Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del sju

Diaketikerbild

Mitt tredje stora manus, skrev jag snabbt under några månader. Efter att jag jobbat som kolumnist på tidskriften Diabetes under en tid ville jag ta skrivandet längre inom ämnet, som jag utan fri vilja blivit expert på. Titeln kom till mig när jag läste på en flygbiljett att de stavat fel och skrivet att jag var diaketiker och skulle få speciell kost. ”I huvudet på en diaketiker” blev titeln på självbiografin. Boken bestod av två huvuddelar. Den första beskrev mycket personligt mitt liv från ytterst aktiv till mitt nya liv som kroniker. Andra delen innehöll olika ämnen; arbete, sjukdomsperioder, resor, forskning o.s.v. Jag skickade in manuset till ett lämpligt förlag som jag har glömt namnet på. Kort därefter blev förlaget uppköpt av det större Förlagshuset Gothia AB. En person ringde till mig några gånger på mitt jobb. Förlaget var intresserat och ville ge ut boken och undrade om jag kunde vänta på besked. Skälet var att ämnet var smalt. De behövde hjälp med finanseringen. Därför fick jag vänta i över ett år innan Svenska Diabetesförbundet gav dem ett negativt besked. Det hade jag också räknat ut efter att ha läst ett reportage i Diabetes om en äldre göteborgare som levt ett äventyrligt liv trots sin jobbiga diabetes och nu gett ut en bok. Han var blind och hade ”tusen” andra fel på kroppen, men säkert även tusen spännande saker att berätta om sina resor. Återigen hade jag dragit kortaste stråt. Detta är ingen efterkonstruktion. Det är det NEJ som jag i efterhand varit mest glad för. Visst håller första biten av manuset och borde vara intressant för alla som drabbas av sjukdomen diabetes ett. Men jag hade bara haft sjukdomen i några år. Tänk om jag 2015 skulle skriva en ny bok och berätta om mina tjugofem år som diabetiker. Då skulle jag ha väldigt mycket att skriva om. Jag har med mina flyttningar fått en intressant inblick och skulle kunna jämföra landsting. Hur mycket ironi skulle jag krydda med? Hur många stenar skulle jag våga lyfta på? Vill jag bli känd eller ökänd? Dörren är än så länge stängd, men jag bär på historier som både skulle infektera, skrämma och roa. Dessutom är jag övertygad om att pressen skulle vara sugna på viss fakta och ge mig gratisskjuts på ett helt annat sätt än med ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Än så länge ligger jag lågt av personliga skäl.

Under denna ”väntetid” producerade jag under kvällarna lättlästa böcker på löpande band till en grabb som behövde komma igång med läsandet. Rita kunde jag inte, men fixa åtta sidor text i varje bok var en rolig utmaning. Han gillade mina böcker och därför fortsatte jag glatt min gratissyssla. Ni som följt mig vet ju vad som hände en av böckerna. Någon expert tyckte också att en bok var extra bra. 😦 Vem vet. Jag följer inte den boknischen längre. Jag är kanske pappa till många andra böcker. Om jag får barnbarn så kan det sluta med att en morfar sitter vid sängkanten och läser med arg röst på fel ställen. Den tiden, den glädjen. Nytt talesätt från Ystad. 😉

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

I böckernas värld

Jag har uppskattat att jag haft möjlighet att läsa flera böcker under några veckors tid. Håkan Nesser som jag alltid älskar, Henning Mankells senaste, Camilla Läckberg som firar tio år som författare på heltid, Nätboken ”På ön” som blev vanlig roman till slut, skriven av Tracey Garvis Graves och de här två lite mer udda titlarna som sticker ut av olika skäl.

DSC006320006

Projekt Rosie är en charmig romantisk komedi, en tänkvärd feelgood-roman som visar att alla kan hitta kärleken. En otroligt udda bok som är skriven av Graeme Simsion som bor i Melbourne. Boken bygger på ett filmmanus som vann pris för bästa romantiska komedi i Australien. Jag skulle gärna sett filmen. Med rätt skådespelare borde det bli en fullträff. Forskaren Don Tillman är 39 år och ska gifta sig. Han vet bara inte med vem än. Han tror att han är smart när han har använder sig av ett frågeformulär som han döper till Projekt Fru. Hon får absolut inte röka, dricka, ogilla kött, komma för sent eller rubba hans inrutade liv. Rosie gör precis allt detta och lite därtill…

Lina Sellgren

Jag har under drygt ett års tid följt bloggaren Lina Sellgren som bor i Malmö. Direkt gillade jag hennes personliga sätt att skriva. Nu har jag läst hennes självbiografi ”Smärtgräns – att leva med whiplash”. En bok som grep tag i mig på många sätt och där jag fick stålsätta mig för att inte bli arg på riktigt flera gånger. Tänk hur livet, för en ung kvinna med alla framtidsutsikter, kan förändras för alltid på bara några få sekunder, eftersom hon fattar fel beslut i ett trängt läge. Med hjälp av dagböcker, journaler, advokatanteckningar m.m. berättar Lina naket och ärligt om vad som hänt sedan den ödesdigna februaridagen 1999 då det rådde blixthalka på Malmös centrala gator. Det är en självbiografi med många ansikten. En nyttig bok som jag hoppas når många läsare. Whiplash är en diagnos som länge varit en grå zon i läkarvetenskapen. Alltför många drabbade personer har fått fel diagnos, blivit bortdribblade i pappersbyråkratin och till och med fått stämpeln simulanter. Lina är en fighter som försöker hitta lösningar i omöjliga lägen och som har nära till humor, även när det är som mörkast och där många andra kanske hade gett upp. I framtiden hoppas jag att Lina som föreläsare kommer att bli en inspirationskälla för många.

Jag önskar dig läsare en trevlig helg. 🙂 Här i Ystad är det just nu väldigt blött.