Första egna låten – Min pappas stad

Vad kallt och blåsigt det var. Vi fick jäkta iväg imorse eftersom det varnades för oväder med kraftig blåst och snö vid lunchtid. Ruskvädret skulle komma från Danmark. Med hjälp av var sin digitalkamera knäppte jag och Solveig bilder med vantarna på, i en massa olika vinklar. Tårarna rann och kinderna ”brände” på stranden vid Lilleskog. Sedan flög vi nästan iväg till bilen. När jag blickade ut över havet var jag tacksam för att jag inte skulle med färjan, som guppade i det kalla vattnet med kurs mot Bornholm.

Det blev en bild från Solveig som vann och får vara stillbild till Jennifers första egna låt.
Det hörs hur Jennifer håller på att skratta till vid ett tillfälle. Det bjuder hon på. 🙂

Nu gick strömmen när jag såg på spännande skidskytte och köttet ligger i stekpannan. Inte ens det trådlösa lever på som vanligt. Snön yr och jag rullar ihop mig och kommer fram till våren igen. 😀

Önskar Er en trevlig andra advent.

Annonser

Jag är närmare molnen häruppe

Det är klart att jag ska göra reklam för min äldsta dotter Jennifer, som gjort som många andra i världen gjort på gott och ont under några år. Sjungit in en låt och lagt in den på YouTube. Ni som är mina tidiga Facebook-vänner har sett och hört det här tidigare. Sedan dess har det blivit en låt till på Tuben i ett annat tempo och stuk. Där fick Jennifer användning för sin kreativa sida eftersom hon gillar att pyssla, klippa & klistra. Själv är jag mest nyfiken på den tredje låten som hon nyligen skrivit personligen. Både text och musik. Säkert har hon fått en del bra tips av sin lärare på singer songwriter-kursen som heter Jennifer Saxell och som är ett känt namn i dessa trakter. Hela familjen Saxell brukar fylla anrika Ystad Teater med en julshow i december.

Jag har hört ett rykte om att låten heter ”Min pappas stad”. Undra´ om min dotter gjort research bakom min rygg. Då kan det bli knepigt. Hoppas att låten bara är tre minuter och att hon INTE rappar för då hinns det med fler ord och historier. Kunde blivit pinsamt. Inte som när Lill-Babs var gäst i ”Här är ditt liv” hos Lasse Holmqvist. Så himla kort rad skulle jag inte haft av… 😉  Det ska erkännas att jag gjort ett och annat i den barndomsstaden. Lämnat fotspår. Förhoppningsvis inte trampat in med grova skor i flickrum. Nä. Ställde givetvis väluppfostrat av dem i tamburen. Däremot sprungit på spikskor i kurvor. Åkt på sidorna på nya skridskor istället för använt de medskickade skenorna. Vandrat de magiska trappstegen upp till utsiktstornet på Galgberget med något mjukt i handen. Känt mig lång i platåtofflor och tuff i V-jeans. Känt mig bortkommen i militärkängor. Mest minns jag allt kul och bus jag haft med kompisar och vänner. Ibland alldeles för roligt. Ett stort skäl till att det dröjde innan jag prövade mina egna vingar permanent utanför kommunens gränser. Dock aldrig i städer med skyskrapor.