En doft av kakor

Min mamma var hemmafru när jag växte upp i Halmstad. Ett släkte som håller på att dö ut i vårt välfärdssamhälle. Vad bra jag hade det. Inte förstod jag det på den tiden. Då var det bara något självklart. Som att efter regn kommer sol. Inte behövde jag någon nyckel om halsen. Mamma fanns alltid till hands och undrade hur skoldagen varit. Hon tog sig tid för att lyssna och berättade att hon nyss bakat bullar. Precis som hon behövde det. Mina näsvingar hade glupskt vädrat sig till doften av kanelbullar redan i farstun.

Inte satt mamma och åt bullar tillsammans med mig i köket. Hon var i full gång med nästan projekt. Småkakor. Svarta plåtar med bakplåtpapper stod uppställda lite överallt. På några av dessa fanns nyss uttagna kakor som doftade underbart. Andra kakor stod och väntade på att få komma in i ugnen och få färg och bli bakade. Ingen tid fick gå förlorad. Mamma var som alltid supereffektiv. Använde därför samma grunddeg till olika sorters kakor. Delade på degen och gjorde nästa moment.

Det var varmt i det trånga köket. Fönstret var öppet på glänt. Mamma hade rosiga kinder. Håret var uppsatt i en knut och gömt under en sjal. Ett förkläde var knutet runt midjan.

En syssla som jag mer än gärna hjälpte till med var att slicka skålarna rena. Jag hade mina favoritdegar. Det var även kul att mala nötter. Vi hade en gammal sliten kvarn som man satte fast på skärbrädan. Ett trälock trycktes ner på nötterna samtidigt som man vevade med andra handen. När det var som roligast brukade fästet under skärbrädan lossna.

Satt mamma någonsin och njöt på förmiddagen när hon skickat iväg oss barn till skolan? Stod en rykande Koka Blå-kopp fylld med nybryggt kaffe och en assiett med något smaskigt framför henne på köksbordet? Bläddrade hon förstrött i en skvallertidning med det ena benet uppdraget över det andra när hon var ensam och ingen såg? Hur jag än försöker kan jag inte se henne så framför mig när jag blundar och drömmer mig tillbaks. Jag ser bara den ruschiga hemmafrun med många järn i elden. Hon som alltid prioriterade oss andra familjemedlemmar först. Rynkan i pannan, innan hon kryddade lite mer i såsen, den synen ser jag starkt just nu.

Jag och Solveig brukar ibland jämför kaksorter. Vi skrattar och minns gemensamma minnen från våra hemmamammor. Recepten kom ofta från den välbläddrade ”Sju sorters kakor”. Bakningen skulle gå fort. Snabbakade sorter utan krimskrams i många steg var populärast. Helst skulle satsen ge många kakor så att burken blev full. Vi bubblor och pratar i mun på varandra. Nostalgin går nästan att ta på. Namn som Drömmar, Havreflarn, Nötklickar, Syltbollar, Korintkakor, Brysselkex, Schackrutor, Finska pinnar och Bondkakor dyker upp i våra minnen. Jitterburgare var en av de småkakor som jag fick tjata mig till att mamma skulle göra. Degen skulle vila svalt under natten i kylskåpet. Tog för lång tid ansåg mamma. Dessutom ville marängsmeten rinna ut när man skulle skära degen. Jag kunde inte låta bli att ta med Jitterburgare i min fiktiva roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Jag och Solveig kommer in på ämnet mjuka kakor. Sockerkaka, Drömtårta och min favorit Tigerkaka. Solveig minns särskilt sin mammas Kärleksmums.

En snabb titt i ”Sju sorters kakor”. Aldrig behövde några recept läsas rad för rad i boken. Recepten satt i huvudet. Någon enstaka gång kunde mamma snabbkontrollera, om det gått en lång tid sedan senast hon gjorde just den sorten.
”Så var det. Precis som jag trodde”, kom det belåtet från hennes mun.

Trots det höga arbetstempot hade mamma nästan alltid tid för mig. En vältränad simultanförmåga. Hon gav mig sällskap, kärlek, värme, tilltro och svar på alla mina tusen frågor. Alltid med en ängels tålamod. Visst fanns en klassisk replik som fick plockas fram då och då.
”Bosse! Glöm inte att andas en sekund då och då.”

Tänk om jag hade fått uppleva det igen. Att det gick att skruva tillbaks tiden. Bara en gång. Snälla. Ge mig en chans att få ställa in pojkcykeln i garaget. Gå igenom förrådet och vidare ut i inneträdgården. Öppna groventrén till tvättstugan. Dra in doften från nybakade bullar. Stänga ute den fuktiga höstkylan. Hoppa ur skorna slarvigt utan att knyta upp snörena. Kliva in i barndomsköket med sina olika dofter. Ta en klunk av den hemlagade saften på egna bär. Ge mamma en bamsekram. Bubbla på om något viktigt som hänt i skolan med munnen full av smulor. Höra den ställda äggklockan ringa. Den gula klockan med en buckla i. Ett minne från när jag rev ner den från bordet under en viktig ishockeyspelsmatch mot min bror. Klockan som ringde en minut efter strecket.

Nu har både klockan och mamma tickat färdigt. Tiden är förbi men de ljusa minnena består.

Ps. Den gula äggklockan har jag kvar men hittade inte den just nu. Ds

Det var en gång ett tjusigt rött JellyBean fat

Min fru Solveig jobbar som lärare. Hon har fått åtskilliga fina presenter genom åren vid skolavslutningarna. En av dem var ett dyrt stort rött glasfat, JellyBean, i tre våningar. Ni har säkert sett varianten på ex. Duka. På den tiden bodde vi stort och hade gott om plats för stora saker. Värre var det när vi flyttade till en söt gul skolåda. Vi hade ingen plats i något skåp. Därför fick presenten stå lite malplacerad över ett vitrinskåp i vår hall. När vi hade större kalas togs den till heders och dukades upp med sju sorters kakor, men mest stod den däruppe och samlade damm.

Jag hade som en trevlig tradition att damma och dammsuga på fredagseftermiddagarna. Belöningen brukade vara att vi åkte iväg och fredagsmyste hela familjen lite senare. Ofta satte jag på en skiva med ös i, innan jag startade städningen med en dammvipa. Ibland när jag var lat hoppade jag över vissa ställen, eller ställde mig på tå och tog ett tag på t.ex. det röda fatet. Pang! Där åkte det lilla översta fatet i golvet. En lång resa på nästan två meter. Jag var oskyldig som vanligt. Det var den översta skruven som hade lossnat och var orsaken till olyckan. Om man inte visste hur fatet skulle se ut gjorde det inget att det plötsligt bara hade två våningar. Det fick ändå plats minst sju sorters kakor och var fortfarande ett mycket tungt fat när jag lyfte ner det. Dessutom har Ingela Benson i Båstad även gjort tvåvåningsfat.

Vid denna tid för två år sedan hade deadline passerat. Vi var alla fyra överens om att det skulle bli en flytt från Halland till Ystad. En pinsam historia var att vi inte varit uppe på den oisolerade vinden på flera år. Hade inget större skäl att besöka vinden eftersom vi inget förvarade där och inget hemskt hade hänt. Vi hade inte hört några fotsteg av varken tvåfotade främlingar eller av de små med fyra ben och svans. En lördagsmorgon när barnen satt och såg på Tv tyckte vi att det äntligen var dags. Innan huset skulle in på Hemnet och vi ringde en mäklare.

Luckan fanns i hallen. Jag var lättklädd. Vi hade inte dragit upp några persienner. Smart som jag var placerade jag en mjuk filt under fötterna på vitrinskåpet som hade tre glashyllor och fina prydnadssaker i. Med små dragningar behövdes inte sakerna plockas ut. Bara man är försiktig och säker på handen. Jag ropade på Solveig. Delade ut smarta order.
”Vi drar vitrinskåpet in till köket så finns det bra utrymme när jag fäller ner stegen från vinden.”
Solveig som befann sig i köket började från sitt håll att försiktigt dra det höga skåpet mot sig. Det gick som en dans mellan två dansanta personer. Vi är ett bra team. Jag och min fru. Från den tecknade filmen hördes starka röster. De var rätt låga om man jämför med ljudet som  snart skulle höras.

Det började rätt lugnt med att jag hörde hur något skrapade samtidigt som vi drog. Några sekunder senare small det till i mitt huvud och en enorm smäll hördes och vi såg hur tusentals glasbitar splittrades och studsade till på golvet. Det smärtade från många ställen på min rygg. Mina stressade tankar for runt:
Låt inte barnen se detta. Vad hände egentligen? Kan jag ligga på rygg i ambulansen?
Tänk om någon kommer att filma mig på sjukhuset? Tänk om en tidning får reda på det? Vilket scoop! Underbart. Solveig hade klarat sig. Alltid något.
Solveig kunde däremot inte ta sig igenom passagen mellan kök och hall. Området var täckt av små och stora glasbitar och såg ut som ett glastäcke. Istället fick hon gå ut via altandörren, vidare ut i trädgården och komma in från groventrén som var olåst för tillfället.
Under tiden väntade jag på att antingen svimma, eller att blodet skulle börja rinna ur mig. Fantiserade om tusentals glasbitar, vassa som spetsiga pilar som satt rakt in i huden och som var orsaken till att blodet inte kunde komma förbi? Sedan när de drogs ut… skulle Ängelholms sjukhus bli rött.

Snacka om träskalle. Endast ett litet jack fanns mitt på mitt huvud. Solveig tog bort några glasbitar på ryggen. Huvudvärken gick att kontrollera. Jag klarade kuggfrågorna. Visste vad det var för dag, att september kommer före oktober och att nio gånger nio är åttioett.
Det tunga röda tvåvåningsfatet gjorde sin resa via att det först slog i den lägre taklisten mellan kök och hall som vi inte tänkt på, sedan i mitt huvud och sedan krossades effektfullt först mot golvet. Det var väl däri min tur låg. Om ni tycker att jag har konstiga inlägg någon dag så får ni ta hänsyn. Handlar säkert om sviter som visar sig först nu.

Det där var en klassisk Bosse Lidénare. Det har blivit en och annan genom åren. Dessutom har det smittats till både Solveig och Jennifer. Vi får väl se om de vill att deras äventyr ska visas upp på Blogglandia. Berätta gärna i en kommentar om någon tabbe ni gjort som ändå gått bra i slutändan. Delad glädje är dubbel glädje. Eller bara skratta rått och snett åt min. 😉
”Är han så korkad får han skylla sig själv.”