Stegen på taket

Vi gick förbi huset igår och det var nästan så vi började skratta. För vi är så synkade efter alla dessa år att vi ibland inte behöver använda ord och absolut inte berätta hela storyn. I det här fallet en rätt mörk och dyster berättelse. Här kommer den offentligt.

Solveig gick på lågstadiet och som många andra flickor hade hon fått en poesibok.

Under några tidiga sjuttiotalsår fylldes boken med många trevliga rader. Både från klasskamrater, kompisar och andra vänner.

Till och med fyra fröknar har skrivet i boken. Ändå är det en annan sida som efter 47 år lever vidare. Skriven med tuschpenna. Solveigs mamma tyckte inte alls om versen. Hon var inne på att riva ut sidan som fanns i hennes älskade sjuårings poesibok.

Om du har svårt att läsa orden så kommer här ett förtydligande:
”När du blir gammal och ingen vill ha dig sätt dig på taket och låt kråkorna ta dig”.

När vi känner oss lite ”nere” brukar vi allvarsskoja och rabbla texten för varandra. Detta interna tragikomiska uttryck.
”Idag har jag haft två insulinkänningar och ett läbbigt yrselanfall. Var är stegen Solveig?”
”Du kommer antagligen att ramla ner redan när du är på första pinnen. Kom hit och krama mig istället.” ❤

Ps. Nu skulle jag vilja krama hela svenska skidskyttelandslagstruppen. Vilka bragder ni gjort i precis rätt läge. 😀

Annonser

Sjätte segraren i år

 

Junitävling 2015

Stort GRATTIS Gunilla Wahlberg! Sex olika segrare i år. Två av dem är systrar. ❤
Hoppas du vinner stort på lotten Gunilla. 🙂

”Strax vid mindre skär och rivsår” står det på etiketten under Det Stannar Blodet. Jag har inte googlat KEFA. Antagligen köpte jag flaskan i slutet av sjuttiotalet. Fortfarande finns det vätska kvar, men jag har inte vågat använda den på länge. Beror på att min fantasi blivit livligare på sista åren. Texten Det Sprutar Blod skrämmer mig. 😉

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: Tove Olberg
April: Eva Rohlén
Maj: Bosse Lidén
Juni: Gunilla Wahlberg
Juli: ?

 

Rita-gissa-spring

Kåseriet är hämtat från arkivet. 🙂

När mina döttrar kom hem med sina nya skolscheman blev jag avundsjuk.

Jag älskade att färglägga nya fräscha scheman. En färg för varje ämne. Med stor omsorg valde jag i kritasken med sextiofyra olika färgnyanser. Mina favoritfärger blå och lila gick på grundskolan till idrott och långraster. Träslöjd fick alltid brun färg. Jag gillade inte färgen eller ämnet. Orsaken kallades guldgruvan. En kortväxt äldre slöjdlärare som ofta skrek så att guldtänderna blottades och syret i slöjdsalen höll på att ta slut. Helst när han retade sig på ”lakritstrollet”. Gert var en snäll, storvuxen, svarthårig och lat klasskamrat. Mobbing från katedern var tillåtet på sjuttiotalet. I alla fall på vår skola.
”Halleluja. Ditt feta lakritstroll. Ska du få ändan från stolen någon jä… gång innan terminen är slut.”
Jag var en väluppfostrad elev och blev knäsvag av de oväntade utbrotten. Det gällde att inte vara nära en borrmaskin eller hålla vänsterhanden för nära sågen när läraren vrålade till. Tyvärr jag hade inte ögon i nacken. Guldgruvan kunde ställa om från noll till ett vulkanutbrott på en nanosekund.
Han kan inte ha varit religiös trots att hans favoritord hörde bibeln till. De andra favoritorden osade mer, än passade in i den gamla heliga boken. Det skulle gått åt en hel tvål för att tvätta rent munnen på honom. Ingen elev tänkte på hans riktiga namn. Det var visst Lennart Johnsson. Alla sa bara Guldgruvan.

Under alla mina år på högskolan och universitetet fortsatte jag med mina invanda schemafärgningar. Nu var det inte kritor utan överstrykningspennor i olika färger som gällde. Flera av mina kurskamrater smittades av färgsysslan vilket bara var trevligt.

Vår familj flyttade för ett tag sedan. Våra två flickor tvingades byta skola. Det gick bra för dem och de smälte snabbt in i gemenskapen. Värre var det för mig när jag fick se deras scheman. Jag blev helt förvirrad. Stackars töser. Hur ska det gå för dem? Jennifer hade inte ens ett schema. Lizettes schema fick mig att stirra fånigt på den obegripliga lappen. Jag som smittat av mig till tjejerna som älskat att färglägga sina scheman på förra skolan. Nu läste jag termer som arbetspass, intressegrupp, arbetspass, plan ett, arbetspass, egen planering och arbetspass hela fredagseftermiddagen.
Var är roliga timmen som avslutade våra skolveckor? Under hela mellanstadiet var rutan på veckans sista lektionstimme, ljusbrun till färgen. Varför slipper nutidens dåliga streckdragare helt undan? Jag ska förtydliga mig om det där med streckdragare med vit krita på svart tavla. I vår skolklass på roliga timmen turades små grupper om att hålla i programmet för Roliga timmen. Nästan alla grupper valde att köra med rita-gissa-spring. Det var helt okej för mig om jag ingick i ansvarsgruppen. Annars var det pest. Det sistnämnda ordet spring funkade bra eftersom jag var snabbast i klassen. Att läsa på den hemliga lappen som någon höll upp vållade heller inga svårigheter, trots varierande handstilar. Svettningarna kom istället när jag stod framför svarta tavlan och ingen av mina lagkamrater kunde gissa rätt. Någon gång bad jag om att få läsa om lappen. Mest för att vinna tid och hoppas att klockan skulle ringa. Jag kunde såklart ha läst fel. Det hade trots allt gått nästan hela lektionen sedan jag läste lappen. Kanske stod det flodhäst eller zebra som två i mitt lag nyss irriterat ropat. Inte rullskridsko som jag fått det till när jag läste lappen. Följden blev att det rann iväg ännu mer dyrbar tid för mitt lag. Det busvisslades i klassrummet och det gick knappt att höra att det ringde ut i högtalarna.
”Varför kan det inte stå sol, hus eller fyrkantig boll på Bobos lappar”? ropade någon schysst före detta kompis. 🙂
Att rabbla floder, gångertabeller och engelska glosor var rena barnleken för mig. Som en kille som älskade korv i alla format var korvstoppning enkelt. Det behövdes inte många genomläsningar förrän informationen fanns innanför korvskinnet. Tänk om det stått arbetspass efter fredagslunchen på mitt schema, eller bänkstädning som vi hade på lågstadiet. Då hade jag gjort en streckgubbe av bara farten och målat himmelskt blått.
Önskar er en fin helg. Våren verkar ha kommit på återbesök i vår del av landet. Hur är det hos dig? Ska du göra något trevligt i helgen?

 

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del tio

 

CCI20140511_00010001

Ungdomsboken ”Sebastian och Lena” hamnade i karantän. Vi sålde vårt stora hus på 3 x 160 kvm och köpte en liten söt gul skokartong på 97 kvm. Jag slickade mina sår. Havet och solnedgångarna såg vi inte längre från altan och fönster, trots att vi hade närmare till havet (900 m). Någonstans där vaknade tanken på att börja skriva igen. Solveig tyckte att jag skulle satsa på att förbättra ”Jonas – fantasins mästare” som är hennes favorit av mina manus. Istället gungade jag fram andra möjligheter i mormors gungstol, (som jag med stolthet placerade i manuset) möjligheten att göra om handlingen i ”Sebastian & Lena” till en vuxenbok. Jag sa inget till Solveig. Ville först se hur ringrostig jag var.
Det första jag gjorde var att göra om manuset från tredje person till jagform. Denna metod var möjlig tack vare att jag bestämt mig för att ”öka” antalet viktiga personer i handlingen. Vilken fördel det var att skriva med vuxna ord. Det tog inte lång stund innan jag hade prologen och första kapitlet i hamn. Dessa skickade jag till min vän Kerstin som jobbar på en tidning som redigerare. Tillbaks fick jag proffsiga sidor som såg ut som en riktig bok. Dessa lät jag ligga framme på skrivbordet några dagar. Dagar då jag hoppades att Solveig skulle snubbla över dem, eftersom vi delade skrivbord. Men hon höll mest till i köket eller vardagsrummet när hon kvällsjobbade just dessa väntande dagar. Jag var helt övertygad om att min älskade fru skulle tycka skrivandet var jättedåligt.
Det tog tid. Jag minns hur jag låg på den bäddade sängen en kväll, när jag upptäckte att hon läste från papperna.
”Vad är detta för något?”
”Vilket då?” (lätt nonchalant ton)
”Vem har skrivet detta?”
”Är det dåligt?” (min röst var så neutral som det gick)
”Nej. Verkligen inte. Vem är författaren?”
”Det är jag. Starten på min nya bok.”
”Jag känner inte alls igen din stil.”

Ett beröm från Solveig i dessa lägen betyder mycket mer än snälla ord från någon som tycker om mig. Hon är lektör sedan över tjugo år på BTJ. Hon är godheten själv när det gäller mycket, men aldrig att hon öser kompissnällhet över mitt skrivande. Där tror jag hon bedömer mig hårdare än kända författare. 😉 Just nu minns jag förra vårens ”slitande” på alla hennes lov. Där vi gick igenom varenda stavelse och försökte hitta alla eventuella fel i manuset ”Mina fotsteg i ditt hjärta.
”Kan du inte någon gång säga att något är bra?”
”Det är inte därför jag offrar ännu ett lov.”
Jag spelade ledsen cockerspanielhund. Ingen svår roll efter hundratals timmar med att hitta svagheter och fel i något jag lagt ner tusentals timmar på.
”Visst är det mesta bra. Kom så får du en puss sedan läser jag högt igen så vi märker att texten flyter.”

Solveig var alltså van vid att läsa och redigera mina barn och ungdomsböcker. Hon hade även läst min självbiografi. Hon kunde med andra ord min skribentstil. Trodde hon. 😉 Tänk att hon inte kände igen sin egen mans stil. Det är kul att överraska. Åt det hållet.

Från den lilla stugan som finns på bilden strömmade det ofta ut sjuttiotalsmusik, när jag satt där inne med min laptop och en stor hög med gamla kassettband som jag letat fram från gömmorna. Den där natten då jag vaknat och kommit på den nya titeln ”Mina fotsteg i ditt hjärta” har en speciell plats i min minnesbank. När temperaturen och väderleken tillät det satt jag gärna i skuggan under ett fruktträd. Livet skulle varit som i min innersta dröm – om vi lämnar min hälsa utanför inlägget.

 

Tyst i bilen och inget spring i trappan tack!

Passageraren i taxin lutar sig fram och knackar chauffören försiktigt på axeln. Denne rycker till, får sladd på bilen och kör nästan in i en buss.
”Milde tid, jag rörde dig knappt”, sa passageraren.
”Jag ber om ursäkt, men detta är första dagen på nya jobbet”, sa chauffören. ”Tidigare körde jag likbil i tjugo år.”

”Jag satt fast i två timmar i en hiss under strömavbrott i går.”
”Det var väl inget. Jag stod i fyra timmar i en rulltrappa.”

Många roliga vitsar förra veckan i HV. Vi har tagit en paus efter att ha varit flitiga myror sedan tidigt i morse. Hunnit med en tur till tippen med flera gamla dörrar som förra ägaren lämnat kvar till oss på garagevinden. Dessutom tog jag farväl av fyra sköna trädgårdsstolar som varit med i mitt liv sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar. Tufft även för en man. 🙂 Trots att vi köpt nya utomhusmöbler då och då genom åren har jag lyckats rädda kvar dessa. Okej. Det ruttna bordet fick ge sig för några år sedan. Men jag har kvar de fyra färgglada sjuttiotalsdynorna. Måste bara gömma dem på ett bra ställe så de inte råkar illa ut nästa gång. 😉 Varje gång vi köpt nytt har jag envist sagt att mina gamla ändå är de sittvänligaste om man ska sitta en längre stund.
Ett viktigt problem har uppstått. Ska jag följa med tjejtrion och vädra JoJo-kortet efter lunch eller åka ut ensam till de övergivna stolarna som ligger och vantrivs i en grön container. Vad tycker du läsare? Ärligt talat. Var jag för hård mot stolarna? Skulle jag stått på mig mer? Solveig brukar ha tålamod med mina ”ekorrtendenser”. Visst var de en aning klumpiga på altanen och gnisslade störande. Men de var gamla vänner. Och gamla vänner ska man vara rädd om. Vårda. Tänk att få ett sådant allvarligt och stort bekymmer redan första julidagen. 🙂