. För att inte få för många frågor från mina skolkamrater brukade jag välja ett mindre bord i matsalen, vid dessa speciella tillfällen. Jag var kräsen, det var många rätter som jag inte gillade i skolmaten.

Världen är liten. Tänk om Ann-Sofie läser dessa rader. Hoppas att hon lever och har hälsan kvar. Tusen tack för att du förgyllde mina matsalsstunder på Sannarpsskolan i Halmstad, så att jag inte tynade bort. Utan dig hade jag bott i godisautomaten. Snusklubborna var min favorit.

Jag glömmer inte bort människor. Helst inte de snälla. Kram! 🙂

 

En tur på spår till tvillingstaden

Att åka till Simrishamn var extra kul den här gången, för att se var vår yngsta dotter ska gå i skola om några veckor. Låsen var på plats på skåpen. Vilken färg får Lizette?

Ett

 

DSC_14570004

Varmt på tåget. Varmt överallt. Fullt med folk. Var ska vi fika?

Två

Inte i denna oas. Inget ledigt bord. Vi strosar vidare. Att sitta inne och fika blir jag schack och matt av. 😉

Tre

”Solveig! Får jag också sitta under bordet i svalkan?”

Fyra

”Nähä. Kom ut nu Lizette. Jag lovar att stänga av kameran.”

Fem

 

Vilken nostalgi jag såg på en utomhusloppis. Ett sådant kul spel hade vi när jag var liten.

Sex

I påsen väljer jag den gröna bilen. I skala 1:1 tar jag mycket hellre den röda.

DSC_14680011

Gatuhusen med olika sorters rosor och kullerstenarna påminner mycket om Ystad.

SjuÅtta

Hade jag inte lagt in pågatåget som signalerar om hemresa, skulle många av er inte kunna skilja de två städerna åt.

Nio

Borta bra men hemma bäst. Nu har vi precis tagit våra cyklar som snällt stod kvar på tågcentralen. Det är jättefint i Simrishamn men Ystad klarar sig i konkurrensen.

Tio

Elva

Tolv

Extra: Lizette ska hålla på med teater, musik och sång under sin gymnasieutbildning. Tre saker som hon älskar. Skolan ligger nära tågstationen. Själva håller vi på med bokmanuset. Arbetet flyter på, men en eller annan regndag skulle suttit fint. Inte ofta jag längtar efter regn i juli. Är jag sjuk eller? 😉

 

 

 

 

 

Idag håller jag tummarna

DSC_0052

Idag är det en spännande eftermiddag för vår yngsta dotter. Hon ska på audition i Simrishamn. Målet är att komma in på Nova Performing arts, ett estetiskt program med inriktning musik, dans och teater, till hösten. Ofattbart att vi snart inte har någon dotter på högstadiet.

Morgonen har börjat tufft. Det blåser storm. Tågen är inställda och ersatta med buss. Ändå ville Lizette få ut sin reklam idag eftersom hon är upptagen imorgon. Denna vecka vägde reklamen (10 sorter) över hundra kilo till skillnad från förra veckans tjugo kg (2 sorter). Jag ställde upp som taxi och rullade snällt bakom med en fylld bil. De är duktiga våra tjejer som kämpat på med Svensk Direktreklam. Började redan när vi flyttade hit. Jennifer har distrikt precis utanför vår dörr och lillasyster kvarteren i närheten. Det är bara när det varit riktigt taskigt väder och när de varit sjuka som jag och Solveig fått rycka in. Annars cyklar och går de själva. Största jobbet är att varva reklamen. Lägga den i rätt ordning. Nyttigt att lära sig att ta ansvar och få egna pengar och motion i utbyte. (gammal bild)
DSCN7076

Nu ska vi äntligen åka och hämta Jennifers nya säng på Mio. Den hade vi fått löfte om redan vecka 9.

Månadens boktips – ”Surt sa räven om rabarberna” av Karin Brunk Holmqvist

DSCN95450004

Som Österlenälskare har jag inte svårt för att ta till mig ännu en bok från Karin Brunk Holmqvists romansvit om Österlen. Detta är den sjunde i den populära serien. Det är alltid en mysfaktor när man känner igen sig i den geografiska handlingen. I den småputtrande berättelsen ”Surt sa räven om rabarberna” följer läsaren två par som är koloniägare i Simrishamn och som dessutom bor i samma bostadsområde. De är i sjuttioårsåldern och har sålt sina hus som de haft i många år. Äktenskapet mellan Berta och Gunnar är ömt skildrat. Vänskapen till paret Hjördis och Konrad likaså. Det är inga stora saker som händer, tycker jag, men för kvartetten som annars lever ett stillsamt liv händer det en hel del utöver vardagen. Sådant som sätter vänskap och relationer på spel. Vem kan man lita på? Varför skriver Gunnar plötsligt en lapp mitt i natten i köket? Han skriver ju aldrig annars. Vem har stulit pengar från koloniföreningen? Hur farliga är de tuffa motorcyklisterna? Är Camillas stora bröst äkta? Gunnar är svag för sin mammas alla visdomsord men har en tendens att blanda ihop orden och begreppen, därav bokens titel.
Karins styrka är att hon kan fånga läsaren. Vi lär snabbt känna böckernas karaktärer med sina svagheter och styrkor. Hon gör det med en härlig värme och jag är alltid förtjust i hennes humor som är besläktad med min egen. Hon har verkligen funnit sin ”nisch” som kändes ny när hon slog igenom med dunder och brak. Numera är även hennes böcker översatta till danska, tyska och norska.
Om ni tillhör dem som inte läst någon av hennes böcker är ni lyckligt lottade. Jag lyckades först läsa och skratta högt åt pärlorna ”Potensgivarna” och ”Sirila gentlemän sökes”. Grannarna till vår hyrda stuga på Gotland måste ha undrat vad det var frågan om när jag skrattade så jag grät. Ribban låg så högt att det blev omöjligt att följa upp med en tredje succé, enligt mitt sätt att se på saken. Plötsligt blev jag besviken, tyckte att hon var medioker, trots att skämten och charmen stundtals fanns i texterna. En bok struntade jag i att läsa klart för den klarade inte mitt krav på att fånga mig på de första femtio sidorna. Jag var kanske för hård mot författaren. Visserligen har hon fångat tillbaka mig igen, men ändå kvarstår mina ursprungstankar, ”Potensgivarna” och ”Sirila gentlemän” blir svåra att överträffa.
Det var småroligt att följa Gunnars hemliga tilltag i koloniområdet. Jag log ofta när jag läste boken, men det dröjde ända till slutet innan jag skrattade högt. Eftersom jag ofta läser spännande och rätt otäcka böcker är det ändå trivsamt att sticka mellan med denna typ av bok.

Karin Brunk är en mycket populär scenpersonlighet och tillbringar en stor del av året på författarturné.
Boken är utgiven på Kabusa Böcker.

På spåret igen

Samma kvartett som förra gången vi vädrade jojo-korten. Här är halva styrkan. Den yngre tror jag. 🙂

Bild ett

Ibland kan synen av en främmande människa göra mig glad eller nyfiken.

Bild två

Vilket gammalt varuhus som hängt med i så många år. Tänk om man kunde hitta ett fik som också slog upp portarna 1910. Hade det varit två bakelser i samma smäll?

Bild tre

Om vårt Lidéns Samlingsmuseum hade varit fyllt av bara Lisa Larsson alster skulle vi kunnat förverkliga många av våra drömmar.

Bild fyra

Har vi verkligen lämnat Ystad?

Bild fem

Det är klart vi är i Simrishamn på Österlen. Här är deras berömda hotell med den fina havsutsikten från rummen mot hamnen. Måste googla. Kan hotellet också vara från 1910? 🙂Bild sex

Nu måste vi leta upp något riktigt sött. Vilken lyckostund för tre av oss. Sigge 8 veckor var på sin första utomhuspromenad med matte. Först var han blyg men sedan kom han självmant till mig och jag fick svårt för att slita mig från småbåtshamnen.

Bild sju

Nu ska vi se här. Där ligger ett fik från 1911 och mitt emot på gatan ligger ett från 1909. Det måste finnas något från 1910. Annars ”fikavägrar” jag. Pust. Vi lyckades till slut. Bild åtta

Brunögonen valde finsoffan.

Bild nio

En av min och Solveigs gamla drömmar är att äga just ett sådant här ställe.

Bild tio

Vilken oas vi kom in på. Hade vi vetat om detta sommarställe skulle vi fikat på deras innegård bland alla fina blommor och växter.

Bild elva

Min kamera gör inte sanningen någon rättvisa.

Bild tolv

Vi drabbades av en ny rosförälskelse. Vackert namn efter en berömd man.

Bild tretton

Två gamla bibliotekarier söker sig alltid tillbaks till ”brottsplatsen”. En gång i forntiden sökte jag och Solveig sommarjobb här.

Bild fjorton

Solveig har fått sadelskydd några gånger på samma sätt utanför Ystad station. Skyddande reklam.

Bild femton

Alla Pågatåg har ett namn som är förknippat med Skåne. Nu ska vi se vem som ska köra hem oss. Blir det Piraten eller Nils Poppe? Näpp! Det blev en sångerska.

Bild sexton

Österlen lyser

Visst ser man bara ryggsidan av bloggmannen, men han har snart gjort klart sin höstpromenad och hittat tillbaks till tangentbordet. Egentligen borde tangentbordet vara upplyst för att matcha den tid som råder just nu på Österlen. Vi gled in i den med bilen när vi kom hem för en stund sedan efter en härlig västkusttid. Det är så dekorativt överallt. Alla verkar ha blivit smittade. För det var väl inte så enkelt som att ALLA välkomnade familjen Lidén hem? Bara oss. I så fall var det jättegulligt gjort. Hur kunde de veta att vi skulle åka bort? 😉

Tyvärr var det inte så. ”Österlen lyser” är ett projekt som föddes för åtta år sedan. Huvudsyftet är att sätta fokus på Österlen under en annan tid än bara sommarmånaderna. Sedan är det ett bra sätt att föra bybor samman. 43 byar är engagerade denna gång. Från Brösarp i norr till Ystad i söder. Från Tomelilla i väster till Simrishamn i öster. Varje år utses ”Årets ljusby” som får äran att inviga festen året därpå. Antagligen var det ett ljushuvud som kom på den idén. 😀

Det råder full aktivitet på många ställen. Flera hantverkare passar på att visa upp sina alster. Det händer mycket i och runt kyrkor och slott. Många fackeltåg. Mycket dans, musik, mat, föreläsningar och annat är inblandat. Minsta lilla ställe håller öppet och bjuder till.

Eftersom vi just åkt en massa mil ska vi begränsa oss till Ystad ikväll. Ska bli spännande att se vad ljussättaren Jens Persson hittat på vid Hamnplan. Mannen var hjärnan bakom tanken att låta vattentornen lysa i olika färger när det är mörkt på vintern. Det har vi uppskattat under våra kvällspromenader på hemmaplan detta år vi bott här. Alltid lika trevligt att se vilken färg det är ikväll. Nu ska Jens tända fyren som varit släckt sedan 1975. Samtidigt ska han leka med Bornholmsterminalen och låta den bada i ett blått sken. Kan bli magiskt. Trevligt med kreativa människor som inte är ljusskygga. 😉
Tur är även att båtarna inte ska luras av det röda skenet från fyren eftersom det bara är synligt inifrån staden där båtarna är tryggt välförankrade i småbåtshamnen.

Visst är det så att man sprider kärlek med ljus och samarbete. Skapar en positiv känsla som smittar av sig till andra. Ligger verkligen rätt i tiden enligt min almanacka så länge vi inte har något vitt som lyser upp här i Skåne. Men det har kanske du bloggläsare.

Kuriosa. Den nästan sexton meter höga fyren är byggd i mitten av 1800-talet av skalden Verner von Heidenstams far Nils Gustaf.