Film trettiofyra av femtio

 

0010001

Notting Hill
Genre: Romantisk komedi, 110 minuter, 1999.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 37/40
2). Bosse Lidén 2014: 108/120

Favoritkommentar: Jag ger den sista kakan som pris till den sorgligaste typen här.”

Egna ord: En sak som förvånar mig varje gång jag sett om den brittiska filmen är att jag hittat nya passager som jag missat tidigare, små detaljer som höjer attraktionsvärdet. Detta är en lyckad romantisk komedifilm som speglar skådespelarnas ”låtsasvärld” på ett speciellt sätt, ibland på gränsen till ironi. En film i filmen. Personkemin stämmer. Jag störs inte av Hugh Grants ticks. Kan istället tänka mig in i hans situation. Här finns ett galleri av lyckade biskådespelare, men Spike tar förstapriset. Hade han varit min sambo skulle jag kastat ut honom fortare än kvickt. En trevlig bisak i fotohanteringen är när vi som tittare ser hur årstiderna effektfullt avlöser varandra i Notting Hill och samtidigt i William Thackers inrutade och på ett vis ganska sorgliga liv, allt till passande musik. Tempohöjningen i slutet av filmen är en härlig krydda. Det var alltså denna film jag såg i ett rum på sjukhuset. Ibland blev det hela fem minuter innan det var dags att trycka på pausknappen. Inte en enda gång hann jag tänka på någon läbbig undersökning som väntade mig nästa morgon. Tack Spike för den ”medicinen”.

Handlingen: Den fiktiva filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts) möter medelmåttan William Thacker (Hugh Grant), en frånskild man som jobbar i en resebokhandel med sin kollega Martin. Affären går aldrig med vinst. William bor tillsammans med en hysteriskt rolig inneboende vid namn Spike (Rhys Ifans) bakom en karaktäristisk blå dörr, i Notting Hill i London. En vanlig arbetsdag får affären ett oväntat besök…

Kuriosa: Bokhandeln finns på riktigt, men i verkligheten säljer de antikviteter. Även huset med den blå dörren fanns. Efter filmen såldes dörren på auktion liksom huset. Det fick nya ägare som målade om dörren svart för att förvilla lycksökare. Någon smarting skrev snabbt ”This is the Hollywood door” på väggen sedan var de tillbaks på ruta ett igen.
I en skön scen får Anna Scott frågan hur mycket hon tjänade på sin senaste film och hon svarade att hon fick 15 miljoner dollar. Det häftiga med den repliken var att det var just så mycket Julia Roberts fick för att medverka i Notting Hill.
Rhys Ifans som spelar galningen Spike har kymriska som modersmål. Under en kort tid var han ledande sångare i rockbandet Super Ferry Animals innan de fick nationell framgång. Det skulle jag gärna velat höra och se.

Dagens fråga: Vilken romantisk komedi skulle du velat spela huvudrollen i och varför?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Olika sorters möten

Jag tänkte bli privat och dela med mig av ett minne som är förknippat med filmen jag ska ha som filmtips trettiofyra av femtio på torsdag denna vecka.

Eftersom jag är diabetiker har jag ”förmånen” att kunna bli inlagd på sjukhuset inför vissa undersökningar, där andra kan sköta förberedelserna på hemmaplan. Den här gången handlade det om en fotografering bakifrån. Hela systemet måste vara tomt innan patienten får åka runt i en tunnel med en konstgjord svans instucken på ett obekvämt ställe. Jag minns att jag fick en jättegod lunch som jag njöt av efter inskrivningen och hade turen att få eget rum. Eftersom de litade på mig fick jag sköta den flytande kosten helt själv. Tre och en halv liter vätska stod i kylskåpet och skulle drickas inom ett par timmar. Jag såg det som en tävling och lärde mig direkt att det var betydligt lättare att dricka rumstempererad dryck än kylskåpskall. Därför tog jag ut kannorna till rummet. Dessutom hade jag erfarenheter med att ha spelat vattenpoker med kompisar. Men innan de skulle sätta dropp och jag skulle bli kompis med droppställningen fick jag någon timme för mig själv. Den ägnade jag åt att ta hissen ner till sjukhusets bibliotek. Där la jag rabarber på filmen med de två kända skådespelarna.

En pigg och käck sköterska kom in för att sätta nålen. Hon noterade DVD:n som låg på bordet.
”Ska du se den. Den såg jag med min pojkvän i fredags. Som vi skrattade. Jag älskade den. Jag lovar att du har två timmars härlig filmtid framför dig. Ska bli kul att se vad du tycker.”

Jag tänkte att jag sparar filmen tills jag läst klart min bok och fått i mig all vätska med min speciella teknik. Jag vet inte om jag tänkte det som ett straff eller en belöning varje gång jag läst klart två sidor och tog en rejäl klunk. 😉
Nästan fem timmar senare kom samma tjej in igen. Hon hade slutat sitt arbetspass, men var tydligen nyfiken och ville ta ett filmsnack med mig innan hon cyklade hem.
Jag och ”min kompis” rullade just ut från toaletten och jag såg hur hennes haka hade ramlat ner och det tog en stund innan hon sa något. Istället tittade hon på TV-skärmen med en stillbild, från en scen mitt in i filmen.
”Gillade du inte filmen? Tyckte du inte den var rolig?”
Jag gissade på att hon hade tyckt jag var en glad skit som hade humor. Nu insåg hon att hon felbedömt mig. Jag lät henne hållas en stund i den dystra tanken för att retas och behöll mitt pokerfejs. Sedan hann jag inte säga många ord innan hon satte sig på britsen bredvid mig och började skratta så att tårarna började rinna, i takt med att jag redogjorde för vad jag gjort under hela eftermiddagen, med pauser med några minuters film, innan jag fick rusa iväg igen för femtioelvte gången. Jag minns inte vad jag drog för sanna skämt men jag är säker på att hon aldrig glömmer att koppla ihop mig med den filmen varje gång hon ser om den. Sådant bjuder jag gärna på.

Det är klart jag inte är normal, men jag såg faktiskt allt med humor. Till och med när jag började kissa med rumpan. Minns att jag tänkte att saker kan bli värre. Hade det varit rött blod skulle jag blivit rädd. Hade det varit blått blod skulle jag känt mig kunglig.

Denna film är den ”längsta” film jag sett. Den är underbar på många sätt och håller än. Jag fick rejäl valuta för pengarna. Titta in på torsdag så ser du vilken titel jag syftar på.

Jag lägger bara in en glad gubbe som bevis på att jag uppskattar din kommentar. Kan bjuda på att experterna inte hittade något fel på plåtarna den gången och att jag mycket hellre gör om den undersökningen än trädgårdsslangen genom munnen. 😦

 

 

Film tjugoett av femtio

The bucklist

The Bucket list/Nu eller aldrig
Genre: drama/komedi, 93 minuter, 2007.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 34/40
2). Bosse Lidén 2014: 103/120

Favoritkommentar: ”Våra liv är som små bäckar, som rinner ut i samma flod… mot den himmel som väntar bakom vattenfallens dis.”

Egna ord: Samtalet som kom från sjukhuset förändrade allt i bilmekanikern Carter Chambers liv. (Morgan Freeman) Ändå är detta en film som hyllar livet och att fånga dagen. Bocka av önskningar från livslistan. Cancer drabbar en av tre och bryr sig inte kom kön, hudfärg eller samhällsklass. Jack Nicholson spelar den cyniske miljonären Edward som är VD för ett sjukhus. På ett möte där det yrkas att patienterna ska få ha ett eget rum slänger han ur sig frasen. ”Jag driver ett sjukhus. Inga spa-anläggningar.” Som man bäddar får man ligga tänker jag när han akut drabbas av röda dödssignaler på den vita servetten och hamnar i ett dubbelrum på sitt sjukhus. Edward får smaka på sin egen medicin, om jag ska vitsa vidare på metaforerna.

Dessa två ärrade filmskådisar gör ett stilrent teamarbete i en film med många bottnar. Karaktärerna är så olika på utsidan, ändå, när man skrapat bort de synliga lagren och når kärnan upptäcks den dolda personligheten. Det innersta blottas. Fasaden slåss sakta mot sidan. Likheterna börjar lysa igenom. I 37 minuter får vi följa deras öden i tvåmannasalen. Sedan flyttas huvudpersonerna huvudstupa ut i världen och the Bucket List-punkterna stryks en efter en på den skrynkliga lappen. Här blandas humor, växande vänskap, äventyr, grabb-bus med avskalat allvar. Frågan är vem som växer mest. Carter, Edward eller filmbetraktaren.

Kuriosa: Carters äldsta son spelas av Morgan Freemans riktiga son Alfonso Freeman.

Dagens fråga: Bjud gärna på en punkt från din personliga Bucket List/Livslista.

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Ett möte jag helst varit utan

Det finns stunder och människor jag minns extra mycket. Som stannat kvar av olika orsaker. Här öppnar jag dörren till ett sådant inre rum och låter er följa med in i ett annat rum. Ett fysiskt och kalt patientrum på ett sjukhus i Västergötland. Jag hade inte sjukskrivet mig utan bara tagit en timmes paus i jobbet som socialbibliotekarie och mellanlandat i Skövde på KSS. Därför hade jag tjänstebilen på parkeringen och ämnade fortsätta till Skara efter sjukhusbesöket för att byta talböcker på Länsbiblioteket. Dessa böcker och talböcker förvarade jag i fula, gamla bruna väskor där handtagen var av hårt plast. Självklart kunde jag burit väskorna som ett paket med båda händerna, men tidsmässigt brukade jag kämpa på med en välfylld tung väska i varje hand. Därför visste jag min egen diagnos innan jag träffade denna ”sympatiska” kvinna. Triggerfinger är smeknamnet på tillståndet. Förenklat, senan löpte inte i ärtskidan. Det hade bildats en knut på senan och mitt finger gick inte att räta ut. Detta hade hänt mig två gånger tidigare i livet, då på andra fingrar. På båda sjukhusen hade jag fått en cortisonspruta och sedan två fingrar inlindade och vilande på en gipsskena. Detta berättade jag för läkaren som nyss farit in i rummet och tydligen hade vaknat på fel sida sängen denna morgon. Det var snällt utryckt. En annan variant skulle kunna låta så här. Kvinnan borde inte fått ha med folk att göra. Kanske hon inte ens var läkare.
För det första gillade hon inte att jag berättade vad som skulle göras med mig. Jag ville bara skynda på besöket eftersom jag ville jobba vidare på mitt håll, helst så långt ifrån denna energislukare som möjligt. Hela tiden var jag trevlig i mitt sätt att vara. Ett skäl till hennes avighet var kanske den vind som börjat blåsa in från olika håll och som jag var ovetande om – för eller emot cortisonsprutor. Artigt gav jag mig inte. För om jag ska dra mer historia så hade jag första gången (på ett annat sjukhus) inte fått sprutan vid första besöket, utan först vid återbesöket när jag fortfarande inte kunde böja sista fingerleden. Nästa läge var skalpell. Detta moment bävade jag inför, allt för rädd att kirurgen skulle göra fel. Jag är hellre en fighter och brukar fixa träningsutmaningar.
”Du ska inte berätta för mig vad jag ska göra. Du får tre fingrar gipsade i tio dagar och ingen spruta.”
”Det räcker med ett extra finger som stöd i skenan. (Jag hade en kompis som var läkare så jag hade insideinformation). Jag vill bli bra snabbt. Dumt att friska oskyldiga fingrar… jag behöver så många fingrar som möjligt. Har ingen lust att sjukskriva mig. Jag har massor att göra på jobbet. Direkt efter detta besök ska jag… detta förlänger bara lidandet och jag blir inte av med problemet. Får jag en spruta hjälper det.”
Hennes sätt att bemöta mig var trist, respektlöst, oprofessionellt och många fler ord med en negativ klang, från det hon klev in i patientrummet. Jag ville bara att du som läsare ska förstå det. För i detta inlägg är jag i slutklämmen mest ute efter att roa och oroa. Hon nämnde alltså inte ett ord om cortisonets biverkningar. Jag tror inte ens hon själv kände till dem. För i så fall borde hon använt sig av den taktiken. Plötsligt flög hon upp från stolen.
”Du ska få din spruta så jag blir av med dig.”
Som en stormvind var hon ute ur rummet. Jag funderade på om jag skulle göra likadant bara för att reta upp kärringen. Jag hade inte hunnit. Hon var snabbt tillbaka och drog kvickt upp cortison i sprutan. Satte sig på en stol vid sidan om mig. Slet tag i min vänsterhand och ämnade föra in kanylen… då visste hon inte att jag flera gånger vunnit mina åldersklasser på sprintsträckor. Utan att skryta skulle jag kunna säga att det fanns få som hade mina reflexer när startskottet small. Blixtsnabbt drog jag till mig handen. ”Ska du inte ha din jä… cortisonspruta som du tjatat dig till?”
Jag bytte taktik. Lugn som en filbunke sa jag med en mycket snäll röst.
”Jag är inte läkare, men funkar det inte bättre om…”
”Är du spruträdd också? Först tjatar du och leker läkare. Du har två sekunder på dig att bestämma dig.”
”Okej. Du har rätt. Jag tror inte heller att cortisonet skulle hjälpa. Men jag har en annan önskan och den är att du istället…”
”Jag har för f… inte tid med dig mer. Ska du ha ditt jä… cortison eller inte?”
”Ja. Men helst då i både rätt hand och i rätt finger.”
Jag fick ingen ursäkt. Hon tystnade visserligen. Annars var kroppsspråket lika illa. Egentligen hade jag dubbeltur. Tänk om jag vaknat med henne varje morgon vid min sida. Eller om ett ben skulle amputerats och hon valde mitt friska först. 😉

 

Det borde inte vara möjligt

Tiden går. Vi har inga små barn längre. Det är slut på att borsta tänderna, skära köttet, byta de där illaluktande blöjorna och läsa spännande sagor. Inte behöver vi längre sätta fast dem därbak på något fordon.

Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Jag vet inte vem som myntade uttrycket. Det är klart att jag funderar ibland. Vad ska man annars ha de tre hjärncellerna till. Min svärfar skämtade till Solveig att han skulle släppa lös en arg farlig hund om hon kom hem med pojksällskap. Jag vågar nog inte ha en sådan hund hemma hos mig. Jag är mer intresserad av mindre modeller på fyra ben. Små hundraser kan låta bra och tro att de är stora hundar men skrämmer inte dagens tuffa grabbar med läbbiga tatueringar och ringar överallt. Jag får allt fila på framtiden. Samtidigt känns det som om jag redan varit där. Vid det där olämpliga i fel ålder. Minns kristallklart när Lizette knappt tog sig uppför vår dubbeltrappa. Klagade på att hon hade ont i magen. Jag fick inte ens nudda vid den ballongstora magen för hon gnydde så högt.
”Det gör jätteont pappa. Vad kan det vara?”
”Lilla älskling. Jag vet vad det…”
”Kommer jag att dö?”
”Nä. Ingen av er kommer att… vi ska bara låta en doktor titta försiktigt på din mage sedan blir allt som vanligt igen. Vi kommer alltid att vara fyra i familjen Lidén min vän.”
”Räknas inte Texas?”
Lizette verkade ha glömt bort sitt onda och hade åsikter om att inte vår hund räknades in i familjen.
”Jo fem. Pappa räknade fel.”

Vi åkte direkt efter jag ringt ett samtal och krävt en akuttid. Jag fick dra till med en vit lögn. Bytte ut första siffran mot en lägre siffra i Lizettes födelseår för att den bestämda kvinnan skulle förstå brådskan i ärendet. Jag fångade en oförstående Solveig i flykten som undrade varför det var så bråttom och framför allt varför vi måste smyga ut från huset bakom häcken.
”Jag förklarar senare. Snabbt in i bilen. Du vet vilken skvallerkärring Svea är.”

På sjukhuset tyckte jag att jag gjort mitt som chaufför. En riktig karlsyssla. Jag är inte så sugen på stora mängder av blod och otäcka vassa instrument som ska stoppas in här och där. Dessutom såg jag en Kalle Anka i väntrummet jag inte läst förr.
Dumt nog kom både Lizette och hennes mamma ut INNAN jag läst färdigt. Nu vet jag inte om min vän Kalle löste gåtan med den elaka vargen. Solveig sa bestämt att jag INTE fick ta med tidningen hem. Att hon INTE hade tid att stanna kvar så jag fick läsa klart. Nämnde även något fult om att jag var för gammal för sådan lektyr. Att hon var som en ensamstående trebarnsmamma.
”Lektyr är väl något helt annat?” svarade jag när ett minnesstråk gled förbi.
Jag nämnde inget om att hon var dålig på matte när det gällde räkna barn i vår familj, eftersom min mage började kurra och jag ville inte hetsa upp min favoritkock
i onödan. 😉

 

Bloggbild Lizette

Ps. För känsliga läsare kan jag berätta att jag hittade på det mesta i detta inlägg. Eller kanske allt. Det var inget kåseri tagit direkt från verkligheten. Det här är heller ingen Kalla Fakta-blogg. Den får Lennart Ekdahl sköta själv. Även bilder kan ljuga. Däremot hade storasyster Jennifer en ännu större mage vid ett senare tillfälle. Då ringde jag inte till doktorn. Dessutom visste jag att det gick att fixa själv utan bedövning. Det var bara att dra upp tröjan en bit och sticka in en nål. Pang! Så var den svullna ballongmagen ett minne blott. Inte en bloddroppe syntes på den vita mattan. 😉

Vi såg båda rött

Den första gången kan sätta starka spår. För mig höll det i sig i flera år. Då jag med en blandning av skoj och allvar drog upp ämnet. Sedan blev det en rolig skröna.

Min nyopererade mamma skulle få hjälp från kommunen när hon kom hem. Kvinnan som hette Anna kom hem till oss redan ett par dagar innan mamma skrevs ut från sjukhuset. Jag var inte fyllda fem år. Har ändå fortfarande starka minnen kvar från våra mysiga stunder i köket. Anna lagade mat och bakade. Strök kläder och tvättade fönster. Hängde upp nya gardiner. Allt i ett högt tempo. Man fick tydligen göra sådana saker på den tiden. Hon var riktigt rödhårig och hade fräknar överallt. Dessutom hade hon ett härligt skratt som jag gjorde allt för att locka fram. Hon verkade älska mina shower. Vet inte vad jag höll på med men jag fick henne att skratta så att tårarna rann samtidigt som hon höll på med sitt praktiska jobb.
Små barn och djur gör på samma sätt. Blir vi uppmärksammade fortsätter vi bara i samma hjulspår där allt kretsar runt oss.
Det fanns inga skyltar. Varningsskyltar eller signaler som sken rött. Jag såg inget som fick mig att upptäcka att läget var förändrat. Ingen sträcka mellan ytterligheterna. Jag fick därför en chock när hon skrek till. Jag blev så rädd att saken jag höll i handen ramlade ner på golvet.
”Nu håller du tyst unge. Hör du det?”
Inte bara jag. Om fönstret var öppet skulle halva gatan hört. Om fönstret varit skört skulle det ha sprucket från karm till karm.
Mitt hjärta började gallopera. Aldrig hade jag i mitt korta liv stött på en sådan personlighet förr. Tårarna började rinna men jag tystnade som hon så vackert bad om. Det behövde hon inte oroa sig för. Jag gjorde mig ett ärende in på toaletten. Hon skrek fler fraser som jag glömt. Vet inte om det var med någon svordom.
Vissa saker går inte att rätta till. Mellan föräldrar och barn är limmet starkare. Chanserna oftast oändliga. Blodet har samma färg.
Hon kom in på mitt rum och försökte rätta till vulkanutbrottet. Jag sa att det var okej och spelade stelt med i pjäsen när hon kramade mig och ruskade om mig bland lockarna.

Anna slapp höra mig skoja fler gånger under den tid hon befann sig i vårt hem. Gissar på att det var tio dagar. När mamma kom hem var jag inte rädd för ”RödAnna” som hon visst kallades för. Mamma kände till henne sedan förr. Visste att hon hade kort stubin och kunde slå om kvickt, men var visst inte långsint. Sådant förstod jag mig inte på. Pappa berättade något om att rödhåriga enligt vissa källor brukade ha kort stubin. Stämde bra även under min grundskola. Jag såg en rödhårig lärare som utan någon större anledning smällde till en kompis till mig rakt i ansiktet. (Som tur är har jag som vuxen träffat många trevliga äkta och oäkta rödhåriga personer.)

Världen är inte så stor. Flera år senare stötte vi på varandra igen. Hon kom i sällskap med en väninna in i mitt hem. Betalade 33 kr. Eftersom hon var medlem i den församling där min mamma börjat jobba fick jag genom åren ibland någon rapport om ”din gamla kompis RödAnna”, som mamma skämtade om. Jag hade sett Anna i tidningen några gånger. Vi hade skojat om att hon var min favorittant genom åren. Tyckte ni det var konstigt att hon både betalade pengar och kom hem in i mitt hem? Tyckte ni att hon skulle betalt mer eller att jag skulle bett om leg? Skojar bara. Det sistnämnda hade jag inte vågat fråga. 🙂 Vi hade ett porslinsmuseum på bottenvåningen av vårt stora hus. Hon var inte min personliga gäst.
Rödfärgen var inte intakt. Endast fräknarna var på plats. Annars brukade jag oftast ge mig i slang med besökarna om det inte var för många i rummen. Denna varma dag var där bara ett tiotal. Jag är säker på att hon visste att jag visste vem hon var. Någonstans fanns en tagg kvar från min femåriga kropp. Eller så tänkte jag på det fina porslinet. Tänk om hon fick ett utbrott. Skulle kopparna, faten och fönstren hålla? Täckte försäkringen sådant? När hon gick skrev hon sitt namn i gästboken med eldskrift. Minns att hon doftade gott från någon parfym. Grabben inom mig höll tyst om det och tänkte istället på att RödAnna aldrig varit gift. Jag har en svag känsla av att jag på något vis blev kär i henne under de första dagarna. När bara jag såg rött. När hon såg rött gick det över med raketfart. De äkta barnkänslorna krackelerade som om de kommit för nära elden.

Jag hann inte alltid

Hur dum får man bli? Jag hade precis fått min första cykel och lärt mig att cykla. Jag var en stolt sjuårig ägare till en ljusblå tvåhjuling.
På ett fotografi från den tiden ser jag att den egentligen var alldeles för stor för mig. Antagligen var det meningen att jag skulle växa i den. Det svartvita fotot, tagit i vår trädgård kunde blivit det sista på Sofias och Runes yngste son. Ett sådant där söndertummat kort som sågs av någon som hade ögonen fulla av tårar och en tung säck av sorg.
Jag tror på skyddsänglar. Vid min säng hade jag en tavla med en sådan ängel. Den vakade över två barn som gick på en trasig bro. Bilden fascinerade mig många gånger innan jag släckte min sänglampa. När jag blev äldre åkte tavlan ner i en låda, känslig som den var för kompisarnas ögon.
Det var inte så mycket trafik på den tiden, men visst kom det bilar om jag cyklade ut från vårt bostadsområde. Det var speciellt två farliga ställen över en stor väg som fängslade mig. Jag lekte att jag var Läderlappen som var ute på farligt uppdrag. Ofta var jag jagad. Ibland trodde jag på fullaste allvar att fienden fanns i bilarna som kom från höger och vänster när jag närmade mig en korsning. Det fanns bara ett sätt för mig att undkomma faran. Satsa allt på ett kort. Hann jag över vägen oskadd var fienden eliminerad.
Det gick bra under många hemliga uppdrag. Vissa fiender tutade ilsket på mig. Jag log då åt min odödlighet. Så kom dagen då något gick snett. Den röda bubblan (Volkswagen) hade en kvinnlig chaufför. Detta hann naturligtvis inte jag se när jag tog några kraftiga pedaltag. Tiden var för kort för det. Dessutom kom det en PV från andra hållet med en ännu farligare fiende från en annan planet.
Enligt två vittnen gjorde kvinnan ingen ansats till att bromsa. Hon körde i samma hastighet rakt på den cyklande pojken som flög några meter upp i luften innan han landade på rygg på asfalten. Ändå hävdade hon att hon sett den unga cyklisten.
Vad minns jag efteråt? Vet att jag fick hjälp av de två parkarbetarna som sett krocken. Tror dock att jag reste mig själv. Jag var en fighter ut i fingerspetsarna. Cykeln gick knappt att rulla. Det mesta var trasigt. Männen skrev på en lapp upp kvinnans telefonnummer som jag fick i min skrubbade hand. De undrade om jag behövde hjälp hem. Jag avtackade mig detta. Mumlade något om att jag var okej och att jag bodde nära. Varför ringde de inte direkt ambulans? Hur kunde de lämna ett sjuårigt barn ensam? På den tiden fanns ingen mobil i fickan. Hur lång tid tog det för mig att släpa mig hem? Minns bitar av promenaden med den trilskande cykeln som inte rullade rakt fram längre. Jag fick göra många stopp. Det värkte överallt i kroppen. Mest i huvudet. Jag var frånvarande och matt. Nu efteråt förstår jag att jag var i ett chocktillstånd och att jag säkert hade en hjärnskakning som hette duga.
Det blödde inte så mycket när jag äntligen kom hem. Istället hade jag otäcka runda märken långs hela ryggraden. Jag lyckades övertala mamma och pappa att jag bara behövde vila en stund. Jag var en duktig skådespelare på gott och ont. Mest ont. På avstånd hörde jag från sängen hur det diskuterades om jag ändå inte borde åka upp till sjukhuset för observation. Mamma ringde en väninna som jobbade på sjukhuset. Avgörandet kom när mamma kom in till mig en stund senare. Då drog jag ett skämt som löste upp hennes oro lite i hörnen.
”Det är bättre att ni tar cykeln till doktorn.”
Jag tror att jag lyckades trolla fram ett lagom stort leende i mitt bleka ansikte som fick henne att inte ringa till sjukhuset. Hade mamma haft körkort hade hon definitivt ringt. Hade det funnits sjukvårdsupplysningar hade jag inte kommit undan.
Pappa ringde till Volkswagen-kvinnan på kvällen. Lappen låg skrynklig i min byxficka. Aldrig hade jag hört min pappa så galet arg. Först trodde han inte sina öron. Kvinnan var inte det minsta intresserad av hur det var med mig. Frågade inte ens hur jag mådde. Däremot yrkade hon på ersättning för skador på bilen som pojken åstadkommit. Lackeringen var förstörd och en buckla var ny på ”Bubblan”. Hade inte parkarbetarna kommit till undsättning hade hon garanterat bara kört iväg från brottsplatsen. Dåtidens smitare.
Jag växte ifrån Läderlappen. Fick andra mer normala intressen. Något av dem hade en lång gullig hästsvans. Andra var mer runda till formen och olika stora. De studsade oftast om de var välpumpade.
Fortfarande kunde jag i många år, om jag vred på kroppen och tittade mig i hallspegeln med bar överkropp, helst en sommardag när jag var solbränd, tydligt se de runda fläckarna längs ryggraden. Likt vita fotspår efter den skyddsängel som var ledig, just den sekunden, när jag behövde den som bäst…

Jag blir en aning mörkrädd…

När jag var i den åldern lekte jag också med bilar. Fast det var på golvet i köket eller i mitt rum, som jag delade med min storebror innan min storasyster flyttade hemifrån. Bilarna var i en betydligt mindre skala. Sedan fanns det äldre grabbar som kunde bygga bilar av trä. Jag var bara två och ett halvt år så jag fick inte köra själv. 😉

 

Mamman sov. Då passade den fyraårige sonen på att pilla fram bilnycklarna från jackfickan. Sedan gick han ut till bilen och körde iväg. Han tog sig runt kvarteret och lyckades ta sig genom tre högersvängar innan ha rammade en annan bil. Ingen skadades men bilarna fick plåtskador.
”Jag har ingen aning om hur han lyckades. Han har aldrig kört bil tidigare”, säger mamman. (det var ju intressanta nyheter)

Pojken klarade sig oskadd, men fick åka till sjukhus för kontroll. Han mår bra och undersökningen visade ingenting. I notisen i dagens Ystads Allehanda står att pojken själv pratar oavbrutet på i bakgrunden.
”Han säger att han varit ute och kört bil och nu vill han hem och äta”, berättar mamman.

Skönt med en grabb som står för vad han gjort. Många fega äldre skulle blånekat trots DNA och flera vittnen. Hoppas att han och hans familj lärde sig något av bilturen och inte firade med en påse Ahlgrens bilar. Det är klart att man blir extra hungrig när man varit ute och kört bil en runda. 😦

Detta hände i Gärsnäs som ligger en bit från Simrishamn på Österlen om ni skulle våga ha vägarna förbi.